Jag var och kollade på Gudrun Schyman igår. Det var jag och min far och 200 kärringar. Jag vet att kärring kanske anses en aning ofeministiskt, och att det kan föefalla en smula underligt att jag använder uttrycket efter att ha blivit utsatt för ett två timmars feministiskt brandtal. Men "damer i övre medelåldern" låter lite för pretentiöst, så i brist på alternativ får jag hålla mig till den invanda termen kärring. Åtminstone en av ovan nämnda kärringar var dessutom totalt blåst i huvudet (en slutsats jag drog genom de korkade frågorna hon ställde) varför ordet kärring känns väldigt när till hands. Jag låter liksom en kärrings handlande gå ut över alla de stackars övre medelålders damerna som helt oskyldiga blir placerade i samma fack.

Ordet kärring är inte ursprungligen något skällsord förresten. Som tidigare poängterats i den mycket heta debatt som blossade på min gamla skola så är ordet sprunget ur "käresta" och borde egentligen betraktas som en komplimang. Fast vem gör det nuförtiden. Jag kanske borde fråga Gudrun. Hon kan sånt.

Jag insåg dessutom att jag som man måste göra en massa uppoffringar för att ett jämställt samhälle skall uppnås. Tja, det hade jag väl vetat innan också, men jag har levt oerhört gott med att inte fundera på det närmre. Nu kommer jag tvingas gå och ha dåligt samvete ett par dagar innan jag glömmer av det och i lugn och ro kan återgå med att omedvetet befästa könsmaktsordningen. Jag hoppas inte att jag gör mig själv illa under denna tid. Typ slår mig själv för att förstå hur det känns att bli slagen av en man, eller tar ut pappaledighet när jag alls inte ens har blivit pappa.

I vilket fall: jag var där. Gudrun var där. Resten lämnar jag åt er, uppenbart, djungelvilda fantasi.