Det där med könsidentitet brukar alltid gå ganska lätt. Redan i vaggan lär man sig att killar är blå och tjejer rosa. Bilar, dockor. Symbolen på toaletten renderar aldrig i någon typ av osäkerhet; mannen har byxor (eller är naken?) och kvinnan har klänning, det vet varenda människa. Skillnaden mellan kalsonger och trosor har med tiden blivit mer och mer påtalglig och lär med dagens utformning aldrig skapa några problem såvida man inte tappat förståndet, alternativt har någon så kallad avvikande sexuell läggning.

För den som inte känner sig helt invigd i vår nya religionen shopping där Mammon som enda Gud huserar ostört, blir det dock ibland problem att finna sin naturliga roll. Jag talar framför allt om de olika avdelningarna i en klädaffär. Innan man på riktigt kan börja gå fram och kolla på jeansen som ligger snyggt uppradade på hyllorna måste man försäkra sig om att man är inne på herr- och inte på damavdelningen. Jag menar, tänk om någon ser att man strosar iväg med ett par damjeans till provrummet, hur fan skulle det se ut?! Folk skulle ju skratta åt en!

Så istället glider jag in i affären, tittandes desperat efter de stora skyltar som kan dirigera mig till den rätta avdelningen. Herr. Dam. Barn. Om affären - förmodligen av rent djävulstyg - inte satt upp några skyltar börjar snart svetten att rinna längs pannan. Jag kan inte ställa mig helt still och begrunda min position, jag måste alltid röra mig och se målmedveten ut. Plötsligt inser jag, då jag får syn på ett ställ med stringtrosor på höger sida, att jag är inne på damavdelningen. Fan också. Se cool ut, gör en diskret sväng och ta dig härifrån. Hoppas att ingen ser dig och tror att du är en perverterad yngling med någon typ asocial störning.

Till slut hittar jag rätt. Herravdelningen, jag kan andas ut. Tror jag. Men var fan är solbrillorna som jag ska köpa just denna dag?! Jag strosar runt flera varv runt det som jag med säkerhet fastslagit är herravdelningen men får inte syn på några glasögon. Går upp en våning. Barn. Här kan det inte vara. Går ytterligare ett varv på herr, låtsas titta på någon jävla ulltröja som skulle kunna ta död på vem som helst som tog på sig den i det här vädret. Folk måste börja tro att jag ska snatta eller något annat gement.

Går tillbaka mot det jag trodde var damavdelningen. Kanske såg jag fel, trosstället till trots? Ställer mig på håll - lutandes ifrån det jag anser vara herravdelningen och alltså med fötterna på säker mark - och kikar på hyllan med glasögon. Bara massa tjejer som står där. Kanske ska jag ta en titt ändå, det verkar ju inte finnas några andra glasögon på hela stället. Går fram. Ställer mig lite på avstånd. Kollar. Är det herrglasöogn? De där, kanske. Fast kanske inte ändå. Fan.

Vänder tillbaka igen, vid det här laget genomsvettig, och går fram till kassan. Står i kö fem minuter. "Ursäkta, var finns solglasögon för herr?!", säger jag med ynklig röst. "Det finns en del unisexglasögon vid dam", svarar tjejen i kassan. Jaså?! Unisex på damavdelningen?! Vad i helvete. Hur skall en man som jag som - uppenbarligen - inte för livet vill verka osäker på manlighet kunna gå tillräckligt långt in på damavdelningen för att kunna inse en sådan sak?! Förstår de inte hur många män som måste gjort precis som jag. Stått där och halvtvekat. Man kan ju inte köpa tjejbrillor, liksom. Jag går tillbaka till glasögonen. Fortfarande bara tjejer. Förmodligen inga killar som vågat gå fram av samma anledning som jag. Tjejerna tittar på mig. Det är varmt som bara fan och jag formligen dryper av svett vid det här laget. Orkar inte stå kvar.

Lämnar affären utan att köpa något och känner mig för första gången på mer än en halvtimma trygg i mig själv. H&M-besöket var tortyr. Rent förbannat. Jävla skit. Känner mig patetisk över min fobi, samtidigt som jag är övertygad om att inte vara ensam om rädslan att göra bort mig i klädaffärernas könsdjungel. Unisex, go to hell. Hädanefter blir det bara herraffärer!