Hundra inlägg har det blivit nu på den snart ett år gamla bloggen. H&M-inlägget var tydligen det hundrade, upptäckte jag. Måste säga att jag är glad att jag har fortsatt att skriva så länge som jag faktiskt gjort. Nya tillskott i bloggosfären har ju en tendens att leva livet som en nyårsraket. Upp i skyn, explosion med pompa och ståt, spraklande färger och applåder. Sedan anonymt falla ned någonstans där ingen ser den innan dagen därpå, svedd och uttjänt i något sånt där dike där trafiken bara bullrar på utan att någon gång stanna upp och tänka efter. Kanske har den förlorat sin stolthet på köpet. Eller kanske är den nöjd, trots allt, då den minns gårdagens fartfyllda resa, publikens sporrande jubel och den där känslan av att - om än endast för ett kort ögonblick - vara den alla tittar på och beundrar. Vad vet vi?

Anyhow, nu får det räcka med att vara drömsk och pladdra konstiga metaforer så att jag tappar tråden. Jag har skrivit drygt hundra inlägg och det känns coolt. Jag väntar bara på att någon förstående förläggare skall förstå mitt missförstådda geni så kan det nog bli en bok av hela skiten. Tänker mig lite som konceptet med dassboken: att trycka den i mjukt papper, för att öka omsättningsvärdet på den. Jag menar, man tar inte gärna sin antika familjebibel och torkar röven med om det klämmer. Då är det bättre att använda min blogg. Att det skulle vara en förolämpning att någon rubbar stjärten med mina ord är bara snack och det kan jag ta. Den dag då trycksvärtan av mina ord hamnar i arslet på en korrupt politiker eller en kulturskribent som tror att universum (och dess parallela syskonuniversum och all annan skit som kan finnas därute någonstans) kretsar kring honom är jag glad.

Och om någon inte skulle fatta det och likt förbannat försökt förolämpa mig genom att stå där och gnida sig där bak med ett hånleende hade jag enkelt avfärdat vederbörande med kommentaren: "Det är din skit".

I'll be back with some nice shit soon enough!