Julen är över och i brist på snö samt brinnande engagemang känns det som att den bara blåste förbi lite lätt. Som en krusning på mitt sinneslugn, lämnandes få spår av sin blida visit. Det är ju inte så att man inte kan somna på natten dagen innan jul längre precis. Det tog en halvtimma efter det att jag vaknat innan jag kom på att det var julafton. Känns lite tråkigt att man blivit så blasé inför hela skiten. Att välja det andra alternativet, att fortfarande tro på tomten och bli betraktad som lätt sinnesrubbad vore kanske inte helt fel ändå.

För det är ju där allting börjar liksom; livets första besvikelse. Tomten - guden - visar sig vara en alkoholiserad granne, en tjock släkting eller i bästa fall din farsa. Det är där processen startar. Magin försvinner. Klapparna köps i affären, de tillverkas inte i tomteverkstaden. Det finns ingen jävla släde och de enda renar man ser röken av är de uppstoppade i galleriaentrén. Rudolf med röda mulen visar sig vara svag på lemonaden. Regnet öser ner och man inser att talet om dalande snökristaller är en myt som härstammar från den svunna tid då Astrid Lindgren var barn. Då vare sig pensionsfonder eller växthuseffekten ännu var uppfunna. När vi ändå snackar om djur som visar sig vara alkoholister, så var ju både griseknon och alla hönor inget mer än ett stort gäng suputer. Insikten om tomtens icke-existens blir liksom själva startskottet för det som sedermera kommer att göra en till en bitter gubbjävel som ägnar merparten av sin fria tid åt att skicka insändare till BT och beklaga sig över att ungar trampar sönder ens rabatter.

Apropå Astrid Lindgren så insåg jag för ett tag sen, att typ varenda unge i hela världen borde veta vad blodpalt är. Blodpalt är ju det som Emil tappar i Antons ansikte då han ligger nedanför köksfönstret och gottar sig i solens sken. Innan han gör det, dock, förklarar Astrid precis vad blodpalt är och eftersom att den filmen lär vara översatt till allsköns språk så bör blodpalt vara något som alla vet var det är men som ingen någonsin ätit. Snacka om onödig kunskap. Fan Astrid borde tänkt sig för. Tänk om hon bankat in något intressant i skallen på alla ungar istället, som vad kebab egentligen är gjort av. Eller hur det kommer sig att Anton alltid är så förbannat snål och sur.

När man blir äldre och inser att allt i ens barndom inte var så gulligt som man först trodde, är det inte undra på att ens hoppfulla visioner om framtiden går upp i rök. Imorgon är det juldagen. Årets utedag. I denna totala desillusion - där alla stora barn insett att Arne Wiese inte lever för evigt och att Kalle Ankas julafton inte är sådär fruktansvärt mysig och rolig - får man vända sig till något annat för att finna frid i själen. Buteljen - bevisligen - tycks i detta fall aldrig bli ointressant.

Vi ses på krogen. God jul!