Status: sittandes framför en sliten jävla PC-laptop med en sliten jävla bakfylla. Men jag skall offra mig för konsten för en stund så att jag får till ett inlägg. För det var längesedan nu. Allt för längesedan. Jag kommer emellertid och lyckligtvis att få tillbaka min dator under nästa vecka och då ämnar jag återuppta bloggandet med stor emfas, butangas och stenras.


Jag har lärt mig något i sommar. Jag har lärt mig att jag inte under några premisser vill sluta mitt liv på ett jobb beståendes av en 40 timmars arbetsvecka och en två dagars lång helg där man på söndagen så desperat vill klamra fast vid den där ledigheten att man lägger sig tre på morgonen och därför går omkring som ett lik fram till fredagen nästa vecka då allt börjar om från början igen. Jag har lärt mig att vårt samhälles mest accepterade droger, trygghet och rutiner, inte är något för mig. För visst är det skönt med trygghet. Men biverkningarna är  många till antalet och bittra i smaken. Människor som är trygghetsmissbrukare - en stor del av vår befolkning - måste i drogfenomenets naturliga logik ständigt öka dosen. Ett extra lås på dörren. Ett inbrottslarm i huset. En misstänksam blick mot mannen man möter på gatan. Postkodslotteriet; för tänk om ens gata skulle vinna och man själv inte hade varit med och satsat! Abstinensen kallas rädsla, drogen trygghet. Konsekvensen, ett kyligt samhälle. Tjugo minusgrader mitt i juli.

Men trots att vi vaccinerar våra barn mot skrubbsår och skit under naglarna blir vi aldrig riktigt nöjda. Pensionsförsäkring och nytt staket till trots så är det någon som tar sig igenom barriären. Någon som kryper längs ryggraden om natten då man ligger under sitt duntäcke. Någon som trampar upp kalla kårar där hon går.

För man blir aldrig kvitt Damen i svart.