Nu är påskhelgen över. Och tur är väl det. Den har bland annat bjudit på:
1. Stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
2. En timma ståendes i tolvgradig med bara rock och t-shirt kyla i väntan på skjuts hem på grund av stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
3. Snö
4. 15 timmars arbete

Den goda nyheten var att jag varit modern nog att registrera mitt kort på Västtrafiks hemsida, varför jag dagen därpå spärrade kortet. Grattis till er som stal kortet, ni kunde åka regionen runt i 12 timmar. Hoppas att ni hann bort till någon av de avlägsnaste delarna av vårt landskap, typ Hjo, och sedan fastnade där för alltid till följd av min spärrning. Om det blåser kallt från Vättern så har ni ju åtminstone min halsduk á typ 25 kr som ni kan värma er med. Eller kanske sälja. Ni får typ två och en halv cheezburgers för pengarna. Det är ju bra andrahandsvärde på så exklusiva halsdukar.

Jag vet att det förmodligen är mer synd om tjuvarna än vad det är om mig. Jag vet att de kanske har alkoholiserade föräldrar som inte gett dem den kärlek de förtjänat och att de säkert inte har några gymnasiebetyg. Jag vet att de mycket sannolikt är "frustrerade på samhället" och jag vet att de inte kommit på tanken att stjäla om det inte vore för deras social-ekonomiska bakgrund i allmänhet. Men man blir ändå arg, för att inte säga rasande, när någon jävel går och rotar i ens fickor. Med lite alkohol och pumpande ilska till sin hjälp glömmer man helt de där aspekterna och svär högtidligt att man utan tvekan skall strypa det fanskap som varit med sina äckliga små amfetaminfingrar och tafsat runt i och besudlat min rock. Som tur var fick jag inte tag på människan som går under namnet tjuv. Det var nog bäst för oss båda. Det hade inte varit värt mödan, så att säga, att göra sig skyldig till någon straffbelagd handling för en sådan skitsak.

Dessutom tycks det som att Gud redan har fixat allt och jämnat ut orättvisan: Jag har inte fått mitt kort ännu, då detta skulle sändas på post. Jag hade därför räknat med att få punga ut 100 spän på tågbiljetter idag. Som av ett mirakel lyckades konduktörerna förbise min närvaro på båda resorna - något som inte hänt en enda gång sedan min tågfararkarriär började för ett drygt halvår sedan - och jag har därför kommit undan utan att betala en krona. Jag borde kanske se detta som ett tecken för att falla in i fanatisk tro. Frågan är ju dock bara om det var Allah, Adonaj eller Gud som fixade biffen. Kanske rentav någon skön Voodoo-gud. Får försöka be om ett mer specifikt tecken. Det är viktigt sånt här. Om man ignorerar tecken av gudomlig art så kan det sluta med att man blir nerjmejad av Bruce Willis med ett maskingevär när man just skitit. Det har jag sett på film.

Idag var det fem år och några tusen lik sedan jänkarna gick in i Irak och letade efter de massförstörelsevapen som visade sig finnas nedgrävda där regnbågen slutar. Det normala är ju att man slutar tro på den där historien i sjuårsåldern. Man inser liksom att regnbågen inte har någon absolut punkt där den slutar och om det skulle finnas en sådan så finns det i varje fall ingen skatt där. Och absolut inga atombomber. Synd bara att Colin Powell är en förvuxen treåring.

Nog om detta. Jag skulle ju hålla mig borta från politiken. Att med facit i hand påstå att Colin Powell är en förvuxen treåring är dock lika opolitiskt och ostridigt som att hävda att det är gott med kebabrulle på fyllan eller att det är skönt med vår.

Solen skiner över Göteborg, snön ligger lite sådär pittoreskt på reträtt och erinrar om att våren är nära på riktigt. Dagen är lika lång som natten och om en dryg vecka blir det sommartid. Det är under sådana här perioder det är skönt att vara svensk. När man äntligen får krypa ut ur det svarta rövhål som jordens lutning har placerat oss i, när man för första gången känner att solen faktiskt värmer och när fotbollsallsvenskan snart drar igång; då är det skönt att vara medborgare i landet Sverige.

Påsken är ju ett annat vårtecken. Judarna firar påsken till minne av hebréernas uttåg ur Egypten och de kristna för att Jesus korsfästes. Det känns som att de kristna är något sadistiska . fira att deras skötebarn blir korsfäst - men om man läser sig in lite mer på saken så står det ju klart att påsken på många vis är en sorgehögtid. Det som dock gör mig något konfunderad vad beträffar påsken är att den aldrig kan vara vid ett bestämt datum. Ibland inträffar den, som nu, i slutet av mars och ibland är det inte förrän i slutet av april vi skall tänka på hur Jesus hade det uppe på det där korset. Det kan väl knappast varit så att Jesus korsfästes under olika dagar, beroende på vilket år det var. Han korsfästes ju bara en gång liksom. Det känns - utan att vara elak mot bibelförfattare eller troende i övrigt - som att vi har ett litet trovärdighetsproblem här. Jesus måste ju blivit korsfäst på ett exakt datum och inte som idag första helgen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Var är logiken?

Logiken är inte så rolig. Det är någonting med någon övergång till den gregorianska kalendern. Men faktum kvarstår: Jesus måste ju ha dött vid ett exakt datum. Detta innebär att vi ibland, för att inte säga oftast, sörjer under helt fel tidpunkt. Det är ungefär som att vi skulle påstå att det är sju år sedan terrorattacken mot WTC den 7 oktober istället för 11 september. Det innebär dessutom att det är svårt att veta hur gammal Jesus blev. Han föddes ju otvivelaktigt den 24:e december, men vi måste ha hjälp av månen för att säga när han dog.

Skit samma. Jag sörjer inte ändå. Jag dricker och är glad. Och då bryr man sig inte så mycket om vilket datum det är.

Jag är inte en måndagshatare vanligtvis. Det beror förmodligen på att jag tycker att det är kul att plugga. Man kan säga vad man vill om det jag pysslar med, men jag går i varje fall inte som många andra och knegar i något gudsförgätet skithål med hjärndöda kollegor. Jag vaknar inte varje måndag och känner hur blotta tanken på fem dagar i rad i ovannämnda miljö mynnar ut i depressionsartade spasmer vid frukostbordet så att det pissiga morgonkaffet flyger all världens väg.

Idag hatar jag dock måndagen. Igår sken solen. Igår traskade jag runt med t-shirt. Idag snöar det slaskigt äckligt och tågfanskapet var försenat så jag fick stå i slaskäcklet i en kvart. Dessutom är min halsduk spårlöst försvunnen när jag som bäst behöver den.

Jag funderar på huruvida jag skall förklara krig mot vädret, men inser att det finns sådana som har det värre. Tibetanerna, exempelvis. Men när lokföraren rosslar ut att vi "snart är framme i Rävlanda, Rävlanda" i 200 dB på de satans sovjethögtalarna så att varenda litet hörselhår skövlas ner i örat kan man inte annat än att tycka litet synd om sig själv. Jag stukade min tå igår dessutom när jag spelade fotboll så jag har blivit lytt. Jag har bränt 1500 spänn på alkohol, mat och nöjen under helgen. Jag glömde mina överstrykningspennor hemma. Satan. Det är synd om Daniel. Eller hur var det Strindberg sade?

Titeln anspelar givetvis på det mycket underskattade samt underanvända uttrycket "väntans tid är över". Underskattat för att det är klingar sådär skönt pilsnerfilmigt och underanvänt därför att det är jävligt flexibelt; "väntans tid är över" passar perfekt att använda i så vitt skilda situationer som när Jesusbarn sätts till jorden och när man äntligen får dra en go baj efter att man gått och hållt sig ett par timmar för mycket. Exempelvis. Jag var tvungen att förklara rubrikens fyndighet eftersom, att jag underskattar mina lyckliga läsares lätt lättjefulla läshuvuden.

