Det har varit en trevlig dag som jag tillägnade de människor som tillhör en sexuell minoritet. Först var jag utklädd till kvinna och mottog mera komplimanger på en halvtimma än jag vanligtvis gör på ett år. Därefter åkte jag till Borås, fikade med Vaiden i två timmar, gick ut och sprang med Vaiden och bastade sedan med Vaiden. Sedan hade vi inte sex i bastun. Det var lite homosexuellt, men mycket förnöjsamt.

Om ni för tillfället känner att ni har för lite saker som gör er olyckliga, så kan jag hjälpa er genom att informera er om ett stort dilemma jag upplevde i dag. Tänk dig att du sitter i bastun med en öl. Alla vet att en kall öl i en varm bastu efter en hård joggingrunda är bland det bästa som finns. Därför vill man njuta den långsamt. Om man dricker den för långsamt, däremot, blir ölen snart varm och avslagen. Därför vill man dricka den snabbt. Total förtvivlan.

Att människor i dessa teknikens tider fortfarande skall behöva utsättas för sådana här hemskheter kan jag inte på några villkor förstå. Om det hade funnits någon Gud, så hade han väl åtminstone varit barmhärtig nog att rädda oss från detta miserabla dilemma? Han hade inte behövt anstränga sig mycket. Det hade bara varit att knäppa med fingrarna och byggt in ett litet kylskåp i varje öl. Eller nåt.

Nu är julgran, julestakar och alla hemska porslinstomtar ute ur huset. Förutom en. Jag ser till min stora förskräckelse hur en tomtefan har glömts kvar av min mor. Den har, som det sig bör av en porslinstomte, röda byxor och röd toppluva. Men den konstnär - eller vad man nu skall kalla människorna som designar porslinstomtar - som har gjort tomten har försett mästerverket med en oceanblå kofta. Den gräsliga färgen skapar i kombination med en lätt bakfylla en stark spykänsla. Dessutom spelar den saxofon. Jag antar att tomten är tillverkad någon gång efter det att LSD introducerats på den svenska marknaden. Jag vill inte gå för långt då jag ifrågasätter mina nära och kära, men vad fan tänkte den som köpte den gräsliga julstatyetten?!

Vi har en annan porslinstomte också. Den har ett hemskt pedofilflin och höll från början i en kratta. Problemet är att krattan sen länge är försvunnen och har lämnat ett hål i tomtens hand. Så nu ser det istället ut som att pedofiltomten kopplar det s.k. runkgreppet. På frågan varför vi inte kan göra oss av med den perversa porslinsprylen (allitteration), svarar min mor att det var mormors brors tomte och att vi inte på några villkor kan göra oss av med en sådan släkteklenod. Min teori är att Gustaf gav den till oss för att jävlas. Jag har dock på senare försonats med tomten och försökt se det charmiga med den. Det har varit en svår process.

När jag ändå är i farten med att ifrågasätta prylar som vi har kvar men borde gjort oss av med för längesen så måste jag skriva lite om våran parabol, eller "annabol" som morsan en gång kallade den. Den har inte varit i bruk på åtminstone fem år och den är mycket ful. Jag antar att det skulle ta ungefär en timma att plocka ner den. Att jag skulle göra det är dock otänkbart. Det är farsan som sköter sådant. Varför han inte gjort det är för mig en gåta. För det är inte för att han är lat; min farsa har under de senaste fem åren gjort bland annat följande för att snygga upp vårat hus:
- Byggt om köket
- Grävt en grop runt halva huset och för dränering
- Byggt en bastu
- Påbörjat utbyggnad av vår balkong
- Byggt ut vårat uterum
- Kaklat golvet i vår källare

Trots denna orgie av hemadonande har han inte plockat ner parabolantennen, varför jag under senare tid på allvar börjat misstänka honom för att med parabplens hjälp bedriva spioneri för den ryska underrättelsetjänsten. Är det någon med stor parabolkunskap som kan tänka på något mer som man kan använda en oanvändbar parabolantenn till?

Jag skulle förstås kunna konfrontera min far, men om han nu är rysk spion så har han säkert ett väl inövat svar för att undanröja alla misstankar. Eller så kanske han tar livet av oss allihopa om vi kommer honom på spåren. Det är bäst att vara på den säkra sidan. Således: varför tror ni att våran parabol sitter kvar och fular sig på vårat hus? Ni får gärna dela med er av vad ni har för onödigt krafs hemma som ni inte kan förstå varför ni inte gjort er av med. Jag är en nyfiken människa.

Hoppas att denna uppgift kan lysa upp årets mest deprimerade vecka: Ingen har pengar. Alla måste plåga sig med att försöka hålla nyårslöftena de ändå aldrig kommer att lyckas hålla. Det är fortfarande mörkt. Man kan ju viserligen alltid ta ett sms-lån och resa någonstans. Räntan är ju trots allt bara 2000%.

Carl Bildt hör till de människor som blir rolig när han försöker vara folklig, trendig eller på något sätt tidsenlig. Anledningen är förmodligen att det pojkaktiga utseendet och den otroligt byråkratiska torrhet som han utstrålar gör att varje försök Carl Bildt gör för att sskapa en sådan image bildar en sådan knivskarpkontrast att man tvingas skratta tills dess tårarna sinar.

Ni som sett eller läst hundra höjdare vet vad jag menar. Bildt försöker verka folklig genom att (i Bert Carlssons studio) spela in dängan "Fyra bugg och en coca-cola". Falsksången och stelheten skapar givetvis en oerhört komisk effekt. Bildt borde, om han haft någon typ av strategisk rådgivare eller alternativt god vän med viss sinne för vad som gör sig och vad som inte gör sig, insett att han aldrig mer borde upprepa ett sådant försök att vara trendig. Han skall ha sin kostym, sitt skorrande "r" och tala om skattesänkningar och frihandel - för det är han duktig på - och inte göra det minsta försök till något annat. På samma sätt skall inte kungen tala om politik, Jan Guillou skall inte tala om fitness och Zlatan skall inte öppna sin käft angående matematik eller något annat som kräver hjärnverksamhet. Som tur är så finns det människor som inte förstår, eller fullkomligen skiter i sina begränsningar. Om det är av rent stålmannakomplex eller något annat vet jag inte. Jag vet bara att det är fruktansvärt roligt och man skall inte på något vis underskatta Carl Bildts bidrag till det svenska humorarkivet.

Egentligen hade jag väl tänkt att skriva om något annat idag. Men när jag kommit hem och sätter mig och surfar in på DN efter en hård dag i skolan möts jag av en syn som får mig att sätta båda tunga och tänder i halsen. Carl Bildt har gjort det igen och denna gång kanske det är värre än någonsin. Jag skulle gärna vilja veta vem som kläckt idén om att sätta på sig den gräsliga kavajen, jag skulle gärna vilja veta hur Bildt själv resonerade då han tog den på sig och tänkte något i stil med "oj vad ungdomlig och snygg jag blev i den".

Fast egentligen spelar det ingen roll. Det är bara förbannat kul och då behöver man inte nödvändigtvis ställa några kritiska frågor.

