Aktiviteten på bloggen har under de senaste dagarna begränsats så till den milda grad att jag endast förmått publicera en högst konfidentiell bild på vår blödande försvarsmakt. Detta beror givetvis på att jag vill att denna vetskap skall nå så många av mina läsare som möjligt så att de kan skrida till verket och utradera denna typ av måndagsexemplar ur vår armé. Nu, när detta väl är gjort, känner jag emellertid inte längre något hinder från att skriva om något av mer munter natur. Idag har jag tänkt att inleda en avhandling i ämnet TV-shop.

TV-shop är ett företag som grundades 1989. Hur man än ser det måste TV-shop sitta på ett av världens starkaste varumärken, för varenda människa över fem år känner igen dess färgglada och i många hänseenden tidlöst smaklösa logotyp. För att fortsätta med faktarabblandet så kan nämnas att TV-shop har ett mycket provokativt - samt karakteristiskt - sätt att marknadsföra sig. Man skulle kunna säga att det enda man kan urskilja i TV-shops varuprofilering är att var och en av de varor som de säljer - oavsett om det är en träningsmaskin eller ett dammsugarmunstycke - enligt egen utsago kommer att göra dess ägare till en människa som lever lycklig för resten av sina dagar. För att skapa lite mer trovärdighet brukar man plockat upp en modell på gatan, bleka hans tänder ytterligare och sätta på honom en doktorsrock. Därefter förklarar modellen som ser ut som en doktor att produkten är det bästa som någonsin skapats. "But the stock is limited, so hurry up and make that call that will change your life!"

De ungefär 90 % av Sveriges befolkning som anser sig tillhöra den mer intellektuella hälften betraktar TV-shop som ett företag styrt av onda människor. Aktörerna bakom företaget tycks drivas av ett slags högre syfte. Detta tycks gå ut på att lura av människor deras surt förvärvade pengar genom att spela på deras drömmar om ett bättre liv. Man kan tydligt urskilja att målgruppen till vilken TV-shop vänder sig är människor som är benägna att ta genvägar till den perfekta kroppen eller det välstädade hemmet. Man vänder sig således till arbetslösa människor genom att förlägga sina sändningar på vardagar mellan 08.00-16.00. Detta är i många avseenden genialiskt. För att gå på TV-shops budskap måste man vara dum och dumma människor måste generellt sett vara mer sysselsatta med att vara arbetslösa än övriga medborgare. Andra som tagit fasta på att lura folk på pengar under dessa sändningstider är upphovsmännen bakom program som Pussel och Ordjakten.

Jag ett fåtal moraliska principer som jag tänker hålla på hela livet. En är att jag aldrig någonsin skall bestiga Mount Everest eller något annat livsfarligt berg. Jag kommer aldrig ta ett sms-lån. En tredje maxim är att jag inte under några omständigheter kommer att stoppa mitt könsorgan i en bikupa. Självklarheten av dessa nämnda principer bleknar dock i jämförelse med min absoluta dödssäkerhet på att jag aldrig - inte ens om någon riktar en pistol mot mitt huvud - kommer att köpa något från TV-shop.

Ovan ser ni min officiella bild av fenomenet TV-shop. Nästa inlägg, vilket givetvis blir betydligt mer intressant, kommer att redogöra för den inofficiella bild jag har av programmet.

Nu är sommaren mer eller mindre slut. Semestrar är uttagna, sommarlov till ända och vardagen börjar via antagninsbesked och  avtagande charterbrännor så sakteliga göra sin entré i var mans liv. Vintern närmar sig obönhörligen och trots att vi förösker hålla humöret uppe med Brittsommar och visioner om mysiga oktobereftermiddagar, så vet vi innerst inne att den bästa tiden av året nu är över. Och visst kan hösten med sin torra, friska luft och kontrasten mellan gälla och matta färger vara charmig, men i praktiken handlar det väl mest om grådask, förkylningar och en fuktig kyla som letar sig in till huden oavsett hur många lager man försökt skyla den med.

Nog med sånt där dravel nu, däremot. Det är bara att gilla läget istället för att gräva ner sig i höstångest, för vädrets makter rår man ju inte på - såvida man inte är klimatsmart förstås! Jag är dessutom ledig denna vecka ut och har alla anledningar att le och vara glad. Jag tänkte spendera min ynka lilla vecka med att tillbe Carola, läsa Kor-an och samla på knappnålar. Hade det inet varit för att jag just skall bege mig ut hade jag skrivit något som fått någon att skratta men det får vänta tills senare.

Njut av konjunkturen innan den blir ännu lägre!

Bild tagen i Fotskäl, beläget mitt i ingenstans eller in the Middle of Nowhere.

På bilden ser ni ett älgtorn som är preparerat med 12 paraboler, samt en stor parabol bredvid. Man kan ju undra vad folk har för fritidssysselsättningar ibland. UFO-spotting? Ett brinnande intresse av att ha alla kanaler i hela världen på sin TV-box? Jag lämnar frågan öppen för tolkning.

Särskrivningar. Ett ständigt återkommande objekt för långa haranger av klagomål och glåpord, signerat vårt lands besserwissers. Jag stämmer numera sällan in i klagosången då jag insett att det är lönlöst. Slaget är, i takt med den våg av Big Brother, amerikansk pornografi och World of Warcraft  som har dragit in över Sverige, sedan länge förlorat. Efter det jag såg häromdagen och som ni ser på bilden ovanför måste jag dock göra min röst hörd och förena mig med den obönhörligen förlorande fronten av tappra ihopskrivningskämpar.

Det ni ser är den skylt som sitter utanför Göteborgs Universitets head office. Skylten utgörr alltså en av de yttersta ambassadörerna för ett av Sveriges största lärosäten; en plats där kunskap, kultur, utbildning och forskning harmoniskt samspelar. En institution där vi betalar människor höga löner för att de skall tänka åt oss så att vi själva slipper. På denna skylt upplyses vi bland annat om det faktum att Göteborgs Universitets förvaltnings chef huserar i byggnaden.