I vilket fall, tentans tid är över, vilket är jävligt skönt. Två månaders, eller mer sanningsenligt två veckors, överjävligt pluggande kulminerade i torsdags genom en så kallad tentamen. Efter fem timmars frenetiskt skrivande med rövsvett och gröthjärna som följd begav jag mig tillsammans med Boris och Kristofer till Romerska Badet - mitt nya favoritplace - och drack öl, badade bastu med tillhörande kallbad och käkade ölkorv. Definitionen på frihet, typ.

Därefter var det tentaförfest. Gott doftande och med muntert lynne drack vi varandra till, skrålade och sjöng. Planen var att vi skulle göra stan, men när vi runt klockan tre började vandra längs Avenyn i syfte att finna lyckan på något nerspytt dansgolv insåg vi att saker och ting stänger tre. Så det blev Burger King istället. De hade inget nerspytt dansgolv. Men de hade hamburgare. Och pommes fritts. Och ketchup. Och en stor neger som satt och glodde på mig i ett hörn. Ursäkta den politiska inkorrektheten; eftersom att jag själv är vit innebär det ju att neger blir ett skällsord då jag tar det i min mun. Varför kan man fråga sig, men det tänker jag inte reflektera över närmre här och nu. Förresten kan man inte ta något i sin mun när man bloggar.

Den andra slutsatsen kopplad till det faktum att klockan var tre på morgonen, var att även spårvagnschaufförer måste sova. Detta innebar att natten avslutades med en hissnande svarttaxifärd genom den pulserande förvårsnatten (nytt ord!). Chauffören var från Irak och jag vill minnas att vi förde en intressant diskussion om den amerikanska närvaron i landet.

Kort sagt: en skön dag. Den nyvunna lyckan lär dock vara av kortvarig art. Imorgon börjas det igen. Nya böcker att köpa och läsa. Nya plikter att försumma. Dessutom skall jag ta igen två veckors frånvaro av socialt umgänge som innebär en jävla massa träffande av folk.

Det där med schlagerfestivalen är ett jävla gytter. I princip varenda jävel har någon bestämd åsikt om jippot och är inte sen med att basunera ut den så fort löpsedlarna börjar mala sin skit om olika mer eller mindre intressanta nyheter rörande tillställningen. Generellt kan sägas att få människor säger sig verkligen tycka om arrangemanget, men likt förbannat är det en jävla massa som kollar på det. Det är ungefär som att ingen röstade på Ny Demokrati trots att de fick 7 % av rösterna; folk skäms för och vågar inte erkänna att de innerst inne tycker om att titta och engagera sig i det där flärdfulla som melodifestivalen uttrycker.

Man skulle kunna dela upp de olika åsikterna om festivalen i olika kategorier. För att nämna några: de renodlade schlagerbögarna, Svenssons som ser det som en god ursäkt att samla vännerna och dricka mer alkohol än nöden kräver, pensionärerna som tycker att "det inte är riktig schlager" längre men likt förbannat tittar, patrioterna som i slutändan rasar över att öststatsländerna röstar på varandra i Eurovision och därför inte anser det vara någon idé att ens bry sig. Sedan har vi den grupp jag tillhör, eller i varje fall har tillhört, nämligen den pretentiösa kategorin människor som anser sig lite för smarta och lite för intresserade av så kallad riktig musik för att kunna omfamna melodifestivalen. Detta leder istället till ett instinktivt hat, och hävdar man något annat är man per automatik dum. Det är en hård grupp att tillhöra. Konformitet krävs för att inte bli hånad och slaktad.

Jag tänkte därför, genom detta inlägg, göra ett offentligt utträde ur denna sociala konstellation. Jag är verkligen ingen fan av musiken och tycker att allt som produceras i samband med festivalen är rent piss. Däremot hatar jag inte konceptet. Jag skrattar åt det och njuter av det istället. Att hata schlagern är jävligt gjort, det är jävligt 70-tal och 90-tal.

Vändningen som fick mig att komma till den insikt att man skall älska schlager var då jag såg Christer Sjögren framföra sitt finalbidrag "I Love Europe". Mitt automatiska hat kopplades först på med illamående som följd. Plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det dock upp för mig att Christer lyckas fånga något unikt i sitt bidrag. Det handlar om definitionen på klämkäckhet, Platons idévärld gestaltad i den verkliga, klämkäckhetens fucking idé! Christer lyckas med något som förmodligen ingen tidigare har gjort. Det är svängigt, det är leende, det är korta fraser på andra europeiska språk, det är publikfriande - det är klämkäckt!

Jag är inte den enda som hävdar att Christer är fenomenal och i särklass mycket bättre än övriga bidragande artister. Han sticker ut från mängden genom att vara äkta. Han står för sin låt, som han själv sagt. Han "framför den med rak rygg" och "det är en kaxig låt". Och det märks verkligen att Christer går ut med rak rygg och att han tycker att låten är kaxig. Hör bara på de små fnysningarna som han gör då och då under låten. Det är precis sådana fnysningar man gör när man är säker på sig själv. Se bara det vid det här laget legendariska afroninjaklippet. Samma fnysning, samma självsäkerhet. Sen gick det ju förvisso åt helvete för ninjan, men han var ändå säker på sig själv. Att Christer sedan kanske har världshistorians mest klyschiga text spelar ingen roll. Den är ändå äkta för honom och den går rakt in i hjärtat på en utan krusiduller.

"I Love Europe" har potential att bli den Europeiska Unionens officiella anthem. Därför vädjar jag till er alla, oavsett vad ni tycker om schlager eller Christer eller låten eller svält i Afrika eller senaste avsnittet av Lost: rösta på Christer i morgon! Rösta på Christer! I love Christer!

Jag vet att man lätt får stämpeln som reaktionär språkpolis om man inte anammar låneord, modeord, särskrivningar och annan skit som nästlar sig in i det svenska språket. Jag skall inte förneka att jag är en sådan person. Jag hatar särskrivningar som numera är regel snarare än undantag, jag hatar "dom", jag skriver "skall" och inte "ska" och jag kan reta mig oerhört på de så kallade modeorden. För övrigt hatar jag också ordet modeord, men det är en annan historia.

Det ord jag just nu hatar mest av alla modeord är klimatsmart som på inte mer än ett år besudlat våra nutida medier. Dels låter det äckligt klämkäckt när man uttalar det. "Klimatsmart". Jag tänker mig en fakeleende sådär överdrivet välmående människa som i tidsenlighetens tecken skall omfamna den nya gröna livsstilen. Lite skönt rimmande sådär; "jag köper närodlade grönsaker för att vara klimatsmart!", samtidigt som han glider runt i en äcklig jävla stadsjeep. Eller så är han så med i matchen att han fattat att stadsjeep var 2006 och istället kör runt i någon etanolbil. Det gör detsamma. Etanolbilarna är ändå bara en jävla bluff, lika mycket som hela begreppet klimatsmart.

Visst är det skönt att folk börjat bry sig om att jorden håller på att svämma över. Men hela skiten har blivit så överdrivet upphypad av media att man totalt tycks ha glömt andra miljöproblem. Medan vi börjar storkonsumera etanol (i bilen och inte tappad på flaska) ökar majspriserna och några negrer i Afrika har inte råd att köpa käk. Samtidigt eldar man upp mer skog för att kunna odla mer vilket gör att ökenspridningen ökar. Dessutom går det åt så jävla mycket energi för att få fram etanolen att det miljömässigt knappt lönar sig alls. En full tank (60 l.) motsvarar ett helt V70-bagage fyllt med limpor. De som kör sådana bilar får premier och gratis parkering. För de är så jävla klimatsmarta, fy fan, det är märkligt att Gud inte kommer ner och hämtar dem innan de dör för att de är så jävla goda av sig.

