I brist på bildbevis får husbilen vänta. Jag hann skriva litet på tåget hem idag, faktiskt. Det här är tillägnat alla mina vänner som, liksom mig, har allt för mycket fritid för att utnyttja denna till att endast diskutera viktiga saker såsom mening med livet och varför en boxningsring är kvadratisk.


Det finns en del universella saker som är gemensamma för alla kulturer. Romantikern brukar säga kärleken överbryggar alla sociala och kulturella värden, pessimisten ondskan finns i världens alla hörn och den religiöse att tron på en övre makt är en mänsklighetens arketyp. Jag skulle dock vilja införliva ytterligare en, kanske något mindre anspråksfull ingrediens, i den allmänmänskliga bullsmeten. Nämligen samtalet som inleds med frågan "vad hade du gjort om du hade fått xxx-miljoner kronor?".

Jag har spenderat åtskilliga timmar med i princip varenda människa av den brokiga skara som jag kallar för mina vänner med att fantisera hur jag hade spenderat en sådär omöjligt stor förmögenhet. Först måste man givetvis utreda hur man fick pengarna. Annars blir det inte trovärdigt. En lottovinst kanske, ett arv från någon avlägsen släkting, en mångmiljardär som blivit galen och av någon helt ogrundad anledning bestämmer sig för att bjussa dig på ett par millar eller kanske - klassikern - att man hittar en halv miljard eller liknande belopp i en väska på marken. Mitt farmför en sådär bara, hoff tjofs. Dialogen kan se ut enligt följande.

(Jag och Polare gåendes i tystnad)
Polare: "Vad hade du gjort om du fått tio miljoner?"
Jag: "Vadå, hur skulle jag få det?"
Polare: "Vet inte, vad som helst typ. Om du hittade en väska här mitt framför oss nu med tio miljoner."
Jag: "Eh... jag hade..." (fortsättning)

Om man kör på väskvarianten måste man alltid - innan man går över till hur man skall förfoga över förmögenheten - diskutera de säkerhetsåtgärder som måste vidtas. Någon måste ju sakna den där halvmiljarden, liksom. Personer som går omkring med en halv miljard i kontanter i en väska tillhör med största sannolikhet den kategorin människor som kan knäcka både den ena och den andra kroppsdelen för betydligt mindre. Efter långa och högst sofistikerade diskussioner med mina längsta och mest högst sofistikerade kamrater har jag kommit fram till att man skall plocka upp väskan diskret, därefter gömma den i ett par timmar i närheten av fyndplatsen för att försäkra sig om att ingen sitter och lurpassar i närheten. Sedan återvänder och gräver ner skiten i djupt, djupt långt, långt in i skogen. När detta är gjort skall man vänta i ett år minst innan man börjar realisera sina vildaste drömmar.

De där vilda drömmarna blir oftast vildare och vildare desto längre man låter samtalet fortgå. Efter att ha kört några löjliga resonemang om att man skulle fortsätta leva sitt vanliga liv och inte strö pengarna runt sig börjar man det som är det roliga. I och med att fantasierna förvildas medan samtalet fortgår behöver man ofta justera upp det där beloppet man börjat med. Sade man tio miljoner från början så räcker det ju knappast till att bygga en egen ö i Stilla Havet med två nöjesfält, en helikopter, trehundra tjänare, en artificiell undervattensgrotta av rubin, ett zoo med utrotningshotade djur, ett trehundra fots fartyg och en brud så snygg att hon orimligen kan älska dig för något annat än dina pengar. Till det räcker ju inte de där tio miljonerna, men om någon är oförsiktig nog att tappa en väska med tio miljoner så kan de lika gärna tappa tio miljarder. Beloppets totala absurditet är i detta läget inte längre ett problem.

Efter att man har bestämt allt man skulle göra kommer man - eller åtminstone jag - fram till att man nog blivit en ganska patetisk människa och olycklig om man hade haft sådär mycket pengar. Dessutom är det ju helt orimligt, jag menar, vem fan skulle tappa en väska med tio miljarder spänn i? Och så avfärdar man hela diskussionen med ett "men det hade varit rätt gött ändå", har något sådär drömskt i blicken under ett par sekunder för att sedan börja snacka om något annat.

Jag är beredd att säga att jag är långtifrån ensam om att ha haft denna diskussion ett otal gånger. Egentligen handlar det väl inte så mycket om att man är en girigbuk som vill lägga hela världen under sig, utan snarare om att det är en oerhört bra tidsdödare att låta ett samtal urarta på det vis det alltid gör om man låter det utgå från premissen att man helt plötsligt får tillgång till en ofantlig summa pengar. Det finns bara naturlagarna som kan sätta ett limit för vad fan man kan hitta på.

Och till och med dem kan man säkert upphäva med rätt summa pengar i fickan.

Tentatider väntar. Och jobb. Och andra grejer. Nästa inlägg kommer att handla om en husbil. Det kommer. Det kommer!

"Covern" är ett begrepp som de flesta känner till. Det handlar, kort och gott, om att ta någon annans låt och framföra den. Covern har genom tiderna utgjort en viktig del av vår musikhistoria och varit en starkt bidragande orsak till att många - önskade och oönskade - barn satts till jorden; från bondesamhällets logdanser till campingsveriges svettiga dansgolv där svensken i ett desperat sätt att försöka göra sin semester så bra som möjligt låter sig underhållas av ett band med karaktärslösa artister med sådan total avsaknad av kreativitet att de inte ens försöker komponera något eget. Så långt är jag med i matchen. Covern har en funktion.

Något har dock hänt. Något jag inte förstår och som gör att den grund som mina fötter vilar på i denna värld blivit något mindre solid, lite mer porös. Jag har nämligen aldrig riktigt förstått meningen med att spela in en cover. Jag förstår än mindre att människor är beredda att betala pengar för skivor innehållandes coverlåtar. Om vi återgår till campingplatsen har det definitivt ett klart ändamål: levande musik är ju onekligen trevligt och Duse Udde Camping i Säffle har förmodligen inte råd att boka in Rolling Stones, trots att det är en sån där varm sommar att allt är totalt fullbokat, glassen säljer bättre än antidepressiva och affärerna i allmänhet osedvanligt bra. Lösningen: ett coverband.

Hela grejen med att spela in covers på nytt och låta dem spelas på radio är emellertid mycket besynnerligt. Det började väl med att någon inte orkade hitta på en ny låt och istället drog upp en gammal dänga från en svunnen tid och spelade in på skiva. Nyinspelningen är i princip likadan men ändå blir det den artist som gjort covern, och inte den som gjort låten från början, som får all creds för skiten. Detta trots att dennes enda bedrift i sammanhanget är att han hittat låten på en gammal LP-skiva som han ärvt från farfar. Någon som minns Westlife's cover på "Uptown Girl" (Billy Joel)?¹ Ett mycket bra exempel på detta. Westlife blev helt plötsligt inne igen och detta trots att versionerna var i princip identiska. Googlar man idag på "Uptown Girl lyrics" hamnar Westlife överst - trots att de inte skrivit ett ord av texten själva. Ett annat exempel är Magnus Ugglas cover på "Ska vi gå hem till dig" (Lars Tennander) där versionerna är mycket lika. Majoriteten av den svenska befolkningen lever också i villfarelsen att det är just Uggla som gjort låten. På samma vis som med Westlife är det Ugglas version som hamnar överst om man söker efter "Ska vi gå hem till dig lyrics". Nu vet ni i varje fall att det var Tennander.

Ibland är ju covern delvis en tolkning. Det är lite mer förståeligt. Själv njuter jag av att lyssna på "Heartbeats" (The Knife) av Jozé Gonzales . Gonzales var också kanske den första som gjorde en cover på en relativt ny låt. Det var lite coolt. Lite indie. Efterapningarna är dock värre i detta sammanhang: efter att ha stått ut med att höra "Umbrella" (Rihanna) fyra gånger om dagen en hel sommar var självmordstankarna inte långt borta när Lillasyster gjorde sin cover. Detsamma gäller Maia "Byt artistnamn för helvete!" Hirasawas version av "The Worrying Kind" (The Ark).

Jag kan dock acceptera att leva med detta störningsmoment i min vardag. Det är trots allt en demokrati vi lever i och man måste tillåta att folk i viss mån är oliktänkande. Men när jag återigen började höra "I'm yours" på radion igen och slutligen fick reda på att Jazon Mraz gjort en cover på sin egen låt kände jag att det kanske inte vore så dumt att istället införa diktatur där jag tilläts förbjuda den här typen av beteende. Nyinspelning kanske det heter när det är samma artist, förresten, men den gamla versionen var ju redan utspelad(!) sedan länge och den nya versionen är snarlik den första. Jämför dem här: gamla och nya. Okej att man spelar in en ny version av sin låt, men att den skall börja spelas på radio igen så att man spyr följer inga logiska regler överhuvudtaget.

