Jag tänkte att det är på tiden med ett litet byte av bloggdistributör. Således har jag lämnat blogg.se för wordpress.com. Jag hoppas att känsliga läsare har överseende med detta och inte tvingas lägga om sina liv på grund av denna informationstekniska rokad.

Den "nya" bloggen finner ni på följande adress (som jag för säkerhets skull låtit upprepa ett par gånger):

http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/
http://maktjakt.wordpress.com/

Danskarna är det folk i Skandinavien som anses mest kontinentala. Jag vet själv inte vad "kontinental" exakt innebär, men det lär i varje fall inkludera en högre grad av acceptans gentemot cigaretter, feta såser och pornografiskt material. Med tanke på detta vet jag inte exakt hur stor uppståndelsen har blivit i Danmark till följd av att deras största fotbollsklubb belönar sina spelare med porrullar vid seger. I Sverige hade det i varje fall förmodligen blivit en sådan folkstorm att huvuden rullat på de högre posterna inom klubben. Aftonbladet och dess anhang (läs: Expressen och GT) hade gottat sig i veckor kring det tumult som utbrutit, spelare hade försvarat sitt mottagande av porren "som en rolig grej", hela feministexpertisen hade mobiliserats och en debatt om fotbollen som "grabbig" hade brutit ut och fått som konsekvens att omklädningsrum förbjudits. Sverige är så att säga litet mer ortodoxt än Danmark.

Hur som haver; roligt i sammanhanget är att FC Köpenhamn är ett tämligen framgångsrikt lag. Man har hittintills lyckats vinna tio av femton spelade matcher i ligan. Detta innebär att de ordinarie spelarna torde ha en hylla med inte mindre än tjugo porrfilmer i sina hem. Jag vet inte hur svärföräldrarna i Danmark hade reagerat över att deras dotter är ihop med en porrknarkande fotbollspelare, men i Sverige hade det i varje fall förmodligen blivit en sådan uppståndelse att bröllopet fått flyttas fram med ett par dagar...

Anledningen till att man använder sig utav förmåner med vinst är givetvis att om möjligt lyckas motivera spelarna att verkligen göra sitt yttersta för att ro hem en seger. Jag tänker inte spekulera i hur denna effekt uppnåtts via porrfilmsduösern, men frågan är vad som kommer att hända med FC Köpenhamn om de plockar bort bonusen. Kommer spelarna verkligen att prestera lika bra? Det vore i varje fall väldigt kul om lagets spel som av en händelse totalt brakade samman efter att man skurit av bonusen.



Förutom det mycket roliga i att FC Köpenhamn använder sig av denna i många avseenden kontroversiella löneförmån har DN.se lyckats förstärka det absurda i alltihop genom att lägga upp sin nätfråga. Som står att läsa längst ned på bilden bör resultatet "tolkas med viss försiktighet" men jag tänker ändå tillåta mig själv att spekulera lite grand i de siffror som bilden presenterar. 50 % har ansett att det är "förkastligt" att använda sig av porrbonusen medan resterande 50 % är positivt eller tveksamt inställda till arrangemanget. Utan att göra några som helsta kopplingar vill jag belysa att 50 % av Sveriges befolkning - och förmodligen också 50 % av DN.se's läsare - består av kvinnor.

Enough said.

Nu har en total förnedring av Maud Olofsson legat som förstasida på mitt blogg under ett bra tag och jag är rädd att mina läsare skall gripas av något slags politisk panik då de beslutar sig för huruvida de skall läsa min blogg eller ej. Jag vill emellertid inte hamna i den beklämmande position kulturella mästerverk som exempelvis Karl-Bertil Jonssons jul gjort; politiserande dårar tar inte till sig budskapet och den fantastiska berättelsen eftersom att den är "socialistpropaganda" eller något dylikt mindre vackert klingande.

Jag skall därför inleda med att ta avstånd från det som skrivits i mitt förra inlägg. Eller inte ta avstånd kanske, utan snarare förtydliga att det skrevs av en fiktiv karaktär. Jag har förvisso aldrig tyckt om Maud Olofsson och vågar hävda att hon är den mest inkompetente av våra statsråd. Att jag skulle hysa ett så stort hat mot henne som recensionen av hennes bok ger för handen är emellertid inte riktigt sanningsenligt. När jag skrev fick jag nämligen för mig att
1) Jag var en überkommunistisk kulturskribent på en socialradikal tidning
2) Jag hatade Maud Olofsson mer än någon annan varelse på hela jorden
3) Det jag skrev skulle, utan att någon gång gå ner på billiga påhopp, kvalificeras som förtal
och
4) Jag hade inte läst boken jag recenserade

Resultatet blev som det blev - om ni läst det - som ni läst. Efter detta lilla förtydligande vill jag säga att jag ruvar på något nytt och trevligt att skriva för att lysa upp det mörker som för tillfället känns obehagligt närvarande.

En man som kanske hette Arne hade kommenterat mitt förrförra inlägg. Jag bemödade mig - vilket jag nu skäms för - att skriva ett svar på detta. Det hela slutade dock med att jag råkade ta bort hans kommentar. Jag är ledsen för det Arne, det var inte meningen och jag syftade absolut inte till att tysta ner dig. Om jag hade varit en så "naiv vänster" som du menade hade nämligen alla med den minsta mån av läsart blivit övertygade vänstersympatisörer efter att ha läst det du skrivit. Så dålig var din argumentation och jag menar det verkligen.¹ Dessutom tror - eller hoppas - jag att du missuppfattade hela inlägget eftersom att kopplingen mellan ditt svar och det jag skrivit var så svag att jag hellre hade trott att det var en urusel recension av en Dostojevskij-roman än ett svar på mitt inlägg.

Nog om detta. Jag sitter och tentapluggar för tillfället. Nu är jag dock klar och tar mig en välförtjänt rast innan det är dags för att slumra till. Jag tänkte att jag skulle använda denna tid till att utföra ett litet experiment. Jag kommer att googla på ordet "socialtjänstutredningen", och låta nedanstående anförande inledas med den mening som inleder beskrivningen av den på sökmotorn överst angivna träffen. Allting därefter skall vara 100 % improvisation via association. Såhär blir resultatet (som jag ännu ej vet om):



På marginalen - En intervjubok från Socialtjänstutredningen(end of quote), recenserad av Dagbladets egne Daniel Waern.

I en bok så usel att tarmarna vänder sig i matsmältningssystemet, försöker den klimakteriesprättande kalkonen Maud Olofsson att presentera "Sin dröm för Sverige"². Boken är så fylld av floskler och perlagonvattnande hemmafruresonemang att man ständigt förstummas av hur skrämmande liten gränsen mellan människa och djur verkligen kan vara.

Det är inte med ett lätt hjärta jag tvingas beklä mig med denna imaginära kappa av manschauvinism. Maud Olofssons uppkomst i de sverigekpolitiska finrummen lämnar mig dock tyvärr inte med något val. Hennes bilringeutrustade brynja formligen lyser av hönaktighet. Hon kacklar som en panikslagen kycklingmamma så fort någon är korkad nog att tilltala henne. Hon är för jämställdhetsrörelsens vad Ronaldos prestation i VM-finalen 1998 är för fotbollen. Maud Olofsson skadeskjuter den tänkande kvinnan så till den grad att hon varken förmår eller törs ta till orda. Hennes fettstinna stämma förser den olyckligt lottade åhöraren med ett sådant äckel, att sjukskrivningsfrekvensen med all sannolikhet kommer att skjuta i höjden under kommande kalenderår.