Nu har tillräckligt många fått ta del av min nyårskrönika, varför jag finner goda skäl att skriva något nytt för att så att säga rensa ur den gamla skiten och börja på ny kula. Det var lite som en digital tarmsköljning för bloggen (jag är kung på metaforer).

Imorgon börjar jag skolan igen efter ett så kallat välbehövligt lov. Jag vet inte själv vad det egentligen var jag behövde: ett öldrickande på oregelbundna dagar (läs: ej fredag, lördag) som totalt rubbade min veckorytm, sovmorgnar till klockan 15.00 som totalt rubbade min dygnsrytm eller blixthalkan igår kväll som totalt rubbade min balansrytm. Och nej, det finns inget som heter balansrytm¹, men det passade in i sammanhanget, så ni behöver inte påpeka det. I vilket fall så känner jag mig inte speciellt utvilad, men eftersom att det är grupparbete som vankas de två närmsta veckorna så hoppas jag att mina gruppkamrater har förståelse för att jag har haft ett hårt jullov och behöver all vila jag kan få.

Lovet har dock haft sina ljuspunkter. Jag har bekantat mig med en hel del nya och trevliga människor. Jag har upptäckt vad som händer om man blåser i båda slangarna samtidigt på en vattenpipa med två slangar. Jag tänker dock inte berätta det här, eftersom att själva experimentet var så spännande att jag inte vill snuva någon på den lycka jag kände när jag genomförde det. Vidare har jag för första gången varit på fest hos Frick som visade sig bo i ett mycket orebelliskt hus. Han hade dock en väldigt, väldigt rebellisk akustisk gitarr som var ganska svårstämd eftersom att Frick satt på några av strängarna åt fel håll. Det gjorde mig på så gott humör att jag spelte så att både Sonja och Siv blev varma.

Söndagen avslutades med att stå och lyssna på P3 Dokumentär om "Militärligan" samtidigt som jag fick betalt 150 spänn i timman. Lite långtråkigt, men man måste ju ha pengar för att kunna hålla sig flytande här i världen. Det är nog klokast att bränna skiten så fort man kan och inte sätta in dem på några fonder. Börsen går ju åt helvete nu.

Kom just att tänka på en sak här uti min ensamhet: människan brukar ju fråga sig vad som är meningen med livet, vad som händer efter döden, hur stort universum är och andra svåra saker. En av dessa frågor som fått oförskämt lite uppmärksamhet är ju den varför man rullar negerbollar till bollar, när man kan äta själva smeten direkt ur bunken. Det är ju ändå samma grej liksom. Är det någon som vet?

Godnatt, och om det känns tungt så kom ihåg att det går mot ljusare tider nu. Har du inte ork att vänta så kan du alltid resa till Thailand. Sensmoral: efter regn kommer solsken och alla problem har en lösning om man bara har pengar att betala för den.

_________________________________________________________
¹ "Balansrytm" har 0 träffar på google och jag menade inte "balansrem" som google antog.

Jag är en sådan person som ser ett självändamål i att gå emot normen. Ibland tar det sig löjliga uttryck; jag tycker inte om "Kom änglar" för att alla andra gör det, jag älskar konspirationsteorier just därför att de - ofta på ett hejdlöst galet sätt - gör upp med den gängse uppfattningen om något. Givetvis är det patetiskt. Jag tänker därför inte låta det faktum att det blivit ett gott nytt år passera obemärkt förbi här på maktjakt. Årets första inlägg blir sålunda en liten tillbakablick på vad ni läsare genom att kommentarfunktionen har erbjudit under det dryga (alltså inte dryg som tråkig) halvår jag bloggat. Nedan följer mina reflektioner i kronologisk ordning:

1. Rahn definierar mitt egensnickrade ord kurmpla: "Någonting som krumplar (oavsett om det är ett djur eller ett ting) liksom sjunker in i sig självt, som om du tänt på en löst ihopknycklad boll papper." Skicka honom till Akademien. Nu!

2. I inlägget "Dessa bittra människor" blev jag mycket nöjd över att inte vara den enda som blivit utsatt för den tjocke bulldogen till busschaufför. Tack Frick och Malmberg!

3. Något riktigt intressant som snart möter mig är inlägget "När blir man en alkis?" där en av mina högt skattade läsare Johan Frick bland annat skriver följande i sin kommentar:

"Själv tar jag faktiskt inte min flykt med hjälp av alkohol; å andra sidan får jag lätt ångestattacker osv, kanske är dumt men inte alkoholiserat; å andra sidan är jag ju som jag är.

Och jag "festar" väl i betydelsen sprit, fylla och spya några gånger om året - på sin höjd."

Anledningen till att detta är ett mycket intressant citat, som framför allt väcker många frågor, är att Frick - vad jag förstått och själv erfarit - i pricnip varje helg och inte "några gånger om året - på sin höjd" ohämmat omfamnar Bacchus. Det finns en rad möjligheter till varför denna faktakonflikt uppkommit:
a) Frick har förändrat sin instlänning till alkoholen sedan han skrev detta för ungefär ett halvår sedan.
b) Frick är schizofren
c) Någon som inte är Frick påstår sig vara Frick
d) Med tanke på att Frick använt "å andra sidan" två gånger i samma kontext - ett synnerligen ovanligt fenomen hos en annars förträfflig skribent - tippar jag dock på att Frick var full "i betydelsen sprit, fylla och spya" när han författade kommentaren.

4. Roliga kommentarer från inlägget "Hata mera!":
Rahn: "jag HATAR Fatman så innerligt (För er som inte känner till vem denna person är så är hans efternamn Engebring, mer behövs inte nämnas..)"
Olle: "Jag skulle nog lista mina hatobjekt så här:
1) Feta människor - Jag menar det är fan de och hundar som äter sig till döds, det säger ju en del om deras intelligensnivå.
2) Tröga kvinnor i 35-50 års åldern - Dessa sätter sig mer än gärna bakom ratten och gör sveriges vägar helt och hållet livsfarliga.
3) Vänsterextremister - Behövs någon motivering?"

5. Jouhaine gör en confession på inlägget "Dumma klasskamrater, döda kattkamrater och dyra gymkort" : "Jag älskar katter, jag är visseligen väldigt allergisk, och alla katter i världen tycks hata mig och river mig hela tiden, men jag älskar de ändå."

Underbart. Jag mår så bra av att läsa det där bara.

6. "De kallar det för selektiv perception" - bara för att många tyckte att det var intressant läsning.

7. "Varning för maffia" - bara för att jag tycker att det var ett kul inlägg.

8. En av de smartare kommentarerna jag fått, inte helt oväntat av min hjärnfrände Victor angående "Snart är det jul": "Givetvis har du rätt Daniel, och jag lider lite med dig - det är onekligen ett knepigt ämne att skriva om. Om man bestämmer sig för att bloggspy på julen och dess överdos av konsumtion låter man väldigt ofta som en *överdrivet anspråksfull* (Wiktionarys definition på "pretentiös") person. Det mest rebelliska jag kan komma på är således att börja älska julen."