Min uppskattning är, med tanke på rådande utveckling, att nästa steg är att börja göra covers på låtar som ännu inte släppts. Då är vi tillbaka på scratch. What goes around comes around.

---

¹ Det blir en del länkar. Det är youtubeklipp till låtarna för de nyfikna och kritiska. Det är litet inkonsekvent, men jag villet att det skulle vara lite mellanrum mellan dem. Om en säger.

Dessa sms utväxlades under småtimmarna en lördagsvkäll för ett par månader sedan mellan mig och någon jag - av integritetsskäl - valt att kalla random girl.

---

03:13
Random girl: "Åh för fan varför går man ut? ge mig ett skäl, snälla´"

03:17
Jag: "En illusion om att utgång är något som sätter mening på tillvaron. Egentligen borde man stanna hemma och spy galla på folk; varför se folk i ögonen, det finns ingenting där."

03:55
Random girl: "Varför gör du inget då? motbevisa mig, make it worth while. gillar bekräftelse men vem ser längre än så?"

04:39
Random girl: "Men vilket är det? är man feg och rädd eller är det bara fel person? det är ändå så omöjligt att säga... eller?"

04:50
Jag: "Att leta efter fel och rätt person innebär bara att man är normens lakej. För mycket vanföreställningar om hur en schysst tillvaro ska se ut. Det bästa vore att bara stänga av hela den skiten och låta vinden, tiden och sinnestämningen visa vart det bär hän!"

---

Efter att sådär i lugn och ro dagen därpå läst igenom det hela ställer jag mig följande frågor:
1. Vad snackade hon om?
2. Vad snackade jag om?
3. Vad snackade vi om?
4. Kommer vi att gå ut nästa helg?
5. Om svaret är ja på fråga 4: vad kom vi egentligen fram till?

Efter en stunds tänkande har jag kommit fram till följande svar:
1. Ingen aning!
2. Ingen aning!
3. Ingen aning!
4. Ja!
5. Ingen aning, men förmodligen ingenting!

Jag måste dock till mitt försvar anföra följande: Att jag citerar Totta Näslund är klockan kvart över tre på morgonen är en bedrift värd namnet. Mitt avslutade sms var också på något vis fyllevackert. Jag är dessutom imponerad över min egen förmåga att kasta ihop meddelandet utan att det blev några som helst problem. Det lär ha tagit allt mitt fokus då jag skrev det; själv minns jag inte.

För er som är sugen på en mystisk sms-konversation är det bara att skicka iväg ett mess under sena lördagkvällar; då är det störst chans att jag druckit ett par öl. Jag svarar garanterat, inte minst sedan styckpriset på mina sms uppgår till 19 öre.

Det har - som Victor påpekade - blivit så mycket bitterhet på senaste att jag tror mig börja ana små svarta pojkfjun på min gässa. Jag har dessutom känt hur mina anleten mer och mer börjat anta formen dels av en apa, dels av en en liten Hitlerjugend-vasker vars kroppshållning påminner om Gollum's. För att inte helt och hållet förvandlas till Alexander Schulman måste jag därför komma till sans, skriva något livsbejakande och måla världen i ljusa färger. Jag i vart fall åtminstone motstå frestelsen att spy galla omkring mig likt en överförfriskad fjortonåring som just haft sitt första möte med eldvattnet.

För när allt känns tungt och man surar över livet, universum och allting så kan det ju vara bra att jämföra. Av någon sjuk anledning så är vi människor konstruerade så, att vårat lidande förminskas om vi vet att någon annan har det värre. Det är lömskt, men det är så det är och det finns inte mycket man kan göra åt det. I stunder när ingenting vill sig, när man ångrar att man överhuvudtaget vaknade på morgonen, när man slår tån i tröskeln så att man måste hoppar fyra varv runt lägenheten för att tygla smärtan, när man sålt smöret och tappat pengarna och när man hamnar på fel avdelning i H&M-butiken; då brukar jag tänka på den kinesiska befolkningen. Det kinesiska folket är ett tappert och kuvat folk. Sedan historiens begynnelse har de fått bära den tunga bördan då galna kejsare, galna väderleksförhållanden och galna imperialiststater har dragit fram och fått utlopp för sin experimentslusta i det östliga riket.

För att inte bli alltför långrandig och berätta om hur de slaktades och/eller utnyttjades under opiumkrig, boxaruppror och inbördeskrig tänkte jag istället hoppa rakt in på det mer underhållande; Maos tid vid makten. För er som inte är så belästa i ämnet: Mao Zedong var med och grundade Folkrepubliken Kina 1949. Han var från denna tidpunkt landets diktator tills det att han dog 1976. Mao var övertygad kommunist och grundare av det som kallas maoismen, vars sympatisörer idag utgör en brokig skara ideologer med den gemensamma nämnare att de alla har någon form av defekt empati. Mao är förmodligen den diktator som hade mest liv på sitt samvete då trillade av pinn. Sådär, nu är alla med.

Mao var, liksom många andra inom diktatorskrået, mer eller mindre galen. Detta renderade givetvis i en hel del galenheter, som om man bortser från de förödande effekter onekligen innehåller koncentrerade essenser av humor. Nedan följer några av dessa:

Mao försökte utrota sparven från Kina, då han menade att denna åt upp skörden. Genom att jaga fåglarna och samtidigt skramla med kastruller höll man fåglarna i luften tills de inte orkade flyga längre och dog. Uppskattningsvis dödades 18 000 000 sparvar. Vad Mao inte tänkt på var att fåglarna, förutom att käka spannmål, även åt skadinsekter. I och med utrotningskampanjen kom istället skadeinsekterna att bli ett större problem än vad sparvarna varit. Naturkunskap A var uppenbarligen inte obligatorisk då Mao gick på gymnasiet. Stackare.

Mao hade grön tumme. Denna unyttjade han till en av sina största snilleblixtar; när han under slutet av 50-talet ville öka produktiviteten i jorbruket för att kunna flytta över folk till att börja tillverka saker av typ järn kom han på att man borde så vetet dubbelt så tätt. Då skulle man ju få dubbelt så stor skörd. Sagt och gjort (vilket var litet av Maos måtto). Vetet dog givetvis när man sådde det tätare och skörden minskade. Att Mao på fullt allvar kunde tro att hans idé skulle fungera visar dels hur klent intellekt han hade, dels hur mycket han underskattade sina egna bönder. Skulle ingen av de miljontals bönderna ha tänkt på det innan under de typ tusen år de odlat jorden?!

Mao förklarade att Kina skulle klara av ett kärnvapenkrig. "Det finns ju så många kineser. Några kommer alltid att överleva".

Mao ändrade innebörden av "röd gubbe". Mao var på sätt och vis före sin tid genom att fästa stor vikt vid färgen som uttryckssätt. Denne kunde dock inte acceptera att "röd gubbe" innebär stanna; hans favvofärg fick inte förknippas med något negativt och 1966 ändrade man på logiken så att röd gubbe innebar "gå".

Mao ansåg att den röda övertygelsen övertrumfade en ingenjörsexamen. Detta resulterade i att folk med rätt åsikt men med tummen mitt i hand sattes att driva fabriker och dylikt.

Jag har - som den kritiska läsaren kanske uppmärksammat - inga som helst källor som styrker mina påståenden. Det kan vara lögn alltihop, men jag bryr mig inte. För det är roliga lögner i sådana fall. Det var nog mindre roligt att vara kines under den tid då Mao satt bakom den politiska ratten. Därför kan man tänka på det kinesiska folket då världen ter sig alltför grå.

Har någon noterat att hockey-VM just nu pågår? Skäms inte om du har missat det. Jag vågar nämligen påstå att detta är årets - i särklass - mest ointressanta sportevent. Ja, egentligen är det av så meningslöst att man inte ens borde kalla det för "event". DM i boul i Medelpad, damer 70+ är tamejfan mer av ett "event" än hockey-VM.

Förutom män med för mycket fritid som vill finna en förevändning för att dricka öl på tisdagar och skrika "hora" ohämmat ställer jag mig totalt undrande till de människor som ser någon som helst spänning i att titta på en match under det så kallade världsmästerskapet. Inte ens den mest inbitne sportfantast som kan väl finna något nöje i att titta på den typ tre (med reklaminslag och avblåsningar inräknat) timmar långa matchen? Jag skall nedan lista ett par av de anledningar som gör att hockey-VM beträffande underhållningsvärde är att likställa med att skala potatis.