Jag vet att denna skylt inte passerat varenda kritiska professoröga som finns på institutionen. Jag förstår att skyltmakaren har det svårt med svenskan och jag har inga som helst problem med att inse att en sådan skylt kostar en del att byta ut. Men genom att se detta stycke plåtbricka förlorade jag på ett ögonblick en stor del av den respekt jag faktiskt har för akademisk utbildning. Skylten var liksom symbolen för att ingen orkar anstränga sig längre. Ingen känner egentligen för någonting. Inte ens vårt samhälles kunskapscenter gör anspråk på att besitta någon som helst kunskap. Inte ens våra expertkommentatorer (läs: Glenn Hysén) gör anspråk på att kunna någonting om fotboll.

Kanske borde man bara gå och lägga sig och sova resten av livet.

Jag har tidigare snackat litet om det där med att man inte vill hamna på ett arbete, jobba fem dagar i veckan till man fyller 67 för att sedan gå och dö en dag efter den där pensionen som man längtat efter i 45 år. Alla delar givetvis inte denna skräck för att ens liv skall bli lika förutsägbart som en sportkomedi, utan har istället valt att lägga hela sin själ i att skapa nyanser i den vardag som väl närmast kan liknas vid grå, trögflytande massa. Denna perversitet tar sig inte helt sällan mycket underhållande uttryck. Det kan vara allt från ett mail där någon med stora bokstäver förklarar att "MATLÅDORNA INTE DISKAR SIG SJÄLVA EFTER LUNCHEN" till att man ständigt måste hålla uppsikt samt skvallra om vad ens otuktiga kollegor kan tänkas syssla med under fikarasterna.

Jag måste säga att jag imponeras av dessa tappra löneslavar. Istället för att besvara mailet med ett pretentiöst "I vissa delar av världen vet de inte vad en matlåda är. Dels därför att de inte har någon mat och dels därför att de inte har något jobb att ta med sig sin matlåda till", väljer jag att luta mig tillbaka på min stol och le. Jag surnar inte till utan uppskattar dem för att de kastar bort allt sitt engagemang på något som är så totalt meningslöst att väderleksrapporten över Sahara känns både intressant och viktig. Medan någon tar fighten för matlådornas rätt till omedelbar diskning kan jag ägna mig åt andra, mer inspirerande aktiviteter såsom öldrickande samt kast med litet avgasrör.

Det finns, kort sagt, en jävla massa engagemang hos folk. Problemet är bara att många tenderar kanalisera denna glödande kämparvilja litet snett. Tänk om de, istället för att koka över av ilska för att någon inte använt borsten då de gjort nummer två på jobbtoan, hade tagit ställning för kvinnans rätt i samhället eller mot någon annan hemsk orättvisa. Vad jobbig världen hade blivit; jag menar, att en kollega blir sur över matlådorna på jobbet kan man lätt flina bort, men att någon kallar en för manschauvinist då man inte fäller ner locket efter att man har pissat blir betydligt mer påfrestande. Eller att man på frukostrasten blir anklagad för att stödja barnarbete då man har på sig en tröja som man köpt på H&M. Att världen blivit befolkad av ett antal miljarder jävla pretton hade varit betydligt jobbigare än att ens Svensson-granne skäller ut en för att man inte lagat till det där staketet som någon sabbade för ett halvår sedan då man hade fest i trädgården.

Jag vill därför avsluta inlägget med en uppmaning till alla er som har orken att hänga upp er på småsaker; fortsätt med det!

Detta är - för er som minns - min andra officiella hyllning av eldsjälar.

I helgen har det varit Way out West. Väderleken sade pissregn men vädret pissade på väderleken genom att säga gassande solsken och tjufofem grader. Jag hade just avslutat min sista dag på jobbet vilket innebär en två veckor lång semester och hade lyckats pilla i mig ett par öl. Livet lekte, kort sagt. Det fanns bara en liten detalj som smolkade ner den annars så klara lyckobägaren; förbudet mot medhavd alkohol på festivalområdet. En av fördelarna med att ha en åtta år äldre bror är att denna har upplevt en hel del mer och följaktligen besitter litet mer visdom än en själv. Detta ledde till att vi på Peters initiativ bestämde oss för att smuggla in en tre liters bag-in-box genom att så att säga ta ut bagen ur boxen och därefter tejpa den runt magen. Resultatet blev bra; boxen under tröjan är för ett otränat öga mycket lätt att förväxla med en konventionell - och fullt tillåten - ölmage.

Bäst som vi stod där och tejpade kommer två människor fram till oss. Det visar sig senare att deras namn var Cissi & Thony. Cissi, som skall komma att spela huvudrollen i kommande drama och så även i detta blogginlägg, var en kvinna som tyckte om vin. Vid närmre eftertanke så tyckte hon nog om det mesta med en alkoholhalt över 2 % och som en helt naturlig följd av denna i många avseenden destruktiva faiblesse ville hon smaka - samt recensera - det vita vin som forsade omkring i den vita påsen som på många vis påminde om en sprängfylld kateter. Cissi drack ett par giriga klunkar direkt ur påsen genom att suga på det kranlikna munstycket som gör att man kan få ut det göttiga ur påsen. Vi tittade på henne och inväntade en reaktion. Cissi  grimascherade; hon såg litet ut som flickan i Exoricistens när hon får vigvatten i ansiktet.

"Det var tamejfan det värsta jag druckit", recenserade Cissi.

Stanna nu, kära läsare, upp för en sekund och blunda för den stressiga tillvaro som du valt att kalla för ditt liv. Betänk därefter att Cissi, utifrån vad vi får anta, är en dam som tycker att mäsk smakar helt okej om man bara blandar det rätt. Betänk därtill att Cissi förmodligen smakat på tusen olika varianter av vin, öl, konjak, brännvin, likörer, cider, ale, mousserande vin, whisky och Explorer (hos de rutinerade finns det årgångar). Ändå hävdar hon med stark övertygelse att detta är det värsta hon någonsin druckit. Efter denna blivande ingress till recensionen av "Il Nostro" i nästkommande Faktum går Cissi över till brödtexten: "Jag tror jag spyr".

Cissi ställer sig nu framåtlutad och spyr upp det vin hon nyligen druckit samt en del annat som jag inte tänker gå in närmre på här. Observera här att Cissi också är en människa som lever som hon lär; visst har man vid flertalet tillfällen hotat med att spy då man fått i sig något mindre välsmakande, men ofta stannar det just vid ett (tomt) hot. Cissi, å sin sida, sätter handling bakom orden och spyr som en fontän mitt framför oss. Bengt Frithiofsson och andra vinfånar som skall gå in på detaljer om druvor, väderlek och temperatur kan slänga sig i väggen. Cissi beats them by hästlängder.

