Skall man skriva något vackert? Eller skall man skriva något som får folk att skratta? Eller - än värre - någonting som lyckas integrera dessa två element utan att bli vare sig allt för högtravande eller svårsmält? Skall man producera sju inlägg om dagen av så varieande intresse att ena inlägget handlar om ett hål i min socka medan det andra om mitt planerade självmord? Eller skall man hysta till med ett i veckan som är genomtänkt?

Just som jag sitter här i konstnärliga tankekval kom jag att tänka på skolgymnastiken och dess betygssättning. Fråga mig inte hur min hjärna lyckades fläta samman de båda problemen. Jag vet inte om detta fenomen, för så får man nog kalla det, var unikt för just Borås eller om det är något som genomsyrar hela det svenska systemet. Det tycks, hur det än förhåller sig med den frågan, som att man inom gymnastikdisciplinen har en fundamentalt annorlunda syn på vad som skall uppmuntras genom betyg av högre dignitet.

I matten får man ett prov. Man får poäng på provet och betyget blir därefter. Har du alla rätt får du MVG och är duktigt. Får du inga rätt får du IG och är värdelös. I idrotten, emellertid, kan den som gör allt rätt få ett IG medan den som gör allt fel få ett MVG. Istället för att bedöma uteslutande resultaten, som är fallet med matten, gör man i princip tvärtom och bedömer viljan att uppnå resultat. Man tävlar inte inom idrotten - som är fallet i till exempel matten - mot objektivt uppsatta kriterier, utan mot sin egna kropp. Har man dålig fysik kan ett längdhopp på 2 m således rendera i ett MVG för någon medan ett sjumetershopp slutar i G för en annan. Rent teoretiskt i varje fall. Det är lite lustigt det där hur man i Sverige av någon anledning gör skillnad mellan fysiska och psykiska talanger. "Sin kropp har man inte valt själv", tycks tanken vara och skolan skall inte hausa upp de högt ställda kroppsliga ideal som redan råder i vårat flärdfyllda samhällskomplex. Men vem fan har valt sina hjärnceller själv? Och vem fan har valt mellan föräldrar som lär sina ungar läsa när de är tre och dem som super sju dagar i veckan istället för att läsa sagor?

Folk som inte lyckas inom de teoretiska ämnena kallas problembarn och får allsköns extraresurser tillskjutna för att skärpa sig så att de inte slutar som knarkare. Detta medan de mest oatletiska, immobila, med total frånvaro av bollkänsla, konditionslösa jävlarna är privilegierade så till den mån att de kan få ett högt betyg enbart genom att kämpa och skriva bra på ett prov om vad man bör äta för att må bra. Att personen ifråga totalt saknar den praktiska kompetensen - låt säga att hon eller han har trettio kilos övervikt och bevisligen inte följer tallriksmodellen och motionsråden - spelar till syvende och sist ingen roll. Det fjäskande jävla aset som inte gör något annat än att sitta med näsan i böckerna segrar. Killen som lirar fotboll 40 timmar i veckan torskar. Kunde inte skolverket åtminstone varit lite konsekventa i sin bedömning så att det funnits lite rättvisa inom det svenska skolsystemet?

Min gissning är att alla som slutar med ett jobb som går ut på att sätta upp betygskriterier själva var en sådan där jävla tönt som var rädd för bollen nu missbrukar sin makt genom att manipulera systemet efter egenintresse. En slags psykodynamisk försvarsmekanism, en vendetta som hämnas det skamfulla i att bli bortdrivlad av Conny (y-barn) som inte kunde stava till sitt eget namn i sjätte klass.

En liten utsvävning bara.