Missförstå mig inte nu. Som sagt; det är väl underbart att folk bryr sig om klimatet. Men det är samtidigt patetiskt, rent utav tragiskt, att denna väckelserörelse lever på att folk tar den till sig inte för att de egentligen bryr sig, utan för att de vill vara just trendiga. Majoriteten av vår klimatsmarta befolkning är alltså hycklande as som tänker på naturen för att framstå som goda för att på så sätt dryga ut sina lönebesked och ligga med fler brudar. Eller vice versa.

Sådär. Ett litet koncentrat av bitterhet. Men det behövs ibland om man inte stillar sitt dåliga samvete med att vara klimatsmart.

Apoteket skall börja sälja dildos. Sexualiteten är ju en viktig del av folkhälsan och eftersom att vi bor i Sverige, som är befolkat av svenskar, så är man inte alls sugen på att ens riskera att grannen skall fånga en glimt av en då man travar ut med en svart påse från Erocenter eller annan affär med dylik profilering. Dessutom, står det i artikeln, har ju Apotekets personal en stor kunskap om läkemedel vilket gör Apoteket mer förtroendeingivande.¹ Inte för att jag personligen använder dildos, men jag skulle nog känna mig något skeptisk - och stundom äcklad - om en av de övre medelålders damerna bakom kassan skulle undervisa mig i hur man skall handskas med en dildo på bästa sätt.

En annan intressant fråga, är om Apoteket skall få monopol på att sälja dildos också. De har ju redan monopol på alvedon, nikotintuggumin, koffeinpiller och andra nödvändigheter så varför inte låta dem styra hela dildomarknaden när de ändå är i farten? Jag menar, om man handlar på Apoteket så vet man ju vad man får; ingen vill ju ha en dysfunktionell dildo uppkörd i härligheten. Det kan ju sluta hur som helst.

Jag måste instämma i att det är en mycket bra idé. Jag vlll dock gå något längre i monopolandan och förorda att mest avancerade kärleksapparaterna skall bli receptbelagda och endast utskrivna till kvinnor (eller män) som är djupt otillfredsställda i sin sexualitet. Tänk på oss män. Hur roligt kan det vara att varenda kvinna i socknen finner sitt goa på andra håll?! Halva vår befolkning kommer att bli arbetslös! Förvisso är sådana skrämselrop alltid något som förekommer då man skall automatisera en sektor. I detta fall känner jag dock att min oro för alla Sveriges män är befogad, varför receptbeläggning måste vara att föredra!

---

¹ "- Jag tror att en hel del handlar om en känsla av trovärdighet. Vår personal kan mycket om läkemedel och hälsa och man litar på de råd man får från oss." (som svar på frågan: Varför vill folk handla det här på Apoteket?)

Polisen byter underställ eftersom att man tycker synd om fåren. Det låter kanske lite ologiskt men är faktiskt inte det. Deras långkalsonger var nämligen eventuellt gjorda av fårull vars föredetta ägare (fåren) hade fått rövarna avskalade. Att gå omkring och svettas i djurplågiga underställ då man under lördagkvällarna utdelar dryga böter (avgifter om man skall vara juristkorrekt) är givetvis inte lämpligt. Det luktar dock lite dubbelmoral; snackar vi inte om djurplågeri då man delar ut en bot på 800 spänn till unge som redan får vända på varenda slant under vardagarna för att kunna finansiera den välbehövliga helgkrogrundan? Det enda han gjort sig skyldig till är att uträtta sina fullt naturliga behov.

Inte ens fåren får större delen av sin disponibla inkomst (som väl får mätas i gräs i deras värld) indragen om de råkar kasta sitt vatten på offentliga platser. De kan till och med gå så långt att de ostraffat kan bajsa på gatan utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Inte för att får går på gatan så ofta, jag har aldrig själv sett något, men jag antar att det skulle betraktas som betydligt mer okej än om en homo sapien satte sig och byggde björn mitt i stan. Jag känner att jag är inne och nosar lite för mycket på kiss- och bajshumorn som bör nå sin peak under kiss- och bajsåldern (runt 6-8) och inte under "leva livet innan jag träffar någon som jag skall flytta ihop med och tröttna på alltihop"-åldern. Därför skall jag sätta punkt för mina reflektioner kring skillnaden mellan människans och fårens sociala kodex.

Jag orkar dock inte heller spy galla över hur hycklande vår moral är genom att vi helt plötsligt skall spela moralister bara för att någon viftar med en videokamera och "avslöjar" något som pågått i nästan hundra år, medan det pågår en massa andra hemskheter på annat håll. Typ tortyr och socialism.

Jag tänkte därför avsluta kvällens bloggande genom att framföra vissa tips beträffande de nya underställen som givetvis måste inhandlas om våra tappra försvarare av lag och ordning inte skall frysa häcken av sig. När man ändå skall byta ut hela kollektionen så tycker jag att man kan passa på att modernisera sig lite; det skall finnas en iPod-ficka inbyggd och en siren. Dessutom skall de vara skottsäkra mot AK47 ifall Al-Qaida kommer.

Rubriken är förövrigt plockad från Nile City's egen professor i ordstäv Mick Tålbot.

Jag hittade en hundralapp igår i Hemköpbutiken på Vasagatan. Jag tittade snabbt runtom mig och försäkrade att jag var osedd, böjde mig diskret ner och plockade på mig hundralappen och lunkade sedan - med en viss blandning av eufori och nervositet - i rask takt därifrån. Det är litet smått obscent vad extas man blir då man får syn på pengar som inte tycks ha hamnat på vift. Beloppet är egentligen oväsentligt; jag var ute och gick med Olle A för ett tag sen då vi fick syn på en tjugolapp på marken. Båda bokstavligen slängde sig för att få lägga vantarna på sedeln. För en ett par sekunder tog girigheten total besittning över våra kroppar innan vi tittade på varandra och började garva. Vad i helvete höll vi på med egentligen? Klart att man delar på den om man hittar den tillsammans. I vilket fall är man inte beredd att döda för ett peng som man på sin höjd får en chipspåse för. Men för den där korta stunden då vi så att säga handlade på reflex med reptilhjärnan som hjälpmedel var det en otänkbar idé.

Man kan tänka sig hur det var när folk letade guld i Kalifornien och dylikt. Då snackade vi trots allt miljonbelopp. Då snackade vi i och för sig också trots allt att typ mörda sin bästa vän och inte tre sekunders insjuknande i snikenhet, men instinkten är densamma. Girigheten ligger så djupt rotad i oss, att tusen år av kulturell utveckling med fördömande av penningdyrkan och en hudraårig socialdemokratisk indoktrinering inte kunnat råda bot på den. Apropå sistnämnda så är Göran Persson ett utomordentligt bevis på att även en sossar älskar pengar. Jag vill dock inte döma ut Göran för det. Han är en mysig farbror och förtjänar herrgård och städhjälp som han drar av för i deklarationen.

Den 13 mars skall jag tenta av sex stycken böcker. Jag ligger efter i studierna, så jag får se hur det blir med bloggandet framöver. Jag skall åtminstone försöka att ta mig tiden att kåsera för att muntra upp era liv något.

Väl mött!