1. NHL doesn't give a shit. Vad i hela fridens namn är meningen med att sätta upp ett "världsmästerskap" där olika nationer skall tävla om vilken som är världens bästa, då merparten av deras bästa spelare lirar NHL-slutspel? Tänk er ett fotbolls-VM där inga spelare från engelska, italienska, spanska eller tyska ligan var med. Very funny. Väldigt mycket "världsmästerskap". Ingen Zlatan, ingen Ljungberg, ingen Isaksson, ingen Chippen. Varför inte åka till närmsta ort och titta på lite division VI-fotboll? Billigare, lättare att få autograf efter matchen.

2. Överexponering. Hockeyn är präglad av USA:s ekonomitänk. Så mycket som möjligt skall mjölkas ut. Därför har vi VM varje år. Och EM varje år. Och Karjala Cup eller vad fan den heter. Och LG Hockey Games. Och den där tjeckiska skiten som jag inte ens kan uttala. Det är också därför man tar reklampaus när det blir icing. Dessutom skall det spelas en jävla massa matcher innan det blir finaler. I pågående VM har man först ett gruppspel, där alla lag deltar. När detta gruppspel är klart (alla har mött alla i respektive grupp) går samtliga lag utom ett vidare till ett andra gruppspel, där alla skall möta alla igen. Vad i helvete är meningen med att ha ett gruppspel där ett lag av fyra åker ut?! I tidigare VM har man ibland till och med gjort så att inget lag åkt ur det första gruppspelet. I vilket fall, i det andra gruppspelet är det inte bara ettan som går vidare, utan så många som fyra lag - 2/3 - som sedan gör upp i en kvartsfinal.

Gudskelov är inte finalspelen bäst av sju som förövrigt är standard inom hockeyslutspel. Då hade VM kunnat hålla på hela året, vilket det i och för sig känns som att det gör redan nu.

3. Det är sommar. Okej. En ishall har is i sig även under sommarhalvåret. Dagens teknik är för finurlig. Men det fråntar inte det solklara faktum att ishockey är och förblir en vintersport. Att sitta inne och titta på hockey medan solen gassar utanför inte bara känns utan är också helt fel.


Och så det som gör att jag ens lägger min energi på att beklaga mig på just detta totalt ointressanta skitarrangemang istället för exempelvis seniordamboulen: tidningarna skriver om det, TV sänder. Hur man än försöker värja sig så blir man bombarderad av den pseudo-nyhet som ett matchreportage från ishockey-VM utgör. Hade det funnits en uppfinning som automatiskt satte på test-bild på TV:n så snart landslagshockey började malas hade jag köpt den direkt. Att slippa få information om den dödligt tråkiga skiten är en mänsklig rättighet värd att slåss för. Mitt förslag: inför totalförbud mot landslagshockey under sommarhalvåret. Dödsstraff eller liknande som påföljd. Låt de stackars spelarna få ägna sig åt det de uppenbarligen tycker är roligt istället: att slåss så att slutspelsskägget droppar av blod, drägel, svett och utslagna löständer. Förhoppningsvis har de ihjäl varandra så att vi även slipper skiten då det blir vinter.

En sista grej, innan jag gräver ner stridsyxan för den här gången och återgår till att älska livet: måttet för vad jag som människa klarar av är så rågat att det skvalpar åt alla jävla håll och kanter när Foppa kommer och gör comeback mitt i allt. Ordet "comeback" i Foppa-sammanhang är om möjligt än mer urvattnat än "VM" i hockey-sammanhang. Vad i helvete?! Kan du inte bara sluta en gång för alla Peter? Snälla, jag orkar inte med att se ditt fula jävla tryne på förstasidorna längre. Kan inte någon gömma dina skridskor någonstans där du aldrig hittar dem?! Jag blir schizo, får deja vu-känslor och tror att jag färdats bakåt i tiden var gång en ny comeback är i antågande. Jag skiter i att hela Sverige älskar Foppa för det han gjort när han inte har förnuft nog att sluta sin karriär med ett litet uns av värdighet.

Hockey är inte min favoritsport, by the way.

Jag går en dyster framtid till mötes. I och med att jag började plugga slutade jag upp med fotbollen, vilket innebär att mina tre största motionsposter numera utgörs av korta ruscher mot redan missade spårvagnar, ölhävningsröelsen samt omedvetna rullningar i sömnen. Eftersom att jag hittills tagit alla steg i riktning mot att bli en riktigt olycklig Svensson, skulle det vara orimligt att utesluta den obligatoriska ölmage som måste vara färdiggäst tils dess min självupptagna fru skiter ut vår andra unge någon gång vid 40-snåret. I desperation och för att åtminstone försöka förhala denna process gav jag mig ut för att springa häromdagen.

Ganska ambitiöst. Ungefär 8 km. Konditionen är, trots mitt dyonisiska leverne under senaste året, förhållandevis bra. Jag inbillar mig i varje fall det. Att jag inbillar mig att jag har förhållandevis bra kondition innebär att jag inte under några som helst förhållanden får bli omsprungen av andra motionärer ute på slingan samt att jag alltid måste knappa in på dem som råkar befinna sig framför mig. Denna gång hade jag någon framför mig.

200 m. Svårt att uppskatta, men när jag höjer tempot något är jag säker på att jag tog in på honom. 100 m. Skapar mig en bild av fienden; man i 35-årsåldern, hörlurar i öronen, ovetandes om hotet som närmar sig bakifrån. 50 m. Snart ikapp. Nu börjar jag dock tveka; jag springer inte speciellt mycket snabbare och en omkörning med rådande tempo skulle innebära att jag sådär pinsamt länge skulle tvningas ligga jämsides med min ofrivillige mottävlande. Frågan är dessutom om jag orkar höja tempot och sedan hålla det efter det att jag sprungit förbi, eller om jag kommer att bli trött och sacka tillbaka så att det slutar med att han springer ikapp mig. Det vore enormt förudmjukande och givetvis totalförbjudet. Därtill vet jag inte vilka tävlingsgener jag väcker hos honom om jag springer förbi. Han kanske ger sig fan på att inte låta sig knäckas av en liten slyngel som jag. 15 m. Satan. Han har fortfarande inte upptäckt mig, men hur fan skall jag lösa detta? Kanske nöja mig med att innerst inne veta att jag sprang snabbare och vika av höger nästa för att undvika pinsamheten? Definitivt en bra lösning, men någonting i mig skriker att jag måste springa förbi honom.

Glider förbi. Sneglar lite på honom. Han sneglar tillbaka och klämmer fram ett trevande "hej". Jag svarar inte. Som att en tävlingslöpare skulle heja då han springer förbi sin värsta konkurrent?! Jag har förnedrat honom, yes! Total lycka. Fortsätter springa. Får inte titta bakåt och blotta min entusiasm. Samtidigt: tänk om han ligger hack i häl och tänker ta tillbaka ledningen i det tävlingslopp på liv och död som arrangerats i min skalle! Försöker lyssna om jag kan höra honom, men det verkar lugnt. Senglar bakom mig. Mannen är borta. Vart fan tog han vägen?! Dåligt samvete. Tänk om han blev så knäckt att han slutade springa och vände hem?

En scen spelas upp i mitt huvud. Jag ser hur mannen kommer hem till sin familj - sju barn och en cancersjuk fru. Han håller tillbaka tårarna, känner sig otillräcklig; inte ens på joggingturen duger han. Ungarna skriker på mat. Mannen sätter sig lumpen ner på den halvtrasiga stol vid det halvtrasiga bordet och grubblar medan han knyter av sig sina halvtrasiga joggingskor som han köpt en gång för länge sedan, på den lyckliga tiden. Då var de nya och glänste. Nu är de bara håligt jävliga. Plötsligt blir det svart i huset. Hyrsesvärden har dragit in elen på grund av obetalda räkningar. Allt detta bara för att jag var tvungen att springa om den stackaren! Hans fru hade säkert inte ens haft cancer om det inte vore för mig! Fan också. Jag vänder mig nästan helt om och spanar runt hela nejden efter mannen som jag för max en minut sedan sprang förbi. Spårlöst försvunnen.

Aldrig kan man göra något rätt.

Scenario: du och några andra tjommar skall få skjuts hem av en polare. Det finns som bekant ett framsäte där vanligtvis bara en person kan sitta. Av någon anledning så är det göttigast att sitta i framsätet. Varför vet jag inte och jag tänker inte gå in på det närmare nu, utan jag vill istället fokusera på den givna fråga som poppar upp i allas skallar då man sakta lunkar mot bilen: vem får sitta i det eftertraktade framsätet?

Först? Äldst? Känt föraren längst? Känner föraren bäst? Kaxigast? Den som skall av sist? Den som fick skjuts innan under dagen och då satt fram? Längst ben? Den som är bäst på att köra? Rikast? Mannen? Kvinnan?

