Covers
"Covern" är ett begrepp som de flesta känner till. Det handlar, kort och gott, om att ta någon annans låt och framföra den. Covern har genom tiderna utgjort en viktig del av vår musikhistoria och varit en starkt bidragande orsak till att många - önskade och oönskade - barn satts till jorden; från bondesamhällets logdanser till campingsveriges svettiga dansgolv där svensken i ett desperat sätt att försöka göra sin semester så bra som möjligt låter sig underhållas av ett band med karaktärslösa artister med sådan total avsaknad av kreativitet att de inte ens försöker komponera något eget. Så långt är jag med i matchen. Covern har en funktion.
Något har dock hänt. Något jag inte förstår och som gör att den grund som mina fötter vilar på i denna värld blivit något mindre solid, lite mer porös. Jag har nämligen aldrig riktigt förstått meningen med att spela in en cover. Jag förstår än mindre att människor är beredda att betala pengar för skivor innehållandes coverlåtar. Om vi återgår till campingplatsen har det definitivt ett klart ändamål: levande musik är ju onekligen trevligt och Duse Udde Camping i Säffle har förmodligen inte råd att boka in Rolling Stones, trots att det är en sån där varm sommar att allt är totalt fullbokat, glassen säljer bättre än antidepressiva och affärerna i allmänhet osedvanligt bra. Lösningen: ett coverband.
Hela grejen med att spela in covers på nytt och låta dem spelas på radio är emellertid mycket besynnerligt. Det började väl med att någon inte orkade hitta på en ny låt och istället drog upp en gammal dänga från en svunnen tid och spelade in på skiva. Nyinspelningen är i princip likadan men ändå blir det den artist som gjort covern, och inte den som gjort låten från början, som får all creds för skiten. Detta trots att dennes enda bedrift i sammanhanget är att han hittat låten på en gammal LP-skiva som han ärvt från farfar. Någon som minns Westlife's cover på "Uptown Girl" (Billy Joel)?¹ Ett mycket bra exempel på detta. Westlife blev helt plötsligt inne igen och detta trots att versionerna var i princip identiska. Googlar man idag på "Uptown Girl lyrics" hamnar Westlife överst - trots att de inte skrivit ett ord av texten själva. Ett annat exempel är Magnus Ugglas cover på "Ska vi gå hem till dig" (Lars Tennander) där versionerna är mycket lika. Majoriteten av den svenska befolkningen lever också i villfarelsen att det är just Uggla som gjort låten. På samma vis som med Westlife är det Ugglas version som hamnar överst om man söker efter "Ska vi gå hem till dig lyrics". Nu vet ni i varje fall att det var Tennander.
Ibland är ju covern delvis en tolkning. Det är lite mer förståeligt. Själv njuter jag av att lyssna på "Heartbeats" (The Knife) av Jozé Gonzales . Gonzales var också kanske den första som gjorde en cover på en relativt ny låt. Det var lite coolt. Lite indie. Efterapningarna är dock värre i detta sammanhang: efter att ha stått ut med att höra "Umbrella" (Rihanna) fyra gånger om dagen en hel sommar var självmordstankarna inte långt borta när Lillasyster gjorde sin cover. Detsamma gäller Maia "Byt artistnamn för helvete!" Hirasawas version av "The Worrying Kind" (The Ark).
Jag kan dock acceptera att leva med detta störningsmoment i min vardag. Det är trots allt en demokrati vi lever i och man måste tillåta att folk i viss mån är oliktänkande. Men när jag återigen började höra "I'm yours" på radion igen och slutligen fick reda på att Jazon Mraz gjort en cover på sin egen låt kände jag att det kanske inte vore så dumt att istället införa diktatur där jag tilläts förbjuda den här typen av beteende. Nyinspelning kanske det heter när det är samma artist, förresten, men den gamla versionen var ju redan utspelad(!) sedan länge och den nya versionen är snarlik den första. Jämför dem här: gamla och nya. Okej att man spelar in en ny version av sin låt, men att den skall börja spelas på radio igen så att man spyr följer inga logiska regler överhuvudtaget.
Min uppskattning är, med tanke på rådande utveckling, att nästa steg är att börja göra covers på låtar som ännu inte släppts. Då är vi tillbaka på scratch. What goes around comes around.
¹ Det blir en del länkar. Det är youtubeklipp till låtarna för de nyfikna och kritiska. Det är litet inkonsekvent, men jag villet att det skulle vara lite mellanrum mellan dem. Om en säger.