Historien slutar inte här, emellertid. Efter att ha visat oss en ny dimension av vinprovarkonsten och dess mystik klämmer hon mellan spyorna ur sig följande fråga: "Kan jag få lite till?". Vi hann inte svara innan Cissi återigen hällt i sig en imponerande mängd lådvin. Efter denna påfyllning torkar Cissi belåtet sina spykletiga läppar och säger "Jag måste torka mig". Hennes blick inspekterar intensivt det närliggande landskapet och hon får slutligen syn på luvan till min tröja som jag knutit runt magen. Hon tar, utan att fråga - vilket i och för sig inte gör någon nämnvärd skillnad eftersom att hon ger blanka fan i vad man svarar - tag i min luva och torkar av sina magsaftsdrypande fingrar på den. Jag känner att min toleransnivå så sakteliga börjar nå sin gräns och jag talar med vacklande röst om för Cissi att hon kanske kan torka av sig någon annanstans. Cissi avslutar sin formenligaa orgie av visdomsord genom att kort säga "Det är ju bara jag". Jag vill säga något i stil med "Vadå bara jag? DU är nog den sista just nu som jag vill skall torka av sina händer på min tröja" men känner att min kärlek till människan framför mig är allt för stor för att jag skall gå i polemik med henne. Thony, Cissis vapendragare, har förövrigt suttit bakåtlutad på en bänk och flinat under hela skådespelet.

Cissi; Om vi någonsin möts igen skall jag än en gång bjuda dig på Il Nostro på låda!

Mannen kastar en trevande blick mot jordnötterna som i ett glas står utplacerade på bardisken. De ser till synes övergivna ut; stackars jordnötter, någon borde ta hand om dem, tänker mannen. Jordnötterna liksom ropar på mannen. Mannen förflyttar sig diskret på så sätt att jordnötterna befinner sig mellan hans två armar som står vilande med armbågarna mot bardisken. Mannen gör en beställning. Mannen lägger - fortfarande med största diskretion - handen om jordnötterna och för dem närmre sin kropp. Mannen plockar försiktigt en första jordnöt ur glaset. Tittar sig om lite förstämt. Tar en jordnöt till.

Nu ingriper jag. Jag går nonchalant fram och återtar min ägodel. Mannen skäms litet diskret. Jag vet att det är en ond handling; jordnötterna och mannen är ett. De är på något vis ämnade för varandra och ändå går jag fram och vindicerar dem. Men världen är inte rättvis; trots att samspelet mellan mannen och jordnötterna på Lilla Krogen var något som närmast kan etiketteras melankoliskt kärleksfullt samt anspråkslöst poetiskt har jag rätten på min sida. Trots att den njutning som jordnötterna gav mannen var tiofalt större än den njutning jag fick av dem var jag den som i en rättegång kunnat visa bäst rätt till jordnötterna. Även om jag inte ens var sugen på någon jävla jordnöt och den enda anledningen till att jag köpte dem var för att minsta kortköp var på 100 spänn, så var Moder Justitia på min sida.

Stalin hade ett mål om ett kommunistiskt samhälle. Hitler ville skapa ett tredje rike och Percy Nilegård vill bli rik. I denna situation får dessa misantroper stiga åt sidan för mig. För jag var som Jafar i Aladdin; jag förstör för människor utan att egentligen ha något syfte med det. Skadar för skadandets skull. Där, gott folk, har ni onskan i dess renaste form.

Jag sitter på tåget, på väg till jobbet. Jag är trött efter blotta fyra timmars sömn, en obefintlig frukost och ett sablars jävla tisdagshumör. Jag vill försöka sova den under den knappa timme som det tar för tåget att förflytta sig mellan Sandared och Göteborg. Förutsättningarna är goda; jag är som nämnt trött, jag har gott om utrymme för benen och vagnen är fri från störningsmoment. Då händer det som inte får hända.

I Bollebygd stiger tre medelålders damer på tåget. Jag ser liksom bara på deras uppsyn, något lite kalkonaktigt, hur jag inte kommer att få en blund på tåget. Damerna sätter sig. Damerna börjar prata. Under de ungefär 40 minuter som vi tvångssamåker avhandlar damerna följande ämnen:

- Mördarsniglar. De är ruskiga, men som tur är har de inte nått deras del av landet än. En av damerna, låt oss kalla henne dam 1, förklarar att hon inte nog kan poängtera vikten i att aldrig slänga sina gamla blomväxter i sin kompost; det är nämligen så att det kan finnas ägg på de köpta blommorna och man vill ju inte ta risken att de kläcks i ens kompost!

- En katt. Den har varit borta i två dagar. Sen kom den tillbaka. Detta samtal tog ungefär en kvart men jag lyckades inte uppfatta något mer av substans än just nämnda.

- Skor. Man skall ha hårda skor i hälen, sade dam 1. Dam 2 hade - efter att ha sett att dam 1 använde ECO-skor - köpt sig ett par. Dam 1 förklarade emellertid att märket aldrig är en garant för att skon skall vara hård i hälen. Dam 2 såg lite neslig ut, försökte desperat med att säga att skon i varje fall var bekväm, varpå dam 1 krossade det ynkliga mothugget genom att förklara att de skönaste skorna oftast var de sämsta för hälen.

- Träskor. Osökt kom man in på träskor, som ju är hårda i hälen. Dam 1 avfärdade dock träskoidén genom att konstatera att halkrisken var hög.

- En man som dött i lungcancer. "Han rökte som en borstbindare", förklarade dam 1.

- Dam 3 gjorde ett trevande försök att få en syl i vädret genom att förklara att hon tyckte att det var underligt att hennes son inte ville åka med till kusten nu när de hade en stuga där. Dam 1 skrattade till lätt och förklarade med ett sant lärarinnamanér att "så är alla barn i den åldern. De vill bara vara med sina kompisar hela tiden.".

Viktigt att nämna är också att damerna någonstans halvvägs plockade fram en termos och ett par kakor och spred en gemytlig fikadoft i vagnen.


Tåget stannar vid Liseberg. Jag går av tillsammans med Boris och vi lämnar de medelålders damerna som på ena sättet förstört min morgon och dag och på andra sättet förgyllt den.

Fotnot: Numret är, av respekt för Maya, inte fullständigt.