Inte fan vet jag. Men ibland blir det osäkert. Och då är det absolut ingen slump som avgör vem som slutligen hamnar i framsätet. Det är något - underförstått eller uttryckligt - psykosocialt övervägande som ligger till grund för det hela. Ibland blir situationen konstig, framförallt när två eller flera har skrapat ihop tillräckligt många framsätespoäng för att kunna göra anspråk på det eftertraktade sätet.

Någon borde forska vidare. Jag vill veta.

Någon som provat att vara nykter på en fest? Det händer väl inte så ofta, men när det väl händer inser man att folk inte blir roligare när de är fulla. Folk tror att de blir roligare när de är fulla. Första timman fungerar. Skämten håller en hyfsad nivå, skratten är måttfulla, närkontakten lagom svensk och folk ser överlag rätt fräsha ut. Sedan går det utför, rejält.

Efter att folk hällt i sig sådär fyra öl alternativt ett par groggar börjar de första hysteriska skratten ljuda över lokalen. Detta trots att skämtet som orsakat det öronskärande lätet inte var speciellt kul trappas skrattnivån i allmänhet upp. Det är en totalt ologisk ekvation: sämre skämt, mer skratt. När klockan börjar närma sig elva har man sedan länge gett upp minsta försök att överhuvudtaget ge sig in i en diskussion eller lyssna till vad någon har att säga. Killen som för ett par timmar sedan satt tyst i ett hörn hänger helt plötsligt runt en människa de aldrig träffat innan, brölandes något totalt oförsåligt eller möjligen ett könsord. Man undrar vad som helt plötsligt fått honom att bli så amorös. Eller ja, egentligen vet man. Alkoholen såklart, men när man är nykter på en fest och ser saker och ting med de där nyktra ögonen kan man inte annat än börja hata människor i allmänhet. Det går liksom inte ihop. Allt är irrationellt, allt är överdrivet och allt är högljutt.

Drogen har liksom bedövat den delen av hjärnan som brukar kallas för sunt förnuft och de enda delar av kroppen som fortfarande tycks vara aktiva är lilla knullcentrat, slagsmålssynapsen, vrålbanden och centrala sluddersystemet. Man blir misantrop helt enkelt. Allt är irriterande; man blir arg för att folk är jobbiga och än mer sur för att de - hjärndöda svin - har roligare än en själv. På något konstigt jävla vänster så tycks det också som att alla fyllon förstår varandras osammanhängande tal, medan man själv inte fattar ett piss. Det är som att de har lärt sig något slags nytt språk, kanske heter det kort och gott sludder, och det enda man kan uppfatta är att de verkar bryta något på svenska. Alltsammans är orättvist på något vis. Är man sedan korkad nog att förena sig med armén av retarder för procession mot krogen blir det knappast bättre. Nu flockas de istället kring en skitig bardisk och köpar totalt obehövliga öl för halva månadslönen. God damn. Köp arkenik för pengarna och käka upp den istället. Vad kommer den här ölen göra med dig? Svar: 50 kronor fattigare, än mer bakull samt mer benägen att hoppa i säng med någon du egentligen inte vill hoppa i säng med

När denna cermoni är över - i Borås turligt nog så tidigt som 02.00 - och halva sällskapet fallit bort då de hittat någon att slicka på tungan, beger man sig motvilligt ner mot stan och ställer sig i någon kö till något ställe som serverar någon äcklig jävla skitmat. I kön träffar man folk som spenderat kvällen på en annan krog och förhoppningsvis blir det lite slagsmål så att man åtminstone har något att glädjas åt då man bitter som en gammal kaffesump somnar på natten och tänker: Aldrig mera nykter!

Jag har förlorat min legitimation. Jag har förlorat min absolut sista legitimation, det vill säga mitt pass. Det måste i denna värld av byråkrati och pappersförälskelse betyda att jag knappt existerar. Alltså, jag finns ju egentligen, fast inte helt och hållet. Jag kan inte bevisa att jag är jag. Jag kommer inte in på krogen. Jag kan inte längre köpa folköl. Får förmodligen inte resa någonstans. Att få kunna köpa folköl är väl egentligen det som definierar en svensk, så jag antar att jag inte finns alls. Jag är alltså ingen och ingen är jag. Någon är inte jag och jag är inte någon. Jag vet inte exakt vad det innebär, det där med att inte finnas till, men jag har fått en känsla av att det nog är bättre än man kan tro. Fast jag vet inte.

Hur hissnande det än känns att inte finnas så tror jag att jag måste sätta ett stopp på skiten genom att bege mig till polisstationen och ordna ett nytt pass. Den givna frågan: skall jag använda mitt gamla passkort taget för fem år sedan eller skall jag släppa snålheten och skaffa mig ett nytt? Jag har nämligen på senare insett att det tydligen är mycket viktigt att se snygg ut på sitt ID-kort. Slutsatsen har jag dragit efter åtskilliga timmar ståendes i Shell-kassan. I princip varenda jävel man stöter på som visar sitt leg är snyggare på körkortet än i verkligheten. Jag vet inte varför egentligen. Är det typ en "ursäkta, jag ser för jävlig ut idag, men såhär snygg kan jag bli om jag försöker!" eller är det kanske ett lömskt sätt att försöka fjäska för polisen då man åker fast för fortkörning? Ungefär på samma sätt som alla tar på sig en kostym då de skall på rättegång. Christer Pettersson hade säkert kostym i Palme-processen. Vem fan försöker de lura egentligen? Domaren tror säkert att men in suite inte kan döda. Automatisk frikänning, typ.

I vilket fall. Folk i allmänhet verkar förbannat måna om att vara snygga på sina ID-kort; fiction beats reality. Mitt råd till alla dessa är att istället göra tvärtom och ta ett gammalt bakfyllekort på passet så att man för någon gångs kan bli lite glatt överrasskad då man jämför kortet med personen som står mitt emot en. But that's just me.

Jag är snart tjugo år, vilket i princip per automatik innebär att jag har en hel del vänner som gör lumpen. Ni vet vad jag talar om; en skara människor, företrädelsevis män, åker till en fjärran belägen ort och leker krig under ett år. Nu vet jag visserligen inte så mycket mer än så, eftersom att jag inte själv gör lumpen, men jag vet i varje fall att leken är väldigt dyr och att den gör någonting med människorna som deltar i den. Människor som gör lumpen förändras.

Det räcker med en vecka. Sedan är de helt plötsligt inte "civila" längre. Civil, det är jag det, medan mina vänner med hela två veckors erfarenhet av den väldrillade samt fruktade svenska försvarsmakten inte är civila. Jag vet inte om jag är den enda som känner mig förnedrad när mina lumparkompisar talar om andra som "civila" (underförstått: du är också civil din fan!). Jag vet, jag är civil. Jag har inte eran militära erfarenhet, jag är en blödig jävel, jag har aldrig skjutit AK5, jag har aldrig marscherat i gröna kläder. Jag är en sån som dör först när bomberna börjar falla och som sedan används i mediernas antikrigspropagandan. I det numera kultförklarade strategispelet Red Alert är "Civilians" totalt harmlösa män med grönvita kläder som springer omkring som yra höns, ömsom ropandes "help!" ömsom skjutandes urskiljningslöst med en lika harmlös revolver.

Jag antar att jag får finna mig i min lott och leva livet utan att med andra män dela den erfarenhet som lumpen innebär. Aldrig kommer jag att kunna döda en pinsam tystnad genom att dra upp något gammalt lumparminne. "Såhär kallt har det inte varit sedan vi gick baskermarschen december 2008, höhö" eller "Ordning och reda fick jag lära mig i lumpen. Var sängen obäddad blev det ett helvete. Det var fan inte fel. Ungarna idag måste lära sig veta hut!". Alltid kommer jag att få finna mig i att betraktas som civil av mina mer krigiska vänner. Aldrig kommer jag att kunna tas riktigt på allvar.

Men vad vet jag. Jag är ju bara en vanlig civil när allting kommer omkring.

Hundra inlägg har det blivit nu på den snart ett år gamla bloggen. H&M-inlägget var tydligen det hundrade, upptäckte jag. Måste säga att jag är glad att jag har fortsatt att skriva så länge som jag faktiskt gjort. Nya tillskott i bloggosfären har ju en tendens att leva livet som en nyårsraket. Upp i skyn, explosion med pompa och ståt, spraklande färger och applåder. Sedan anonymt falla ned någonstans där ingen ser den innan dagen därpå, svedd och uttjänt i något sånt där dike där trafiken bara bullrar på utan att någon gång stanna upp och tänka efter. Kanske har den förlorat sin stolthet på köpet. Eller kanske är den nöjd, trots allt, då den minns gårdagens fartfyllda resa, publikens sporrande jubel och den där känslan av att - om än endast för ett kort ögonblick - vara den alla tittar på och beundrar. Vad vet vi?

