Jag hittade en hundralapp igår i Hemköpbutiken på Vasagatan. Jag tittade snabbt runtom mig och försäkrade att jag var osedd, böjde mig diskret ner och plockade på mig hundralappen och lunkade sedan - med en viss blandning av eufori och nervositet - i rask takt därifrån. Det är litet smått obscent vad extas man blir då man får syn på pengar som inte tycks ha hamnat på vift. Beloppet är egentligen oväsentligt; jag var ute och gick med Olle A för ett tag sen då vi fick syn på en tjugolapp på marken. Båda bokstavligen slängde sig för att få lägga vantarna på sedeln. För en ett par sekunder tog girigheten total besittning över våra kroppar innan vi tittade på varandra och började garva. Vad i helvete höll vi på med egentligen? Klart att man delar på den om man hittar den tillsammans. I vilket fall är man inte beredd att döda för ett peng som man på sin höjd får en chipspåse för. Men för den där korta stunden då vi så att säga handlade på reflex med reptilhjärnan som hjälpmedel var det en otänkbar idé.

Man kan tänka sig hur det var när folk letade guld i Kalifornien och dylikt. Då snackade vi trots allt miljonbelopp. Då snackade vi i och för sig också trots allt att typ mörda sin bästa vän och inte tre sekunders insjuknande i snikenhet, men instinkten är densamma. Girigheten ligger så djupt rotad i oss, att tusen år av kulturell utveckling med fördömande av penningdyrkan och en hudraårig socialdemokratisk indoktrinering inte kunnat råda bot på den. Apropå sistnämnda så är Göran Persson ett utomordentligt bevis på att även en sossar älskar pengar. Jag vill dock inte döma ut Göran för det. Han är en mysig farbror och förtjänar herrgård och städhjälp som han drar av för i deklarationen.

Den 13 mars skall jag tenta av sex stycken böcker. Jag ligger efter i studierna, så jag får se hur det blir med bloggandet framöver. Jag skall åtminstone försöka att ta mig tiden att kåsera för att muntra upp era liv något.

Väl mött!