9. Oscar påpekar ett fel och ställer, kanske ovetandes, en relevant filosofisk fråga: "Tja waern, undrar bara hur du bär dej åt när du sover till tolv men äter din frukost klockan elva?"

Det du Oscar, det ska jag lära dig när du blivit stor!

10. Fricks kommentar på "Halvtid i lyckofabriken" värmde. Hoppas inte att han var full när han skrev det: "Det du skriver är lika lättsmält att läsa som poesi från Boye. Du borde skriva oftare!"

11. Boris sätter fingret på något: "Det är underligt att lilla krogen alltid har det här utbudet av alternativa människor som bara finns där för att underhålla en...jag menar en kväll på lilla krogen (spelar ingen roll vilken dag i veckan för de är alltid där) motsvarar en månads utgång i resterande borås vad gäller entertainment..."

12. Anna, jag antar att det är Anna Nilsson men jag vet inte, kom med den mest ordbajsande kommentaren. I mitt fyndiga mothugg lyckades jag pinsamt nog stava fel till "jargong":

Anna: "Globaliseringen bidrar också till en konvergens av medieutbudet och nyhetsvärderingen, och bidrar till att de stora mediekonglomeraten aka männen med mkt flous får än mer makt över våra redan hjärntvättade hjärnor."

waern: "Det må jag säga, var en skärpt diagnos Anna. Låt mig gissa att du kallar dig rebell, har en intellektuell schargon och genomskådar hela byken utom din neuros."

Till mitt försvar kan dock hänföras att jag kom med en mycket välgenomtänkt kommentar på hennes blogg. En kommentar hon ännu inte svarat på!

13. Jag vill tacka min storebror för att han har börjat kommentara. Han blir - som sagt - snart frisk.

Jag vill också, när jag ändå håller på att vara klyschig, avsluta med att tacka alla som tar sig tid att läsa det jag har att skriva och framför allt ni som tar mod till er och kommenterar. Det gör allt så mycket roligare. Lite trist att det har börjat glesna med kommentarer på senare. Jag saknar framför allt Olle som brukade komma med oerhört kontroversiella och intressanta inflikningar.

2008 skall bli en framgångens år för maktjakt! Fortsätt att läs. Sprid den till era kompisar. Det kommer att bli good shit this year!

Jag var ute igår. Det var ungefär som vanligt, bortsett från att man betalade tvåhundra spänn i inträde och fick stå i kö en dryg timma innan man fick komma in i en lokal full av svettiga och överförfriskade människor där ölen kostade femtio kronor. När krogen så slutligen slog igen för kvällen hamnade jag på en efterfest där jag inmundigade rödtjut tills klockan blev fem på morgonen. Därefter gick jag tre kilometer i regn, sov i fyra timmar och vaknade med en sträv tunga. Man frågar sig varför, finner inget svar men gör likt förbannat samma sak året därpå. Man hade ju på något sätt ändå rätt kul. Jag antar att jag helt enkelt får acceptera att jag gillar svettiga och överförfriskade människor, köande och dyr öl. Annandagen förflöt för övrigt sedan lugnt och smärtfritt genom slötittande på Will Farrell-rullar.

Nu är det dags att rusta upp inför nyårsafton. Kanske handla något snyggt som kan täcka upp för ens förkastliga beteende. Skjuta upp lite koldioxid i atmosfären. Dricka lite bubbel och sedan vänja sig vid att det är 2008 och inte 2007.

Julen är över och i brist på snö samt brinnande engagemang känns det som att den bara blåste förbi lite lätt. Som en krusning på mitt sinneslugn, lämnandes få spår av sin blida visit. Det är ju inte så att man inte kan somna på natten dagen innan jul längre precis. Det tog en halvtimma efter det att jag vaknat innan jag kom på att det var julafton. Känns lite tråkigt att man blivit så blasé inför hela skiten. Att välja det andra alternativet, att fortfarande tro på tomten och bli betraktad som lätt sinnesrubbad vore kanske inte helt fel ändå.

För det är ju där allting börjar liksom; livets första besvikelse. Tomten - guden - visar sig vara en alkoholiserad granne, en tjock släkting eller i bästa fall din farsa. Det är där processen startar. Magin försvinner. Klapparna köps i affären, de tillverkas inte i tomteverkstaden. Det finns ingen jävla släde och de enda renar man ser röken av är de uppstoppade i galleriaentrén. Rudolf med röda mulen visar sig vara svag på lemonaden. Regnet öser ner och man inser att talet om dalande snökristaller är en myt som härstammar från den svunna tid då Astrid Lindgren var barn. Då vare sig pensionsfonder eller växthuseffekten ännu var uppfunna. När vi ändå snackar om djur som visar sig vara alkoholister, så var ju både griseknon och alla hönor inget mer än ett stort gäng suputer. Insikten om tomtens icke-existens blir liksom själva startskottet för det som sedermera kommer att göra en till en bitter gubbjävel som ägnar merparten av sin fria tid åt att skicka insändare till BT och beklaga sig över att ungar trampar sönder ens rabatter.

Apropå Astrid Lindgren så insåg jag för ett tag sen, att typ varenda unge i hela världen borde veta vad blodpalt är. Blodpalt är ju det som Emil tappar i Antons ansikte då han ligger nedanför köksfönstret och gottar sig i solens sken. Innan han gör det, dock, förklarar Astrid precis vad blodpalt är och eftersom att den filmen lär vara översatt till allsköns språk så bör blodpalt vara något som alla vet var det är men som ingen någonsin ätit. Snacka om onödig kunskap. Fan Astrid borde tänkt sig för. Tänk om hon bankat in något intressant i skallen på alla ungar istället, som vad kebab egentligen är gjort av. Eller hur det kommer sig att Anton alltid är så förbannat snål och sur.

När man blir äldre och inser att allt i ens barndom inte var så gulligt som man först trodde, är det inte undra på att ens hoppfulla visioner om framtiden går upp i rök. Imorgon är det juldagen. Årets utedag. I denna totala desillusion - där alla stora barn insett att Arne Wiese inte lever för evigt och att Kalle Ankas julafton inte är sådär fruktansvärt mysig och rolig - får man vända sig till något annat för att finna frid i själen. Buteljen - bevisligen - tycks i detta fall aldrig bli ointressant.

Vi ses på krogen. God jul!

Min bror har köpt en ukulele. En sån där liten gitarr. Lyckan är total. Jag har suttit och spelat de mest löjliga låtar med det mest löjliga sound, dygnet runt de senaste två dagarna. Ukulelen lyckades därtill att för en stund förvandla vårat hushåll till ett kollo a la sjuttiotalet. Jag spelade ukulele, brorsan spelade akustisk bas, farsan akustisk gitarr. Morsan och syrran sjöng. Vi hade bastat innan så jag satt klädd i en lila morgonrock. Morsan hade på sig något särkliknande plagg. Syrran var nyduschad. Brorsan satt i handduk. Vi spelade progglåtar. Vi gungade med i musiken sådär svärmiskt som man bara kan göra om man tillhör ett kollektiv. Det enda som saknades var proggiga rytminstrument som maraccas, ägg och tamburin sen hade känslan varit total.