Anyhow, nu får det räcka med att vara drömsk och pladdra konstiga metaforer så att jag tappar tråden. Jag har skrivit drygt hundra inlägg och det känns coolt. Jag väntar bara på att någon förstående förläggare skall förstå mitt missförstådda geni så kan det nog bli en bok av hela skiten. Tänker mig lite som konceptet med dassboken: att trycka den i mjukt papper, för att öka omsättningsvärdet på den. Jag menar, man tar inte gärna sin antika familjebibel och torkar röven med om det klämmer. Då är det bättre att använda min blogg. Att det skulle vara en förolämpning att någon rubbar stjärten med mina ord är bara snack och det kan jag ta. Den dag då trycksvärtan av mina ord hamnar i arslet på en korrupt politiker eller en kulturskribent som tror att universum (och dess parallela syskonuniversum och all annan skit som kan finnas därute någonstans) kretsar kring honom är jag glad.

Och om någon inte skulle fatta det och likt förbannat försökt förolämpa mig genom att stå där och gnida sig där bak med ett hånleende hade jag enkelt avfärdat vederbörande med kommentaren: "Det är din skit".

I'll be back with some nice shit soon enough!

Var lite proletär av mig idag genom att gå på mitt livs första första (!) maj-tåg. Från Järntorget till Gustav Adolfs torg marscherade ett tusental tappra själar med fanor och banderoller. Jag var med, men ändå inte. Jag kände, än mer påtagligt än tidigare, hur mitt röda hjärta slumrar i det brusande sorlet av politiska praoller och intetsägande klichéer. Slagorden ekade tomt i skallen. Talet jag lyssnade till var talat och lyssnat till innan. Tusen gånger, eller mer. Allting var bara ord, som i sin kontext och ordning bildade det som kallas politik. Bara ord, inget annat. Allt kändes uppgivet. Talet som var talat innan lästes innantill och inte ens kvinnan som höll det talade talet verkade tro på det hon själv sade. Förnekelsen gjorde sitt men var slutligen tvungen att ge vika för den ofrånkomliga sanning jag konfronterades med: den eld som en gång fanns har falnat.

Vi har det för bra, helt enkelt. Ingen orkar. De som mot all förmodan orkar gör det genom att försöka föreställa sig den bittra världen. För de som verkligen upplever den kyla som vänsterakademiker, villasocialister och principröda talar om går inte i något första maj-tåg. De är någon annanstans. Kanske står de i förorten och langar knark. Kanske står de i kön på bolaget. Kanske jobbar de den röda dagen till trots för att ha råd med hyran. Vad vet jag? Och när varken jag, den som talar eller de som bär fanorna själva befinner oss i den där riktiga skiten, blir det bara avslaget alltihop. Klasskampen är en pseudokamp vilken utspelar sig i huvudet på vita medelklassungar med filosofiexamen. Det är inte en arbetarrörelse som rör sig i tåget. Det är en nostalgisk skara människor som återskapat sagan om David och Goliat för att dämpa sitt dåliga samvete. Men David är inte där. Och en spännande saga utan dess huvudperson blir inte sådär gastkramande som man önskar, utan mynnar istället ut i en trött, ofullbordad gäspning.

Jag skriver med en blandad känsla av vemod och vanmakt. Jag vill inte att det skall vara såhär. Varför kan inte saker och ting förhålla sig som de gör på film, i romaner och i historieböcker? Världen susar förbi i illfart. Tanken hinner inte tänkas. Dagssländorna flyger tills de obemärkt lägger sig för att dö i ensamhet. Elden har falnat och det svaga ljus den fortfarande förmår frambringa försvinner i skenet av löneförhandlingar, aktieklipp och individuellt pensionssparande. Låt oss bara hoppas att den glöd som fortfarande gömmer sig bland askan av det som en gång brann åter kommer att flamma upp i sin forna prakt om stormen på riktigt börjar rycka i våra helförsäkrade boningar.

Det är svårt det där med att vara människa.

Det där med könsidentitet brukar alltid gå ganska lätt. Redan i vaggan lär man sig att killar är blå och tjejer rosa. Bilar, dockor. Symbolen på toaletten renderar aldrig i någon typ av osäkerhet; mannen har byxor (eller är naken?) och kvinnan har klänning, det vet varenda människa. Skillnaden mellan kalsonger och trosor har med tiden blivit mer och mer påtalglig och lär med dagens utformning aldrig skapa några problem såvida man inte tappat förståndet, alternativt har någon så kallad avvikande sexuell läggning.

För den som inte känner sig helt invigd i vår nya religionen shopping där Mammon som enda Gud huserar ostört, blir det dock ibland problem att finna sin naturliga roll. Jag talar framför allt om de olika avdelningarna i en klädaffär. Innan man på riktigt kan börja gå fram och kolla på jeansen som ligger snyggt uppradade på hyllorna måste man försäkra sig om att man är inne på herr- och inte på damavdelningen. Jag menar, tänk om någon ser att man strosar iväg med ett par damjeans till provrummet, hur fan skulle det se ut?! Folk skulle ju skratta åt en!

Så istället glider jag in i affären, tittandes desperat efter de stora skyltar som kan dirigera mig till den rätta avdelningen. Herr. Dam. Barn. Om affären - förmodligen av rent djävulstyg - inte satt upp några skyltar börjar snart svetten att rinna längs pannan. Jag kan inte ställa mig helt still och begrunda min position, jag måste alltid röra mig och se målmedveten ut. Plötsligt inser jag, då jag får syn på ett ställ med stringtrosor på höger sida, att jag är inne på damavdelningen. Fan också. Se cool ut, gör en diskret sväng och ta dig härifrån. Hoppas att ingen ser dig och tror att du är en perverterad yngling med någon typ asocial störning.

Till slut hittar jag rätt. Herravdelningen, jag kan andas ut. Tror jag. Men var fan är solbrillorna som jag ska köpa just denna dag?! Jag strosar runt flera varv runt det som jag med säkerhet fastslagit är herravdelningen men får inte syn på några glasögon. Går upp en våning. Barn. Här kan det inte vara. Går ytterligare ett varv på herr, låtsas titta på någon jävla ulltröja som skulle kunna ta död på vem som helst som tog på sig den i det här vädret. Folk måste börja tro att jag ska snatta eller något annat gement.

Går tillbaka mot det jag trodde var damavdelningen. Kanske såg jag fel, trosstället till trots? Ställer mig på håll - lutandes ifrån det jag anser vara herravdelningen och alltså med fötterna på säker mark - och kikar på hyllan med glasögon. Bara massa tjejer som står där. Kanske ska jag ta en titt ändå, det verkar ju inte finnas några andra glasögon på hela stället. Går fram. Ställer mig lite på avstånd. Kollar. Är det herrglasöogn? De där, kanske. Fast kanske inte ändå. Fan.

Vänder tillbaka igen, vid det här laget genomsvettig, och går fram till kassan. Står i kö fem minuter. "Ursäkta, var finns solglasögon för herr?!", säger jag med ynklig röst. "Det finns en del unisexglasögon vid dam", svarar tjejen i kassan. Jaså?! Unisex på damavdelningen?! Vad i helvete. Hur skall en man som jag som - uppenbarligen - inte för livet vill verka osäker på manlighet kunna gå tillräckligt långt in på damavdelningen för att kunna inse en sådan sak?! Förstår de inte hur många män som måste gjort precis som jag. Stått där och halvtvekat. Man kan ju inte köpa tjejbrillor, liksom. Jag går tillbaka till glasögonen. Fortfarande bara tjejer. Förmodligen inga killar som vågat gå fram av samma anledning som jag. Tjejerna tittar på mig. Det är varmt som bara fan och jag formligen dryper av svett vid det här laget. Orkar inte stå kvar.

Lämnar affären utan att köpa något och känner mig för första gången på mer än en halvtimma trygg i mig själv. H&M-besöket var tortyr. Rent förbannat. Jävla skit. Känner mig patetisk över min fobi, samtidigt som jag är övertygad om att inte vara ensam om rädslan att göra bort mig i klädaffärernas könsdjungel. Unisex, go to hell. Hädanefter blir det bara herraffärer!

Coca-cola. iPod. Converse. Rättvisemärkning. Mobiltelefoner. VISA. Pasta. Pizza. Bloggar. Lunarstorm. Helgon. Facebook. Festival. Hultsfred. Roskilde. Silikon. Robinsson. Big Brother. SMS-lån. MP3. CSN. Reklam. Aftonbladet. Sushi.