Nej, jag tänker inte skriva någon smörja om hur småföretagarna i dagens Sverige fastnar i byråkrati och konstiga lagar. Jag låtsatsempatiserar inte med småföretagare för att själv få skattelättnader. Det här handlar om något annat betydligt härligare, nämligen den artkel jag just läste då jag slentriansurfade runt lite på vårat fantastiska internet. Ibland ramlar man faktiskt, hör och häpna, över en del kul läsning trots att man läser pretto-DN:



Vad säger detta om världens beskaffenhet? Dels att DN har nyhetstorka. Dels att DN i linje med Aftonbladet och Expressen börjat publicera nyheter som totalt saknar nyhetsvärde, utan som snarare syftar till att underhålla en befolkning som har blivit alltmer blasé vad gäller viktiga nyheter. Att jag print screenar den är kanske det yttersta beviset på att det dessutom går hem. Skäms på mig!

Förutom alla dessa tråkigheter så är det en väldigt kul artikel. Jag får anta att personen som utfört detta frutkansvärda "bedrägeri" inte är någon rik oljemagnat precis, utan snarare en tredje klassens medborgare utan vare sig pensionsfonder eller bolåneräntor att oroa sig över. Trots denna utsatta situation har brottsligen visat prov på en står uppfinnesrikedom och entreprenörskap och förtjänar i min mening en rejäl dusör för att starta upp sitt eget företag, göra en klassresa och slutligen vara huvudperson i Svenskt näringslivs nästa stora kampanj. Istället grips hon och riskerar åtal för bedrägeri. Snacka om slöseri!

Jag blir också, av någon outgrundad anledning, oerhört nyfiken på vilken typ av flaska det var hon pantade. Jag gissar på att det var en 1,5-liters ICA-variant, möjligen Euroshopper, för maximal avkastning. En sådan spetsad affärskvinna vet vad det är som gäller när det beträffar genererande av profit!

Tre av fyra unga tjuvläser andras sms. 99 av 100 invänder dock att denna spionverksamhet är fel. Vad säger detta? Att sms-generationen är moraliskt dekadent och hycklande? Att vi är så förbannat osäkra på vår partner att vi måste gå in och kontrollera att denne inte håller på med något slags digitalt vänsterprassel?

Och vad grundar vi i sådana fall denna osäkerhet på? Att vi själva är likadana, förmodligen. Det påvisar tydligt hur våra moraliska krav inte på långa väg korresponderar med hur vi i praktiken förhåller oss till våra åsikter om hur man bör handla. Det pretentiösa medielandksapet har ersatt bibeln när det gäller att sätta upp ett ideal bestående av trogenhet, engagemang, respekt och annat som klingar vackert. Dock tycks det som att tron på Guds allseende öga var betydligt effektivare vad det gäller att tygla vår polygama och allmänt lättfrestade natur.

"Okej, det är fel att jag läser hennes sms, men hon kommer aldrig att få reda på det ändå", resonerar folk. "Det man inte vet tar man ingen skada av". Gud - däremot - hade ju sett det och skickat en dit man förtjänade. Jag är själv en tapper försvarare av att inte låta sig styras av irrationella moraliska doktriner, men på sätt och vis så säger det pojkaktiga i mig att det vore coolare om det hade varit så att Gud bjuder på ett brinnande inferno om en drägglande direktör gör sig skyldig till otrohet genom att tillbe Mammon en aning för mycket, istället för att Jan Guillou skall hytta med sitt tjocka finger åt vederbörande och skriva en bok om tjuvarnas marknad.

Nej, i en tid av sekularisering vill jag som kritisk juridikstuderande vända mig emot trenden och föreslå att vi ersätter rådande Brottsbalken (där majoriteten av brott och straff är samlade) mot Guds ord. Straffskalan skall vara ordnad efter Dantes "Den gudomliga komedin", genom att vi skickar våra förbrytare till ett fabricerat helvete, där det värsta slöddret hamnar längst ner och blir uppkäkade av Satan. Jag tror att tekniken gått tillräckligt långt för att man skulle kunna tillverka ett artificiellt dödsrike. Chef för hela placet, givetvis titulerad Satan och inte generaldirektör, skulle vara Janne Josefsson som enväldigt fick tolka bibeln och utdela lämpliga straff. Dennes lämplighet motiveras med att Janne med hjälp av en dold kamera kommer att kunna upptäcka även dem som begår brott i smyg (som att tjuvläsa sms) för att därefter ge dessa det straff de förtjänar. Janne har dessutom mångårig erfarenhet av att förstöra människors liv med åberopande av rättvisa och kommer därför göra ett fruktansvärt(!) bra arbete som Satan.

Otukt och andra okristenheter skulle effektivt utraderas. Jag, och majoriteten av den försoffade ungdom jag tillhör, hade hamnat långt ner i skiten och lärt oss att veta hut. Under tiden som vi är borta kunde samhället dessutom restaureras i enlighet med de gamla ideal som rådde under det utopiska 50-talet. Skolan är redan på god väg i denna progressiva utveckling, och utan vår närvaro skulle där kunna uträttas underverk för att förvandla vårat utbildningssystem till en flitig fabrikör av laglydiga medborgare.

Och jag vet: Jag är en grym på långsökta associationer som totalt spårar ur. Men idén med Janne med horn och svans fick mig till och med att begå ett av de största av misstag genom att skratta åt mig själv.

Satt just i skolans tysta läsesal där uppskattningsvis ett trehundratal ambtiösa studenter under total tystnad fyller sina skallar med mer eller mindre nödvändig kunskap som de sedermera super bort under lördagskvällen. Jag hade just tagit mig an "Fordran & Skuld" och satt djupt försjunken i denna då Victor - som satt bredvid mig - pillrade¹ mig på axeln. Han satt och löste uppgifter i någon ekonomibok som om möjligt såg ännu tråkigare ut än min "Fordran & Skuld". Eftersom att man blir mördad av hundratals pedanta plugghästblickar om man talar högt i läsesalen viskade vi. Victor väste till mig att jag skulle läsa igenom den uppgift som han höll på att lösa. Jag läste. Det stod "Due to the the sudden and unexpected death of the company's accountant, you have been assigned to do the work" (fylla i någon tabell). Jag förstod först inte vad som kunde tänkas vara anmärkningsvärt, utan var tvungen att läsa den en gång till. Jag fastnade denna gång på raden "the sudden and unexpected death of the company's accountant".

Det finns situationer då man inte bör skratta. Begravnigar är kanske det mest extrema exemplet, men även då någon håller ett föredrag eller som nu i en tyst lässal bör man undvika asgarvet. Det som dock är så förrädiskt - och genialt - med dessa situationer, är att det ibland blir oerhört frestande att just skratta. Ofta skrattar man åt något som i själva verket inte är så jävla roligt. Det kan vara något som är lite halvkul som utlöser det hela, men sedan blir själva situationen i säg så komisk att man måste fortsätta. Genom att försöka kväva garvet gör man det sällan bättre, eftersom att man då istället gör processen mer långdragen. Är man dessutom två skapas ofta en kedjereaktion där man provocerar varandra att fortsätta att skratta in i all oändlighet. Just det hände. Vi satt och frustade i Handelshögsskolans läsesal. Frustande stör studieron.

Varför började vi då frusta? Vad var det som var så roligt med en revisors plötsliga och oväntade död? Vid en första anblick är det inte särskilt kul, utan snarare tragiskt. Men om man tänker efter några sekunder och ställer sig frågan varför just reviosorn måste ha gått en "plötslig och oväntad" död till mötes för att uppgiften skulle tjäna sitt pedagogiska syfte, blir det med ens betydligt roligare. För varför kunde inte revisorn i fråga istället varit på semester, haft en förkylning, fyllt år, tagit tjänstledigt, varit på kurs eller gått för dagen, för att man skulle kunnat göra det aktuella jobbet åt denne? Det hade haft precis samma effekt på uppgiften - revisorn är borta och du måste göra jobbet i hans ställe!

