Jag har tidigare snackat litet om det där med att man inte vill hamna på ett arbete, jobba fem dagar i veckan till man fyller 67 för att sedan gå och dö en dag efter den där pensionen som man längtat efter i 45 år. Alla delar givetvis inte denna skräck för att ens liv skall bli lika förutsägbart som en sportkomedi, utan har istället valt att lägga hela sin själ i att skapa nyanser i den vardag som väl närmast kan liknas vid grå, trögflytande massa. Denna perversitet tar sig inte helt sällan mycket underhållande uttryck. Det kan vara allt från ett mail där någon med stora bokstäver förklarar att "MATLÅDORNA INTE DISKAR SIG SJÄLVA EFTER LUNCHEN" till att man ständigt måste hålla uppsikt samt skvallra om vad ens otuktiga kollegor kan tänkas syssla med under fikarasterna.

Jag måste säga att jag imponeras av dessa tappra löneslavar. Istället för att besvara mailet med ett pretentiöst "I vissa delar av världen vet de inte vad en matlåda är. Dels därför att de inte har någon mat och dels därför att de inte har något jobb att ta med sig sin matlåda till", väljer jag att luta mig tillbaka på min stol och le. Jag surnar inte till utan uppskattar dem för att de kastar bort allt sitt engagemang på något som är så totalt meningslöst att väderleksrapporten över Sahara känns både intressant och viktig. Medan någon tar fighten för matlådornas rätt till omedelbar diskning kan jag ägna mig åt andra, mer inspirerande aktiviteter såsom öldrickande samt kast med litet avgasrör.

Det finns, kort sagt, en jävla massa engagemang hos folk. Problemet är bara att många tenderar kanalisera denna glödande kämparvilja litet snett. Tänk om de, istället för att koka över av ilska för att någon inte använt borsten då de gjort nummer två på jobbtoan, hade tagit ställning för kvinnans rätt i samhället eller mot någon annan hemsk orättvisa. Vad jobbig världen hade blivit; jag menar, att en kollega blir sur över matlådorna på jobbet kan man lätt flina bort, men att någon kallar en för manschauvinist då man inte fäller ner locket efter att man har pissat blir betydligt mer påfrestande. Eller att man på frukostrasten blir anklagad för att stödja barnarbete då man har på sig en tröja som man köpt på H&M. Att världen blivit befolkad av ett antal miljarder jävla pretton hade varit betydligt jobbigare än att ens Svensson-granne skäller ut en för att man inte lagat till det där staketet som någon sabbade för ett halvår sedan då man hade fest i trädgården.

Jag vill därför avsluta inlägget med en uppmaning till alla er som har orken att hänga upp er på småsaker; fortsätt med det!

Detta är - för er som minns - min andra officiella hyllning av eldsjälar.