Självmordstankar. Sexliberalism. Våldtäkt. Ateism. Agnosticism. Karriär. Narcissism. Förhållanden. KK. Tänkande. Ignoreranta. Ödmjuka. Elaka. Kaxiga. Osäkra?

Pettsson. Sista paret ut. Fråga chans. Sanning eller konsekvens. Bamba. Strula. Gymnasium. Skolkort. Datasalar. Klassfest. Skolk. Skitsnack. Status. 18-årsfester. Förälskelse. The Game. SMS. Kärlek. One night stands. Studiebidrag. Projektarbete. Student. Extraknäck. 20-årsfester. Sabbatsår. Äventyr. Asienresa. Gräs. Carpe Diem. Pank. Farsan betalar. Ångest. Framtiden?

Godkända. Väl Godkända. Mycket Väl Godkända. Icke Godkända?

Folköl. Zaranoff. Hansa. Corona.

Förfest. Håkan Hellström. Krogen. 4:or. 6:or. Tequila. Lucky Strike. Kebab. Efterfest. Minnesluckor. Kondomer? Otrohet. Bakfylla. Klamydia.

Jeans.

Svennar. Blattar. Muslimer. Brats. Punkare. Synthare. Pop-kids. Metal-freaks. EMO's. Bögar. Flator. Fördomar. Förnekelse. Tatueringar. Piercings. MUF. Ung Vänster. Bowling. Golf. Snowboard. Inlines. Aktier. Gymkort. Anabola. Dusch. Märkeskalsonger.

Jobba. Träffa den rätte. Återföreningsfest. Skaffa barn. Gifta sig. Skilsmässa. Alkoholism. Nostalgi. Kontaktannons. Pension. Älderomsorg. Bingo. Barnbarn. Hörapparat. Cancer. Lucky Strike? Krogen? Kebab? Gräs? Mobiltelefoner? Petsson?!

Döden.

Det är måndag. Traditionellt sett typ veckans pissigaste dag. Men inte den här måndagen. Okej: jag har förvisso skrivit tenta i fem timmar och det gick sådär. Att tentan gick sådär och att min hjärnan kändes dysfunctional (engelska) efter det kompenseras dock av den eftermiddag jag just upplevt. Jag, Boris och Ralph delar på en back öl, slår oss ner i Trägårn Göteborg i solens sken i t-shirts och bara lever. Jag hade kunnat byta ut hela november -07 mot ytterligare en dag som denna.

När våren chockbörjar och man nästan tror att det är juli kan man inte annat än att må bra. Kombinationen att dricka öl på en måndag - vilket känns syndigt härligt - och samtidigt känna två månaders plugg rinna av en är enorm. Att klockan 19.00 sitta med en gött avklingande salongsberusning och försöka slänga ihop något läsbart är förvisso förtvivlat jävla svårt, särskilt när man på något halvpatetiskt sätt skall försöka fånga en obeskrivlig känsla med svarta bokstäver på någon vitgul jävla spyig bakgrund. Men samtidigt är det också på något sätt förbannat härligt. Allt är det i detta ögonblick, klyschigt nog. Nu ska jag gå ut och ta en joggingtur för att bekämpa min begynnande ölmage. Inget som bekommer mig dock, en så förtjusanda dag som idag, som idag, som idag.

Jag tittade just på Plus. Definitivt ett av mina hatälskarprogram som helt och hållet bärs upp av sin minst sagt nitiske programledare. Sverker Olofsson är kanhända världens mest påfrestande människa. Nu har jag visserligen inte träffat varenda människa i hela världen, så jag kan ju inte vara säker. Men han tar nog plats i topp tio i varje fall. Att man helt sanningsenligt kan säga att Percy tårars parodi på allas vår konsumentväktare är mer lik Sverker än Sverker själv säger en hel del.

Plus startade (efter lite research) 1987 och har mer eller mindre blivit en fullt integrerad del av den svenska folksjälen. Sverker har i mer än tjugo år guidat oss vilsna konsumenter i djungeln av lömska avtalsvillkor och bondfångande företag och Plus har på detta vis blivit synonymt med Sverker Olofsson. Sverker måste, hur man än ser på det, vara en riktig idealist i klass med typ Gandhi. Istället för att göra karriär inom något alternativt yrke där man värdesätter kulsprutekäftar och smorda munläder - typ indrivare, försäljare, advokat eller korrupt politiker - har han under tre decennier stått kvar på de svagas sida. He hasn't joined the Dark Force, kort sagt. För det förtjänar Sverker utan tvekan en eloge.

Ibland kan man dock tycka att Sverkers evinnerliga strävande efter rättvisa slår över. Det verkar som att Sverker tycks helt främmande inför frasen "skyll dig själv" när han försvarar människan som köpte en V70 för tjugotusen av någon som visst inte ägde bilen som farbror polisen kom och hämtade efter en vecka. Det kunde ni inte kollat upp innan ni köpte bilen kanske? Borde det inte ringt en liten varningsklocka när priset var tjugotusen? Ett annat exempel då Sverker tar i så att han spricker kan vara då han helt hämningslöst går till attack mot någon stackars torr marknadschef som måste försvara de hutlösa priserna på bläckpatroner. "Har ni samvete att ta så här mycket betalt? Är det inte omoraliskt? Är det inte så, är det inte så?!".

Jo, kanske. Men vem fan orkar bry sig? Jag skiter väl fullständigt i priset på en bläckpatron. Det finns väl en god anledning till att den kostar vad den gör och är det för dyrt så skiter jag väl i att köpa den? Sverker bryr sig i alla fall. Och det är väl på sätt och vis tur att någon orkar sprida skräck bland våra företagare i en tid då Svenskt Näringsliv betraktas som solidariska och moderaterna kallas för ett arbetarparti. En liten motpol på något sätt. Sverker får bry sig lite åt mig, för jag orkar inte. Istället nöjer jag mig åt att ständigt le åt likheterna i ovan nämnda parodi.

Jag vet att den börjar bli gammal, men nu är det mycket att göra i skolan - återigen - och hur mycket jag än älskar mina kära läsare så prioriterar jag faktiskt plugget före ett dagligt bloggande. I vilket fall. Nu har jag suttit i läsesalen i tre timmar och min hjärna känns ungefär som en sån där grå, vattnig korv som man blev itvingad av onda bambakärringar under lågstadiet. Då kan det ju inte skada allt för mycket att få skriva av sig lite, tänkte jag. Jag är alltså inte ledig nog att skriva egentligen, men eftersom att min lätt(?) förståndshandikappade vän Boris ännu inte läst ut den bok som vi måste plöja innan vi börjar jobba har jag lite tid över medan jag väntar.

Hela min själsliga verksamhet kretsar just nu kring juridiken och jag tänker därför inte ens försöka att frigöra mig. Istället tänkte jag tala lite om EU. Det låter ju jävligt tråkigt. Och det är det också. Men eftersom att EU är ett fenomen som
1) i princip alla har en klar åsikt om
och
2) i princip ingen vet ett skit om

så tänkte jag göra en lite kort genomgång om lite intressanta saker som de håller på med. Det är rätt konstigt det om man funderar över det. Egentligen borde man förakta skrikigt tyckande EU-analfabeter lika mycket som man föraktar tjejen som knappt sett en fotbollsmatch i hela sitt liv men ändå hävdar att Samuel Holmén borde spela från start i landslaget (förmodligen för att hon tycker att han är snygg och fått fem knallar i BT nån gång). Eller pensionären som hävdar att Christer Sjögren är ett geni men samtidigt inte hört talas om den där Bob Dylan. You get it. Man hatar folk som har åsikter om saker de inte har någon aning om, helt enkelt.

I EU-fallet är det en helt annan sak. Eftersom att ingen vet ett skit tycks man formligen omfamna okunskapen. Det skall det folkomröstas hit och tyckas dit och i princip vilken vriden åsikt som helst respekteras hur ogrundad den än är. Oftast baserar man sin inställning till hela unionen på vad ens favvopolitker (som oftast inte heller vet ett skit) tycker. Eller så tar man ut en enskild sak som EU-samarbetet innebär och håller hårt på det. Det är där vi hittar den allmänt positiva EU-andan hos våra alkoholister.¹

Det är lite dumt det där. För EU har en pissigt otrevlig jävla massa makt över oss. Regler som kommer från EU kan sätta undan svenska grundlagar. Ett beslut i EG-domstolen kan vända uppochner på hela vår trygga Svensson-vardag. Exempel: en snubbe, Franzén säljer vin i sin butik i Landskrona. Han blir givetvis åtalad. Franzén försvarar sig genom att säga att Systembolagets monopol strider mot EU-rätt. Skiten går till EG-domstolen som skall bestämma om Franzén har rätt. Hade domstolen ansett att så var fallet - vilket många trodde - hade man dagen efter kunnat köpa Koskenkorva i ICA-affären. Att en sådan sak hänt över en natt hade givetvis varit värsta grejen. Jag hade hängt vid dörren till mataffären och köpt en Explorer det första jag gjort klockan sju på morgonen. Bolagets monopol hade fallit som ett korthus från vinden av klubbslaget i Luxemburg och alkoholisterna hade bliviut utspridda över hela vår stad istället för att som nu koncentreras runt butiken med den gröna skylten.