Istället har författaren - förmodligen en ekonomiprofessor från typ Harvard - valt alternativet att revisorn gått en förmodligen mycket tragisk död till mötes. Typ trafikolycka, cancer med kort förlopp, hjärtattack, självmord eller dylikt. Man kan som sagt undra varför professorn valt just detta alternativ. Antingen var det en handling i ren slentrian; "skall jag säga att revisorn var på semester eller sjuk - nej det har jag kört med för många gånger innan - så nu får det bli plötslig och oväntad död istället". Man kan också tänka sig att just talet om en tragisk död skall få den studerande att skärpa sig och inse att detta verkligen är på blodigt allvar. Död är ju rätt allvarligt liksom.

Min teori är dock att uppgiften, som vid en första anblick verkar trivial, är dold av sanning. Jag tror nämligen att professorn vill belysa den cynism som finns inom den ekonomiska världen; "okej vår revisor dog just i en trafikolycka, men istället för att hålla en tyst minut och gråta en skvätt så får du fylla i den här tabellen som han inte längre kan göra". Det är hårda tag om man vill klättra uppåt i företagshierarkin. Lite döda kollegor skall inte påverka arbetstempot!

Efter denna lilla utsvävning vill jag avsluta med att informera er om att jag just nu har en jävla massa plugg och att bloggandet kan bli därefter. Jag skall ändå försöka att skriva av mig ibland; ni får dock acceptera att jag - som nu - finner mina uppslag i snustorra böcker!

---

¹ Pillra är ett underskattat ord som jag gärna vill befästa i det svenska språket. Påminner om "pilla" men har i min mening en något mer pervers ton. Denna "något mer perversa ton" har med största sannolikt skapats av Onkel Kånkel, den svenska könsrockens pionjärer, som allt som oftast nyttjar ordet.

I det senaste inlägget berättade jag lite kort om Jehovas Vittnen. Jag tänker nedan spinna vidare en aning på hur det kan tänkas se ut då vittnena samlats på den yttersta dagen, Harmageddon. Medan ni läser måste jag be er ha i bakhuvudet, att en församlingsmedlem tar talet om jordens undergång på blodigaste allvar. Det är alltså en riktigt stor grej; de skall få möta Gud, allt slödder skall rensas bort och jorden skall åter vakna som ett paradis. Pastorn har eldat på stämningen i kanske åratal innan och sagt att detta specifika datum, just då, skall allting ske. Folket har i sann Kenta-anda väntat oerhört länge på just denna dag. Man brukar tala om att bröllop, student och den dag man blir förälder är stora dagar men i jämförelse med vad en medlem i Jehovas Vittnen känner inför Harmageddon väger sådana världsliga prylar fjäderlätt. Det här är big stuff. Förväntningarna är minst sagt mer än maxade.

Alltså. Man kan bara föreställa sig hur det ser ut när vittnena samlats på denna yttersta dag för "Harmageddonvaka": alla medlemmarna sitter klädda i sin finaste stass i den gemensamma lokalen, fesligt inredd dagen till ära. De har handlat pommac och popcorn. I en stor låda på golvet ligger små lustiga hattar och pappturmpeter. De har förberett en gigantisk Harmagedon-tårta med ett sån där liten pjäs i som skjuter gnistror så att det ser sådär oerhört festligt ut. Någon har skrivit ett underfundigt tal som han har tänkt att hålla då klockan klämtar. Allt är fixat. Allt är förberett. Klockan är kvart över elva. Det råder en munter stämning där samtalsämnen som "Vad ska du göra med dina två miljoner?" och "Tror du Gud kommer att använda en machete, en AK4 eller kanske något så klassiskt som sin stora hand då han slaktar alla orättfärdiga?" diskuteras med stor entusiasm.

Klockan börjar närma sig tolv och det muntra sorl som tidigare fyllt lokalen övergår successivt i tyst nervositet. Någon tuggar metodiskt på ett popcorn men blir hyschad åt av personen som sitter närmast. Klockan blir fem i tolv ocht total tystnad råder. Klockan slår tolv. Det enda som hörs är ljudet av tickande klockor. Klockan blir fem över tolv, men det finns fortfarande hopp kvar; någon har en klocka som han har ärvt från sin farfars far och den sackar något. Givetvis måste det vara den klockan som visar rätt tid!

När det stora vägguret, inköpt dagen till ära, visar kvart över tolv börjar de mer förnuftiga (läs: de mindre oförnuftiga) att inse att jorden alls inte kommer att gå under. Inte ens en sketen droppe orättfärdigt blod tycks Gud vilja bjuda på. De mer hängivna börjar med en antydan till desperation i rösten att diskutera vilken tidszon det är i Israel men ger snart upp då de inser att där var klockan tolv redan för en dryg timma sedan. Ledaren - som organiserat hela kalaset med instruktioner om snitslar och (alkoholfria) välkomstdrinkar och som eldat på sin församling i över tre år om att just detta datum, just denna dag, skall de få lön för all möda och hängivelse - sitter fortfarande tyst i ett hörn.

Hittills följer allting ett förståeligt mönster; om man mot all förmodan själv skulle köpt snacket om Harmageddon hade man nog reagerat ungefär såhär. Därefter börjar dock det konstiga. Istället för att inse att allt ledaren sagt har varit osanning och taget ur intet, istället för att bli fly förbannad, istället för att bryta ihop och ta sig en rejäl jävla fylla och istället för att gå ut och få sig ett ligg - istället köper man någon lam bortförklaring om att Gud ändrat sig i sista sekund och fortsätter därefter med samma hängivenhet som tidigare. Hur i helvete är det möjligt? Jag förutsätter inte att vittnena är några genier, men till och med en ovanligt klenbegåvad åsna hade vid det här laget fattat att det var något som inte stämde.

Jehovas Vittnen finns alltså kvar och de försöker uppenbarligen värva nya vittnen som kan följa dem på den rättfärdiga vägen i väntan på Harmageddon. När man ömsom skrattar ömsom känner förtvivlan över deras totala brist på kritiskt tänkande så ligger ett gammalt kärt uttryck nära till hands: Herregud!

Jag hade sovmorgon idag. Vaknade vid åtta, stekte ägg och bacon till frukost, läste mitt morgonblad i all ro och mådde nästan lite onödigt bra. När jag som bäst satt och drog av några evergreens på den akustiska gitarren ringde det på dörren. Jag undrade givetvis vem det kunde vara som hade vägarna förbi sådär dags och gick med undrande steg mot dörren. Det kunde ju inte vara några ungjävlar i varje fall. Halloween är sen länge över. Fast man vet ju aldrig; kanske borde jag gå efter baseball-träet innan jag öppnar?

Jag kom fram till att trots allt öppna dörren för att se vad det kunde vara för kuf som kom till oss oanmälda vid denna ganska konstiga tid att besöka folk på. När jag öppnade dörren möts jag av något som kanske inte är värre än ungar i löjliga kostymer, men som definitivt lirar i samma division; Jehovas Vittnen. Det var tre kvinnor. Den som tycktes vara ledaren var en fetlagd dam i övre medelåldern iklädd kofta och ett mörkgrått hår. Hon frågade om jag var intresserad av Bibeln. Jag svarade ja, det är nog en intressant bok, men jag känner mig ganska säker i min övertygelse och framför allt - säker på att er övertygelse inte är något jag vill ha att göra med i detta liv eller nästa. Eller näst-nästa heller (det vill säga Nangilima med Bröderna Lejonhjärtsk terminologi).

Jag fick i varje fall en broschyr med människor som läste bibeln och såg lyckliga ut. Jag läste igenom den. Det stod bland annat att "Genom att vi renar oss från varje förorening av kött och ande undviker vi att skada vår hälsa". Jag vet inte om de syftar på att de inte dricker vare sig kaffe eller alkohol eller om de snarare skall belysa att de anser det rätt att låta sina barn dö genom att vägra att ta emot blod. I vilket fall kände jag mig - föga oväntat - inte speciellt övertygad.