Maud Oloffsons dröm för Sverige är så fullproppad av språkliga paradoxer och sublim dumhet att man ständigt tvingas revidera sin syn på människan som en förnuftig och tänkande varelse. Är kvinnodjuret, kvigan som skriver, beviset på att mänsklig inskränkthet kan nå så långt att man icke längre kan skilja homo sapiens från en förhållandevis obegåvad encellig organism? Jag tror inte att världen - ja, rent utav universum - någonsin igen kommer att få skåda en så motbjudande humanoid varelse som Maud Olofsson. Hennes framtoning, hela hennes väsen, skiner av en så total brist på begåvning att gräset dör framför hennes fötter. Orden i boken liksom suger in själen i något slags postmodernistisk mardrömsstadium där ens tidigare solida bild av hur världen är beskaffad besudlas av en irreversibel smitta. Läsare rekomenderas att ha spypåsen nära till hands innan de ger sig in i det avgrundsdeprimerande projekt som det är att ta sig igenom boken.

Min dröm för Sverige är förmodligen den sämsta bok som någonsin har tillåts gå till tryckpressarna i vårt avlånga land. Boken är ett oförskämt hån såväl mot svensken som mot mänskligheten. Den tron av fåraktighet som Maud Olofsson bestiger genom denna publikation kommer aldrig någonsin att hotas av en rättmätig usurpator. Genom en ångestladdad orgie av bristande stringens släpas läsaren obönhörligen mot den helvetiska avgrunden. Dantes resa genom helvetets olika nivåer glömde att nämna denna helvetets mest själsförödande del; den Tionde kretsen. I denna mest avlägsna del av det svavelosande helvetet står Maud Olofsson och pläderar. Hennes röst skär genom de plågade olycksandarnas skrik; dem som varit syndiga nog att förtjäna denna allra mest upphöjda känsla av lidande. Jag är som människa för evigt brännmärkt av denna bedrövliga sammansättning ord. 230 sidor, 72 000 ord. 230 mycket goda anledningar att begå det filosofiska självmord som den franske existentialisten Albert Camus skriver om i sin bok "Myten om Sisyfos". Om jag skall lämna något för mina efterlevande att lära av mig så skall det vara just detta: läs inte denna bok! Intagandet av Scientologbibeln vore för den själsliga balansen som att läsa Karin Boyes debutsamling "Moln", om man ställer det i jämförelse med Maud Olofssons "Min dröm för Sverige".

Min syn på dödsstraff via stening har förändrats efter den med milda ord uttryckt traumatiserande upplevelse som läsandet av boken utgjorde.

(end)

---

¹ Jag vill bland annat minnas att svaret innehöll frasen - inga namn nämnda - "logisk kullerbytta" med ett därtill avslutande "sa Bull".
² Titeln på boken är i själva verket "Min dröm för Sverige"

Klockan är 09.00. Jag sitter i universitetets läsesal. Den äckliga delen av hösten som hitintills lyst med sin frånvaro har kommit till oss. Det råder därtill total paraplybrist i min tillvaro just nu, varför mitt knotande genom regnrusket ändrat min civilstatus från singel till dyngsur. Mitt sexualliv har gått från torrt till vått och min blick från skarp till vattnig.

Appropå juridk och paraplyer så borde nog paraplyer särskiljas från vanlig lös egendom i lagstiftningen. Paraplyer har så att säga en tendens att vandra runt och byta ägare. De är otrogna jävlar som samvetslöst utbjuder sina tjänster till vilken orättmätig ägare som helst. Att skylla på praplyerna är givetvis att skjuta budbäraren. Det mesta handlar om vädret samt den högst mänskliga egenskapen tankspriddhet: Man skall besöka någon och har med sig ett paraply på grund av att det regnar. När man ett par timmar och ett par tankar som handlat om allt annat än paraplyer senare skall gå hem glömmer man helt bort regnborttagarmojängen man hade med sig då man kom. Därefter är paraplyet i någon annan mans ägo.

Jag har själv aldrig köpt ett paraply. Jag har däremot - vid flertalet tillfällen - blivit attackerad av vänner på stan som hävdar att jag använder deras paraply då jag strosar runt i stan i regnrusket. Det är givetvis genant och man får ursäkta sig litet smått genom att säga att "det hade jag inte en aning om, trodde det var morsans", men det blir sällan aktuellt att lämna tillbaka paraplyet. Glömmer man ett paraply hemma hos någon får man skylla sig själv, helt enkelt. På detta vis vandrar paraplyerna runt. Det skulle inte förvåna mig om jag och kungen hållt i samma paraply någon gång. Johan Frick, förresten, jag har ditt stora, fula jävla regnbågsfärgade paraply hemma. Du kommer inte att få tillbaka det!

När vi ändå är inne på detta i alla lägen intressanta ämne måste jag tillåtas sjunga ut mitt hat mot sådana där små "utvikbara" paraplyer. Jag har hoppat sönder åtminstone två paraplyer av den modellen efter att tålamodet tappats på grund av deras jävla kappvändande. Så fort det blåser lite under dem viker dem upp sig vilket - förutom att göra en dyngsur - får en att se otroligt fånig och panikslagen ut. Det är ungefär som när en stackars förälder inte kan få pli på sin bångstyriga unge som skriker och sticker iväg åt alla håll; man kan inte kontrollera ett löjligt jävla paraply. Dödstraff är i detta läge effektivt. Kasta på marken, stampa sönder, och spotta. "Du skall inte tro att du är något din jävel!", skall man skrika. Om man har något i blåsan finns det ingen anledning att hålla in på. Pissa på. Det hjälper.

Sedan lämnar man ungjäveln liggandes i spott, blod och urin medan man lugnt går därifrån och med ömhet viker ihop sitt paraply.¹

---

¹ Det kallas twist

Yes. Sverige har fått sin första konkursbank som pappa staten måste plåstra om. Det var för övrigt Carnegie som hjälpte regeringen vid försäljning av OMX och SBAB. De tar hand om varandra, helt enkelt. Det är gott det. "Banken har missköt sig allvarligt." "Carnegie har tagit exceptionella risker", enligt finansinspektionen. Nice.

När en alkis missköter sig, slirar bort sitt socialbidrag på krogen och glömmer att söka arbete stryper man hans cashflow. När en bank - dessutom som sprängfylld med slipsklädda nationalekonomer som gör anspråk på att vara betydligt mer kompetenta än alkisen - spenderar miljarder på korkade investeringar och ogenomtänkta lån blir det dock andra bullar. Världen krisar och staten räddar banker. Politiker, ekonomer och invånare blir glada för att man visar att det råder "stabilitet i det svenska bankväsendet". Samtidigt vet vi alla var krisen kommer att slå hårdast; dem som inte har några bankkonton.

Alkholisterna, invandrarna, de sjuka, de lata, de gamla och andra som inte ens kan stava till ordet "finanskris" kommer att få betala för att "det är viktigt att visa att bankerna är likvida". Be so fucking sure att det är dem vi kommer att skylla på då vi nästa gång skall gå till valurnorna och rösta på det parti som i största möjliga mån kommer att förstora vår plånbok. En socialbidragstagare kostar staten ungefär 8 000 spänn per månad. På en miljard, vilket är en struntsumma i finansiella sammanhang, kan man dela ut 125 000 sådana bidrag vilket blir ett års bidrag för fler än 10 000 personer. Det är 10 000 människors uppehälle i ett år. Jag ger blanke fan om merparten av dessa pengar går till Explorer Vodka. Finns det något som lyfter deras tillvaro så skall de fan ha det. Att folk i allmänhet skulle vara korkade nog att offra sin sociala status samt möjligheten att ha banktillgångar genom att medvetet "utnyttja" systemet för åtta skitiga tusenlappar är inte bara orimligt utan därtill korkat. Bankinstituten, å sin sida, kommer genom sina bristfälliga kreditbedömningar göra att många människor kommer att tvingas ur sina hus och därtill vara skuldsatta resten av livet.

