Det har - som Victor påpekade - blivit så mycket bitterhet på senaste att jag tror mig börja ana små svarta pojkfjun på min gässa. Jag har dessutom känt hur mina anleten mer och mer börjat anta formen dels av en apa, dels av en en liten Hitlerjugend-vasker vars kroppshållning påminner om Gollum's. För att inte helt och hållet förvandlas till Alexander Schulman måste jag därför komma till sans, skriva något livsbejakande och måla världen i ljusa färger. Jag i vart fall åtminstone motstå frestelsen att spy galla omkring mig likt en överförfriskad fjortonåring som just haft sitt första möte med eldvattnet.

För när allt känns tungt och man surar över livet, universum och allting så kan det ju vara bra att jämföra. Av någon sjuk anledning så är vi människor konstruerade så, att vårat lidande förminskas om vi vet att någon annan har det värre. Det är lömskt, men det är så det är och det finns inte mycket man kan göra åt det. I stunder när ingenting vill sig, när man ångrar att man överhuvudtaget vaknade på morgonen, när man slår tån i tröskeln så att man måste hoppar fyra varv runt lägenheten för att tygla smärtan, när man sålt smöret och tappat pengarna och när man hamnar på fel avdelning i H&M-butiken; då brukar jag tänka på den kinesiska befolkningen. Det kinesiska folket är ett tappert och kuvat folk. Sedan historiens begynnelse har de fått bära den tunga bördan då galna kejsare, galna väderleksförhållanden och galna imperialiststater har dragit fram och fått utlopp för sin experimentslusta i det östliga riket.

För att inte bli alltför långrandig och berätta om hur de slaktades och/eller utnyttjades under opiumkrig, boxaruppror och inbördeskrig tänkte jag istället hoppa rakt in på det mer underhållande; Maos tid vid makten. För er som inte är så belästa i ämnet: Mao Zedong var med och grundade Folkrepubliken Kina 1949. Han var från denna tidpunkt landets diktator tills det att han dog 1976. Mao var övertygad kommunist och grundare av det som kallas maoismen, vars sympatisörer idag utgör en brokig skara ideologer med den gemensamma nämnare att de alla har någon form av defekt empati. Mao är förmodligen den diktator som hade mest liv på sitt samvete då trillade av pinn. Sådär, nu är alla med.

Mao var, liksom många andra inom diktatorskrået, mer eller mindre galen. Detta renderade givetvis i en hel del galenheter, som om man bortser från de förödande effekter onekligen innehåller koncentrerade essenser av humor. Nedan följer några av dessa:

Mao försökte utrota sparven från Kina, då han menade att denna åt upp skörden. Genom att jaga fåglarna och samtidigt skramla med kastruller höll man fåglarna i luften tills de inte orkade flyga längre och dog. Uppskattningsvis dödades 18 000 000 sparvar. Vad Mao inte tänkt på var att fåglarna, förutom att käka spannmål, även åt skadinsekter. I och med utrotningskampanjen kom istället skadeinsekterna att bli ett större problem än vad sparvarna varit. Naturkunskap A var uppenbarligen inte obligatorisk då Mao gick på gymnasiet. Stackare.

Mao hade grön tumme. Denna unyttjade han till en av sina största snilleblixtar; när han under slutet av 50-talet ville öka produktiviteten i jorbruket för att kunna flytta över folk till att börja tillverka saker av typ järn kom han på att man borde så vetet dubbelt så tätt. Då skulle man ju få dubbelt så stor skörd. Sagt och gjort (vilket var litet av Maos måtto). Vetet dog givetvis när man sådde det tätare och skörden minskade. Att Mao på fullt allvar kunde tro att hans idé skulle fungera visar dels hur klent intellekt han hade, dels hur mycket han underskattade sina egna bönder. Skulle ingen av de miljontals bönderna ha tänkt på det innan under de typ tusen år de odlat jorden?!

Mao förklarade att Kina skulle klara av ett kärnvapenkrig. "Det finns ju så många kineser. Några kommer alltid att överleva".

Mao ändrade innebörden av "röd gubbe". Mao var på sätt och vis före sin tid genom att fästa stor vikt vid färgen som uttryckssätt. Denne kunde dock inte acceptera att "röd gubbe" innebär stanna; hans favvofärg fick inte förknippas med något negativt och 1966 ändrade man på logiken så att röd gubbe innebar "gå".

Mao ansåg att den röda övertygelsen övertrumfade en ingenjörsexamen. Detta resulterade i att folk med rätt åsikt men med tummen mitt i hand sattes att driva fabriker och dylikt.

Jag har - som den kritiska läsaren kanske uppmärksammat - inga som helst källor som styrker mina påståenden. Det kan vara lögn alltihop, men jag bryr mig inte. För det är roliga lögner i sådana fall. Det var nog mindre roligt att vara kines under den tid då Mao satt bakom den politiska ratten. Därför kan man tänka på det kinesiska folket då världen ter sig alltför grå.