Jag har nu jullov, vilket är obeskrivligt skönt. Tentan gick bra. Tentafesten gick bra med tendens till urspårning. Någon stal en plastgran från Konsum och släpade in i lägenheten. Jag försökte grädda pannkakor. Receptet: mjölk och mjöl samt ett ägg som jag tappade i golvet och skrapade ihop. Jag hittade dock ingen stekpanna så den givna succén uteblev. Jag somnade sex, vaknade halv nio, sprang till centralen. Min mun smakade som ett mögligt ostron och när jag skulle köpa vatten på pressbyrån så sa häxan i kassan att mitt kort inte funkade vilket gjorde att jag satt på tåget och luktade mögligt ostron i käften.

Snart är det julafton. God jul och tack för att ni läser och kommenterar då och då. Det är trevligt. Angående min bror så blir han snart frisk.

Jag har inte haft riktigt tid med bloggandet senare vecka. Jag går ju i skolan och åker tåg en hel del. Dessutom har jag gett mig ut i julhandeln. Två dagar har jag varit ute. Den första dagen fick mig att inse hur självisk jag är; jag köpte bara saker till mig själv.

Jag gjorde dock två tämligen desperata försök att reparera detta för att på så sätt försäkra mig om att jag trots allt kommer till himlen, även om jag inte är hysteriskt förtjust i att lista ut vad andra människor kan tänkas vilja ha när det är dags att fira Jesus födelsedag. Till att börja med erbjöd jag min sittplats på spårvagnen till två pensionärer. De blev väldigt glada och tackade hjärtligt då jag som ett föredöme för vår ungdom reste mig ur min sitts. När jag sneglade längre bak i spårvagnen fann jag dock att typ ytterligare tre säten var lediga. Jag ställdes inför ett dilemma: skall jag stå upp resterande av vägen för att fullfölja min goda handling, eller skall jag göra det som är mest bekvämast och helt enkelt gå och sätta mig? Jag valde det sistnämnda.

Den andra goda handlingen för dagen var provocerad av en sån där tjej som ville rädda världen. Tja, eller i detta fall Zimbabwe. Jag strosade som bäst runt på Nordstan, och jag såg förmodligen lättövertalad ut, för hon kom fram till mig och började prata med 500 ord per minut. Munnen gick i ett. Hon pratade om HIV, hon pratade om svält, hon pratade om utbildningsnivåer. Jag kände att jag inte hade tid att stå där hela dagen och lyssna och avbröt henne vänligt med: hur mycket pengar vill du ha? Minimibeloppet var 50 kr och, tja, efter att ha stått och lyssnat på henne i fem minuter där hon knappast kan ha hunnit andas in mer än två-tre gånger var det snarare av sympat för henne än för AIDS-offren i Zimbabwe som jag gav en almosa.

Idag var jag återigen ute och kikade prylar ett slag efter skolan. Jag förberedde mig minutiöst genom att tillsammans med Rahn luncha på haket X (jag kan i rädsla för dödstraff inte publicera namnet på stället). Och jag vet egentligen inte varför, men möjligen hade jag blivit påverkad av afrika-tjejens tjat om matutdelning, för jag glömde helt bort det där med att man faktiskt skall betala efter sig då man käkat på restaurang. Så i lugn och ro tog vi på oss våra kläder och lämnade lokalen utan att ha betalat ett öre för måltiden. Inte förrän vi befann oss på tryggt avstånd insåg vi vårat klavertramp. Efter moget övervägade valde vi att inte återvända och göra rätt för oss. Det var en skön upplevelse att känna hur de stulna kolhydraterna pumpade i blodet genom kroppen. Jag tycks bara vara bra på att göra onda saker; när jag försöker vara snäll går det åt helvete, men när jag gör ont så går det som på räls. Ungefär som Percy Nilegård. Obotligt ond.

Jag har fullt upp den här veckan. Personalfest på onsdag. Återkommer eventuellt med en rapport om denna. Firmafester är ju så att säga ett fenomen. Sen har jag tenta på fredag. Återkommer inte med en rapport om denna. Nu är det god tid att sova.

Vi lever i en ny tid. Den ekonomiska och kommunikativa tillväxten har provocerat fram en globaliserad marknad som medför många möjligheter, men också många problem. Ibland får denna på flera vis ohämmade och nyckfulla mekanism minst sagt oförutsägbara följder. Vem hade för hundra år sedan i sin vildaste fantasi kunnat tro att en gyllene mås med en grotesk clown på ryggen skulle sprida skräpmat världen över? Eller att det skulle vara billigare att skeppa sten från Kina och använda den i Sverige än att bryta den här? Det är galet. Det är ju för fan sten. Sten finns ju över allt. Det känns som att vi badar i sten i det här jävla landet, läs bara "Utvandrarna" där man får lämna hus och hemman för att det är mera sten i jorden än jord. Om någon skulle ha sagt till Columbus att vi om dryga femhundra år skulle hämta sten från Kina så hade han nog kallat oss galna. Och det kanske vi är förresten, men det är en annan fråga.

Hur som haver. Globalisering har fått oanade konsekvenser som ibland är mindre roliga och ibland mer roliga. Jag tänkte för en stund låta andra människor prata om de mindre roliga och istället ägna mig åt en av de mer roliga. Förvisso tycker nog inte alla att den är mer rolig, många tycker nog att den rent av är mycket mindre rolig. Men jag tycker att den är mer rolig och det är vad som är väsentligt. Låt mig nu efter denna kavalkad av snurriga upprepningar börja min lilla utläggning om en mer rolig konsekvens av globaliseringen:

Jag hörde för ett tag sedan på nyheterna att kopparstölderna har skjutit i höjden. Det handlar inte främst om stora tillslag där man stjäl typ tonvis med koppar, utan det är framför allt småtjyvandet som har ökat. Det vill säga, någon plockar ner stuprören från en villa, handtagen på dörrar eller olika kablar för att sedan sälja det till skrothandlare. Jag blev ganska förvånad när jag hörde om det. Vem fan snor stuprännor för att sälja liksom? Det var mestadels missbrukare, tydligen, och den ökade frekvensen av stölder troddes bero på att kopparpriset på den globala marknaden tredubblats under en period av ungefär ett år. Man får idag ungefär trettiofem kronor för ett kilo koppar.

Anledningen till de ökande priserna, i sin tur, är att Kinas ekonomi växer som en nyrakad raggarsträng (det vill säga fort). Kineserna, de stackarna, har tydligen ont om egen koppar och måste därför köpa vilket alltså i förlängningen har lett till att stackars Svenssons fått sina stuprör nedmonterade av knarkare. En del av kopparen borde emellertid komma tillbaka. Kineserna bygger ju TV-apparater och man har ju en del koppar i en TV. Med tanke på hur galna vi blivit i att handla platta skärmar så får vi tillbaka våra egna stuprännor nedproppade i en TV. Det luktar lite win-win-situation här. Knarkarna får råd med en ny sil, kineserna får köpa billigare koppar och vi får våra lyxiga TV-apparater billigare. Att våra stuprör ryker på köpet är egentligen inte så farligt. De flesta behöver ändå nya.