Ändå är folk förbannade över våra bidragstagande samhällsparasiter. Samtidigt kör man med "de kunde ju inte veta att det skulle gå så illa"-argumentet när de stackars direktörerna får skära ner på den ryska kaviaren till frukostbuffén på Scandic Hotel. Paradoxalt.

Jag vet att jag låter som en 12-årig nyröd fjant när jag skriver. Jag vet att alternativet - att låta bankerna kursa - hade gjort att ännu fler uteliggare fått frysa extra i vinter. När man ser hur folk resonerar blir man dock förbannad. Parkbänksalkoholister är presigelösa, ofast mycket snälla och vill inget annat än att dricka sin öl i fred. Jag tänker gladeligen pröjsa den lilla promillen av min skatt som de krävs för att de skall få fortsätta med det. Jag vill dock att staten skall posta mig ett brev med varenda jävla öre jag betalt för att rädda de ostronstinna girigbukarna bakom Carnegie.




Obama vräkte ut Bush ur Vita Huset idag, by the way. Är det en slump att mannen till höger ler mest?

Haloween är över och jag tackar Gud för att jag lyckats med den häpnadsväckande bedriften att inte infinna mig på en enda jävla maskeradfest. Jag gillar inte kostympartyn och jag skall som sig bör förklara varför.

Jag skulle egentligen gärna tyckt om maskerader; man känner sig litet som en tråkig, bitter samt fantasifascistisk jävel när man i sitt stilla sinne konstaterar sitt hat mot dessa tillställningar. Denna skamkänsla, rädslan att uppfattas som tråkig, gör förmodligen att många av de förmodligen tusentals maskeradhatare som finns i vårat avlånga land inte vågar komma ut ur garderoben. Att ogilla maskerader tyder enligt gängse normer på att man inte vågar gå utanför det strikta modekodexet som finns, att man saknar förmågan att "släppa loss" samt att man besitter ett bristande mått av kreativitet. Jag tänkte därför - icke utklädd - ta klivet ut ur garderoben och döda denna myt genom att utropa mig själv som maskeradhatare av högsta rang och därtill hävda att jag för den delen inte är en tråkig jävel - tvärtom! Detta är således samt följaktligen en maskeradhatares försvarstal.

Jag vill till att börja med säga att jag inte är emot utklädnader som sådana; mycket bra humor är vitalt förknippade med lustiga utklädnader. Exemplen är många och för att endast nämna något kan sägas Nile City's adpotivpäron samt Mick Tolbot. Jag har däremot aldrig begripit mig på kombinationen mellan fest och utklädnad. Hur länge är en kostym rolig? De tio första sekundrarna skulle jag säga. Visst kan du via lustiga samt till kostymen passade gester, upptåg och dansmoves skapa ytterligare skrattframkallande situationer, men vinningarna är enligt mig små. Samtidigt är förlusterna med en maskerad uppenbara; det är ansträngande och ofta kostsamt att fixa en frän dress och det innebär i många fall att man känner sig jävligt obekväm och svettig i sin inte sällan obekväma kostym.

Det som framför allt får mig att ogilla fenomenet är dock att maskeradfesten har en tendens att skapa någon slags konstiga förväntningar på partyt; en stor del av den tid man har till sitt förfogande innan klockan klämtar och man skall bege sig hemåt går åt till att jämföra dressar, posa framför kameror samt på andra vis inträda i den roll som kommer med utklädnaden. Detta sänker, enligt mig, kvaliten på tillstänningen. På samma sätt som youtube kan döda en fest genom att flytta fokus från personerna och det sociala, på samma sätt gör utklädnaden att man inriktar sig på de yttre hos deltagarna istället för det inre. Nyckfullheten och spontatniteten begränsas. Den där osäkerheten om vilken rikting festen kan tänkas ta som man känner innan man äntrar lokalen reduceras ungefär på samma vis som när värden har uppställt ett strikt samt späckat jävla schema med massa löjliga lekar som gästerna tvingas delta i. Festen blir så att säga begränsad i och med att man förser den med etiketten maskeradfest. Ramarna för vad som kan hända och tillåts ske blir striktare.

Med detta sagt menar jag inte att varenda maskeradfest per definition skulle vara tråkig. Jag vill dock påstå att kostympartyn i sig tenderar att urgröpa det som gör det så göttigt med att festa. Den uppstyltade vardag man försöker undkomma gör sig ständigt påmind. En betydligt bättre idé för er som älskar utklädnader är att istället klä ut er när det inte är maskeradfest. Överraskningsmomentet kommer att vara stort och förklädnaden kommer att vara ett stämningshöjande inslag i - och inte en förutsättning för - festen. Att komma utklädd till Björne på en konventionell fest skulle fungera som en fin injektion för hela eventet.

Sammanfattningsvis: maskeradfesten är, enligt mig, en metod som man bör ta till då man vill kompensera för en bristande personligheter. Är man inte rolig som person kan man åtminstone klä sig litet kul. Jag tycker dock inte att man skall behöva se ut som Batman eller en potatis för att ha roligt. Genom att anordna en maskerad utraderar man på många vis möjligheten till överraskningar - det som oftast gör en fest rolig - och begränsar på så vis tillställningen till den tvångströja som maskeraden utgör.

En rolig kostym kan aldrig någonsin kompensera för en tråkig personlighet.

Det har varit val i USA. Vår första livs levande neger har intagit ämbetet som världens mäktigaste människa. Ingen seger utan neger, brukar man ju säga och skratta litet försiktigt. Jag är glad över Obama's seger, men skall inte gå in på varför då denna blogg inte gör anspråk på att vara politisk.

Denna utgångspunkt exkluderar förvisso inte möjligheten att reflektera kring de händelser som utspelar sig i politikens kölvatten. Valet av president i USA är förvisso världens viktigaste men det är också en show utan dess like. Åtskilliga miljoner dollars pumpas in i respektive kampanj. Populismen blir allt mer påtaglig ju närmre valdagen man kommer, smutskastningen mer krampaktig, de billiga tricken allt billigare. Vid ett radikalt utspel - som är nödvändigt för att skaffa uppmärksamhet - är gränsen mellan fiasko och succé hårfin. Hockey-morsan Palin blir busringd av några komiker och tror på fullaste allavar att det är frankrikes president Sarkozy som är i andra änden av luren. McCain refererar till "Joe the Plumber" (en metafor för den flitige amerikanske arbetaren) och det visar sig att snubben varken heter Joe eller är rörmokare. Obama köper TV-tid i de fem största TV-kanalerna och helt plötsligt börjar man tala om att pengar spelar en allt för stor roll i det amerikanska presidentvalet. No shit?!

Pins, kepsar, T-shirts och allsköns accessoarer finns till försäljning. Konfettin viner genom luften. Palin, "hockey-morsan", har blivit stylad för miljonbelopp just för att ge ett "casual" intryck. Obamas mormor dör i cancer dagen innan vallokalerna öppnar, McCain visar på självironi genom att spela Rocky-vinjetten då han kampanjar vikande opinionssiffror till trots. Det är valvaka i Sverige, Filip & Fredrik leder den i kanal 5 och i Chicago bakar man paj för fulla muggar för att fira den kommande segern. Det svenska valet får mindre uppmärksamhet i Sverige än det amerikanska. Och ändå får vi inte ens rösta, utan nöja oss med en schaskig åskådarplats.