Denna lapp hängde i entrén till våran lokala matdistributör. Bland bortsprungna katter, lägenheter till salu och affischer för mer eller mindre intressanta events (sångstund med kyrkan) sticker en ut. Varför?

Det första man måste fundera över innan man förhastat förpassar denna not till minnets virtuella pappersmal är varför i Guds namn Maya inte kan acceptera att en ung tjej, en medelålders man eller en gammal alkis lika gärna kan laga hennes staket. Hon vill ha sitt staket lagat and that’s it; det spelar väl för fan ingen roll om det så är grannens hund som visar sig besitta en oväntad talang? Eller?

Eller är det kanske så att Maya är en slug jävel? Kanske är det så, vid närmre eftertanke, att Maya sådär vid klimakteriets höst helst av allt vill se en ung, vältränad pojke stå och spänna sig vid hennes staket? Varför har hon då i sin annons inkluderat pensionärer som tänkt målgrupp? Jodå, Maya har tänkt. Hon vill nämligen inte att det skall vara allt för uppenbart att hon är sådär sugen på en frustande unghingst att hon också valt pensionärer som tänkta uppdragstagare. När en sån där pensionstagare ringer, emellertid, så förklarar hon vänligt att någon tyvärr hunnit före men att den skröpliga gamla gubben gärna får höra av sig nästa gång hon stolpar upp ett erbjudande av liknande dignitet i mataffärsentrén.

På så vis kommer Maya uppnå sitt mål. Kanske kan hon, om den unge mannen visar sig leva upp till de högt ställda förväntningar hon har, att kunna bli tilldelad ytterligare uppdrag mot en billig peng. Denna korta not - betydelselös vid en första anblick - är alltså dold av sanning. Maya är en klok kvinna och, vem vet, kanske gifter hon sig med sin unga gesäll, flyttar till solkusten och spenderar återstoden av sina dagar med att smutta rosévin och ha en granne vid namn Pablo som tillagar den mest delikata Paella.

Nu har jag fått tillbaka min dator och ligger mycket självbelåten i min brors soffa för att framkalla någonting som av våra efterlevande förmodligen kommer att betraktas som en blandning av poesi och rent pladder. Innan John Blund kommer och tar mig med till hans sällsamma rike skall något bli skrivet.

Jag hade en fest i lördags med Boris. Man brukar ju inte helt sällan ha en dålig förevändning för att få supa lite håglöst; födelsedagsfester, tentafester, avskedsfester, välkomstfester, bröllopsfester, klassfester, återträffar, maskerader, sittningar, studentfester, after-work. Listan kan, som ni nog förstår, göras längre. Människan är ju född kreativ och när det kommer till att hitta på ursäkter för att få träla för Bacchi utan dåligt samvete tror man nästan att det bodde en konstnär i varenda liten alkoholist. Begreppet lille-lördag får tala för sig själv här.

Hursomhaver, i lördags hade vi en sådan fest. En så kallad utflyttningsfest denna gång. Vi hade trevligt, drack varandra till, dansade och log. Det jag dock tänkte fokusera på denna gång är det som utspelar sig dagen efter denna muntra tillställning. Fem personer vaknar klockan elva på förmiddagen. Jag går upp och konstaterar efter att ha fastnat med fötterna i marken så att jag fick rycka till med benet för att komma loss, att det är ganska smutsigt. Någon har - enligt det mest sannolika scenariot jag målat upp - spraylackerat golvet med en cider och därefter dumpat 50 liter blomsterjord över hela härligheten. Tomma ölburkar går att finna i varenda litet skrymsle och doften i rummet påminner om någon blandning av ljummen Explorer, fis och gammal fotsvett. Det är skititgt, kort sagt.

Mitt i detta sammelsurium av avlagrad människa, nedsmulade chips och omkullvälta stolar erinrar jag mig någonting som kommer att påverka vår dag radikalt. Jag kommer att tänka på en lapp som besiktningsmannen som besiktigade vår lägenhet satte upp på vårt kylskåp då vi var på jobbet. Lappen promotar - med en svenska som rör sig utanför ramarna av vad man brukar definiera som korrekt - en kille som sägs vara jävligt bra samt jävligt billig på att städa. Tänkt och gjort, som man säger, och jag ringde numret som var bifogat i slutet av meddelandet som bland annat förklarade att i priset ingick städning av "vindsföröd". Två timmar senare äntrar en människa som numera är en av mina idoler rummet. Han är från Jugoslavien. Hans blick panorerar över lägenheten varefter han frågar efter dammsugare samt våra rengöringsmedel. Efter att ha inspekterat även dessa säger han: "1,5 timma".

Vi går ut och lägger oss i parken. 1,5 timma senare går vi in och det som tidigare såg ut som resten av en skyttegrav på västfronten 1910 var nu en skinande vacker lya. Det kändes litet som när man såg på Småstjärnorna och Pelle tio år gick in i röken för att femton sekunder senare komma ut som Michael Jackson eller dylik popikon. I dörren står våran städglada vän, drypandes av svett och förklarar för oss att han är klar. Dricksen var given och jag har seriöst funderat på att omvärdera min skepsis mot att Jesus förvandlade vatten till vin.

Det tråkiga i hela denna historia är den insikt jag kom till efter att jag hade lyckats smälta intrycken och inte längre var sådär betagen av insatsen. Jag insåg att jag och hela vår generation svenskar är en lat skara otacksamma ungjävlar. Vi går på våra jobb med 150 spänn i timman, latar oss och gnäller om det blir mycket att göra medan städaren med ett leende jobbar röven av sig för drygt halva ersättningen. Det sista den satan gjorde - efter betalning och hejdå - var att plocka upp en bit dasspapper som låg i trapphuset. Människan måste helt enkelt leva för att städa. Han är för städningen vad Arnold Schwarzenegger är för lågbudgetactiongenren.

När folk som det levande städmonstret också skaffar sig en schysst ingenjörsexamen, då är det vi som städar hans lägenhet och inte vice versa. Till dess är det bara att gilla läget, knäppa på en öl och semestra på Balkan.

Status: sittandes framför en sliten jävla PC-laptop med en sliten jävla bakfylla. Men jag skall offra mig för konsten för en stund så att jag får till ett inlägg. För det var längesedan nu. Allt för längesedan. Jag kommer emellertid och lyckligtvis att få tillbaka min dator under nästa vecka och då ämnar jag återuppta bloggandet med stor emfas, butangas och stenras.