Mitt råd är att köpa dem i plast den här gången. Det lär dröja innan man börjar stjäla plast för att sälja till Kina. Men man vet ju aldrig, sådan är kapitalismen.

Deltagare:
Tjock kille med keps, nedan benämnd "TKmK"
Jag, nedan benämnd "Jag"

Bakgrund:
Jag och en gladlynt skara polare hade som så många gånger förr mellanlandat på Lilla krogen för att dricka varandra till och inandas det totalt underbara persongalleri som Lilla krogen brukar bjuda på. Det visade sig bli mycket lyckad sektion, där vi bland annat träffade en kille som kallade sig Micke. Ingenting känns visserligen säkert, med tanke på att Micke var kronisk mytoman. Det är dock en annan historia. När vi så slutligen gick därifrån blev jag sist kvar och innan jag hinner lämna Lilla krogen förs följande dialog:

TKmK: Ôj, du där!
Jag: Jag?
TKmK: Ja, du!
Jag: Ja?
TKmK: Nästa gång ni är här så får ni fan se till att vara tystare. Det är fan inte bara ni som är här.
Jag: Det här är faktiskt en krog och det är lördag. Jag tror nog att man får räkna med att folk väsnas en del då.
TKmK: Ni ska hålla käften sa jag. Sluta kaxa dig. Det är fan inte bara ni här inne.
Jag: Jag ska tänka på det till nästa gång, men vore det inte bättre om du hade sagt åt oss när vi var här istället för att komma fram med det nu? Vad är liksom meningen?
TKmK: Du ska inte vara så jävla kaxig!
Jag: (vänder mig till de andra i TKmK:s sällskap) Jag vet inte vad ni tycker, men i det här fallet så är det väl knappast jag som är den kaxige.
TKmK: Vill du gå ut och snacka om det här eller?
Jag: Nej, det vore så onödigt om vi slogs så att polisen skulle behöva lägga sig i det här.
TKmK: Hotar du mig med polisen? Är det enda du kan din jävla överklassunge?!
Jag: Jag är nog inte rikare än du. Jag är en fattig student.
TKmK: Du, hade du varit i mitt område hade du haft en flaska i huvudet nu!
Jag: Jaha, ja det kanske är så ni löser problem där du bor.
TKmK: Käft på dig, stick härifrån!
Jag: Ja, jag ska gå nu. Ha en trevlig kväll.
TKmK: Du ska sluta vara så jävla kaxig!
Jag: Jag önskade dig bara en trevlig kväll.
TKmK: Käft! Stick härifrån.
Jag: Ja, jag ska gå. Ha en trevlig kväll som sagt. (lämnar Lilla krogen för nya äventyr)

Det var ett par dagar sedan jag senast bloggade. Anledning till denna febrila inaktivitet (ojsan) är kort och gott att skolarbetet har krävt sin tribut denna vecka. Jag har, tillsammans med fem andra människor, suttit och svettats i ett grupprum om 10 kvadratmeter mellan tio på morgonen och fem på kvällen. Mycket koldioxid, lite syre. Jag skulle kunna dra ett så kallat mörkt skämt i detta sammanhang, men avstår av etiska skäl.

Nåväl, jag hoppas inte att ni har svikit mig i denna svåra tid, för jag har något viktigt att berätta. Jag i tidigare sammanhang presenterat min totalt revolutionerande idé om hur skolpolitiken bör föras. Jag har nu funderat lite så att säga "utanför ramarna" för den förutsägbara debatten om vårdfrågan och kommit fram till en betydligt bättre - och mer tidsenlig - lösning än vad de etablerade partierna som formligen drunknar i gamla hjulspår.

Processen är enkel men genialisk. Först hittar man ett problem, i detta fall sjukvården. Därefter gör man en lista på vad som idag är på tapeten för att kunna hitta en lösning på problemet. Till att börja med övervägde länge och väl om det inte vore en klok idé att göra slå ihop sjukhusen med stora klädaffärer - typ NK - där man kunde få sin arm gipsad i samband med att man shoppade. Man hade då också erbjudits stora möjligheter att matcha gipset, sin nya rullstol, kryckorna eller den nyamputerade armen med de kläder man köper. Både tidssparande och bra för smaken. Dessutom är det högst sannolikt att sjukhusens patienter och personal - som väl knappast är kända för att vara välklädda - skulle se betydligt mer propra ut. Jag menar, förvisso kanske det inte är lika bekvämt att dö i hjärtinfarkt iklädd en Gucci-kostym som i sjukhusets "one-size-tusen-gånger-tvättade-och-använda -kalsonger". Men en hjärtinfarkt är nog aldrig bekväm och om man ändå ska dö så kan man ju dö med stil i varje fall. Kanske hade man därtill kunnat rädda Anna Lindh om man hade haft detta system!

Idén föll dock då jag insåg att en läkare klädd som en lönnmördare skulle få åtminstone mig att bli lite orolig. Jag kom därför att avfärda förslaget för ett annat genialiskt sådant. Jag tänkte på att man kunde utnyttja "gör-det-själv-trenden" för att effektivisera sjukvården så att vi kan få ytterligare pengar till skattesänkningar. Genom att TV4 lanserar ett program som heter något i stil med "Äntligen Astma" där man successivt lär upp det svenska folket i läkarkonstens alla härligheter. I samband med programmen skall man hårt annonsera små "läkar-kit" som innehåller det man behöver för att genomföra det man visar upp i dagens program. Leveransen är snabb och enkel, var man än bor. På så vis skulle vårdkostnaderna minimeras samtidigt som vårdapparaten decentraliseras utan att det sker på bekostnad av effektivitet eller kvalitet. Dessutom skulle de auktoriserade läkarnas i det närmsta gudomliga status reduceras, vilket vore bra för klassutjämningen.

Jag är tveksam om Martin Timell skulle vara programledare. Han är förvisso en känd och populär profil, men om folk började blanda ihop det han gör i "Äntligen Hemma" med "Äntligen Astma" kunde det onekligen tänkas leda till en del missöden. Som att någon försöker spika ihop sitt brutna ben eller vice versa att någon ger sig på att gipsa benen på sin trasiga stol.

Nej, det får bli ett helt nytt koncept. Kanske skulle Peter Jihde hålla i själva programmet medan erfarna läkare ger svenska folket instruktionerna. Programmets paroll skulle vara "Det skall vara roligt att vara sjuk" och sändas prime time tre gånger i veckan. Inom tio år skulle Sverige vara världens mest välmående land med världens lägsta vårdkostnader. Michael Moore skulle tvingas göra "Sicko 2" där han använde Sverige som det perfekta exemplet på bra sjukvård.

Vad säger etablissemanget om detta förslag?

Klockan är 09.12 och jag sitter som så många gånger förr på det tåg som skall ta mig till Göteborg. Vinter, snö, kyla och mörker står för dörren. Årets mest intetsägande månad är strax slut och jag antar att det så snarligen är dags att låta sig ryckas med i jul- och nyårsförberedelserna. Det har varit en speciell höst. Efter student och champagneyra har många saker satts på sin spets. Folk man tidigare träffat till vardags försvinner; till ett annat land, en annan stad eller helt enkelt till en ny fas i livet. En ny fas, där man själv inte ens spelar en sketen statistroll. Samtidigt fylls ens egen tillvaro med nya figurer att bekanta sig med; att beundra eller att hata, att intressera sig av eller att strunta i, att förfölja eller att undvika.