Det amerikanska presidentvalet har på många vis karaktären av en show. I skuggan av detta är det emellertid mycket lätt att glömma de praktiska och högst verkliga verkningar detta val kommer att föra med sig inte bara i USA utan även i Sverige och övriga delar av världen. Det är USA som för tillfället ockuperar (?) Irak och Afghanistan. Det är USA som låser in människor på Guantanaom Bay. Det är USA, eller företag med bas i landet, som har initierat den finanskris vars följder vi ännu inte kan utvärdera. Från USA kommer så även McDonalds och Gud vet hur vi skulle klara oss utan BigMac och Happy Meals som snart är en integrerad del av den svenska folksjälen.

God bless America!

Jag har inte skrivit så mycket på senare som ni märkt. Detta har en högst enkel förklaring; någon stal min laddare. Jag var dum. Jag lämnade laddaren i läsesalen på universitet då jag skulle käka lunch. Vad jag inte visste då var att nypriset på en MagSafe 60 w är åttahundra spänn. Det är vad man kallar ockerpris för en jävla laddare. Nåväl, nu har jag inhandlat en ny och är därtill hemkommen från en weekend i Köpenhamn. Inspiration har inhämtats och jag är givetvis taggad till tänderna vad beträffar att PRODUCERA!

Vi åkte tåg till den danska huvudstaden. I snålheten och boråsismens tecken hade vi valt billigaste möjliga nedresa framför komfort och tidseffektivitet, varför vi tvingades spendera en timma i Varberg väntades på det tåg som så slutligen skulle ta oss till Köpenhamn. Vi slog oss - för att göda myten om den förfallna ungdomen - ned på Varbergs centralstation, öppnade en öl och började lira gitarr. Efter en lidelsefull tolkning av Cornelis sång om trasiga skor kom en man fram till mig och frågade om han fick slå sig ned på bänken där jag satt. Han såg, av allt att döma och likt mig, ut att föredra alkoholhaltiga drycker framör opreparerade. Detta antagande bevisades också snart i och med att han plockade fram en Pripps Blå 7,2 % som han öppnade samt tömde med stor entusiasm. Efter en kort tids konverserande där vi bland annat urtönt att mannen gick under namnet Viking, fått reda på att han sålt öl till Tommy Körberg, idkat otukt med kända sångerskor och kompat Monica Zetterlund var vi givetvis frälsta. Det visade sig att Viking, sitt hedonistiska leverne till trots, var så gammal som 72. Jag frågade om han hade några tips för att hålla sig så kurant och samtidigt leva på ett så kortsiktigt sätt som han gjort. Viking utnyttjade då kroppspråkets starka medium genom att helt tvärsäkert peka ned i sin sprängfyllda systembolagspåse. Viking var alltså det levande beviset på att alkohol alls inte förstör hälsan och förkortar livet. Vi konspirerade en stund och Viking förde en tes om att regeringen medvetet slussar ut så kallade alkoholister, vilka i själva verket är anställda av staten, för att ingjuta alkoholskräck hos medborgarna. Teorin tedde sig i den kontext vi befann oss i som fullt rimlig.

Sammanhanget krävde, så att säga, att vi tog ett kort på Viking. Nedan presenteras resultatet av denna pliktuppfyllelse. Jag har Vikings nummer och denne försäkrade om att han skulle komma och spela för mig om jag så erfordrade då jag någon gång nästa sommar sätter mig för att dricka öl vid Varbergs klippor.

Världsekonomin är minst sagt i gungning; banker bankruttar, börser rasar, volvo varslar, islänningar gråter och skåningar skorrar. Nu har iochförsig skåningarna skorrat så länge jag kan minnas, men jag tror mig kunna höra en viss skillnad på det där glada högkonjunkturskorret och det mer plågade och nästan hjärteskärande finanskrisskorret. "Skorra" och de böjningar som finns på ordet tillhör inte den vackrare delen av svenskan. Hur som haver, jag hade i varje fall tänkt att fjärma mig från det eviga virrvarr av fakta, lögner, argument och propaganda som genomsyrar debatten genom att på min blogg helt och hållet skita i ekonomin. Min tanke är att alla de stackare som ser sina fondbesparingar gå upp i rök, sitt jobb försvinna i aska eller sina bolånekostnader resa sig som en eld skall kunna använda min blogg som en oas.¹ En slags tillflyktsort från tristessen där endast ljudet av den svala vind som försiktigt drar genom palmernas blad stör den annars totala tystnaden.

Jag sitter just nu på tåget på väg till skolan. Det är måndag. Det är höst, ruggigt och grått och min sargade kropp har ännu inte hunnit återhämta sig från helgens vedermödor. Trots att alla yttre omständigheter otvivelaktigt pekar i måndagsångestens riktning mår dock jag alldeles utmärkt. Jag tänker inte gå in på varför här då jag är av den åsikt att det redan finns tillräckligt många människor som tror att det finns ett allmänintresse i att offentligt förklara hur man mår och varför man mår.

Således, på enskild begäran samt osökt: har ni hört talas om bögpingvinerna? Nu är jag förvisso inte en person som har aftonbladet.se eller dylik så kallad nyhetsförmedlare som startsida, men jag lyckades faktiskt finna denna substantiella och mycket viktiga nyhet på en sådan hemsida. Nyheten består helt enkelt i att man på ett tyskt zoo lyckats finna en population bestående av enbart manligt homosexuella pingviner. Detta uppmärksammades i samband med att man skickade ner svenska - och därigenom förmodligen jävligt heta - honpingviner till den tyska djurparken för att de skulle vika ut sig för manspingvinerna av tysk börd. Detta horeri uppskattades emellertid inte av bögpingvinerna som helt enkelt gav de svenska call girlsen kalla vingen (avdelningen dåliga ordskämt). Efter upprepade samt ambitiösa försök att trigga en orgie fick man till sist vända hem med svansen mellan bena och lämna de tyska bögarna i fred att "lukta på varandras blommor" under korkeken.

Detta misslyckade swingparty innebar givetvis ett fiasko för den tyska djurparken som nu ser sin pingvinstams fortlevnad hotad. Däremot firar hbt-rörelsen med champagne och vaselin eftersom att de hela tiden motsatte försöket att omvända de homofila pingvinerna. Själv tycker jag att de företrädare för hbt-rörelsen som motsatte sig detta sexologi-zoologiska experiment kanske drog något för stora växlar då man konstaterade att det var sexuellt överförmynderi att  försöka omvända pingvinerna. Jag tror snarare att djurparken ville ha nya baby-pingviner än att deras experiment skulle ha något bibliskt motiv som att rädda sin pingvinstam från någon moralisk dekadens och otukt.

Har lite knappt med tid nowadays, men jag ska försöka hålla uppe takten på inllägen. Jag vill avsluta denna utsvävning genom att citera vad en god vän sade till mig då vi för någon vecka sedan som goda vänner talades vid i goda vänners lag: "det kan bli väldigt roligt framöver".

---

¹ Observera mitt fenomenala användande av eldiga metaforer i denna mening!

Jag upptäckte - till min stora glädje - att det fanns en rad olika åsikter om mitt första inlägg. Jag tänkte därför fortsätta mitt, som någon påpekade, högst subjektivt färgade studium av skillnader mellan de två kön som på många vis delar men som givetvis också förenar oss människor. Jag tänkte i detta inlägga ge mig in i klädbranschen och jag måste innan poängtera att jag är mycket dåligt insatt i den kvinnliga modementaliteten. Däremot vet jag vad män tittar på när det kommer till kvinnors utstyrsel, så helt ute och seglar tror jag inte att jag är. Att tala om kläder är mer eller mindre per definition ytligt. Kläderna sitter ju så att säga ytterst. Jag hoppas dock inte bli anklagad för att vara i paritet med de där jävla modebloggarna när det kommer till flärdfullhet. Jag vill dessutom - för att rädda min heder - poängtera att jag ser mig själv som en observatör och att jag således inte ställer mig bakom eller med entusiasm deltar i det normspel som jag tyckt mig urskilja i den på många vis tragikomiska värld vi befolkar.