Jag har lärt mig något i sommar. Jag har lärt mig att jag inte under några premisser vill sluta mitt liv på ett jobb beståendes av en 40 timmars arbetsvecka och en två dagars lång helg där man på söndagen så desperat vill klamra fast vid den där ledigheten att man lägger sig tre på morgonen och därför går omkring som ett lik fram till fredagen nästa vecka då allt börjar om från början igen. Jag har lärt mig att vårt samhälles mest accepterade droger, trygghet och rutiner, inte är något för mig. För visst är det skönt med trygghet. Men biverkningarna är  många till antalet och bittra i smaken. Människor som är trygghetsmissbrukare - en stor del av vår befolkning - måste i drogfenomenets naturliga logik ständigt öka dosen. Ett extra lås på dörren. Ett inbrottslarm i huset. En misstänksam blick mot mannen man möter på gatan. Postkodslotteriet; för tänk om ens gata skulle vinna och man själv inte hade varit med och satsat! Abstinensen kallas rädsla, drogen trygghet. Konsekvensen, ett kyligt samhälle. Tjugo minusgrader mitt i juli.

Men trots att vi vaccinerar våra barn mot skrubbsår och skit under naglarna blir vi aldrig riktigt nöjda. Pensionsförsäkring och nytt staket till trots så är det någon som tar sig igenom barriären. Någon som kryper längs ryggraden om natten då man ligger under sitt duntäcke. Någon som trampar upp kalla kårar där hon går.

För man blir aldrig kvitt Damen i svart.

Mitt skötebarn (aka min MacBook) är inne för reparation. Jag har tre timmars fri tid, eller fritid, per dygn. Den ryms i en judisk förhud, min fria tid eller fritid och därför är det just nu svårt att blogga. Jag skall försöka komma med något snart. Men ha förståelse, ty den som väntar på något gott - om än en smula otåligt som Carl och Mick Tolbot uttrycker sig - väntar aldrig för länge!

Njut av sommaren.

Drar till Roskilde över helgen. Det skulle tydligen bli bättre väder i år (vilket visserligen inte säger så mycket)!

Ni som är gamla i gamet kanske känner igen rubriken. Det är inte första gången jag håller ett hyllnings- men framför allt (och tyvärr) ett försvarstal för något. Jag har alltid haft en faiblesse för underdogs. Därför höll jag på Ryssland i EM efter det att Sverige åkt ut. Därför blir jag alltid lika munter då jag öppnar morgonbladet och läser om hur någon mot alla odds lyckats med det där som ingen på förhand ens kunde föreställa sig. Detta inlägg tänkte jag ägna ett i mina ögon mycket underskattat samt oförtjänt smutskastat kreatur: Kon. Varje gång jag lekt den där leken när man skall säga vilket djur man vill vara har jag sagt att jag vill vara en ko. Inte, som de andra barnen, en katt, en delfin, en fågel eller kanske ett lejon. Jag har likaså - också här till skillnad från de andra barnen - alltid fått försvara min ståndpunkt. Vad ligger lockelsen i att vara en ko? Frågan tycks ofta berättigad vid ett första skede.Vad fan gör en ko liksom?! Denna fråga är emellertid endast ett retoriskt knep för att förringa kon; inte fan gör kungen många knop men han är likväl älskad av en stor del av vår befolkning.

Det som gör kon till ett förundransvärt fä är dess förmåga att gilla läget. Den är oerhört harmoniskt. Aldrig har man sett en ko behöva läggas in på psykisk klinik, även om den går en ond bråd död till mötes. Kon gnäller inte över att flugorna svärmar runt dess ansikte. Kon behöver inte gå och hålla sig bara för att det är genant att besöka en offentlig toalet för att uträtta nummer två. Kon behöver inte laga sin egen mat, den behöver inte oroa sig över rörlig boränta, utbildning, karriär eller det förtvivlade valet mellan att lyssna på pop, jazz, rock, metal, techno eller indie. Kon slipper att betala skatt och kon har fyra magar. Fyra magar är bra om man gillar mat, och det tror jag att de flesta kor gör. Själv gillar jag också mat, men jag har bara blivit tilldelad en mage av Gud.

Okej, kon har det förmodligen rätt tråkigt på vintern då den är instängd i någon trång jävla lada. Men människan har det också tråkigt på vintern. När kon väl släpps ut måste den emellertid känna som att den befann sig i paradiset; mat upp till knäna, möjlighet att ströva hyfsat fritt och alla bästa polarna ständigt närvarande. Tjejkväll hela tiden. Inga jobbig, klängiga killar. Det jag dock gillar mest med kon är att den - trots dess intellektuella begränsningar - är oerhört livsbejakande. Kon är nyfiken på livet och alla dess finesser. Ett av en uppsjö exempel kommer från mitt jobb. Jag klippte gräset. Efter fem minuter kommer fem kor fram till mig och ställer sig och glor. Deras stora, bruna ögon följde intensivt min gräsklippares allra minsta rörelse. I tio minuter stod de och betraktade mig innan de förnöjsamt lunkade iväg för att betrakta något annat som i deras värld var av likartat intresse. Lättroade, kan man kalla dem. Men är det inte en god egenskap att vara lättroad?

Kon är kort sagt en högst underskattad organism. I Indien har den en status som ligger i linje med vad den förtjänar. Ändå behandlas kon oförskämt; vi slaktar den, vi äter den. Vi använder den som skällsord då vi vill förnedra en fiende. Den största skymfen som kon hittills har blivit utsatt för finner man dock i "klimatsmart"-diskussioen. Kon har genom sina metantäta fisar och rapar blivit jämställd med en miljöbov av samma kaliber som bilismen. Hur understår sig människan att, efter allt kon gjort då den i årtusenden lojalt tjänat mänskligheten, beskylla kon för ett helt och hållet självförvållat problem?

Gör istället som jag. Omvärdera er syn på kon och skänk den en respektfullhetens tanke. I jämförelse med dess oerhörda insats torde kon vara den mest anspråkslösa varelse som vandrat på vår jord. Aldrig har den bett om ett tack, nej, inte ens ett vänligt ord har den krävt som utbyte för att förse människan med mjölk, smör, ost och kött. Don Quixote hade sin Cervantes, Frodo hade sin Sam. Båda dessa fiktiva figurer bleknar emellertid vid en jämförelse med kon. Ända in i döden är kon lojal mot människan och ändå - ändå - är ko, eller kossa, ett invektiv.