Man kan säga mycket om Jehovas Vittnen. Jag vill egentligen inte ägna spaltmeter åt att håna vissa människors förundransvärt korkade religiösa uppfattning; det har gjorts allt för många gånger. De är inte ensamma om att tro på konstiga saker. Jag måste dock - tvunget - fundera lite kring medlemmarnas totala brist på kritiskt tänkande som har gjort att sekten fortfarande kan existera. Det är nämligen så tragiskt så att det blir komiskt. Tragikomiskt, kort sagt.

Jag tänker på att Jehovas Vittnen är nämligen apokalyptiskt, det vill säga, de tror på en yttersta dag, vad de kallar Harmageddon. När Harmageddon kommer, skall Gud slakta alla orättfärdiga och samtidigt skona alla vittnen, ge dem en Mercedes och två miljoner på kontot, ungefär. Ni får läsa mer om ni är källkritiska, men det är "typ så". Det är väl inte så ovanligt att man tror på en yttre dag; många tror att växthuseffekten skall dränka oss, andra tror på en syndaflod, en tredje tror på kärnvapenkrig och solipsisterna tror att världen går under i samma sekund som de själva dör. Det som dock gör Jehovas Vittnen så speciella och roliga, är att deras Dommedag borde ha ägt rum ungefär tio gånger om man skall tro på deras profetior. De har alltså haft fasta datum på jordens undergång, dessa har passerat och ingenting har hänt men ändå fortsätter medlemmarna att köpa idén istället för att ta tillfället i akt och lämna skiten.

Man ställer sig givetvis frågan hur man resonerar i ett sådant läge. Jag kommer att behandla detta i mitt nästa inlägg, men eftersom att jag till mitt stora förtret och min stora förskräckelse såg att texten återigen blev något lång för era arma hjärnor har jag delat upp den i två. Nästa del - som alltså utförligt kommer att beskriva den situation som uppkommer den dag då jorden skulle gå under men inte gjorde det - kommer att publiceras på lördag. Skön helglektyr utlovas!

För er som inte läst föregående inlägg och gillar att förstå saker: läs föregåene inlägg och förstå saker. Detta är nämligen avsnitt två, det avslutande, av den rafflande historian om ett par ungdomar som förenades i sin gemensamma dröm om billig alkohol.

Mats och Örjan är alltså påväg mot vår replokal. Olle satt, som han själv påpekat, bakom trummorna. Han spelade oerhört krampaktigt och hans fills satt så illa att man hjälpligen hörde vad det var vi spelade. Mina händer svettades så att det sänkte från greppbrädan när jag försökte fokusera på musiken, vilket var svårt med tanke på Olles truminsats, berusningen och den annalkande domedagen som skulle bli den naturliga följden av det besök som vi oundvikligen hade att vänta.

Hoppet - brukar man ju säga - är dock det sista som lämnar människan, så vi fortsatte att spela versen (Sweet Home Alabama) på repeat och försökte att se coola ut. Mats och Örjan äntrade lokalen med fredag eftermiddags-lyckliga miner. Förmodligen skulle de hem och ta sig ett par välförtjänta öl efter en hård arbetsvecka och de båda herrarna såg oerhört belåtna ut då de steg in till tonerna av vår musik. Mats - som i musikaliska sammanhang kan liknas vid Nationalteaterns Nikke Ström - plockade med ens upp basen och började jamma med. Jag försökte se förtjust ut genom att le uppmuntrande, men förmodligen såg det nog mer ut som att jag hade satt någonting taggit i halsen. Typ en kaktus eller en rosenbuske. Samtidigt såg jag hur Örjan försökte ta till orda, vilket han snart lyckats med efter att jag hade levererat ett av de kanske sämsta gitarrsolona under min karriär som Sandaredskolans no 1. rockstar.

Örjan började dock inte, som vi hade trott, ifrågasätta varför det luktade bakverk i hela lokalen. Han tycktes snarare helt oberörd av detta uppenbara faktum och inledde istället ett fem minuter långt hyllningstal där han fastslog att vårat kulturella engagemang gjorde tillvaron på Sandaredskolan mer meningsfull och på alla vis mer gemytlg. Efter att en kort reflektion från vår sida där vi poängterade vikten av skolledningens tillmötagående av våra behov (nya trumskinn, gitarrkablar och lite annat krafs för en 1000-lapp), lämnade Örjan lokalen. Mats däremot, tycktes oerhört spelsugen och föreslog att vi skulle lira ett par låtar till. Eftersom att det var fredag, eftersom att Mats verkligen såg ut som Nikke Ström och eftersom att låten för övrigt passade bra in i sammanhanget drog vi igång "Livet är en fest". Det gick betydligt bättre eftersom att vi nu började inse att vi faktiskt skulle kunna komma undan med livet i behåll.

Efter uppskattningsvis 15 oerhört långa minuter (till alla besserwissers som vill poängtera att en minut alltid är 60 sekunder och inget annat - ni vet inget om verkligheten) lämnade Mats så slutligen lokalen. Inte innan vi sett vaktmästaren rulla iväg med sin bil från parkeringen vågade vi bryta tystnaden med ett minst sagt förlösande asgarv. Vi firade vår änglavakt (eller kanske djävulsvakt, det spelar egentligen ingen roll) med att utbringa en mäskskål i dennes ära.

Här tar väl egentligen vår historia slut. Eftermiddagen fortskred och vi fortsatte givetvis våran provning. Jag minns inte om vi lyckades framställa en drickbar blandning, men jag antar att vi inte gjorde det eftersom att det aldrig blev en andra sats mäsk. Den första bringade oss dock många ljusa stunder; bland annat bar det sig inte bättre än att en av våra 1,5 liters pet-flaskor beslagtogs under en senare incident, då Olle blev tagen på bar gärning under en klassträff som ägde rum i Sandareds simhall. Det är dock en annan historia, men i sammanhanget bör ändå nämnas att föräldrarna på det efterkommande föräldramötet benämnde vår mäsk som "hembränt", vilket vi givetvis såg som en komplimang och ett kvitto på att vi lyckats i våra ansträngningar.

Olle har förresten precis flyttat in i en egen lya. Kanske är det dags att återuppta den gamla sysslan, denna gång utan risk att bli haffad. Fast det var kanhända just vetskapen att om att det verkligen kunde gå åt pipan som gjorde det så spännande; att bryta mot lagar, regler, moral och andra konventioner är ju faktiskt nästan alltid en roande sysselsättning. Eller som vi i Charlie Brown sjöng i en av våra absolut största hits:

You've got to stop follow the flow,
you think you're cool but you waste your time away!

När Olle så korrekt påpekade brist på substans i mina senare inlägg kände jag mig nödgad att skriva något bra, som dessutom faller Olle i smaken. När jag tänker på Olle, leds tankarna - förutom till pingviner - allt som oftast in på vår högstadietid då vi tillsammans utgjorde frontfigurer i Sandaredskolans (numera Sandgärdskolan, varför!?) förmodligen bästa band någonsin; Charlie Brown. Det hände en hel del kul grejer vid sidan om själva lirandet och jag har åtminstone fyra-fem historier av världsklass om hur vi, femton bast gamla, så gott vi kunde levde upp till rockidealet.

Vi var ju varken coola nog, rika nog eller dumma nog att börja snorta kokain. Däremot var vi coola nog, rika nog och dumma nog att införskaffa norsk turbojäst, socker och en spann. Om någon person någon gång kommer få idén att skriva en biografi om vårat band, så skulle det som skall berättas nedan få kallas mäskepisoden eftersom att denna period präglades av väldigt mycket fokus på mäsk och väldigt lite på musiken. Nedan följer denna historia. Mamma; om du läser detta, sluta läsa nu.