Nåja, återigen. Min tes i detta fall är att kvinnor inte, i samma utsräckning som män, behöver visa att de bär märkeskläder. Det tydligaste exemplet är underkläder; av någon patetisk anledning skall män ha sina kalsonger något ovanför byxkanten så att man tydligt kan se att de minsann har råd att köpa kallingar av märken som Björn Borg, CK, Frank Dandy, Armani, Hugo Boss eller Tiger. Det finns, förvisso, dylika anordningar på vissa trosor där märket kläder den övre delen av plagget, men det är långtifrån lika vanligt. Likväl är det mer eller mindre kutym att traditionellt manliga tröjor av märken som Fred Perry, Lyle & Scott, Polo eller La Coste är beprydda med dess karakteristiska varumärke. Man ser sällan, mig veterligen, någon mostvarighet på exempelvis klänningar. Polo har till och med tröjor och pikéer där den polospelande man som utgör deras logga är så stor att även en ledsynt mullvad skulle lägga märke till den.

För att vara konsekvent och stringent går jag efter detta konstaterande vidare genom att ställa mig frågan: vad beror detta på? För det första att män generellt sett har sämre smak och därför måste gardera sig mot sin avsaknad av estetisk känsla genom att betala några hundralappar extra för ett märke. Märkeskläder är ju, "alltid" snygga. Därtill tror jag att en djupt rotad del av mången mäns självbild är att denne, som god familjefader, skall vara en enastående försörjare. Innan klädde man sig i frack och kostym för att visa att man hade en god ekonomi medan man idag spenderar otaliga hundralappar på små logotyper för att ge uttryck för - i grunden - samma sak. Märkena visar omgivningen, såvä konkurrerandel hannar som åtråvärda honor, att man är en man av hög börd. Av samma anledning har många män under högkonjunkturens gynsamma ränte- och arbetsmarknadsläge lånat åtskilliga tusen för att köpa sig en bil värd namnet eller en TV med rätt antal pixlar. Jag är fullt övertygad om att flertalet av de personer som i och med det åtrsamade ekonomiska klimatet inte har råd att betala för sin allt för aggressiv livsstil kommer att vara just män. Kronofogden kommer att utmäta många BMW's och HD-TV's framöver. Och kanske en och annan Armani-kostym.

För en kvinna är det således en dygd att klä sig fint, medan det enligt många - undermevetet eller medvetet - för mannen är en dygd att klä sig dyrt. För visst är de dyra märkena producerade av duktiga designers och generellt sett är vackrare. Men att påstå att man köper en helt vanlig stickad tröja för tusen spänn för att den är "så jävla snygg" när en motsvarande går att hitta på H&M för tvåhundra så är man nog inte helt sanningsenlig.

Nästa inlägg kommer att handla om något hjärndött så att ni får vila hjärnorna. Ha det gott tills dess!

Jag tänkte, för att vara tidsenlig, ägna ett par inlägg åt att belysa skillnaderna mellan det manliga och det kvinnliga. Eller det kvinnliga och det manliga. Herr Gårman har fått sällskap av Fru Gårman, varenda arbete vi gör i skolan skall innehålla åtminstone ett stycke som behandlar ämnet ur ett feministiska perspektiv och Gudrun Schyman är till viss grad en respekterad opinionsbildare. Således: jag måste surfa på den könsvåg som sveper över Sverige och jag tänkte inleda med att behandla ämnet "gitarr". Det är nämligen så att tjejer, kvinnor, flickor, girls or whatever you want to call them inte tycks kunna spela gitarr. Jag antar att denna förvisso något tillspetsade tes får mina feministiska läsare att sätta kaffet i vrångstrupen och jag tänker därför försöka kompensera detta genom att utveckla mitt resonemang en aning.

För visst kan kvinnor lära sig spela gitarr. Jag känner många som kan och jag har sett många stå på en scen och lira. Däremot är detta i princip alltid i ett visst, specifikt, sammanhang; en akustisk gitarr, raka ackord, inga solon. Annika Norlin, Lisa Miskovsky, Anna Ternheim, Sophie Zelmani och Avril Lavigne är bara exempel på pop-brudar som ser litet söta ut med sina gitarrer, men som i praktiken skulle kunna ersättas av vilken finnig tonåring som helst som plinkat "Smells Like Teen Spirit" i ett halvår på sin Squire-gitarr. Vid en snabb genomskumning av Rolling Stone's lista över världshistorians hundra mest prominenta gitarrister finner jag inte en enda kvinna. Inte ens de mest inbitna, rasande feminister som anser att jag är en cancersvulst på samhällskroppen för att jag är försedd med kuk kan blunda för sanningen: kvinnor kan inte spela gitarr. Att förneka detta är som att förneka solens vandring på himlavalvet eller att Christer Pettersson gillade sambuca. Däremot kan man, efter att ha accepterat detta faktum, fundera kring varför det förhåller sig på detta vis. Det är i svaret på denna fråga - och inte i konstaterandet att kvinnor inte kan spela gitarr - som man kan skilja manschauvinisterna från de mer måttfulla jämställdhetstyckatillarna. Det kan nämligen inte vara en slump att Jimi Hendrix, Slash och Chuck Berry alla är eller var män.

Nåväl, det borde ju inte vara något biologiskt i varje fall; kvinnor är, såvitt jag vet, både mer fingerfärdiga och generellt sett mer musikaliska än män. Detta märks tydligt om man tittar på musiklektionera i en mellanstadieklass; killarna stökar, slår, brölar och slamrar medan tjejerna sitter och försöker snappa upp det läraren försöker visa dem. Pojkarna är omusikaliska och allmänt jävliga medan flickorna är musikaliska och allmänt ambitiösa. För er som läst Naturkunskap A i gymnasiet står det således klart att svaret - om det inte ligger i arv - måste stå att finna i miljö. Vad kan det då tänkas vara för miljö som gör att män blir rockande kiss-the-skiers med sex appeal medan kvinnorna blir fiolgnidande bakgrundsfigurer?

Kvinnan har på ett par decennium avsagt sig rollen som uppassande hemmafru och har börjat konkurrera med männen inom i praktiskt taget varje bransch. När det gäller att bli elgitarrsvirtuoser har man - som konstaterats ovan - dock inte varit fullt lika framgångsrik. Detta beror - enligt min teori - på att den extroverte gitarrmagnaten är så långt ifrån hemmafruidealet man kan komma. För visst innebar det ett stort språng för mänskligheten då kvinnan gick ut i förvärvsarbete. Det är emellertid tydligt att detta språng blev betydligt längre - och svårare - desto mer yrket var präglat av typiska "manliga" sysslor. Så fick exempelvis betydligt mer kvinnor jobb inom vård och omsorg än inom produktion och industri; steget mellan hemmafru och sjuksköterska var givetvis kortare än det mellan hemmafru och bilmekaniker. När vi talar om rockgitarrister var detta steg ännu längre. Kvinnor skulle inte supa, knarka, slåss, skrika, rulla runt och slå sönder hotellrum. Detta var en av de förmodligen mest manliga - samt givetvis också IQ-befriade - sysslorna man kunde ta sig an, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att som kvinna slå sig in i branschen. Istället fick kvinnan gå "köksvägen" in i gitarrvärlden genom att stå och se söta ut med en akustisk gitarr och kompensera sina tilllkortakommanden vad beträffar teknik på gitarrhalsen med en sprudlande sångröst.

