Det finns vissa saker som är självklara här i livet. Moraliska maximer som nästan tycks vara en del av vår genetiska kod som människor. Att inte döda andra människor är ett exempel. Att inte blanda sprit och alvedon en annan, trots att man inte vet varför (nåt för Myth busters?!). Att inte ställa sig på bordet och dra ner brallorna på släktkalaset, trots att man känner hur impulsen skriker "gör det, gör det!", en tredje. You get it.

Det tycks, emellertid, som att evolutionen har missat att programmera in en sak i oss. En allmänmänsklig no-no som den på ett eller annat sätt glömt bort. Eller så har evolutionen liksom varit tvungen att välja mellan de två oförenliga intressena "allmän trevnad" och "barnproduktion" och efter typ tiotusen års övervägande kommit fram till att barnaproduktionen är viktigare än den där allmäna trevnaden. Allmän trevnad kan man ju fixa med ett par koppar nybryggt kaffe, ett paket Singoalla-kex och två värmeljus. Nu måste jag dock komma till poängen; det jag syftar på är det totalt moraliskt förkastliga - i paritet med typ mord och våldtäkt - i att sitta med sin respektive och hångla under en hel förfest/fest.

Man kommer till en fest för att ha roligt, umgås, skrika som ett barn utan att bli betraktad som en galning, kanske träffa lite nytt folk och dricka ett par glas. Det är liksom målet med en fest. Ingendera av dessa grundläggande syften uppfylls om man sitter och hånglar i hörnet på en soffa under hela kvällen. Att sitta i och hångla i hörnet på en soffa under hela kvällen, det gör man när man har en så kallad mysig hemmakväll. En mycket viktig skillnad mellan den mysiga hemmakvällen och festen, är att det på festen finns en hel hop folk som vill ha roligt. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att två människor som utbyter kroppsvätskor inte är roligt. Det är tråkigt. När det pågått i mer än en timma blir det dessutom äckligt. Jag vet inte varför vissa par tenderar att bete sig på detta vis. Evolutionen, kanske. Eller så är det bara ett fåfängt jävla behov av att vissa upp hur kär och lycklig man är. Jag är totalt ointresserad över hur kär och lyckliga mina polare är på en fest. Jag vill att de skall vara roliga. Skall de slicka varandras tungor under hela tillställningen kan de lika gärna dra hem och knulla klockan halv nio istället för att sitta där och torka ut tills klockan blir tolv - för det lyckliga paret skall alltid gå litet tidigare än alla andra - och sätta på varandra eller vad det nu är det gör.

Okej. Ni kanske tycker att jag överreagerar. De sitter ju bara där i sitt fitthörn och så länge musiken är på och sorlet någorlunda högt så hör man ju inte ens slafsandet. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att man kommer till festen runt sjusnåret. Man rekar läget: "Där sitter Boris, oj han dricker vodka, det kan nog bli tungt ikväll. Där sitter Olle, han har på sig sin bruna morgonrock. Och där sitter X och Y och hånglar". Ingen fara hittills. Det börjar dock bli irriterande när "och där sitter X och Y och hånglar" aldrig upphör. Så fort man kastar en blick mot soffan sitter de där och ser ut som att de har vuxit fast i varandra. Tionde gången tror man att de är en del av inredningen, ungefär som den där gamla dammiga tavlan som hänger borta i hörnet vid bokhyllan där ingen är. Sen slår det en att det fortfarande är "och där sitter X och Y och hånglar". I det läget känner man att hela festen förstörs av "och där sitter X och Y och hånglar" och man vill bara gå till dem med sin ölburk (eller annars närmsta tillhygge) och köra ner den i deras tungfyllda strupar.

När klockan så äntligen klämtar tolv måste man genomgå det där sista som gör att man kan spy även om man så bara druckit ett glas lättmjölk under kvällen. Det är dags för X och Y att gå. Man märker inte hur de reser sig ur soffan, vilket ju hade varit en sevärdhet. I ena stunden "och där sitter X och Y och hånglar" och i andra stunden "X och Y står i tamburen". Ritualen, för jag skulle vilja kalla det för en ritual, fortgår genom att värden eller någon av de mer gladlynta gästerna på ett i det närmsta ceremoniellt manér går fram till paret och med en urfakad besvikelse kläcker den totalt ogrundade satsen "Men ska ni redan gå?!". Det lyckliga paret - som givetvis går tidigare just för att visa hur lyckliga de är - kommer med någon halvtaskig ursäkt om att "det ju är en dag imorgon också" och dröjer kvar sådär tio minuter för att alla på festen skall observera att "nu ska vi hem och knulla och vara lyckliga, haha!". När de äntligen lämnar huset har det redan blivit dålig stämning på festen. Någon har spytt, partyhattarna sitter på snedden och spriten är slut. Alla undrar vad fan det var som gick snett. Ingen vet varför.

Jag vet varför. Det är det lyckliga paret, X och Y, som genom sitt förpestade hångel har etsat fast en negativ bild i gästernas undermedvetna. Medan man fastslagit att "och där sitter X och Y och hånglar" har man successivt forcerats in i någon slags mörk sinnesstämning. Det värsta är att ingen fattar att det är X och Y's fel. Så där står man. Sur och jävlig och inte blir det bättre av att man vet att X och Y ligger och har lyckosex i någon lägenhet medan man själv är så trött och sur att man inte ens kommer att orka runka när man kommer hem.

Jag tror emellertid att X och Y inte är så jävla lyckliga som de vill framstå. Jag tror inte ens att de tycker att det är roligt att sitta där och mungnuggas en hel kväll och jag är tamejfan inte avundsjuk på dem. Förmodligen är de så utmattade av att ha inandats varandras koldioxid och av att ha ätit varandras gamla avlagrade mat som fastnat mellan tänderna att de inte ens orkar ha det där lyckosexet. De går säkert bara och lägger sig och vaknar dagen därpå med körtelfeber. Så vore det i varje fall om världen är rättvis.

Men världen är ju inte alltid rättvis.