Något har dock hänt. Något jag inte förstår och som gör att den grund som mina fötter vilar på i denna värld blivit något mindre solid, lite mer porös. Jag har nämligen aldrig riktigt förstått meningen med att spela in en cover. Jag förstår än mindre att människor är beredda att betala pengar för skivor innehållandes coverlåtar. Om vi återgår till campingplatsen har det definitivt ett klart ändamål: levande musik är ju onekligen trevligt och Duse Udde Camping i Säffle har förmodligen inte råd att boka in Rolling Stones, trots att det är en sån där varm sommar att allt är totalt fullbokat, glassen säljer bättre än antidepressiva och affärerna i allmänhet osedvanligt bra. Lösningen: ett coverband.
Hela grejen med att spela in covers på nytt och låta dem spelas på radio är emellertid mycket besynnerligt. Det började väl med att någon inte orkade hitta på en ny låt och istället drog upp en gammal dänga från en svunnen tid och spelade in på skiva. Nyinspelningen är i princip likadan men ändå blir det den artist som gjort covern, och inte den som gjort låten från början, som får all creds för skiten. Detta trots att dennes enda bedrift i sammanhanget är att han hittat låten på en gammal LP-skiva som han ärvt från farfar. Någon som minns Westlife's cover på "Uptown Girl" (Billy Joel)?¹ Ett mycket bra exempel på detta. Westlife blev helt plötsligt inne igen och detta trots att versionerna var i princip identiska. Googlar man idag på "Uptown Girl lyrics" hamnar Westlife överst - trots att de inte skrivit ett ord av texten själva. Ett annat exempel är Magnus Ugglas cover på "Ska vi gå hem till dig" (Lars Tennander) där versionerna är mycket lika. Majoriteten av den svenska befolkningen lever också i villfarelsen att det är just Uggla som gjort låten. På samma vis som med Westlife är det Ugglas version som hamnar överst om man söker efter "Ska vi gå hem till dig lyrics". Nu vet ni i varje fall att det var Tennander.
Ibland är ju covern delvis en tolkning. Det är lite mer förståeligt. Själv njuter jag av att lyssna på "Heartbeats" (The Knife) av Jozé Gonzales . Gonzales var också kanske den första som gjorde en cover på en relativt ny låt. Det var lite coolt. Lite indie. Efterapningarna är dock värre i detta sammanhang: efter att ha stått ut med att höra "Umbrella" (Rihanna) fyra gånger om dagen en hel sommar var självmordstankarna inte långt borta när Lillasyster gjorde sin cover. Detsamma gäller Maia "Byt artistnamn för helvete!" Hirasawas version av "The Worrying Kind" (The Ark).
Jag kan dock acceptera att leva med detta störningsmoment i min vardag. Det är trots allt en demokrati vi lever i och man måste tillåta att folk i viss mån är oliktänkande. Men när jag återigen började höra "I'm yours" på radion igen och slutligen fick reda på att Jazon Mraz gjort en cover på sin egen låt kände jag att det kanske inte vore så dumt att istället införa diktatur där jag tilläts förbjuda den här typen av beteende. Nyinspelning kanske det heter när det är samma artist, förresten, men den gamla versionen var ju redan utspelad(!) sedan länge och den nya versionen är snarlik den första. Jämför dem här: gamla och nya. Okej att man spelar in en ny version av sin låt, men att den skall börja spelas på radio igen så att man spyr följer inga logiska regler överhuvudtaget.
Min uppskattning är, med tanke på rådande utveckling, att nästa steg är att börja göra covers på låtar som ännu inte släppts. Då är vi tillbaka på scratch. What goes around comes around.
¹ Det blir en del länkar. Det är youtubeklipp till låtarna för de nyfikna och kritiska. Det är litet inkonsekvent, men jag villet att det skulle vara lite mellanrum mellan dem. Om en säger.
Kommentarer
Postat av: Carl
Egentligen är coverserna inom musiken trevliga (det är det faktiskt i många fall) om man drar en parallell till film där Hollywood snor äran jämt och ständigt från stackars länder som per automatik får en begränsad internationell framgång tack vare deras språk. Först är bäst, oftast.
Postat av: Lisa
Jag har märkt att jag fallit för covers ganska många gånger faktiskt. Det finns ju riktiga guldkorn, typ Paus - Kärlekens tunga, Tomas Andersson Wij - Nedför floden, The Ark - Kolla kolla, Placebo - Running up that hill. Om det är en bra låt från början, nyinspelad av ett bra band, så gillar jag nog covers. Vilket erkännande!
Postat av: waern
Carl: det är inte min bransch, men det låter ju sannolikt!
Lisa: Bra att du vågar erkänna! Självklart har man fallit för covers i sina dagar. Det beror dock på hur man gör det. Man kan ju digga en nytolkning samtidigt som man skänker den ursprunglige upphovsmannen en tanke.
Trackback