För att förstå historien kan det vara på sin plats att göra en snabb genomgång av bakgrunden. Bandet bestod från början av tre personer: jag på gitarr och sång, Olle på bas och en kille som hette Axel (vid tidpunkten nyss fyllda 14) på trummor. Vi hade dock en medlem som så att säga kom och gick med mäskepisoden; Olle Andreasson¹. Vi hade allesammans för en inte alltför lång tid sedan upptäckt alkoholens goda egenskaper och var självfallet passionerat nykära. Som de flesta andra högstadieelever hade vi dock en begränsad tillgång till pengar, men också - framför allt - en mycket begränsad tillgång till personer som kunde trixa fram ett flak öl ur fickan. Kort sagt var alkoholjakten förknippat med mycket besvär i form av skumma människor och överpriser. Förmodligen vardagen för en hederlig gammal knarkare.

Hur som helst, jag vet inte vem det var som kom med idén att vi skulle brygga mäsk i vår (eller snarare fritidsgårdens) totalt oljudisolerade(!) replokal och egentligen spelar det nog ingenr roll, för det dröjde inte långt innan vi alla med stor entusiasm skred till handling. Turbojäst, socker, spann och alkoholmärare inhandlades. Kunskap om temperaturer, bryggtid och annat förvärvades (Internet är en bra pryl!). Idén var att vi skulle förvara alltsammans i ett skåp i lokalen och på så sätt dölja drycken för fritidsledare, föläldrar och sociala myndigheter. Vi såg i och med produktionen ett liv i lyx framför oss; vi räknade ut att YPK-värdet var 10 ggr bättre än på den fulöl man var van att inhandla av mörka män i mystiska mazdor.²

Efter två veckors jäsande - våran lokal luktade vid det laget som en vinkällare och det var ett mirakel att fritidsledarna inte upptäckt oss - var det dags att njuta frukterna av vårat slit. Genom att i spannen doppa ner en av de vita plastmuggar³ som vi vanligtvis brukade ha saft i när vi fikade mellan repen, fyllde vi upp vårat livs första glas mäsk. Vi smakade den gräddgula vätskan.

Jag var och är än idag mycket tolerant vad beträffar smak på alkoholhaltiga brygder, men det jag nu drack hade nog till och med fått en gubbe som Christer Pettersson att grina illa. Det smakade ungefär som det billigaste pissvin man kom över vid gränsen mellan Tyskland-Danmark och som dessutom stått utan utan kork i en vecka i skafferiet. Dessutom var det smått kolsyrat, ungefär som en 1,5 l coca-cola flaska som stått med korken halvöppen i två veckor. Kort sagt: inte gott. Inte gott alls.

En viss desillussion svärtade ner vår tidigare så optimistiska inställning till livet; där satt vi med 25 liter 12 % norskt vin som var i princip odrickbart. Vi kände oss nog ungefär som när en inbiten alkoholist förmodligen känner sig då han går förbi avdelningen med T-röd i en livsmedelsbutik; vilket slöseri! Så kunde det givetvis inte vara, och vi beslutade oss följaktligen för att försöka lösa problemet genom att blanda ut mäsken med mer välsmakande drycker för att på så sätt kunna få fram något som man kunde inmundiga utan att få kväljningar. Det var en fredageftermiddag. Vi hade varit i affären och inhandlat diverse blandbrygder och hade planerat at spendera ett par timmar med denna mäskprovning som vi så vackert kallade det.

När vi som bäst var i färd med att pröva en blandning av apelsin- och annanaslättdryck som nästan gick att dricka och på köpet börjat bli aningen salongsberusade, fick vi se hur vår rigide rektor Örjan tillsammans med vår vaktmästare Mats promenerar utanför lokalen. Vi greps givetvis av panik; tänk om de kunde se oss genom fönsterna! För att undvika detta och de katastrofala följder de kunde ha inneburit (ingen replokal, inget körkort, socialen, dåliga betyg, arbetslöshet, brottslighet, prostitution, hemorrojder, klimatförändringar, kärnvapenkrig etc.) kastade vi snabbt som satan in alla attiraljer som kunde binda oss till brott i vårat skåp, slängde oss på våra instrument och började spela "Sweet Home Alabama". Jag vet egentligen inte varför det föll sig så, och med facit i hand var det nog rätt korkat, för när Örjan och Mats (två medelålders herrar) fick höra tonerna till Lynryd Skynryds gamla rockdänga bytte de helt plötsligt riktning och började vandra mot vår lokal, som vid det här laget luktade som en mindre vinfabrik (om det nu finns några sådana. Man kan i varje fall föreställa sig hur det luktar där).


Med tanke på att inlägget börjar överstiga vad som är överkomligt för en människa med normal koncentrationsförmåga och fritid - och inte minst då det är en utomordentlig cliffhanger - tänkte jag ta en liten paus i historian och för en stund lämna oss åt ödet. Kanske kan Olle dessutom fylla in med lite korrigeringar och annat som kan vara av nytta. Det är spänning på hög nivå.

---

¹ Jag skall inte lägga skulden på Olle A i detta fall, men man kan åtminstone konstatera att hans enda egentliga bidrag till bandet var just det som nedan kommer att behandlas. Olle A så att säga kom och dog med mäskepisoden.

² YPK står för "Yrsel Per Krona" och är en mätenhet som man tillämpar på alkoholhaltiga drycker för att kalkylera hur mycket alkohol man får i sig per spenderad krona. Populärt bland ungdomar och alkoholister. Norrlands Guld Dynamitöl är ett exempel på en dryck med bra YPK-värde.

³ Sådana vita plastmuggar som alltid utbjuds då man får fika som är finansierad av den offentliga sektorn och som man sedermera alltid gör sönder efter att man druckit ur första muggen. När man sedan vill ha mer inser man att muggen kommer att läcka ställs man därför inför ett svårt val: skall man ta en ny mugg, skall man strunta i läckan och dricka snabbt eller skall man kanske rentav helt avstå påfyllning? Tanken med snålkonstruktionen är förmodligen det sista alternativet, vilket också torde vara det mest sannolika då en äkta Svensson ställs inför problemet.

Det var ett bra tag sen jag skrev senast. Jag skall inte skylla på omitivation, tidsbrist och det där vanliga tjafset. Jag vill istället bestämt hävda att det är jordrbruksminister Eskil Erlandssons fel. Jag vet inte riktigt varför ännu. Det är lite som ett horoskop; stjärnorna - eller snarare en pårökt galning - påstår något utan att överhuvudtaget motivera sitt ställningstagande. Han får dessutom betalt för det och kan således knarka på ännu mera. En slags ond cirkel. Eller god om man nu tycker det. Politiker röker kanhända inte på i samma utsträckning som horoskops-författarna, men de har ändå vissa påfallande likheter. De säger sig kunna sia framtiden och vissa är dumma nog att tro på vad de säger, ungefär.

Nu skall jag dock inte ägna mig åt politikerförakt, för att skylla alla orättvisor och djävulstyg på våra makthavande politiker är ungefär lika lätt som att vara sverigedemokrat. Inte lika lätt förstås, sverigedemokraterna skyller ju både på politikerna och invandrarna, vilket är aningen mer avancerat än att skylla på bara politikerna. En sverigedemokrat måste dessutom ständigt vara arg både på invandrare och politiker - samt de som är dumma nog att inte vara arga på både invandrare och politiker - vilket gör att det måste bli en herrans massa folk att gå och vara arg på.

