Nu har en total förnedring av Maud Olofsson legat som förstasida på mitt blogg under ett bra tag och jag är rädd att mina läsare skall gripas av något slags politisk panik då de beslutar sig för huruvida de skall läsa min blogg eller ej. Jag vill emellertid inte hamna i den beklämmande position kulturella mästerverk som exempelvis Karl-Bertil Jonssons jul gjort; politiserande dårar tar inte till sig budskapet och den fantastiska berättelsen eftersom att den är "socialistpropaganda" eller något dylikt mindre vackert klingande.

Jag skall därför inleda med att ta avstånd från det som skrivits i mitt förra inlägg. Eller inte ta avstånd kanske, utan snarare förtydliga att det skrevs av en fiktiv karaktär. Jag har förvisso aldrig tyckt om Maud Olofsson och vågar hävda att hon är den mest inkompetente av våra statsråd. Att jag skulle hysa ett så stort hat mot henne som recensionen av hennes bok ger för handen är emellertid inte riktigt sanningsenligt. När jag skrev fick jag nämligen för mig att
1) Jag var en überkommunistisk kulturskribent på en socialradikal tidning
2) Jag hatade Maud Olofsson mer än någon annan varelse på hela jorden
3) Det jag skrev skulle, utan att någon gång gå ner på billiga påhopp, kvalificeras som förtal
och
4) Jag hade inte läst boken jag recenserade

Resultatet blev som det blev - om ni läst det - som ni läst. Efter detta lilla förtydligande vill jag säga att jag ruvar på något nytt och trevligt att skriva för att lysa upp det mörker som för tillfället känns obehagligt närvarande.