Någon kanske tänker ordet "revolution" nu och anser att man bör tvångskvotera in kvinnor i de större rockbanden. Jag skulle, emellertid, vilja förespråka en mer moderat väg att gå. Förändringar sker ju, med ytterst få undantag, sällan över en natt. Utvecklingen går tydligt framåt (snart kanske vi får se Lavigne bränna av ett riktigt jävla Van Halen-solo) och det lär inte vara mer än en tidsfråga innan vi börjar se en viss utjämning bland rockens gitarrtoppar. Problemet som det är nu är bristen på kvinnliga förebilder; varenda pojke som suttit i timmar och nött skalor på en ostämd gammal enmickad telecaster har haft en gitarr-idol. Eric Clapton, Jimi Hendrix, Richie Blackmore, Van Halen, Slash, Pete Townshend, The Edge, Gary Moore, Jimmy Page, Keith Richards or you name it har beklätt mången pojkrums väggar. Med avsaknad av kvinnlig motsvarighet blir det svårt för flickorna att finna den där förebilden och förebilder är, som vi vet, oerhört viktiga för att inspirera människor. Vad vi behöver är således en kvinnlig pionjär som spelar med tänderna, som spelar rullande,  som spelar med gitarren bakom ryggen, som spelar i sömnen, som spelar när hon ammar och som spelar när hon är på toaletten. Vi behöver en kvinna som avslutar sin konsert genom att elda upp och slå sönder gitarren och som innan hon går av scen skriker "I fucking hate you" till sin publik.

Om någon känner sig manad att försöka kanske jag kan få vara basist bakom er...?

Jag tänkte i och med detta inlägg ge mig på att kombinera det kåserande med det analyserande nu. Det är ett järvt grepp, men jag tycker faktiskt att det jag nedan antecknade på ett ganska bra vis lyckas leva upp till idealet "learning by having fun".

Jag hatar att stöta på människor jag tycker synd om. Står jag i kassan på Shell och det kommer fram en snubbe utan hand är det enda som går igenom min skalle "se normal ut, se normal ut för helvete, titta inte!" vilket alltid slutar med att jag ger ett oerhört nervöst intryck; jag vet inte var jag ska fästa blicken. Absolut inte på handen som inte är en hand i varje fall, tänker jag, men om jag kollar bort för mycket kanske han misstänker att jag medvetet tittar bort? Förmodligen blir jag genomskådad och det enda jag kan hoppas på är att mitt darriga intryck gör att snubben utan hand tror att jag lider av någon dysfunktion och därför upplever samma sak som jag.

Jag tror att anledningen till att jag gör på detta vis är att jag - om jag själv hade saknat en hand, ett ben eller haft en gångstil som påminner om en skadeskjuten älg med demens - inte hade önskat att någon hade tyckt synd om mig. Jag hade velat bli behandlad normalt. Det är just det jag försöker (och misslyckas) med då jag stöter på en "stackare". Det är en jävligt hycklande värld vi lever i, skulle man kunna konkludera.

För det ligger nog, vågar jag hävda, i människans natur i att stirra på saker som sticker ut. Vi hänförs av vackra tavlor, älskar havsutsikter, solnedgångar, snorklande i laguner, vandrande i parker och vi kan spendera timmar med att betrakta himlavalvet en stjärnklar natt. Detta gäller givetvis också människor. De flesta har en historia om hur ett barn har pekat på en utstickare av något slag och kallat honom eller henne något mindre lämpligt. Barn har helt enkelt inte förstått att man måste tygla denna drift. Jag delade själv - vid en ålder av fem år och inför en bred bastubadande publik - högljutt med mig av konstaterandet att jag hade större kuk än min brors åtta år äldre polare. Alla teg. Farsan teg mest. Ändå sade jag bara (som sverigedemokraterna!)¹ vad alla andra tänkte!

Så fort den fullt naturliga reflex som "freak-fascinationen" utgör appliceras på människor tycks det altlså som att vi grips av panik. Det kan inte alltid ha varit så och det är nog för närvarande inte på detta vis över hela jorden. Jag tänker närmast på de freak shows som fanns och på vissa platser än i dag finns där folk betalade för att få sig en titt på skäggiga damer. elefantliknande män och dvärgväxta herrar. På något vis tycks det som att samhället, förmodligen i takt med demokratisering och utökade rättigheter för minoritetsgrupper, har fjärmat sig från denna typ av primitiva underhållingsplattformer. Likväl finns det ett behov av att studera, stirra - att glo rent ut sagt - på dessa krymplingar². Detta otillfredställda behov har enligt min totalt oempiriska teori kommit att täckas av vårat i det närmsta groteska behov av att vältra oss i perversiteter, hemskheter och andra totalt abnorma företeelser som exempelvis doku-såporna och de mest fantasifulla lustmord förser oss med.

När Anders Eklund mördat Engla kan vi helt utan skam läsa spaltmeter om denne misantrops liv. Anders Eklund och människor av hans sort, om uttrycket tillåts, är dagens freaks. Den hemska slutsatsen som vi - eller åtminstone jag - tvingas dra av denna historia är att människor som Anders Eklund behövs i det moderna samhället för att tillfredsställa det behov vi har av att intensivt studera avvikare. Via den liberalisering och demokratisering som skett under de senaste 200 åren har vi sopat detta behov under mattan.

Att sopa problem under mattan är ju, emellertid, sällan helt effektivt. Trots vårat tappra försök att tygla våra oönskade lustor har vår besatthet av freaks ändå lyckats klä sig i fårakläder. Med list har den nästlat sig in i köken, fikarummen medierna.

---

¹ Tolka inte denna liknelse som att jag menar att sverigedemokraterna är de enda som ser Sveriges lilla kuk (invandrarproblemet) och faktiskt vågar tala om det. Sverigedemokraterna företräds av en samling insnöade köksbordsrasister som då de fortfarande hade sitt jobb på Volvo ansåg att "invandrarna utnyttjar systemet genom att inte arbeta". När de nu själva kastas ut i arbetslös kommer de istället hävda att det "invandrarna tar våra jobb". Liknelsen var däremot träffande, varför jag trots denna feltolkningsrisk valde att inkludera den.

² Ordet "krympling", har jag konstaterat, är förmodligen ett av världens i sig roligaste ord. Det skulle kunna bero på min förtryckta instinkt att vältra mig i studerandet av krymplingar. På engelska heter det cripple, också ett oerhört trevligt ord.

Saker och ting har vänt sedan min senaste lägesrapport. Dagarna är korta, solen skiner utanför det bibliotek jag för närvarande sitter på och inmundigar kunskap. Det enda som förhåller sig som förr är att kuken är lång. Det har emellertid krävts - och krävs ännu - ett stålbad för att nå detta eudainomiska tillstånd. Mycket plugg och litet tid till annat. Såsom bloggande. Jag stötte dock på en rolig artikel på DN.se när jag surfade runt lite på den virtuella våg som internet utgör och kände mig skyldig att uplpysa er om denna. Det roliga står att finna i följande korta artikel som ser ut enligt nedan:




Den touché-artade kommentar på NFB:s ordförande utsvävning som spontant ploppar upp ser ut enligt följande: "Har du sett filmen?". Jag menar, hade en recensent som inte sett filmen fällt ett värdeomdöme av den karaktär som Marc Maurer hade han förmodligen förlorat sitt jobb då sannignen uppdagades. Man kan ju - för helvete rent ut sagt - inte uttala sig om en film som man inte sett. Jag vet att jag riskerar att hamna i konflikt med minoritetsgrupper samt deras altruistiska väktare i och med dessa uttalanden, men förutom att jag anser mig ha stöd för det jag säger så är det hela ganska humoristiskt.