Jag har pluggat drygt en halv termin på juristprogrammet. Ibland frågar jag mig om det var ett klokt beslut; mitt val av utbildning kändes litet som ett vägskäl - streber eller bohem? Jag vill kunna kombinera de båda levnadssätten, det har jag alltid velat, men hittills känns det snarare som att jag blir mer ambivalent än något annat. Mystisk och kanske till och med en aning slug. Hör inte riktigt hemma på någon plats i samhället. En parveny bland strebers, en kvasimänniska bland bohemer.

Jag har kommit på mig själv med att kalla både Borås och Göteborg för "stan" och det lär väl bara vara en tidsfråga innan Borås bara är Borås och Göteborg blir stan. Jag trivs och vantrivs. Allt har sin finess, så även Borås. Jag har mina vänner där och det känns inte som om att jag för tillfället mäktar med att ordna några dylika i staden till väster. Samtidigt är det väl bara en fråga om tid och Göteborg har definitivt sina fördelar. Definitivt. Men Borås har ju Knalleland. Och Textilmuseet, Borås Arena, Sandwalls plats och det lilla barnet i koppar som står på södra torget. För att inte tala om Viskan. Det är jag och Peter Siepen som återvänder till Borås när vi känner oss små.

Tåget stannade just till vid Hindås. 36 kilometer från Borås - 36 kilometer från Göteborg, står det på den nötta skylten vid den gamla stationen. Mittemellan. Jag slås av allegorin: jag befinner mig i Hindås på flera plan i livet just nu.

Att känna sig som kung är billigare än man tror. För fem kronor kan man nämligen gå på toaletten på NE-terminalen. Efter att man betalat denna försumbara summa till personen som jobbar med att ta betalt för att man skall få gå på toa - ett minst sagt hedersfyllt yrke - äntrar man något som snarare liknar en salong än en toalett. Stilrent kakel, växter, statyer och akvarium dekorerar klosetten mycket elegant, vilket ger ett mycket pittoresk intryck. Fridfull musik strömmar ur högtalarna. Till och med de små blåa tvålarna i pissoaren ser fräscha ut. Kort sagt; man pissar kungligt. Bara tanken på att det finns folk anställda endast för att bistå en med ett njutbart toalettbesök gör att man känner sig oerhört tillfreds. En genuin kundhänsyn med personligt bemötande istället för en skitig toalett med en sådan där jävla automat som bara kan ta femkronor.

Det enda jag upplevt som överträffar NE-terminalens WC-standard var då jag på Harrolds betalade 1£ för ett toabesök. Då stod det en man i smoking och höll i handduken. Trägårn-toalettens antites. Helt klart värt pengarna. Det är de små sakerna som gör skillnaden, liksom.

Jag har dock svårt att tro att tjänsten bedrivs med någon slags lönsamhet. Ponera att en ansälld - jag har till och med sett dem vara två - kostar ungefär 200 kronor i timman med alla sociala avgifter och annan skit. Dessutom måste själva driften i sig kosta en del. Rengöringsmedel, små blåa tvålar, fiskmat etc. Varje kund betalar fem kronor och den del av den summan borde vara moms. Momsen ligger på 25% ungefär, om toalettavgiften inte kan räknas som kulturmoms (vilket det definitivt borde!) som ligger på 6%. Det är definitivt en kulturell upplevelse. Skit samma, det borde ju ändå inte gå runt så att säga. Förmodligen är det så att kommunen finansierar lyxtoaletterna. Helt klart ett klokt sätt att använda skattemedel på.

Slutsats: Vote for Göran Johansson - han må vara främlingsfientlig, men hur illa det än går med allt så ser han till att det räcker med en femma för att lysa upp den gråa vardagen. Oerhört humanistiskt!

Det finns människor som får betalt för att tycka saker i kvällstidningar. Genom att vara allmänt syrliga och jävliga bestämmer de vad som är inne respektive ute, på och av. Om jag haft detta jobb hade jag, förutom att placera mig själv och folk med samma yrke på utelistan, även konstaterat att Peter Siepen är jävligt ute. Hur skulle det annars komma sig att jag två gånger har sett honom i Borås under den senaste månaden

Första gången var på tåget hem från Göteborg. Jag var först inte riktigt säker, men efter att ha glott lite mera än vad jag som tänkande människa borde när jag tror mig se en människa som honom, var jag totalt säker. Jag hade förvisso redan haft litet på känn att Siepen knappt kunde räknas som B-kändis längre, men att han skulle behöva åka tåg mellan Göteborg och Borås hade jag ändå svårt att tro. Hur som haver, där satt han, och min teori som berör dels Peter Siepen och dels boråsare började växa fram. En teori vars sanning jag blev än mer övertygad om sen jag såg honom spatsera in på Café Viskan iklädd sjörövarhatt, då jag var där och lunchade häromdagen.

Teorin ser i varje fall ut ungefär såhär: Jag har fått klart för mig att Siepen besöker Borås ganska så frekvent. Man undrar givetvis varför; vad har Borås att erbjuda som gör att denne man söker sig hit? Knalleland, regn, det enorma krogutbudet som Stockholm saknar eller kanske Viskan grönbruna vaten? Förmodligen inte. Den mest troliga slutsatsen är att Peter Siepen söker sig till Borås är för att han inte längre är inne i Stockholm. Jag skulle gissa att han snarare är totalt ute. Då passar Borås perfekt. I den boråsiska mentaliteten ingår nämligen generellt en total beundran för alla som varit på TV, oavsett anledning. Stureplanstörsten är enorm. Peter Siepen är en stjärma. Borås vill ha Peter Siepen.

På samma sätt är Siepens livt helt och hållet beroende av att folk vet vem han är. Han är en riktig kändis; en person som ser ett självändamål i att vara känd och därefter vill utnyttja det maximalt. När Stockholm börjar ge den snart 45-årige narcissisten kalla handen måste han dra någonstans där folk ännu inte insett hans förfall. Någonstans där han fortfarande blir bjuden på Gin & Tonic, kan ligga med tjejer i tjugoårslåldern och där folk höjer på ögonbrynen då de får syn på honom. Det är här Borås kommer in i bilden. Peter Siepen vlll ha Borås och Borås vill ha Peter Siepen.

Den bild som jag fått av Peter Siepen som en totalt skamlös utnyttjare av sitt kändisskap bekräftades då jag i researchsyfte besökte hans hemsida. Där finns bland annat en länk där du kan fylla i ett formulär för att få dejta Siepen. Bara det är sorgligt, men att hela formuläret inleds med "Välkommen till Date me! Här får du chansen att träffa en riktig kändis." gör att jag som en person som vill tro på mänskligheten nästan börjar gråta. Inte för att Peter Siepen är tragisk - vilket han förvisso är - utan snarare för att det förmodligen finns människor som fyller i formuläret för att träffa denne riktiga kändis. Vi talar om att Homo sapien genomgått en hundratusenårig kulturell utveckling, men ibland undrar man om det verkligen är sant.

