Jag går en dyster framtid till mötes. I och med att jag började plugga slutade jag upp med fotbollen, vilket innebär att mina tre största motionsposter numera utgörs av korta ruscher mot redan missade spårvagnar, ölhävningsröelsen samt omedvetna rullningar i sömnen. Eftersom att jag hittills tagit alla steg i riktning mot att bli en riktigt olycklig Svensson, skulle det vara orimligt att utesluta den obligatoriska ölmage som måste vara färdiggäst tils dess min självupptagna fru skiter ut vår andra unge någon gång vid 40-snåret. I desperation och för att åtminstone försöka förhala denna process gav jag mig ut för att springa häromdagen.

Ganska ambitiöst. Ungefär 8 km. Konditionen är, trots mitt dyonisiska leverne under senaste året, förhållandevis bra. Jag inbillar mig i varje fall det. Att jag inbillar mig att jag har förhållandevis bra kondition innebär att jag inte under några som helst förhållanden får bli omsprungen av andra motionärer ute på slingan samt att jag alltid måste knappa in på dem som råkar befinna sig framför mig. Denna gång hade jag någon framför mig.

200 m. Svårt att uppskatta, men när jag höjer tempot något är jag säker på att jag tog in på honom. 100 m. Skapar mig en bild av fienden; man i 35-årsåldern, hörlurar i öronen, ovetandes om hotet som närmar sig bakifrån. 50 m. Snart ikapp. Nu börjar jag dock tveka; jag springer inte speciellt mycket snabbare och en omkörning med rådande tempo skulle innebära att jag sådär pinsamt länge skulle tvningas ligga jämsides med min ofrivillige mottävlande. Frågan är dessutom om jag orkar höja tempot och sedan hålla det efter det att jag sprungit förbi, eller om jag kommer att bli trött och sacka tillbaka så att det slutar med att han springer ikapp mig. Det vore enormt förudmjukande och givetvis totalförbjudet. Därtill vet jag inte vilka tävlingsgener jag väcker hos honom om jag springer förbi. Han kanske ger sig fan på att inte låta sig knäckas av en liten slyngel som jag. 15 m. Satan. Han har fortfarande inte upptäckt mig, men hur fan skall jag lösa detta? Kanske nöja mig med att innerst inne veta att jag sprang snabbare och vika av höger nästa för att undvika pinsamheten? Definitivt en bra lösning, men någonting i mig skriker att jag måste springa förbi honom.

Glider förbi. Sneglar lite på honom. Han sneglar tillbaka och klämmer fram ett trevande "hej". Jag svarar inte. Som att en tävlingslöpare skulle heja då han springer förbi sin värsta konkurrent?! Jag har förnedrat honom, yes! Total lycka. Fortsätter springa. Får inte titta bakåt och blotta min entusiasm. Samtidigt: tänk om han ligger hack i häl och tänker ta tillbaka ledningen i det tävlingslopp på liv och död som arrangerats i min skalle! Försöker lyssna om jag kan höra honom, men det verkar lugnt. Senglar bakom mig. Mannen är borta. Vart fan tog han vägen?! Dåligt samvete. Tänk om han blev så knäckt att han slutade springa och vände hem?

En scen spelas upp i mitt huvud. Jag ser hur mannen kommer hem till sin familj - sju barn och en cancersjuk fru. Han håller tillbaka tårarna, känner sig otillräcklig; inte ens på joggingturen duger han. Ungarna skriker på mat. Mannen sätter sig lumpen ner på den halvtrasiga stol vid det halvtrasiga bordet och grubblar medan han knyter av sig sina halvtrasiga joggingskor som han köpt en gång för länge sedan, på den lyckliga tiden. Då var de nya och glänste. Nu är de bara håligt jävliga. Plötsligt blir det svart i huset. Hyrsesvärden har dragit in elen på grund av obetalda räkningar. Allt detta bara för att jag var tvungen att springa om den stackaren! Hans fru hade säkert inte ens haft cancer om det inte vore för mig! Fan också. Jag vänder mig nästan helt om och spanar runt hela nejden efter mannen som jag för max en minut sedan sprang förbi. Spårlöst försvunnen.

Aldrig kan man göra något rätt.