Inte nog med det, så måste de dessutom ta ställning om ifall de skall bli glada eller arga när Zlatan gör 1-1 mot Italien i sista minuten i EM. Det är vid närmare efteranke svårt att vara sverigedemokrat i dagens Sverige. Kanske borde de emigrera till Norge istället, eller som någon klok sade: emigrera till ett land där de inte tar emot invandrare. Frågan är dock bara om de då skulle behålla sitt gamla namn när de flyttade till Norge, eller om de skulle döpa om sig till norgedemokraterna. Eller kanske norgesverigedemokraterna.

Apropå sverigedemokrater så tycker jag det är en smula underligt att partiet är överrepresenterat i Skåne. De stackars skåningarna talar ju för det första inte svenska och landskapet har för det andra inte varit svenskt speciellt länge. Om sverigdemokraterna får makten lär ju skåningarna vara de första som ryker så snart man gjort sig av med alla invandrare och måste ha någon ny att skylla parabolantenner och dålig kebab på. Skåningarna älskar dessutom att åka över till Danmark för att köpa sin osvensk öl. De måste vara bra självdestruktiva där nere.

Jag hoppas att Eskil skall befinna sig i en gynnsam position den närmsta tiden så att inte mitt bloggande påverkas negativt. Sov surt!

Jag var och kollade på Gudrun Schyman igår. Det var jag och min far och 200 kärringar. Jag vet att kärring kanske anses en aning ofeministiskt, och att det kan föefalla en smula underligt att jag använder uttrycket efter att ha blivit utsatt för ett två timmars feministiskt brandtal. Men "damer i övre medelåldern" låter lite för pretentiöst, så i brist på alternativ får jag hålla mig till den invanda termen kärring. Åtminstone en av ovan nämnda kärringar var dessutom totalt blåst i huvudet (en slutsats jag drog genom de korkade frågorna hon ställde) varför ordet kärring känns väldigt när till hands. Jag låter liksom en kärrings handlande gå ut över alla de stackars övre medelålders damerna som helt oskyldiga blir placerade i samma fack.

Ordet kärring är inte ursprungligen något skällsord förresten. Som tidigare poängterats i den mycket heta debatt som blossade på min gamla skola så är ordet sprunget ur "käresta" och borde egentligen betraktas som en komplimang. Fast vem gör det nuförtiden. Jag kanske borde fråga Gudrun. Hon kan sånt.

Jag insåg dessutom att jag som man måste göra en massa uppoffringar för att ett jämställt samhälle skall uppnås. Tja, det hade jag väl vetat innan också, men jag har levt oerhört gott med att inte fundera på det närmre. Nu kommer jag tvingas gå och ha dåligt samvete ett par dagar innan jag glömmer av det och i lugn och ro kan återgå med att omedvetet befästa könsmaktsordningen. Jag hoppas inte att jag gör mig själv illa under denna tid. Typ slår mig själv för att förstå hur det känns att bli slagen av en man, eller tar ut pappaledighet när jag alls inte ens har blivit pappa.

I vilket fall: jag var där. Gudrun var där. Resten lämnar jag åt er, uppenbart, djungelvilda fantasi.

Börjar en ny kurs på universitetet imorgon. Vi hade dock introduktion redan i fredags. Introduktionen gick ut på att professorn radade upp all kurslitteratur i en hög framför oss. Högen var en meter hög och helgen var förstörd. Högen som var en meter hög bestod knappast heller av gastkramande thrillers. "Fordran & Skuld" lät dock lite som "Brott & Straff" och var enligt vår lärare "en riktigt klassiker". Han är emellertid, tack och lov, inte bokrecesent.

Vi har fått skrämmande mycket ledighet i vårat nya schema som med största sannolikhet är ämnade för självstudier. Självstudier är trevligt, men kräver ju förstås självdisciplin. Självdisciplin sysslar munkar, nunnor och atleter med. Inte jag. Kanske kan jag därför skita ut en massa bra bloggande under dessa dagar. Det återstår att se.

Det har varit höst i ett halvår nu. Jag såg himlen för första gången på kanske två månader häromdagen. Jag hade glömt att den fanns. För övrigt: det kanske är dags för mig att ta ett bolån snart och då kan det vara bra att tänka på andedräkten. I varje fall om man skall tro DN.se's redaktörer...

Jag börjar klockan ett idag, vilket innebär sovmorgon till halv tio. Trots att jag lade mig tidigare än vanligt och trots att jag fick sova tre timmar längre än normalt lyckades jag försova mig. Tandborstning och rakning blev bortprioriterad och jag fick springa hela kilometern till tågstationen. Lokföraren såg mig när jag kom springande på rälsen och väntade snällt den extraminut det krävdes för att få mig ombord på farkosten.

Nu bär det av mot Göteborg och här sitter jag. Skäggig med äggsmak i munnen och eftersvettas. Bredvid mig sitter en tjej som hälsade på mig när jag kom och som jag vet att jag träffat men som jag inte kan placera. Detta gör situationen något pinsam. Hon verkar jäkligt trevlig och egentligen borde man väl lägga sig i och reda ut hur man känner varandra. Jag fegar dock ur och halvgarderar mig med att tjuvlyssna på deras samtal samtidigt som jag låtsas vara mycket upptagen med mitt bloggande. Jag kanske får sätta in en sådan där annons i Aftonbladet, som man kan se på kontaktannonssidan: "Vart tog du vägen, brunetten som satte bredvid mig på tåget mellan Borås och Göteborg, onsdagen den 16 januari? Jag var klädd i svart t-shirt och ljusblå jeans. Om du läser detta, ring mig!".

Jag har aldrig förstått hur man kan vara så desperat så att man annonserar i Aftonbladet efter någon man träffat i fem minuter. De enda som läser dessa spalter är ju folk, likt mig, som roar sig med att vältra sig i hur vissa människor försöker ta sig ur ensamheten. Kalla mig ond, men om inte någon ibland skrattar åt "Medelålders man med välordnad ekonomi. Söker kvinna 20-25 med orientaliskt ursprung." så riskeras de ju att till slut tas på allvar. Och det vore ju mycket tråkigt.

Att man inte skall få skratta åt folk som det går illa för är också en konstig idé. Om någon ramlar och det ser roligt ut, så skrattar man. Jag vet att jag garvar när någon annan gör det, och jag blir därför inte arg om någon flinar om jag, i mer eller mindre nyktert tillstånd, skulle råka tappa balansen. Det är en solkar win-win situation. Skrattet i sig skadar ju ingen, utan snarare tvärtom, bringar ju glädje till den som upplever det. Att man skulle ha dåligt samvete för att man garvar åt människor i kontaktannonser är än mer absurt: dessa människor vet ju inte ens om att du skrattar åt dem och de kommer aldrig någonsin att få reda på det heller. Då finns det ju egentligen inga argument för att man inte skall skratta om man så känner! Om man nu inte tror att Gud skall straffa en efter döden eller dylikt.

Samvetet är en bra pryl, men varje gång det plågar en bör man ställa sig frågan: varför? Inte helt sällan har man dåligt samvete för att man brutit någon värdering som någon annan (kanske dina föräldrar, bibeln (inte för att bibeln kan hitta på något själv, den är ju en bok, men ni förstår vad jag menar. Eller ni hade i varje fall förtått det om det inte vore för denna meningslösa parentes) eller regeringen) hittat på, men som man själv inte kan förstå nyttan med om man bara funderar lite. Allt för många lever efter principer de inte mår bra av, men som de ändå fortsätter att följa "bara för att det är så". Det är vår plikt att ifrågasätta alla de regler som våra förfäder kokat ihop och prova om de har något värde för oss. Om inte: screw you, grandpa!

PS.

Jag och Boris var på visning idag. Boris hittade en hög med uppskattningsvis tjugo porrfilmer på DVD. Jag tänkte fråga mäklaren om dessa ingick i priset. Jag avstod dock.

DS.