En hög gubbar i sextioårsåldern med löjliga peruker och högfärdig klädsel kan alltså i princip ta ifrån oss lyckan att fylla 20 samt vår enligt mig kultförklarade systemetpåse. Denna enorma makt sträcker sig inte heller bara till alkoholen. EG-domstolen kan i princip få för sig vad som helst. Hur kan då detta vara något bra? Vad är fördelen med att låta några förmodligen pedofil-tokgamla gubbar i Luxemburg få bestämma hur vi skall leva i Sverige?

Tanken med EU är att vi skall kunna konkurrera med andra stora länder, exempelvis USA. För att det skall funka krävs det att alla länder har en någotsånär lik lagstifning inom ekonomin. Fri rörlighet av varor, tjänster, människor och kapital kallas det. Och då går det inte för sig att förbjuda de stackars butiksägarna i Sverige och de stackars spritexportörerna i andra länder att kunna sälja i Sverige. De kan ju dö av svält om de inte får ta del av den inkomsten! Det hela kallas diskriminering. Därför måste medlemsländerna, däribland det lilla konungariket Sverige, anpassa sig efter majoriteten. Det är alltså vad det handlar om: för att vi skall kunna konkurrera bättre i framtiden måste vi skaffa en enhetlig lagstiftning kring handel. Det är den kanske viktigaste grundtanken med hela EU. Sytemmonopolet motverkar denna. Sverige fick dock undantag för denna förskräckliga verksamhet och vi kan åtminstone tillfälligt andas ut.

Den här anpassningen leder ibland till lite konstiga saker. Det finns regler om vad en gurka är, exempelvis. Och jag kan instämma i att det är korkat. Riktigt korkat emellanåt. Men hela alltet bygger på det viktiga i att man som företag skall kunna sälja det man tillverkar i Sverige i vilket annat EU-land som helst utan att lagstiftningen skall kunna sätta käppar i hjulet för en. Det stimulerar tillväxten för att låta moderat. Och även om allt tyder på at EU:s syfte är att sno makten från folket, att ge ett tusental gråeminent kastrerade byråkrater ett högavlönat jobb som tröst och att låta några verklighetsfrånvända ledare tala sig varma för "den europeiska identiteten" som alls inte existerar, så är det inte så. Det handlar om fred, tillväxt och integration! (Eller som Christer hade uttryckt sig: I Love Europe!)

Sådär. Nu vet ni vad det handlar om. Källkritik beivras! Gå nu ut och ta lite ställning.

---

¹ För er som är sådär oinsatta eller bara allmänt nyfikna på fotnoten, jag syftar på sänkt spritskatt, ökade införselskvoter och eventuellt avskaffande av Systembolagets monopol.

Det har hänt en hel del sedan mitt senaste inlägg. Skövde är gjort. Gjort med stor emfas skall tilläggas. Håkan Hellström har släppt en ny skiva. Förmodligen hans hittills bästa men det återstår att se. Sist men inte minst är jag numera ägare av en 16 GB iPhone. Jag vet att konsumtion inte gör en lycklig. Men iPhone gör en lycklig.

Eftersom att många av mina vänner och läsare står i begrepp att välja vad som skall hända för dem de kommande åren tänkte jag att jag skulle kunna ge er en riktig guide i hur det är att plugga på en högskola, eller som i mitt fall, ett universitet. Så att ni slipper att
1) gå på totalt meningslösa föreläsningar där högskolans mest inkompetenta, gråaste och mest oinspirerade människa står och försöker uppmana en att läsa vidare.
2) gå omkring på en mässa där de olika universiteten/högskolorna försöker ragga ditt intresse genom att säga att de har ?världens bästa högskola? och bjuda på diverse gratis krafs såsom godis, reflexer, pennor, vattenflaskor och armband i gummi. Bara för att Växjö gav mig en vattenflaska och hade bäst godis så är det inte lika med att det är en bra högskola. Hade de gett mig en öl kanske jag låtit mig luras. Men bara då. I vilket fall: bara för att personen på Linköpings högskolas plansch hade vitast tänder innebär det inte att en gratis tandblekning ingår i utbildningen.
3) Gå på en massa myter utan substans. Förmodligen myntade av en totalt okunnig SYO eller studierektor.

Förslaget kom från allas vår libertarian Malmberg och jag tyckte först att det kändes lite tråkigt. Men jag insåg nu att nyttan av guiden väger över eventuellt tråk. Dessutom skall jag försöka vara en motpol till den där inkompetenta, gråa och oinspirerade människan som många av er redan blivit utsatta för. Den utlösande faktorn var just en sådan människa som jag råkade kolla på i fem minuter och närapå somnade stående. Nåja. Let's get started.


Mytdödning:

"Matte C måste du läsa om du vill komma in någonstans": Fel, fel, fel, fel. När jag sökte kollade jag runt vad det fanns för krav för olika utbildningar. I princip inga samhällsutbildningar kräver mer än den obligatoriska matten (matte B). Sedan är det ett jävla hopp till ingenjörsutbildningarna som kräver typ matte F. Den enda kurs jag hittat som krävde varken mer eller mindre än matte C var civilekonomprogrammet.
Slutsats: Nöj dig med matte B eller läs varenda mattekurs.

"Om du inte läser samhäll eller natur kommer du inte kunna gå vidare till högskolan": Ungefär samma svar som ovan. Jag läste samhäll/samhäll i tron att det skulle ge mig bra högskolebehörighet. Jag läste till exempel historia C. För att läsa historia på universitetet krävs Historia A. Vafan?! Samma gäller i princip alla samhällsämnen.
Slutsats: Vill du komma in på allt, läs natur. Annars kan du läsa vad fan du vill. Samhällsprogrammet ger dig inte mer behörighet än bygg. I princip.

"Människor på universitetet är smarta": Nej. Många på universitetet är riktigt, riktigt dumma. Ibland undrar man hur vissa klarade mellanstadiet. Var inte orolig för att du kommer att vara dummast på din kommande utbildning. Du behöver dock inte vara orolig för att vara smartast heller. Det finns olika kategorier av korkade människor. Man skulle grovt kunna dela in dem enligt följande:
1. De som fått 0,5 poäng extra poäng på högskoleprovet på grund av fem års yrkeserfarenhet.
2. De som läst upp sina betyg från 8 till 20 på komvux.
3. De som gick typ strömmande media och hade höga snittbetyg.
4. De som fick bra betyg på gymnasiet för att de pluggade femton timmar/dygn men egentligen är totalt befriade från IQ och rationellt tänkande.
5. De som var bättre lämpade för gymnasiemetoden än universitetsmetoden. Till den kategorin hör jag känner jag. Mer om detta senare.

"Det är bäst för karriären att börja plugga direkt": Nej. Om man är en s.k. karriärmänniska eller streber som oroar sig för att tiden skall springa ifrån en om man inte hoppar på något seriöst direkt, så har man fel. Man kan gott vänta ett par år innan man börjar plugga om man känner för det. Man har så att säga inte bråttom. Själv känner jag att jag kommer ångra att jag inte reste jorden runt och dödade hjärnceller ett år innan jag gav mig in på att utbilda mig till en tråkig, dryg och lönnfet jävel.


FAQ:

"Hur mycket pengar får man i bidrag? Lån?": Alltid mycket fel runt sån här skit. SYO vet inget och chansar. Man får 2500 i bidrag om man pluggar heltid. Sedan kan man låna upp till ytterligare ca. 7000. Totalt 9500 således. Det är rätt bra ränta på lånet, men eftersom att det är ett statligt lån så kan du inte välja hur snabbt du sedan vill betala tillbaka skiten, vilket kan vara frustrerande. Man kan också få bostadsbidrag.

Du får tjäna genom arbete max dra in 50 lax under ett kalenderhalvår, annars får du i efterhand betala tillbaka lån/bidrag. Kommer förmodligen hända med mig.

"Är det svårare än i gymnasiet?": Det korta svaret är ja. Jag vill dock utveckla mig. Gymnasiet och högskola är två helt olika institutioner. För det första läste du kanske upp mot tio olika ämnen samtidigt i gym medan du läser ett ämne på universitetet. Det innebär att man kan motivera sig till att plugga på ett annat sätt; man vet att man kommer att ha nytta av det man läser (vem orkade plugga på ett estetisk verksamhets-prov?) och man slipper hålla ordning på vad man har att göra i massa olika ämnen. Det är alltså bra för slarvern, det vill säga mig.