Det skulle kunna vara så att Siepen själv är medveten om hur fullständigt ynklig hans karaktär är och därför driver med hela konceptet. Det skulle väl kunna ge honom några poäng, men det är som sagt fortfarande inte Peter Siepen som är den mest tragikomiska figuren i sammanhanget. Det är nämligen de människor som gör att Peter Siepen överhuvudtaget existerar. Boråsarna, folket som fyller i hans dejtformulär och - inte minst - folk som sitter uppe klockan halv ett på natten och skriver om honom.

Moderater. Vänsterpartister. Folkpartister. Miljöpartister. Centerpartister. Kristdemokrater. Socialdemokrater. Så kallar vi dem som sitter i vår riksdag. En och annan politisk vilde också. "Politisk vilde" låter kanske skräckinjagande, men när jag säger att Gudrun Schyman var en sådan så kanske ordet mister litet av sin dignitet. Gudrun Schyman må vara vild, men knappast skräckinjagande på det skräckinjagande viset liksom. I vilket fall så tänkte jag stänga av politiken och istället delge en ganska så intressant sak som jag lärt mig på min utbildning hittills. Det handlar om riksdagsledamöter, vilket givetvis är en mycket tråkig utgångspunkt. Dock är just det här både intressant och roligt.

Jag tänkte nämligen berätta litet om en riksdagsledamots anställningsvillkor. De har inga tråkiga svensson-kollektivavtal utan de fanskapen flashar genom att ha sitt anställningsskydd stadagat i svensk grundlag. Detta innebär bland annat att deras lön är i nivå med en ordinarie domare, vilket innebär att man som riksdagsledamot garanterat cashar in runt femtio lök i månaden. Garanterat; de behöver alltså inte lyfta ett finger för att få drygt trettiotusen netto varje månad. De kan således rent teoretiskt åka ner till Copacabana, dricka Piña Colada, kolla på lättkllädda tjejer, sola och samtidigt tryggt lyfta den minst sagt hyfsade lönen varje månad. Underbar tillvaro. Det enda sätt på vilket en riksdagsledamot kan bli "uppsagd" är nämligen om han gör det frivilligt eller om han begår något väldigt olagligt.

Låt mig förse hela grejen med lite mer realism för att belysa vilka möjligheter detta bereder: om vi antar att fem miljoner svenskar röstar i riksdagsvalen varje år, och vi bortser från allt krångel med olika räkningsmetoder, så skulle det krävas ungefär fjortontusen röster för att bli invald i riksdagen. Det känns inte helt omöjligt, och är definitivt värt besväret om man ser till de glassiga arbetsförhållandena man sedan kan njuta av. Ingen gnällig chef som kan hota om uppsägning för några små förseelser. Inga usla arbetsförhållanden. Förvisso hade väl svenska folket rasat mot en då Aftonbladet publicerat bilder där man ligger och sippar i sig drinkar för skattebetalarnas pengar, men jag tror att man faktiskt skulle kunna göra en grej av sin lathet. Ungefär som Robinsson-Herman om ni minns honom. Robinsson-Herman var bara slö och sket i allt och vann på så sätt en hel massa fans. På samma sätt kan man nog som riksdagsledamot glida igenom tillvaron och vinna en hel del sympatier. Kanske till och med bli omvald.

Vi hade en kille på vår utbildning som stod som reserv till riksdagen. Han kom in i församlingen häromveckan och valde att tacka ja. Hade jag varit som honom hade jag sett det som ett utmärkt tillfälle att dryga ut studiemedlen, det vill säga, tacka ja till själva uppdraget och sen skita i allting. Det hade i praktiken ungefär varit som att vinna på triss, femtiotusen i månaden i fyra år. Man hade kunnat vara kung i baren varje kväll.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här, förutom möjligtvis att det är riktigt bra att vara med i riksdagen och att blogginlägg nog inte bör skrivas när man just kommit hem från krogen. Men någon gång måste man ju prova på det också!

Jag såg på "Bonde söker fru" i förrgår. Jag var uttråkad och morsan kollade, så jag tänkte att vafan, hur illa kan det vara? Jag var naiv. Jag kastas rakt in i en scen där en stycken stereotypt töntig man har blivit satt i en situation där han skall välja bort en av tre brudar som är tänkta att bli hans framtida fru.

Det är mycket jag inte förstår när jag ser detta. Jag förstår dels inte varför tjejerna ifråga ställer upp på att vara med i TV och "tävla" om en kille. En kille som dessutom förmodligen aldrig haft en tjej, vilket rimligtvis bör ha en anledning. Så fort ett par TV-kameror kommer dit så blir denne man dock helt plötslitg Don Juan med ett helt gäng med damer som är övertygade om att han är kärleken i deras liv. Eller är det kanhända TV-kamerorna de är kära i?

I vilket fall, jag tror att han hette Fredrik, var helt knäckt eftersom att han inte visste vem han skulle välja, vilket var helt förståeligt. Han var en snäll människa, det såg man på honom, och att han skulle kunna göra ett sådant val utan problem när han tidigare inte fått välja alls var så att säga inte någon överraskning. Så där sitter Fredrik som ett fån inför en stor del av svenska folket och vänder in och ut på sig själv. Några skrattar, några dras med i hans dilemman andra suckar lite lätt. Vad är det här för jävla skit?! tänker jag.

Hur sannolikt är det att Fredrik kommer att fungera ihop med den tjej han träffar via denna freak-show? Jag skulle säga att det mest troliga är att Fredrik kommer bli sårad för livet i slutändan. Men vem fan bryr sig egenltigen? TV4 drar ju in reklampengar, Aftonbladet får något att skriva om, tjejerna som nu flockas runt Fredrik får sina minuter i rampljuset och svenska folket får något att engagera sig i. Att en och annan människa krossas på vägen är ju inte väsentligt egentligen. Han ställde ju upp frivilligt. Han får skylla sig själv helt enkelt.

Jag antar att lejonparten av mina läsare kände sig dödligt träffade då jag gav p-tidningsbranschen en känga. Trots väldigt goda möjligheter att komma med fyndiga kommentarer uteblev dessa och jag kan givetvis endast tolka denna förtegenhet på ett vis. Jag har förövrigt blivit sjuk, vilket hotar helgens planer om utgång och andra trevligheter. Eftersom att jag varken har TV 3, TV 5, Canal+, TV1000 eller en dansande iller som kan underhålla mig är jag givetvis också mycket uttråkad.

Nu skulle jag haft min enkätunderöskning oifylld. Jag önskar nästan att den hysteriska bruden från SOM-institutet kunde ringa och påminna mig om den. Jag skulle nog skrämma henne om hon ringde nu, genom att vara så trevlig att hon förmodligen skulle tro att jag inte hade en enda vän på hela jorden. Kanske ett bra sätt att bli av med telefonförsäljare förresten. När jag var liten skrev jag en gång en lista på saker man kunde hitta på när man inte hade något att göra. Typ: klättra i träd, spela Monopol eller bygga en koja. Jag skulle behövt den nu.

