Man är sju år. Man är bjuden till ett födelsedagskalas vars jubilar man inte ens är polare med. Det utspelar sig nämligen på den tid då man måste bjuda alla i klassen för att det var mobbing att välja ut de roliga och därigenom välja bort de tråkiga när det vankades kalas. Födelsedagsbarnets morsa ränner runt som en yr höna och försöker medla ordning i den totala anarki som endast tjugo godsissugna bortskämda snorungar kan lyckas framkalla. Det är dags för fiskedamm. Den manliga skaran gratulanter trängs ivrigt för att få en bra plats i ledet framför det vita lakanet bakom vilket värdens storasyster med en smått uttråkad min huserar. De kvinnliga deltagarna håller sig litet i bakgrunden, väntar till stormen lagt sig och går sedan fram och inkasserar sin godispåse i den fiktiva fiskedamm som har skapats i mellan förortslägenhetens vardagsrum och kök. Bra taktik egentligen, eftersom att varje godispåse - i den sanna icke-mobbningsanda som genomsyrar hela tillställningen - är identisk.

Själv står jag ganska långt fram. Inte tillräckligt girig för att slåss för de mest åtråvärda platserna, men ändå tillräckligt mycket pojke för att delta i den svettiga kamp som utspelas för att få det skrikande godisbegäret släckt inom så kort tid som möjligt. Till slut börjar utdelningen. En riktigt hjärndöd lek egentligen. Till och med en ovanligt klenbegåvad tvååring genomskådar hur alltsammans går till. Inte fan är det påsarna som hugger på kroken, det är ju kärringen bakom som sätter fast dem på klädnypan. Vid sju års ålder är man redan så van vid leken att man helt tappat gnistan för konceptet; det enda man vill är att få sitt godis. Bra godis dessutom.

När födelsedagsbarnets syrra äntligen trixat fram den lilla vita pappåsen som man med ett fakat leende huggit tag i gör man en snabb analys  av läget. Vikten på påsen: tung, bra. Examination av innehållet i påsen: Snusklubba, bra. Tablettask Zoo, bra. Kryptoniter, bra. Cola-flaskor, bra. Clementin. Inte bra. Inte alls bra. Jävla fittclementiner, djävulens jävla påfund. Får påsen att kännas mycket tyngre och ökar förväntningarna, ger ingenting tillbaka mer än desillusion och frustration och alienation och FN-sanktion och brandstation.

Så där står man med sin jävla clementin i handen och vill inget annat än att trycka upp den i nyllet på den hispiga morsan som springer omkring och tror att hon har ställt till med ett sånt där jävla fint kalas. Egentligen vill man bara ta tillbaka sin present, pissa på dörrmattan och sen sticka därifrån. ”Man är ju bara ett barn”, kommer ursäkterna låta på efterhand. Men redan som sjuåring har man utvecklat den där spärren som hindrar en från att göra det man tänker och innerst inne vill. Den spärren som räddar en från att ställa sig på bordet och dra ner brallorna på det där stela mötet, eller hoppa ut från en kant så fort man står nära den. Så istället för att dissa hela kalaset och spotta i tårtan öppnar man sin jävla clementin och äter den; äckliga jävla bajsfrukt, satans gröda, representanten för allt vad som är ont på denna jord. Man står där och låtsas se glad ut för att man fått någonting man absolut inte vill ha.

Om jag någon gång blir gammal nog att skaffa barn och därigenom står i begrepp att arrangera ett barnkalas skall jag fylla varenda påse med clementiner. Det gäller att redan på ett tidigt plan bli härdad och lära sig att mycket av livet består av en stor besvikelse.

Idé: Luka Toni