Korna som gillade gräsklipparen. Observer att de inte är rasister heller.

Ett alternativt sätt att se på kon: http://osdir.com/ml/students.paistan/2003-08/msg00108.html

Sitter på Borås Centralstation. Jag somnade på tåget och nu sitter jag bakfull och jävlig inväntandes det tåg som skall ta mig till mitt slutmål Sandared. Livet är orättvist, som sagt, men man kan ju alltid använda den vid en första anblick totalt bortkastade tiden till något så nyttigt och vitalt som bloggande.

Det är många människor på centralen, trots att det är lördagmorgon, trots att det är lördag och trots att det är tidigt på morgonen. Förmodligen skall alla till Varberg. Det är liksom boråsarens lott här i livet; jobba i regn och rusk under vinterhalvåret för att sedan bränna sina sparade slantar genom att åka till Varberg och dricka sprit under det vi av gammal slentrian valt att kalla för sommarhalvåret. Det är ungefär som med herr- och damcykeln, det där med sommaren. Vi håller än idag strikt på de gamla normerna som säger att mannen, eller herren, skall cykla på en cykel med rak stång medan kvinnan, damen, skall cykla på en med sned. Att det är typ femtio år sedan varenda dam började bära jeans till vardags - och inte klänning som skapade behovet av den sneda stången - spelar ingen roll. En herrcykel är en herrcykel och en damcykel en damcykel. En pojke som skulle komma med en damcykel till skolan skulle förmodligen bli retad för det, trots att han slapp att klämma pungen då han trillade av sadeln. På samma sätt kallar vi sommaren för sommar. Hur mycket det än regnar och pissar, hur mycket mer uppenbart det än blir att den enda chansen att som svensk medborgare få lite sol här i livet är att åka utomlands, hur mycket sommaren inte längre är sommaren, så väljer vi ändå att ta ut våran semester under månaderna juni, juli och augusti.

Nu får det dock räcka det med vädergnäll. Det har jag ägnat mig åt förr och eftersom att vädret tillhör den typ av diskussionsämne som man tar upp när man inte har något annat att snacka om så vill jag helst undvika det. När man träffar någon som man absolut inte känner och därför inte har den blekaste aning om vad man kan säga och inte kan säga, då pratar man om vädret. För hur lämpligt vore det att för en helt okänd människa dra ett skämt om cancer om vederbörandes morsa strök med förra veckan i nämnda åkomma? Hur bra blir stämningen om man efter Sveriges EM-fiasko hävdar att alla ryssar är vodkasörplande heltidsalkisar om personen man snackar med har ryskt påbrå? Även om man egentligen har den största respekt för sjukdomen cancer och även om du verkligen tycker att ryssarna - sina robusta dryckesvanor till trots - är ett älskvärt folk, så är det något man kan säga bara för att skämta till det lite. För det är ju sådana saker som lyser upp den gråa vardagen; att vara lite råare än man borde. Men om man sitter med en människa man aldrig träffat vågar man sig inte på några sådana skamgrepp, utan garderar sig istället genom välja det totalt ofarliga och i det närmsta kastrerade samtalsämne som vädret utgör.

Andra sådana samtalsämnen är ökenspridningen i centrala Afrika, Rysslands utveckling under Tsar Peter I regeringstid, det minskade torskbeståndet samt hur randig tandkräm håller sig randig i tuben. Nej, det är det inte men nu skall jag hoppa på tåget, varför jag inte orkar korrigera det snedsteg som hela detta stycke utgör. I vilket fall, jag skall till Roskilde snart, men jag tror nog att jag skall hinna skriva ner något läsvärt innan jag far. Tills dess: Lev fint och njut av den svenska sommaren!

Det finns vissa saker som är självklara här i livet. Moraliska maximer som nästan tycks vara en del av vår genetiska kod som människor. Att inte döda andra människor är ett exempel. Att inte blanda sprit och alvedon en annan, trots att man inte vet varför (nåt för Myth busters?!). Att inte ställa sig på bordet och dra ner brallorna på släktkalaset, trots att man känner hur impulsen skriker "gör det, gör det!", en tredje. You get it.

Det tycks, emellertid, som att evolutionen har missat att programmera in en sak i oss. En allmänmänsklig no-no som den på ett eller annat sätt glömt bort. Eller så har evolutionen liksom varit tvungen att välja mellan de två oförenliga intressena "allmän trevnad" och "barnproduktion" och efter typ tiotusen års övervägande kommit fram till att barnaproduktionen är viktigare än den där allmäna trevnaden. Allmän trevnad kan man ju fixa med ett par koppar nybryggt kaffe, ett paket Singoalla-kex och två värmeljus. Nu måste jag dock komma till poängen; det jag syftar på är det totalt moraliskt förkastliga - i paritet med typ mord och våldtäkt - i att sitta med sin respektive och hångla under en hel förfest/fest.

Man kommer till en fest för att ha roligt, umgås, skrika som ett barn utan att bli betraktad som en galning, kanske träffa lite nytt folk och dricka ett par glas. Det är liksom målet med en fest. Ingendera av dessa grundläggande syften uppfylls om man sitter och hånglar i hörnet på en soffa under hela kvällen. Att sitta i och hångla i hörnet på en soffa under hela kvällen, det gör man när man har en så kallad mysig hemmakväll. En mycket viktig skillnad mellan den mysiga hemmakvällen och festen, är att det på festen finns en hel hop folk som vill ha roligt. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att två människor som utbyter kroppsvätskor inte är roligt. Det är tråkigt. När det pågått i mer än en timma blir det dessutom äckligt. Jag vet inte varför vissa par tenderar att bete sig på detta vis. Evolutionen, kanske. Eller så är det bara ett fåfängt jävla behov av att vissa upp hur kär och lycklig man är. Jag är totalt ointresserad över hur kär och lyckliga mina polare är på en fest. Jag vill att de skall vara roliga. Skall de slicka varandras tungor under hela tillställningen kan de lika gärna dra hem och knulla klockan halv nio istället för att sitta där och torka ut tills klockan blir tolv - för det lyckliga paret skall alltid gå litet tidigare än alla andra - och sätta på varandra eller vad det nu är det gör.

