Särskrivningar. Ett ständigt återkommande objekt för långa haranger av klagomål och glåpord, signerat vårt lands besserwissers. Jag stämmer numera sällan in i klagosången då jag insett att det är lönlöst. Slaget är, i takt med den våg av Big Brother, amerikansk pornografi och World of Warcraft  som har dragit in över Sverige, sedan länge förlorat. Efter det jag såg häromdagen och som ni ser på bilden ovanför måste jag dock göra min röst hörd och förena mig med den obönhörligen förlorande fronten av tappra ihopskrivningskämpar.

Det ni ser är den skylt som sitter utanför Göteborgs Universitets head office. Skylten utgörr alltså en av de yttersta ambassadörerna för ett av Sveriges största lärosäten; en plats där kunskap, kultur, utbildning och forskning harmoniskt samspelar. En institution där vi betalar människor höga löner för att de skall tänka åt oss så att vi själva slipper. På denna skylt upplyses vi bland annat om det faktum att Göteborgs Universitets förvaltnings chef huserar i byggnaden.

Jag vet att denna skylt inte passerat varenda kritiska professoröga som finns på institutionen. Jag förstår att skyltmakaren har det svårt med svenskan och jag har inga som helst problem med att inse att en sådan skylt kostar en del att byta ut. Men genom att se detta stycke plåtbricka förlorade jag på ett ögonblick en stor del av den respekt jag faktiskt har för akademisk utbildning. Skylten var liksom symbolen för att ingen orkar anstränga sig längre. Ingen känner egentligen för någonting. Inte ens vårt samhälles kunskapscenter gör anspråk på att besitta någon som helst kunskap. Inte ens våra expertkommentatorer (läs: Glenn Hysén) gör anspråk på att kunna någonting om fotboll.

Kanske borde man bara gå och lägga sig och sova resten av livet.