Jag tänkte i och med detta inlägg ge mig på att kombinera det kåserande med det analyserande nu. Det är ett järvt grepp, men jag tycker faktiskt att det jag nedan antecknade på ett ganska bra vis lyckas leva upp till idealet "learning by having fun".

Jag hatar att stöta på människor jag tycker synd om. Står jag i kassan på Shell och det kommer fram en snubbe utan hand är det enda som går igenom min skalle "se normal ut, se normal ut för helvete, titta inte!" vilket alltid slutar med att jag ger ett oerhört nervöst intryck; jag vet inte var jag ska fästa blicken. Absolut inte på handen som inte är en hand i varje fall, tänker jag, men om jag kollar bort för mycket kanske han misstänker att jag medvetet tittar bort? Förmodligen blir jag genomskådad och det enda jag kan hoppas på är att mitt darriga intryck gör att snubben utan hand tror att jag lider av någon dysfunktion och därför upplever samma sak som jag.

Jag tror att anledningen till att jag gör på detta vis är att jag - om jag själv hade saknat en hand, ett ben eller haft en gångstil som påminner om en skadeskjuten älg med demens - inte hade önskat att någon hade tyckt synd om mig. Jag hade velat bli behandlad normalt. Det är just det jag försöker (och misslyckas) med då jag stöter på en "stackare". Det är en jävligt hycklande värld vi lever i, skulle man kunna konkludera.

För det ligger nog, vågar jag hävda, i människans natur i att stirra på saker som sticker ut. Vi hänförs av vackra tavlor, älskar havsutsikter, solnedgångar, snorklande i laguner, vandrande i parker och vi kan spendera timmar med att betrakta himlavalvet en stjärnklar natt. Detta gäller givetvis också människor. De flesta har en historia om hur ett barn har pekat på en utstickare av något slag och kallat honom eller henne något mindre lämpligt. Barn har helt enkelt inte förstått att man måste tygla denna drift. Jag delade själv - vid en ålder av fem år och inför en bred bastubadande publik - högljutt med mig av konstaterandet att jag hade större kuk än min brors åtta år äldre polare. Alla teg. Farsan teg mest. Ändå sade jag bara (som sverigedemokraterna!)¹ vad alla andra tänkte!

Så fort den fullt naturliga reflex som "freak-fascinationen" utgör appliceras på människor tycks det altlså som att vi grips av panik. Det kan inte alltid ha varit så och det är nog för närvarande inte på detta vis över hela jorden. Jag tänker närmast på de freak shows som fanns och på vissa platser än i dag finns där folk betalade för att få sig en titt på skäggiga damer. elefantliknande män och dvärgväxta herrar. På något vis tycks det som att samhället, förmodligen i takt med demokratisering och utökade rättigheter för minoritetsgrupper, har fjärmat sig från denna typ av primitiva underhållingsplattformer. Likväl finns det ett behov av att studera, stirra - att glo rent ut sagt - på dessa krymplingar². Detta otillfredställda behov har enligt min totalt oempiriska teori kommit att täckas av vårat i det närmsta groteska behov av att vältra oss i perversiteter, hemskheter och andra totalt abnorma företeelser som exempelvis doku-såporna och de mest fantasifulla lustmord förser oss med.

När Anders Eklund mördat Engla kan vi helt utan skam läsa spaltmeter om denne misantrops liv. Anders Eklund och människor av hans sort, om uttrycket tillåts, är dagens freaks. Den hemska slutsatsen som vi - eller åtminstone jag - tvingas dra av denna historia är att människor som Anders Eklund behövs i det moderna samhället för att tillfredsställa det behov vi har av att intensivt studera avvikare. Via den liberalisering och demokratisering som skett under de senaste 200 åren har vi sopat detta behov under mattan.

Att sopa problem under mattan är ju, emellertid, sällan helt effektivt. Trots vårat tappra försök att tygla våra oönskade lustor har vår besatthet av freaks ändå lyckats klä sig i fårakläder. Med list har den nästlat sig in i köken, fikarummen medierna.

---

¹ Tolka inte denna liknelse som att jag menar att sverigedemokraterna är de enda som ser Sveriges lilla kuk (invandrarproblemet) och faktiskt vågar tala om det. Sverigedemokraterna företräds av en samling insnöade köksbordsrasister som då de fortfarande hade sitt jobb på Volvo ansåg att "invandrarna utnyttjar systemet genom att inte arbeta". När de nu själva kastas ut i arbetslös kommer de istället hävda att det "invandrarna tar våra jobb". Liknelsen var däremot träffande, varför jag trots denna feltolkningsrisk valde att inkludera den.

² Ordet "krympling", har jag konstaterat, är förmodligen ett av världens i sig roligaste ord. Det skulle kunna bero på min förtryckta instinkt att vältra mig i studerandet av krymplingar. På engelska heter det cripple, också ett oerhört trevligt ord.