I vilket fall. De blinda skall enligt artikelns avslutande stycke ut i sin största demonstration någonsin. Jag skulle gärna se hur demonstrationen ser ut. Jag ser en bild framför mig med ett tusental människor vacklar sig i förtvivlan medan ungefär lika många ledarhundar parar sig kors och tvärs, skapandes ett totalt kaos av i luften vinande blindkäppar och en mark så fylld av krossade tonade glasögon att man halkar vart än man sätter foten. Demonstrationen lär också locka den extremt aggressiva skaran av de gamla hederliga dödsstrafförepråkarna som har en gammal "Öga för öga"-skylt liggandes i ett dammigt hörn och det hela lär inte kunna sluta i något annat än blodsbad.

Mitt upp i detta sammelsurium av kopulerande byrackor och av ilska förblindade demonstranter står motdemonstranterna under parollen "Det du inte ser tar du inte skada av".

Här har ni ert blodsoffer!

Av antalet läsare att döma måste jag fastslå att den stora merparten av er inte gillar min kontemplativa sida. Opportunism som jag är skall jag av denna enkla anledning överge de flerdimensionella och skriva något om min flärdfyllda yrkeskkariär.

Jag kom på att jag kanske borde bli psykolog. Förbannat kul. Ta en examen och sen börja forska, tänker jag mig. Jag tänker mig inte att jag skall forska om något viktigt. Absolut inte om hur människor i Nazityskland kunde göra som de gjorde, aldrig någonsin om varför vi inte kan skänka femtio spänn till välgörande ändmål medan vi kan betala samma penningsumma för en obehövlig öl på krogen. Inget sådant där seriöst.

Jag skall forska om de där små vardagsfenomenen som är svåra att förstå sig på. Varför man ibland - exempelvis - spolar vatten från kranen då man varit på toa utan att tvätta händerna. Man spolar bara vattnet för att eventuella tjuvlyssnare skall tro att man tvättar händerna. Frågan är varför man gör sådär, egentligen. Om man ändå låter vattnet spola i femton sekunder så kan man ju lika gärna slå på litet tvål och gnugga litet. Det måste vara den där urmänniskan som en gång bodde i grottor och slogs med påkar som vill göra sin röst hörd. Den tar sig liksom igenom det välbarrikerade fort av schampon, conditioners, balsam, oljor, tvålar, alkohollösningar, parfymer och deoderanter som samhället har tvingat på en. Resultatet blir att man låtsas tvätta händerna. Sådant skall jag forska om.

En annan komplex och högintressant frågeställning som jag definitivt - för mänsklighetens fortsatta väl - skulle vilja gå till botten med är den om vem man hälsar på när man glider runt på stan. Man går där, får syn på en person som man halvkänner på typ 200 meters håll. "Shit", tänker man. "Skall jag hälsa?", "Hur skall jag hälsa?", "Skall jag säga hej och le som att jag vore jättelgad att se henne utan att jag egentligen är det?", "Eller vafan, jag svänger höger här, så slipper det bli pinsamt", "Shit, nu fick vi ögonkontakt, nu kommer hon tro att jag inte vill hälsa om jag svänger", "Får bli att man hälsar ändå". "Hej..!". "Hej...!". Leende. Fortsätter att gå. "Undrar om det räckte så?", "Kanske borde stannat och snackat lite?", "Frågat vad hon gjorde nuförtiden..?", "Äh, skit samma, i sådana fall hade väl hon fått fråga mig först..."

En sådan psykolog skulle jag bli, tror jag bestämt. Dags att sadla om!

Noterat tisdagen den 12 augusti 2008. En dag då regnet aldrig slutade regna.

Sitter själv på ett café på Vasagatan i Göteborg. Det är söndag. Jag är bafkull och skäggig. Utanför strålar regnet mot den nötta asfalten och i mina hörlurar sjunger Ola Magnell om hur var dag har sin plikter att bejaka. Färgen som projiceras i min inre värld är gråskalig men likväl vacker; anspråkslös, opretentiös och timid.

Rastlösheten har jag nästan lyckats lämna på gatan utanför. Desillusionen över att världen inte var så stor och fascinerande som man en gång i tiden trodde känns inte fullt så påtaglig, fullt så närvarande. Tiden då på andra sidan vägen var en ännu outforskad kontinent och Tomten ännu inte visat sig vara en försupen granne hade definitivt sin finess, sin naket enkla tjusning.

Jag minns juni månad. Satt på en sten på en plats där fåglarnas sång ljöd högre än bilarnas muller. Det var i början av sommarlovet; det eviga. Varje stig, otrampad. Varje tanke, otänkt. Gräset; lika grönt på båda sidor. En plats där arbetsmyran äntligen fått lägga sig ned för att vila och där den milda västanvinden för en stund stannat upp för att begrunda. Där satt jag och tänkte på vad som fanns på andra sidan krönet därborta. Tiden var en ocean och jag en liten båt drivandes längs den lätta bris som krönte den. Ordet fåfänga var mig ännu obekant och det bästa jag visste var att plocka blåbär. Mitt hår var kritvitt av en solig maj månad och av ett salt vatten. På mina fötter, mockasiner i storlek 32. Jag tog en sten. Kastade. Tog en till. Plötsligt reste jag mig upp och sprang. Jag sprang längs stigen genom den ymniga skogsterrängen, ut till den gamla grusvägen. Stenen låg fortfarande kvar i min knutna hand då jag tog vänster i korsningen. Hela vägen hem sprang jag till mamma och fick en kram.

Alla har inte fått någon kram.

Skall man skriva något vackert? Eller skall man skriva något som får folk att skratta? Eller - än värre - någonting som lyckas integrera dessa två element utan att bli vare sig allt för högtravande eller svårsmält? Skall man producera sju inlägg om dagen av så varieande intresse att ena inlägget handlar om ett hål i min socka medan det andra om mitt planerade självmord? Eller skall man hysta till med ett i veckan som är genomtänkt?

Just som jag sitter här i konstnärliga tankekval kom jag att tänka på skolgymnastiken och dess betygssättning. Fråga mig inte hur min hjärna lyckades fläta samman de båda problemen. Jag vet inte om detta fenomen, för så får man nog kalla det, var unikt för just Borås eller om det är något som genomsyrar hela det svenska systemet. Det tycks, hur det än förhåller sig med den frågan, som att man inom gymnastikdisciplinen har en fundamentalt annorlunda syn på vad som skall uppmuntras genom betyg av högre dignitet.

I matten får man ett prov. Man får poäng på provet och betyget blir därefter. Har du alla rätt får du MVG och är duktigt. Får du inga rätt får du IG och är värdelös. I idrotten, emellertid, kan den som gör allt rätt få ett IG medan den som gör allt fel få ett MVG. Istället för att bedöma uteslutande resultaten, som är fallet med matten, gör man i princip tvärtom och bedömer viljan att uppnå resultat. Man tävlar inte inom idrotten - som är fallet i till exempel matten - mot objektivt uppsatta kriterier, utan mot sin egna kropp. Har man dålig fysik kan ett längdhopp på 2 m således rendera i ett MVG för någon medan ett sjumetershopp slutar i G för en annan. Rent teoretiskt i varje fall. Det är lite lustigt det där hur man i Sverige av någon anledning gör skillnad mellan fysiska och psykiska talanger. "Sin kropp har man inte valt själv", tycks tanken vara och skolan skall inte hausa upp de högt ställda kroppsliga ideal som redan råder i vårat flärdfyllda samhällskomplex. Men vem fan har valt sina hjärnceller själv? Och vem fan har valt mellan föräldrar som lär sina ungar läsa när de är tre och dem som super sju dagar i veckan istället för att läsa sagor?

