Jag tänkte, för att vara tidsenlig, ägna ett par inlägg åt att belysa skillnaderna mellan det manliga och det kvinnliga. Eller det kvinnliga och det manliga. Herr Gårman har fått sällskap av Fru Gårman, varenda arbete vi gör i skolan skall innehålla åtminstone ett stycke som behandlar ämnet ur ett feministiska perspektiv och Gudrun Schyman är till viss grad en respekterad opinionsbildare. Således: jag måste surfa på den könsvåg som sveper över Sverige och jag tänkte inleda med att behandla ämnet "gitarr". Det är nämligen så att tjejer, kvinnor, flickor, girls or whatever you want to call them inte tycks kunna spela gitarr. Jag antar att denna förvisso något tillspetsade tes får mina feministiska läsare att sätta kaffet i vrångstrupen och jag tänker därför försöka kompensera detta genom att utveckla mitt resonemang en aning.

För visst kan kvinnor lära sig spela gitarr. Jag känner många som kan och jag har sett många stå på en scen och lira. Däremot är detta i princip alltid i ett visst, specifikt, sammanhang; en akustisk gitarr, raka ackord, inga solon. Annika Norlin, Lisa Miskovsky, Anna Ternheim, Sophie Zelmani och Avril Lavigne är bara exempel på pop-brudar som ser litet söta ut med sina gitarrer, men som i praktiken skulle kunna ersättas av vilken finnig tonåring som helst som plinkat "Smells Like Teen Spirit" i ett halvår på sin Squire-gitarr. Vid en snabb genomskumning av Rolling Stone's lista över världshistorians hundra mest prominenta gitarrister finner jag inte en enda kvinna. Inte ens de mest inbitna, rasande feminister som anser att jag är en cancersvulst på samhällskroppen för att jag är försedd med kuk kan blunda för sanningen: kvinnor kan inte spela gitarr. Att förneka detta är som att förneka solens vandring på himlavalvet eller att Christer Pettersson gillade sambuca. Däremot kan man, efter att ha accepterat detta faktum, fundera kring varför det förhåller sig på detta vis. Det är i svaret på denna fråga - och inte i konstaterandet att kvinnor inte kan spela gitarr - som man kan skilja manschauvinisterna från de mer måttfulla jämställdhetstyckatillarna. Det kan nämligen inte vara en slump att Jimi Hendrix, Slash och Chuck Berry alla är eller var män.

Nåväl, det borde ju inte vara något biologiskt i varje fall; kvinnor är, såvitt jag vet, både mer fingerfärdiga och generellt sett mer musikaliska än män. Detta märks tydligt om man tittar på musiklektionera i en mellanstadieklass; killarna stökar, slår, brölar och slamrar medan tjejerna sitter och försöker snappa upp det läraren försöker visa dem. Pojkarna är omusikaliska och allmänt jävliga medan flickorna är musikaliska och allmänt ambitiösa. För er som läst Naturkunskap A i gymnasiet står det således klart att svaret - om det inte ligger i arv - måste stå att finna i miljö. Vad kan det då tänkas vara för miljö som gör att män blir rockande kiss-the-skiers med sex appeal medan kvinnorna blir fiolgnidande bakgrundsfigurer?

Kvinnan har på ett par decennium avsagt sig rollen som uppassande hemmafru och har börjat konkurrera med männen inom i praktiskt taget varje bransch. När det gäller att bli elgitarrsvirtuoser har man - som konstaterats ovan - dock inte varit fullt lika framgångsrik. Detta beror - enligt min teori - på att den extroverte gitarrmagnaten är så långt ifrån hemmafruidealet man kan komma. För visst innebar det ett stort språng för mänskligheten då kvinnan gick ut i förvärvsarbete. Det är emellertid tydligt att detta språng blev betydligt längre - och svårare - desto mer yrket var präglat av typiska "manliga" sysslor. Så fick exempelvis betydligt mer kvinnor jobb inom vård och omsorg än inom produktion och industri; steget mellan hemmafru och sjuksköterska var givetvis kortare än det mellan hemmafru och bilmekaniker. När vi talar om rockgitarrister var detta steg ännu längre. Kvinnor skulle inte supa, knarka, slåss, skrika, rulla runt och slå sönder hotellrum. Detta var en av de förmodligen mest manliga - samt givetvis också IQ-befriade - sysslorna man kunde ta sig an, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att som kvinna slå sig in i branschen. Istället fick kvinnan gå "köksvägen" in i gitarrvärlden genom att stå och se söta ut med en akustisk gitarr och kompensera sina tilllkortakommanden vad beträffar teknik på gitarrhalsen med en sprudlande sångröst.

Någon kanske tänker ordet "revolution" nu och anser att man bör tvångskvotera in kvinnor i de större rockbanden. Jag skulle, emellertid, vilja förespråka en mer moderat väg att gå. Förändringar sker ju, med ytterst få undantag, sällan över en natt. Utvecklingen går tydligt framåt (snart kanske vi får se Lavigne bränna av ett riktigt jävla Van Halen-solo) och det lär inte vara mer än en tidsfråga innan vi börjar se en viss utjämning bland rockens gitarrtoppar. Problemet som det är nu är bristen på kvinnliga förebilder; varenda pojke som suttit i timmar och nött skalor på en ostämd gammal enmickad telecaster har haft en gitarr-idol. Eric Clapton, Jimi Hendrix, Richie Blackmore, Van Halen, Slash, Pete Townshend, The Edge, Gary Moore, Jimmy Page, Keith Richards or you name it har beklätt mången pojkrums väggar. Med avsaknad av kvinnlig motsvarighet blir det svårt för flickorna att finna den där förebilden och förebilder är, som vi vet, oerhört viktiga för att inspirera människor. Vad vi behöver är således en kvinnlig pionjär som spelar med tänderna, som spelar rullande,  som spelar med gitarren bakom ryggen, som spelar i sömnen, som spelar när hon ammar och som spelar när hon är på toaletten. Vi behöver en kvinna som avslutar sin konsert genom att elda upp och slå sönder gitarren och som innan hon går av scen skriker "I fucking hate you" till sin publik.

Om någon känner sig manad att försöka kanske jag kan få vara basist bakom er...?