Okej. Ni kanske tycker att jag överreagerar. De sitter ju bara där i sitt fitthörn och så länge musiken är på och sorlet någorlunda högt så hör man ju inte ens slafsandet. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att man kommer till festen runt sjusnåret. Man rekar läget: "Där sitter Boris, oj han dricker vodka, det kan nog bli tungt ikväll. Där sitter Olle, han har på sig sin bruna morgonrock. Och där sitter X och Y och hånglar". Ingen fara hittills. Det börjar dock bli irriterande när "och där sitter X och Y och hånglar" aldrig upphör. Så fort man kastar en blick mot soffan sitter de där och ser ut som att de har vuxit fast i varandra. Tionde gången tror man att de är en del av inredningen, ungefär som den där gamla dammiga tavlan som hänger borta i hörnet vid bokhyllan där ingen är. Sen slår det en att det fortfarande är "och där sitter X och Y och hånglar". I det läget känner man att hela festen förstörs av "och där sitter X och Y och hånglar" och man vill bara gå till dem med sin ölburk (eller annars närmsta tillhygge) och köra ner den i deras tungfyllda strupar.

När klockan så äntligen klämtar tolv måste man genomgå det där sista som gör att man kan spy även om man så bara druckit ett glas lättmjölk under kvällen. Det är dags för X och Y att gå. Man märker inte hur de reser sig ur soffan, vilket ju hade varit en sevärdhet. I ena stunden "och där sitter X och Y och hånglar" och i andra stunden "X och Y står i tamburen". Ritualen, för jag skulle vilja kalla det för en ritual, fortgår genom att värden eller någon av de mer gladlynta gästerna på ett i det närmsta ceremoniellt manér går fram till paret och med en urfakad besvikelse kläcker den totalt ogrundade satsen "Men ska ni redan gå?!". Det lyckliga paret - som givetvis går tidigare just för att visa hur lyckliga de är - kommer med någon halvtaskig ursäkt om att "det ju är en dag imorgon också" och dröjer kvar sådär tio minuter för att alla på festen skall observera att "nu ska vi hem och knulla och vara lyckliga, haha!". När de äntligen lämnar huset har det redan blivit dålig stämning på festen. Någon har spytt, partyhattarna sitter på snedden och spriten är slut. Alla undrar vad fan det var som gick snett. Ingen vet varför.

Jag vet varför. Det är det lyckliga paret, X och Y, som genom sitt förpestade hångel har etsat fast en negativ bild i gästernas undermedvetna. Medan man fastslagit att "och där sitter X och Y och hånglar" har man successivt forcerats in i någon slags mörk sinnesstämning. Det värsta är att ingen fattar att det är X och Y's fel. Så där står man. Sur och jävlig och inte blir det bättre av att man vet att X och Y ligger och har lyckosex i någon lägenhet medan man själv är så trött och sur att man inte ens kommer att orka runka när man kommer hem.

Jag tror emellertid att X och Y inte är så jävla lyckliga som de vill framstå. Jag tror inte ens att de tycker att det är roligt att sitta där och mungnuggas en hel kväll och jag är tamejfan inte avundsjuk på dem. Förmodligen är de så utmattade av att ha inandats varandras koldioxid och av att ha ätit varandras gamla avlagrade mat som fastnat mellan tänderna att de inte ens orkar ha det där lyckosexet. De går säkert bara och lägger sig och vaknar dagen därpå med körtelfeber. Så vore det i varje fall om världen är rättvis.

Men världen är ju inte alltid rättvis.

Man är sju år. Man är bjuden till ett födelsedagskalas vars jubilar man inte ens är polare med. Det utspelar sig nämligen på den tid då man måste bjuda alla i klassen för att det var mobbing att välja ut de roliga och därigenom välja bort de tråkiga när det vankades kalas. Födelsedagsbarnets morsa ränner runt som en yr höna och försöker medla ordning i den totala anarki som endast tjugo godsissugna bortskämda snorungar kan lyckas framkalla. Det är dags för fiskedamm. Den manliga skaran gratulanter trängs ivrigt för att få en bra plats i ledet framför det vita lakanet bakom vilket värdens storasyster med en smått uttråkad min huserar. De kvinnliga deltagarna håller sig litet i bakgrunden, väntar till stormen lagt sig och går sedan fram och inkasserar sin godispåse i den fiktiva fiskedamm som har skapats i mellan förortslägenhetens vardagsrum och kök. Bra taktik egentligen, eftersom att varje godispåse - i den sanna icke-mobbningsanda som genomsyrar hela tillställningen - är identisk.

Själv står jag ganska långt fram. Inte tillräckligt girig för att slåss för de mest åtråvärda platserna, men ändå tillräckligt mycket pojke för att delta i den svettiga kamp som utspelas för att få det skrikande godisbegäret släckt inom så kort tid som möjligt. Till slut börjar utdelningen. En riktigt hjärndöd lek egentligen. Till och med en ovanligt klenbegåvad tvååring genomskådar hur alltsammans går till. Inte fan är det påsarna som hugger på kroken, det är ju kärringen bakom som sätter fast dem på klädnypan. Vid sju års ålder är man redan så van vid leken att man helt tappat gnistan för konceptet; det enda man vill är att få sitt godis. Bra godis dessutom.

När födelsedagsbarnets syrra äntligen trixat fram den lilla vita pappåsen som man med ett fakat leende huggit tag i gör man en snabb analys  av läget. Vikten på påsen: tung, bra. Examination av innehållet i påsen: Snusklubba, bra. Tablettask Zoo, bra. Kryptoniter, bra. Cola-flaskor, bra. Clementin. Inte bra. Inte alls bra. Jävla fittclementiner, djävulens jävla påfund. Får påsen att kännas mycket tyngre och ökar förväntningarna, ger ingenting tillbaka mer än desillusion och frustration och alienation och FN-sanktion och brandstation.

Så där står man med sin jävla clementin i handen och vill inget annat än att trycka upp den i nyllet på den hispiga morsan som springer omkring och tror att hon har ställt till med ett sånt där jävla fint kalas. Egentligen vill man bara ta tillbaka sin present, pissa på dörrmattan och sen sticka därifrån. ”Man är ju bara ett barn”, kommer ursäkterna låta på efterhand. Men redan som sjuåring har man utvecklat den där spärren som hindrar en från att göra det man tänker och innerst inne vill. Den spärren som räddar en från att ställa sig på bordet och dra ner brallorna på det där stela mötet, eller hoppa ut från en kant så fort man står nära den. Så istället för att dissa hela kalaset och spotta i tårtan öppnar man sin jävla clementin och äter den; äckliga jävla bajsfrukt, satans gröda, representanten för allt vad som är ont på denna jord. Man står där och låtsas se glad ut för att man fått någonting man absolut inte vill ha.