Folk som inte lyckas inom de teoretiska ämnena kallas problembarn och får allsköns extraresurser tillskjutna för att skärpa sig så att de inte slutar som knarkare. Detta medan de mest oatletiska, immobila, med total frånvaro av bollkänsla, konditionslösa jävlarna är privilegierade så till den mån att de kan få ett högt betyg enbart genom att kämpa och skriva bra på ett prov om vad man bör äta för att må bra. Att personen ifråga totalt saknar den praktiska kompetensen - låt säga att hon eller han har trettio kilos övervikt och bevisligen inte följer tallriksmodellen och motionsråden - spelar till syvende och sist ingen roll. Det fjäskande jävla aset som inte gör något annat än att sitta med näsan i böckerna segrar. Killen som lirar fotboll 40 timmar i veckan torskar. Kunde inte skolverket åtminstone varit lite konsekventa i sin bedömning så att det funnits lite rättvisa inom det svenska skolsystemet?

Min gissning är att alla som slutar med ett jobb som går ut på att sätta upp betygskriterier själva var en sådan där jävla tönt som var rädd för bollen nu missbrukar sin makt genom att manipulera systemet efter egenintresse. En slags psykodynamisk försvarsmekanism, en vendetta som hämnas det skamfulla i att bli bortdrivlad av Conny (y-barn) som inte kunde stava till sitt eget namn i sjätte klass.

En liten utsvävning bara.

Det har känts så jävla trögt alltsammans på senaste. Dagarna är långa, nätterna är långa, skolan är lång, vägen är lång. Min kuk är lång, alltid något i varje fall. Sammantaget känns det emellertid inte speciellt bra. Därför har jag inte skrivit så mycket här på senaste. Fredagens fagra flamma sprider dock en liten ljusning i min själs dystra kammare, varför jag tänkt att komponera något läsbart. Vad vet jag inte ännu och det som skrivs nedan kommer således bli en slags ström av information som flödar ur min skalle.

Kvällen har förflutit i lugn lunk. Min gode vän Rickard beärade mig med ett av sina nobla besök och i endräkt -  samt med andakt - gjorde vi upp en brasa i den gamla kamin som mer eller mindre belägrar vårat uppre vardagsrum. Öl dracks, gitarrer spelades och vi språkade med varandra i goda vänners lag; såsom är sedligt en fredagkväll då hösten står för dörren och vinden flämtar runt husknutarna. Efter allt mer nischade youtube-klipp från min sida var vår fagre amiral emellertid inte kapabel att upprätthålla barrikaderna gentemot den mäktige John Blund, varför denne lämnade mig med intet mer än ett sussande ljud som minne. I detta delvis självförvållade - men likväl bitande - sociala vakuum kände jag mig tvungen att sysselsätta mig. Sålunda slutade jag vid bloggen.

Den är litet av ens sista vän när man känner sig ensam, den där bloggen. När alla andra sviker så kan man alltid göra en virtuell avdamning av ett gammalt inlägg, läsa det och få perspektiv. För när man läser sina gamla inlägg inser man att man faktiskt förändras som människa. Det var inte Daniel Waern som ställde sig frågan: "När blir man en alkis?".

Allt har sin säsong. Varje tid har sin finess. Men vad har egentligen hänt med mig sen dess? Något, i varje fall. Låt oss därör hoppas att bängen aldrig någonsin mer blir på stridshumör.

Onanerar en präst? Visar han då en viss vördnad; tar han av sig korset och kragen och gör det i lugn andakt? Eller tittar han på hårdporr och använder lösvagina? Gör prästen en klar skillnad mellan yrkes- och privatliv och typ röker på och är otrogen vid sidan om jobbet? Hur är prästen på semestern? Är han präst då eller skiter han fullständigt i vad som står i Bibeln?

Tar Gud drogtester på prästen innan han får tillträda sitt ämbete? Snattar prästen från plockgodis i mataffären? Går han mot röd gubbe? Kan en präst säga ”far åt helvete” till någon utan att få stark ångest? Tycker en präst att ordet ”djävul” är ett värre invektiv än "hora"? Använder präster preventivmedel? Älskar alla präster barn på samma vis som Jesus, eller finns det präster med pedofil läggning? Brukar prästen ibland vara bakfull på söndagsgudstjänsten?

Äcklas prästen av någon av de människor som brukar komma till hans gudstjänster? Hatar prästen kanske rentutav någon? Skulle prästen vilja spotta kantorn i ansiktet då hon spelar fel på bröllopsmarschen? Är prästen missunnsam och önskar innerst inne att det blivande paret skall dö i en tragisk trafikolycka då han viger dem? Får prästen ibland en impuls att dränka den skrikande ungjäveln i dopvattnet mitt framför hela släkten? Fuskar prästen med bidrag?

Är prästen en präst eller är prästen en människa? Eller både och? Eller två tredjedelar präst och en tredjedel människa? Eller är han kanske bara en låtsaspräst, när allt kommer omkring?

PS. det finns även kvinnliga präster. Och manliga kantorer.

Jag får inleda med att be om ursäkt för att jag har fabricerat så få inlägg under senaste tiden. Jag har inte orkat helt enkelt. Dessutom tog det så mycket mot för mig att framställa min inofficiella verision av TV-shop att jag helt enkelt har dragit mig för att skriva det. Jag kunde inte riktigt ta mig an ämnet med det där engagemanget som man egentligen behöver. Nåväl; nedan följer min inoficiella bild av TV-shop.

Jag vaknar tidigt på söndagsmorgonen, bakfull och jävlig, och kan inte somna om.  Jag sätter mig i soffan och zappar mellan mina typ fyra kanaler. På TV6 sänds TV-shop. Jag börjar, i brist på annat, att titta. Egentligen är det oväsentligt, men låt oss säga att det är en Chop Wizard Pro eller något annat jävla krafs som är föremål för programledarens massiva lovordande.

Jag befinner mig nu i en fas då jag fortfarande är Daniel Waern. Daniel Waern tänker: vad fan är det här för skit? Jag måste bara titta vad det är de försöker lura på den stackars fördummade mänskliga rasen idag. Jag hånler mot allting som har med konceptet att göra; människorna som deltar, människorna som låter TV-shop sändas på deras kanal och framför allt människorna som är så genomgående korkade att de köper denna skitprodukt.

Efter att ha tittat i kanske tio minuter, då filmen som spelas hunnits loopa två gånger, är jag inte längre Daniel Waern. Jag är istället någon annan människa. Typiskt nog är mitt av TV-shop framkallade alter-ego till skillnad från Daniel Waern en sådan människa som mycket väl kan tänka sig att köpa saker från TV-shop. Den nya människan som har ockuperat min kropp vill ha en Chop Wizard Pro. Det enda som hindrar min kropp från att gå och lyfta luren – beställer jag nu får jag dessutom extra behållare – är den lilla uns av förnuft som lyckats klamra sig fast i skallen på mig och skriker att jag är hjärntvättad och att om jag köper något från TV-shop kommer jag inte längre att ha någon heder kvar som människa.

Till slut lyckas jag byta kanal och Daniel Waern gör åter entré i mitt medvetande. Jag känner mig nog ungefär som en Ny Demokrati-sympatisör sådär ett par år efter valet -91; jag skäms över mig själv och skulle helst inte erkänna att jag faktiskt ansåg att det kanske vore ett smart drag att köpa Chop Wizard Pro. TV-shop har spottat på mig, dragit mig i smutsen och fått mig att känna mig som en dålig människa. Samtidigt tror jag att man behöver bli sådär hjärntvättad ibland för att hålla guarden uppe. When it all comes down så är ju TV-shop i varje fall bättre än typ Hitler.