Nu har jag fått tillbaka min dator och ligger mycket självbelåten i min brors soffa för att framkalla någonting som av våra efterlevande förmodligen kommer att betraktas som en blandning av poesi och rent pladder. Innan John Blund kommer och tar mig med till hans sällsamma rike skall något bli skrivet.

Jag hade en fest i lördags med Boris. Man brukar ju inte helt sällan ha en dålig förevändning för att få supa lite håglöst; födelsedagsfester, tentafester, avskedsfester, välkomstfester, bröllopsfester, klassfester, återträffar, maskerader, sittningar, studentfester, after-work. Listan kan, som ni nog förstår, göras längre. Människan är ju född kreativ och när det kommer till att hitta på ursäkter för att få träla för Bacchi utan dåligt samvete tror man nästan att det bodde en konstnär i varenda liten alkoholist. Begreppet lille-lördag får tala för sig själv här.

Hursomhaver, i lördags hade vi en sådan fest. En så kallad utflyttningsfest denna gång. Vi hade trevligt, drack varandra till, dansade och log. Det jag dock tänkte fokusera på denna gång är det som utspelar sig dagen efter denna muntra tillställning. Fem personer vaknar klockan elva på förmiddagen. Jag går upp och konstaterar efter att ha fastnat med fötterna i marken så att jag fick rycka till med benet för att komma loss, att det är ganska smutsigt. Någon har - enligt det mest sannolika scenariot jag målat upp - spraylackerat golvet med en cider och därefter dumpat 50 liter blomsterjord över hela härligheten. Tomma ölburkar går att finna i varenda litet skrymsle och doften i rummet påminner om någon blandning av ljummen Explorer, fis och gammal fotsvett. Det är skititgt, kort sagt.

Mitt i detta sammelsurium av avlagrad människa, nedsmulade chips och omkullvälta stolar erinrar jag mig någonting som kommer att påverka vår dag radikalt. Jag kommer att tänka på en lapp som besiktningsmannen som besiktigade vår lägenhet satte upp på vårt kylskåp då vi var på jobbet. Lappen promotar - med en svenska som rör sig utanför ramarna av vad man brukar definiera som korrekt - en kille som sägs vara jävligt bra samt jävligt billig på att städa. Tänkt och gjort, som man säger, och jag ringde numret som var bifogat i slutet av meddelandet som bland annat förklarade att i priset ingick städning av "vindsföröd". Två timmar senare äntrar en människa som numera är en av mina idoler rummet. Han är från Jugoslavien. Hans blick panorerar över lägenheten varefter han frågar efter dammsugare samt våra rengöringsmedel. Efter att ha inspekterat även dessa säger han: "1,5 timma".

Vi går ut och lägger oss i parken. 1,5 timma senare går vi in och det som tidigare såg ut som resten av en skyttegrav på västfronten 1910 var nu en skinande vacker lya. Det kändes litet som när man såg på Småstjärnorna och Pelle tio år gick in i röken för att femton sekunder senare komma ut som Michael Jackson eller dylik popikon. I dörren står våran städglada vän, drypandes av svett och förklarar för oss att han är klar. Dricksen var given och jag har seriöst funderat på att omvärdera min skepsis mot att Jesus förvandlade vatten till vin.

Det tråkiga i hela denna historia är den insikt jag kom till efter att jag hade lyckats smälta intrycken och inte längre var sådär betagen av insatsen. Jag insåg att jag och hela vår generation svenskar är en lat skara otacksamma ungjävlar. Vi går på våra jobb med 150 spänn i timman, latar oss och gnäller om det blir mycket att göra medan städaren med ett leende jobbar röven av sig för drygt halva ersättningen. Det sista den satan gjorde - efter betalning och hejdå - var att plocka upp en bit dasspapper som låg i trapphuset. Människan måste helt enkelt leva för att städa. Han är för städningen vad Arnold Schwarzenegger är för lågbudgetactiongenren.

När folk som det levande städmonstret också skaffar sig en schysst ingenjörsexamen, då är det vi som städar hans lägenhet och inte vice versa. Till dess är det bara att gilla läget, knäppa på en öl och semestra på Balkan.