Mannen kastar en trevande blick mot jordnötterna som i ett glas står utplacerade på bardisken. De ser till synes övergivna ut; stackars jordnötter, någon borde ta hand om dem, tänker mannen. Jordnötterna liksom ropar på mannen. Mannen förflyttar sig diskret på så sätt att jordnötterna befinner sig mellan hans två armar som står vilande med armbågarna mot bardisken. Mannen gör en beställning. Mannen lägger - fortfarande med största diskretion - handen om jordnötterna och för dem närmre sin kropp. Mannen plockar försiktigt en första jordnöt ur glaset. Tittar sig om lite förstämt. Tar en jordnöt till.

Nu ingriper jag. Jag går nonchalant fram och återtar min ägodel. Mannen skäms litet diskret. Jag vet att det är en ond handling; jordnötterna och mannen är ett. De är på något vis ämnade för varandra och ändå går jag fram och vindicerar dem. Men världen är inte rättvis; trots att samspelet mellan mannen och jordnötterna på Lilla Krogen var något som närmast kan etiketteras melankoliskt kärleksfullt samt anspråkslöst poetiskt har jag rätten på min sida. Trots att den njutning som jordnötterna gav mannen var tiofalt större än den njutning jag fick av dem var jag den som i en rättegång kunnat visa bäst rätt till jordnötterna. Även om jag inte ens var sugen på någon jävla jordnöt och den enda anledningen till att jag köpte dem var för att minsta kortköp var på 100 spänn, så var Moder Justitia på min sida.

Stalin hade ett mål om ett kommunistiskt samhälle. Hitler ville skapa ett tredje rike och Percy Nilegård vill bli rik. I denna situation får dessa misantroper stiga åt sidan för mig. För jag var som Jafar i Aladdin; jag förstör för människor utan att egentligen ha något syfte med det. Skadar för skadandets skull. Där, gott folk, har ni onskan i dess renaste form.