Jag är inte en måndagshatare vanligtvis. Det beror förmodligen på att jag tycker att det är kul att plugga. Man kan säga vad man vill om det jag pysslar med, men jag går i varje fall inte som många andra och knegar i något gudsförgätet skithål med hjärndöda kollegor. Jag vaknar inte varje måndag och känner hur blotta tanken på fem dagar i rad i ovannämnda miljö mynnar ut i depressionsartade spasmer vid frukostbordet så att det pissiga morgonkaffet flyger all världens väg.

Idag hatar jag dock måndagen. Igår sken solen. Igår traskade jag runt med t-shirt. Idag snöar det slaskigt äckligt och tågfanskapet var försenat så jag fick stå i slaskäcklet i en kvart. Dessutom är min halsduk spårlöst försvunnen när jag som bäst behöver den.

Jag funderar på huruvida jag skall förklara krig mot vädret, men inser att det finns sådana som har det värre. Tibetanerna, exempelvis. Men när lokföraren rosslar ut att vi "snart är framme i Rävlanda, Rävlanda" i 200 dB på de satans sovjethögtalarna så att varenda litet hörselhår skövlas ner i örat kan man inte annat än att tycka litet synd om sig själv. Jag stukade min tå igår dessutom när jag spelade fotboll så jag har blivit lytt. Jag har bränt 1500 spänn på alkohol, mat och nöjen under helgen. Jag glömde mina överstrykningspennor hemma. Satan. Det är synd om Daniel. Eller hur var det Strindberg sade?