För er som inte läst föregående inlägg och gillar att förstå saker: läs föregåene inlägg och förstå saker. Detta är nämligen avsnitt två, det avslutande, av den rafflande historian om ett par ungdomar som förenades i sin gemensamma dröm om billig alkohol.

Mats och Örjan är alltså påväg mot vår replokal. Olle satt, som han själv påpekat, bakom trummorna. Han spelade oerhört krampaktigt och hans fills satt så illa att man hjälpligen hörde vad det var vi spelade. Mina händer svettades så att det sänkte från greppbrädan när jag försökte fokusera på musiken, vilket var svårt med tanke på Olles truminsats, berusningen och den annalkande domedagen som skulle bli den naturliga följden av det besök som vi oundvikligen hade att vänta.

Hoppet - brukar man ju säga - är dock det sista som lämnar människan, så vi fortsatte att spela versen (Sweet Home Alabama) på repeat och försökte att se coola ut. Mats och Örjan äntrade lokalen med fredag eftermiddags-lyckliga miner. Förmodligen skulle de hem och ta sig ett par välförtjänta öl efter en hård arbetsvecka och de båda herrarna såg oerhört belåtna ut då de steg in till tonerna av vår musik. Mats - som i musikaliska sammanhang kan liknas vid Nationalteaterns Nikke Ström - plockade med ens upp basen och började jamma med. Jag försökte se förtjust ut genom att le uppmuntrande, men förmodligen såg det nog mer ut som att jag hade satt någonting taggit i halsen. Typ en kaktus eller en rosenbuske. Samtidigt såg jag hur Örjan försökte ta till orda, vilket han snart lyckats med efter att jag hade levererat ett av de kanske sämsta gitarrsolona under min karriär som Sandaredskolans no 1. rockstar.

Örjan började dock inte, som vi hade trott, ifrågasätta varför det luktade bakverk i hela lokalen. Han tycktes snarare helt oberörd av detta uppenbara faktum och inledde istället ett fem minuter långt hyllningstal där han fastslog att vårat kulturella engagemang gjorde tillvaron på Sandaredskolan mer meningsfull och på alla vis mer gemytlg. Efter att en kort reflektion från vår sida där vi poängterade vikten av skolledningens tillmötagående av våra behov (nya trumskinn, gitarrkablar och lite annat krafs för en 1000-lapp), lämnade Örjan lokalen. Mats däremot, tycktes oerhört spelsugen och föreslog att vi skulle lira ett par låtar till. Eftersom att det var fredag, eftersom att Mats verkligen såg ut som Nikke Ström och eftersom att låten för övrigt passade bra in i sammanhanget drog vi igång "Livet är en fest". Det gick betydligt bättre eftersom att vi nu började inse att vi faktiskt skulle kunna komma undan med livet i behåll.

Efter uppskattningsvis 15 oerhört långa minuter (till alla besserwissers som vill poängtera att en minut alltid är 60 sekunder och inget annat - ni vet inget om verkligheten) lämnade Mats så slutligen lokalen. Inte innan vi sett vaktmästaren rulla iväg med sin bil från parkeringen vågade vi bryta tystnaden med ett minst sagt förlösande asgarv. Vi firade vår änglavakt (eller kanske djävulsvakt, det spelar egentligen ingen roll) med att utbringa en mäskskål i dennes ära.

Här tar väl egentligen vår historia slut. Eftermiddagen fortskred och vi fortsatte givetvis våran provning. Jag minns inte om vi lyckades framställa en drickbar blandning, men jag antar att vi inte gjorde det eftersom att det aldrig blev en andra sats mäsk. Den första bringade oss dock många ljusa stunder; bland annat bar det sig inte bättre än att en av våra 1,5 liters pet-flaskor beslagtogs under en senare incident, då Olle blev tagen på bar gärning under en klassträff som ägde rum i Sandareds simhall. Det är dock en annan historia, men i sammanhanget bör ändå nämnas att föräldrarna på det efterkommande föräldramötet benämnde vår mäsk som "hembränt", vilket vi givetvis såg som en komplimang och ett kvitto på att vi lyckats i våra ansträngningar.

Olle har förresten precis flyttat in i en egen lya. Kanske är det dags att återuppta den gamla sysslan, denna gång utan risk att bli haffad. Fast det var kanhända just vetskapen att om att det verkligen kunde gå åt pipan som gjorde det så spännande; att bryta mot lagar, regler, moral och andra konventioner är ju faktiskt nästan alltid en roande sysselsättning. Eller som vi i Charlie Brown sjöng i en av våra absolut största hits:

You've got to stop follow the flow,
you think you're cool but you waste your time away!