Världen var nästan oförskämt okomplicerad på den tiden. Framför allt var man betydligt mer lättroad och dessutom kunde man göra saker som, tja, i varje fall skulle betraktas som suspekta om man gjorde idag. Skulle jag gå ut och klättra träd ett slag skulle nog inte bara mina föräldrar utan till och med skatorna i granen mitt emot titta undrande. Hade jag byggt en ekorrfälla som farmor slog sig halvt fördärvad idag - och inte för tolv år sedan - så hade det inte varit samma sak. För er som undrar hur en ekorrfälla ser ut så vill jag minnas att den bestod av ett cykelställ, ett kaningaller samt en balja. Jag har patent, så det är ingen idé att försöka stjäla den.

När man tänker på sånt här, så handlar det nog inte alltid om att man är nostalgisk, utan snarare om att varje tid - varje period i ens liv - har sin finess. När jag var fjorton kunde ett sexpack folköl på en kal uteplats i tio graders kyla vara något fantastiskt. Det skulle jag inte tycka idag. Det handlar nog lite om samma känsla som när det för första gången på året har kommit riktigt mycket snö. Betrakta det orörda, rimfrostskimrande höljet ett par sekunder innan man rusar ut och trampar ner det. Trampar ner det orörda. Men när allt väl är nedtrampat så blir det aldrig riktigt samma sak igen.

Frågan är om inte hela livet just går ut på att finna nya platser med nyfallen snö att trampa ner. Och om det i så fall handlar om att det ständigt blir svårare - att det ständigt krävs mer - för att hitta dessa orörda plättar med pudersnö. Jag tror att jag för tillfället just har svårt att hitta nya platser, och än värre, när jag väl hittar ett schysst ställe så vågar jag inte riktigt rusa rakt ut i nysnön lika hämningslöst som förr.

Jag ber om ursäkt för mitt svårmod. Jag är under behandling och lär snart kunna producera något banalt igen!

Klockan är 09.12, jag sitter på tåget till Göteborg och mår allmänt måndag. Fast det är tisdag. Efter att mitt senaste blogginlägg försvann i det vi kallar cyber-rymden har jag känt att det är någonting som tyngt mig. Något har fattats i mitt liv. Därför tänkte jag nu ge mig på den otacksamma uppgift som det innebär att restaurera ett inlägg.

Jag tänkte skriva om en man som jag träffade, eller snarare observerade, då jag utförde mitt ädla uppdrag som servicebiträde på Shell-butiken i Viared. Jag brukar av högst naturliga skäl inte blogga om mitt jobb. Dels mår jag inte bra av att skriva om det och dels tror jag inte att ni mår bra av att läsa om det. Det är vare sig intressant eller roligt helt enkelt. Ibland tvingas jag dock att göra undantag. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag stod alltså i kassan och bistod mina kunder med service av hög klass. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden av följande två anledningar:
1) Han hade en yvig, brun mustasch och en karakteristisk långtradarchaufförsölmage
2) Mannen lade upp följande varor på disken: 1 st. falukorv, 1 st. paket knäckebröd samt 1 st. nummer av "Lektyr?" (dirty mag).

Jag tänker utifrån dessa två uppgifter låta mina fördomar eka i salen. Jag rekommenderar därför er som just nu äter, nyss har ätit eller inom den närmsta timman tänkt att äta, att helt enkelt vänta med att läsa. För er som av någon totalt oförståelig anledning tror att jag är någon typ av helgon ger jag er rådet att inte läsa alls. Jag måste nämligen avslöja saker om mig själv nedan, som inte går hand i hand med ett helgons dygder.

Förutom det smått komiska i detta inköp blir det vid närmre eftertanke nämligen också mycket osmakligt. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad manen med den yviga, bruna mustaschen hade tänkt att göra med sina varor. En bild projicerades i min skalle. Jag såg mannen med den yviga, bruna mustaschen sitta i en trång lastbilshytt. I den ena handen håller han ett knäckebröd och i den andra falukorven. Han tuggar frenetiskt. Knäckebröd och korv fastnar i hans yviga, bruna mustasch och faller ner och lägger sig på hans långtradarchaufförsölmage. I knät har han sin Lektyr som han noggrant granskar med sina insjunkna pilska ögon. Hytten fylls av odören av svett, falukorv och fis. Usch.

Jag förstår mig inte på människor som betalar dryga hundralappen för en porrtidning. Magasin likt Lektyr är schaskiga och avtändande. Jag tycker synd om kvinnorna, männen, de patetiska journalisterna som författar de urusla artiklarna och jag tycker framför allt synd om dem som finner något nöje i att läsa dem. Den någorlunda fräcke tänker nog tanken: hur kan han veta detta? För det första; varje normal man i övre tonåren har någon gång tittat i en porrtidning. För det andra: för att på svar på den fråga som höll på att driva mig till vansinne - frågan om vad det är som gör att dessa tidningar säljs så dyrt - bläddrade jag i rent utforskningssyfte (faktiskt!) igenom ett porno mag på jobbet för ett par månader sedan. Jag fann snart till min stora glädje (och sorg) snart svaret på frågan: kontaktannonserna.

Med en blandning av chock, förtjusning och rent äckel betraktade jag deras konstruktion. De var, som ni kanske redan förstått, inte av standardformatet á skogspromenader och mysiga hemmakvällar. De innehöll i rak motsats ingen text sånär som en kod. Istället bestod annonsen av vederbörandes könsorgan. Inget ansikte, ingen överkropp, inga ben. Just simply the cock. Chockannonseringens yttersta exempel.

Jag vet att det är fult att sparka på dem som redan ligger, men finns det inte mycket goda skäl att ifrågasätta de urvalskriterier som de kvinnor som annonserna riktar sig till har? Okej, size might matter, men när man med pillen som enda måttstock skall välja en partner börjar det osa lite ointelligens. För att inte säga mentalsjukdom.

Jag menar, även mannen med yvig, brun mustasch kan ha en riktigt fräsch balle. Det är inte ens omöjligt att den mest kompetenta snorren i hela tidningen är ägd av mannen med yvig, brun mustasch. Då kan Björn Rosenström slänga sig i väggen när han snackar om att ha blivit lurad (förlåt, var bara tvungen att göra den allusionen), för ingen kvinna i sina sinnes fulla bruk skulle vilja dela lastbilshytten med honom. Trots eventuellt dolda kvaliteter.

Så. Jag har offrat mig för mänskligheten. Kanhända att en och annan moralist kommer att titta snett på mig hädanefter eftersom att jag underlät mig att ens slå upp en sådan syndig tidning. Men nu har jag i varje fall gett alla undrande svaret, så att dessa på så sätt slipper att begå denna hemska gärning.

Jag hade suttit i en dryg halvtimma. Jag hade skrivit något roligt. Sen stängde sig datorn av automatiskt (det är en PC.) Klockan är halv tolv och jag tänker inte restaurera inlägget ikväll. Jag gör det imorgon, eller snart någon gång. Håll ut, för det är vidrigt och äckligt men kul.