Jag börjar klockan ett idag, vilket innebär sovmorgon till halv tio. Trots att jag lade mig tidigare än vanligt och trots att jag fick sova tre timmar längre än normalt lyckades jag försova mig. Tandborstning och rakning blev bortprioriterad och jag fick springa hela kilometern till tågstationen. Lokföraren såg mig när jag kom springande på rälsen och väntade snällt den extraminut det krävdes för att få mig ombord på farkosten.

Nu bär det av mot Göteborg och här sitter jag. Skäggig med äggsmak i munnen och eftersvettas. Bredvid mig sitter en tjej som hälsade på mig när jag kom och som jag vet att jag träffat men som jag inte kan placera. Detta gör situationen något pinsam. Hon verkar jäkligt trevlig och egentligen borde man väl lägga sig i och reda ut hur man känner varandra. Jag fegar dock ur och halvgarderar mig med att tjuvlyssna på deras samtal samtidigt som jag låtsas vara mycket upptagen med mitt bloggande. Jag kanske får sätta in en sådan där annons i Aftonbladet, som man kan se på kontaktannonssidan: "Vart tog du vägen, brunetten som satte bredvid mig på tåget mellan Borås och Göteborg, onsdagen den 16 januari? Jag var klädd i svart t-shirt och ljusblå jeans. Om du läser detta, ring mig!".

Jag har aldrig förstått hur man kan vara så desperat så att man annonserar i Aftonbladet efter någon man träffat i fem minuter. De enda som läser dessa spalter är ju folk, likt mig, som roar sig med att vältra sig i hur vissa människor försöker ta sig ur ensamheten. Kalla mig ond, men om inte någon ibland skrattar åt "Medelålders man med välordnad ekonomi. Söker kvinna 20-25 med orientaliskt ursprung." så riskeras de ju att till slut tas på allvar. Och det vore ju mycket tråkigt.

Att man inte skall få skratta åt folk som det går illa för är också en konstig idé. Om någon ramlar och det ser roligt ut, så skrattar man. Jag vet att jag garvar när någon annan gör det, och jag blir därför inte arg om någon flinar om jag, i mer eller mindre nyktert tillstånd, skulle råka tappa balansen. Det är en solkar win-win situation. Skrattet i sig skadar ju ingen, utan snarare tvärtom, bringar ju glädje till den som upplever det. Att man skulle ha dåligt samvete för att man garvar åt människor i kontaktannonser är än mer absurt: dessa människor vet ju inte ens om att du skrattar åt dem och de kommer aldrig någonsin att få reda på det heller. Då finns det ju egentligen inga argument för att man inte skall skratta om man så känner! Om man nu inte tror att Gud skall straffa en efter döden eller dylikt.

Samvetet är en bra pryl, men varje gång det plågar en bör man ställa sig frågan: varför? Inte helt sällan har man dåligt samvete för att man brutit någon värdering som någon annan (kanske dina föräldrar, bibeln (inte för att bibeln kan hitta på något själv, den är ju en bok, men ni förstår vad jag menar. Eller ni hade i varje fall förtått det om det inte vore för denna meningslösa parentes) eller regeringen) hittat på, men som man själv inte kan förstå nyttan med om man bara funderar lite. Allt för många lever efter principer de inte mår bra av, men som de ändå fortsätter att följa "bara för att det är så". Det är vår plikt att ifrågasätta alla de regler som våra förfäder kokat ihop och prova om de har något värde för oss. Om inte: screw you, grandpa!

PS.

Jag och Boris var på visning idag. Boris hittade en hög med uppskattningsvis tjugo porrfilmer på DVD. Jag tänkte fråga mäklaren om dessa ingick i priset. Jag avstod dock.

DS.