Däremot är det mycket, mycket högre krav på att man verkligen skall kunna saker. Och det är mycket, mycket mer man skall kunna. Vi har förvisso fått ha med oss böckerna på de flesta tentorna, men det material man skall behärska kan röra sig om över 1000 sidor. Inte som i gymnasiet när man suckade över ett 50 sidors historieprov där halva sidorna dessutom täcktes av bilder. En annan sak man kan säga är att det inte går att ordbajsa sig ur en tenta. Det genomskådas. Det är inte bra för mig.

När vi började på utbildningen sades det att vi skulle betrakta det som ett heltidsjobb: plugga 8 timmar/dag. Jag skrattade hjärtligt då, men det har klingat av ganska rejält. Fem timmar snittar jag nog i varje fall, och jag känner ändå att jag inte hinner med.

"Hur mycket går man i skolan?": Vi snittar ungefär 2/tim dag schemalagt. Det innebär stort utrymme för chill och kanske någon dag i veckan ledigt men samtidigt krav på självdisciplin. På gymnasiet kunde man bara infinna sig och klara betyget utan att plugga. Nu måste man använda sin fritid åt att göra det. Man behöver dessutom en studieteknik. Det är dåligt för mig.

"Är det mycket fester som student?": Ja. Vill du hänga med kårfolket så finns det fester. Sittningar lite då och då. Oftast finns det också en bar kopplad till universitetet som är öppen då och då och tar runt en tjuga ölen. Kårfolk är kårfolk, så om man inte gillar det så har man i annat fall tillräckligt med lediga dagar för att kunna festa en del mer. Ekonomin är en begränsande faktor, men det finns ju alltid knep. Plunta, tysk fulöl, mäsk(?!), you get it... Jag bor dock hemma samt jobbar lite vid sidan, varför jag inte behövt utveckla några färdigheter i YPK-mentalitet.

"Är kurslitteraturen så dyr som många säger?": Ja. Det varierar givetvis från kurs till kurs, men som det är nu snittar en kursbok på ca. 300 kr. Jag bränner för närvarande i genomsnitt 1000 kr/mån på att köpa böcker. Det känns sjukt. Är man däremot av den oslöa naturen finns det en schysst marknad för begagnat som brukar ligga runt halva priset. Går att hitta på internet, men mitt förslag är att under nollningen slicka stjärten på någon som går en årskurs över och på så sätt skaffa en fast förbindelse där du utan ansträngning blir försedd med begagnade böcker.

"Kommer det att löna sig att plugga?": Givetvis en omöjlig fråga att besvara. Förr var universitetsutbildning likställt med toppjobb. Det var när alla som läste vidare var män. Numera är det ca. 60 % kvinnor som läser vidare och då heter det att "utbildningen är inte det viktigaste. Man måste ha bra personkemi också". Idag är akademiska studier ett ekonomiskt risktagande som ofta slutar på minus. Patriarkatet är hårt mot människan.

Man kan kika in arbetsmarknadsbarometrar och annat krafs innan man söker, men egentligen är man ju fel ute om man skall välja utbildning efter efterfrågan på marknaden; brinner man för något så kommer man få ett jobb inom det yrke man intresserar sig för. No problems.

En sak att poängtera i sammanhanget är också att utbildning inte endast är en ekonomisk investering. Det är ju kul att vara bra på någonting också! Fackkunskaper gör att man ser världen på ett annat sätt, det skall man inte glömma.


Övriga tips:

Ställ dig i bostadskö. NU! Det tar en minut på internet. Skall du plugga i en storstad är köerna för en schysst lägenhet upp till fem år. Säg åt era småsyskon att ställa sig också. I Göteborg gör du det via SGS Studentbostäder. Jag skämtar inte här. Ställ er i kö oavsett om du vet vad du ska göra efter gym eller inte. Det finns inget att förlora på det.

Slicka inte röv på läraren. Du blir bara hatad och fjäsket är i princip lönlöst. Lärarna kommer förmodligen aldrig lära sig ditt namn ändå och om de gör det kommer de inte tänka på det då de rättar tentan.

Läs inte kursböckerna fem gånger för att dämpa din tentaångest. Kanske en tredjedel av min klass stoltserar med hur många timmar de lagt ner och hur många gånger de läst böckerna. Man får väl erkänna att man känner någon form av skadeglädje när man sedan prickar tentan bättre än dessa. Försök koppla undan skitsnack om hur mycket du läst och fokusera på att lära dig det du gör istället. På ditt eget sätt.


Sådär. Det var vad jag kom att tänka på spontant. Ni får gärna passa på att fråga mig om vad som helst, så kan jag bygga ut denna matnyttiga guide ytterligare!

Hade föreläsning i immaterialrätt idag. Tre timmar. Medelålders man med begynnande ölmage och gråhår. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord, men som en av de inbyggda fördelarna med låga förväntningar är att man lätt kan bli glatt överraskad. Som ni kanske gissat blev jag det. Det var en riktigt go gubbe, för att anamma min nyvunna göteborgsidentitet, och han kom med vissa infallsvinklar som framkallade en sorts aha-upplevelse. Det händer typ en gång varannat år, så jag känner mig lite tvungen att skriva om det. Jag varnar således för substans och löjlig sensmoral i inlägget.

Han talade alltså om immaterialrätt. Det innefattar till exempel upphovsrätt med fildelning som ett konkret exempel. Upphovsrätten innebär i teroin att exemeplvis att JK Rowling måste acceptera varenda liten pryl som är sprunget ur hennes epos; filmen, de löjliga plastfigurerna, de löjliga samlingskorten, de skitkassa datorspelen, det äckliga godiset etc. Allt ger JK Rowling licenspengar. Det innebär, för er som inte fattar galoppen, att JK Rowling är jävligt tät. Snuskigt rik. Obscent välbeställd. Det är en galet dollartät industri. På grund av alla dumma ungar med dumma föräldrar som köper allt krafs runtom Harry Potter finns det oerhörda krafter som gör allt för att marknadsföra filmerna då de kommer ut för att locka biobesökare, filmköpare, leksaksbrukare, kortsamlare, godisätare, datorspelare och andra människor som är lost in Hogwarts.

Detta leder i sin tur till att man oböbhörligen (oavsett om man vill ligga med Rupert Grint (Ron) trots att han inte är snygg eller om man vill skjuta Daniel Radcliffe (Harry) även om han inte gjort en fluga förnär), blir mer eller mindre expert på Harry Potter. Detta statuerades snyggt på föreläsning genom en jämförelse av de retoriska frågorna:
1. "Hur många vet vad Indiens president heter och vilket parti denne företräder?". Damn! Det är ju trots allt världens största demokrati och jag vill ändå hävda att jag är hyfsat med i matchen vad gäller allmänbildning och världspolitik. Kongresspartiet? Nej, i sanningens namn inte en jävla aning. Pinsamt.

2. "Vad heter Harrys bästa kompisar? Och vad kan man köpa för godis på serveringsvagnen på Hogwartsexpressen?". Damn! Det vet ju varenda människa att det är Ron och Hermione. Av häxan med vagnen köper man "Bertie Botts bönor i alla smaker". Vet man inte det har man ju helt tappat fattningen! Pinsamt.

Dubbelt pinsamt. Vilken snedfördelning av kunskap! Jag vill dock använda mig av mellanstadieargumentet (som skrämmande nog också används av många människor över de tio) och hävda att "det var inte bara jag". Jag är alltså inte ensam om att inte veta vem som är president i Indien men samtidigt veta vad som serveras i Hogwartsexpressen. Som vanligt faller detta argument dock på att det egentligen bara gör saken än värre; en sådan felprioritering av vad vi väljer att fylla våra skallar med är skrämmande. Eller som föreläsaren valde att uttrycka sig: "Vi kan otrevligt jävla mycket om Harry Potter" och omvänt - vi vet otrevligt jävla lite om saker som de flesta är ense om är viktigare än "Bertie Botts bönor i alla smaker" eller att Quidditch går ut på att fånga den gyllene kvicken.

Återigen får man fastslå att money is power och att vi alla dansar som marionetter efter den ekonomiska pipan. Även om den slutsatsen för de flesta med någon form av tankeförmåga inte är någon nyhet, så är det bra att påminnas om det ibland. Och i olika varianter.

I helgen bär det av till Skövde för hotellvistelse och andra trevligheter. Varför och hur lär jag återkomma om på lämpligt forum. Förslagsvis här. Det kommer att bli vackert! Tills dess får ni plugga indisk nutidshistoria eller alternativt plöja igenom en JK Rowling-bok.

Who cares anyway?