Om jag någon gång blir gammal nog att skaffa barn och därigenom står i begrepp att arrangera ett barnkalas skall jag fylla varenda påse med clementiner. Det gäller att redan på ett tidigt plan bli härdad och lära sig att mycket av livet består av en stor besvikelse.

Idé: Luka Toni

Jag vill egentligen vara en globetrotter, en människa som trivs bäst på resande fot, alltid fullt beredd att omfamna den nya kultur som skall komma att möta honom i den ännu oundersökta horisonten. Men hemma är, om inte bäst, åtminstone jävligt bra när man varit borta ett slag. Att få slippa plocka i de tusen olika mynten och läsa till sig hur mycket de är värda. Att slippa räkna om allting till kronor i huvudet. Att lägga sig i sin egen säng. Att slippa att i ena stunden skämmas för sin dåliga engelska, för att i andra stunden inse att man i jämförelse med de man försöker snacka med framstår som en fucking professor i det engelska språket. Att slippa sova i en jävla husbil. Allt detta gjorde det jävligt härligt att återkomma från det knappt två veckors långa kringflackandet på den europeiska kontinenten.

Hann dock med att ha det förbannat kul. Jag, samt mina medresenärer, överlevde hela resan. En nära-döden-upplevelse på autobahn, en uppfuckad koppling och en totalkvaddad taklucka (vi trodde att bilen var lägre än 2 m, men det trodde inte parkeringshuset) fick man uppleva, men det var ju inte värre än väntat. Vi anlände till Camp Sweden som näst första svenskar. De som var där före hade cyklat från Uppsala på tandemcykel. No kidding. Fem veckor hade det tagit dem. Radio var där och jag och Boris lyckades kvalificera oss till Malmös lokalradio där vi spelade Rikard Wolffs "Pojke på månen". Min hesa stämma lät typ som Wolff (killen som spelar Scar i Lejonkungen) eftersom att jag klämt i mig typ 18 öl dagen innan, så nu sitter jag bara och väntar på ett skivkontrakt.

När den stora lejonparten (för att skämta vidare på Lejonkungen) av de svenska fansen hade anlänt hade vi bunkrat en tredagars delerium-bakfylla och var inte så jävla muntra på de heltaggade samt sprittörstiga svenskarna. Dessutom regnade det som piss och eftersom att marken lutade såg golvet under vårat förövrigt täta partytält ut som en hög bajs. Toaletterna - till en början fräscha - luktade bajs. Tortillinin som vi käkade så att vi spydde började smaka bajs. Allt kändes kort och gott bajs. Samtidigt blev det allt mer uppenbart hur meningslöst det är att åka till 200 mil till Österrike för att campa med svennar. Vi tog därför in på ett litet hotell på den österrikiska landsbygden under de sista dagarna. Hotellet hade ett lamadjur och en påfågel. Påfågeln lät som ett marsvin som blir våldtaget, typ. Annars var allt frid och fröjd.

Sverige torskade mot Spanien och vi blev ledsna. Spanjackerna var galna. Vi festade till två och bestämde oss för att åka hem. Jag träffade Johan Mjällby som stod och väntade på en taxi. Fem minuters kallsnack. Mjällbys stockholmska är sjukt sjuk när han inte är i TV. Johan gled snart in i en cab, men vi hade inte lika tur. Vi letade ttaxi i två timmar. Till slut hittade vi en go' GAISare som erbjöd oss gratis skjuts till hotellet. Den goa' GAISaren vägrade lyssna till våra väginstruktioner då han prompt skulle använda sin GPS. Den goa' GAISaren var förmodligen full, dessutom, för han lyckades missa fyra avfarter som hans GPS instruerade honom att ta av vid. I vilket fall, vi överlevde även denna vansinnesfärd. Vi svor heligt att konvertera och bli goa' GAISare som tack för den goa' tjänsten. Efter tre timmars sömn drog vi till Zürich för att flyga hem. Sen kom vi hem.

Imorgon fyller jag 20. På fredag är det midsommar. Blogging is back. Lakoniskt.

Det har varit lite rossligt i halsen och täppt i näsan på bloggen under de senaste dagarana. Idéerna är dock inte försvunna. De lagras i en stor växande samt allt mer stinkande skithög i min skalle och i anteckningarna på min cell phone. Däremot har vädret varit så förbannat bra att jag inte riktigt orkat ta mig tid att sätta mig ner och pyssla om den med kuckelimuckmedicinoch andra förnödenheter. Det är dessutom på det viset, att jag imorgon beger mig till Österrike för att insupa EM-stämningen som med all förmodan råder där just nu och därför kommer bloggen lämnas utan min försorg i ytterligare ungefär en vecka. Den kommer givetvis inte dö för det, bara må jävligt kass och skrika som en bortskämd unge som inte får sitt måndagsgodis.

Det blir sex svettiga män i en redan allt för sexig och svettig husbil som ger sig ut på korståg för att erövra den europeiska kontinenten. Bilen, en Mercedes Transporter från 1987, är ombyggd till en husbil. Växelspaken sitter av någon anledning tvärtom vad man är van vid, man lägger i ettan genom att dra spaken bakåt, tvåan genom att dra den framåt och så vidare. Vindrutetorkarna har lyxigt nog tre olika hastighetslägen. Det är dock i det närmsta omöjligt att se skillnad på dem; de går mellan långsamt, lite långsammare och långsamt.

Vi köpte den för tjugotusen, ett jävla kap, och nu bär det alltså av. Vi var ute på utflykt med den igår och jag kan med viss stolthet säga att vi lyckades komma upp i 110 i nedförsbacke på motorvägen. Vi får hoppas att vi åtminstone tar oss utanför Sverige innan motorn kokar, däcken lossnar och bromsarna slutar att fungera. Hur som haver, det skall bli skönt att lämna köttbulleland för ett tag. Bloggandet kommer att återupptas med bra intensitet runt den 16 juni.

Lev gott tills dess, så hörs vi!