Jag har inte haft riktigt tid med bloggandet senare vecka. Jag går ju i skolan och åker tåg en hel del. Dessutom har jag gett mig ut i julhandeln. Två dagar har jag varit ute. Den första dagen fick mig att inse hur självisk jag är; jag köpte bara saker till mig själv.

Jag gjorde dock två tämligen desperata försök att reparera detta för att på så sätt försäkra mig om att jag trots allt kommer till himlen, även om jag inte är hysteriskt förtjust i att lista ut vad andra människor kan tänkas vilja ha när det är dags att fira Jesus födelsedag. Till att börja med erbjöd jag min sittplats på spårvagnen till två pensionärer. De blev väldigt glada och tackade hjärtligt då jag som ett föredöme för vår ungdom reste mig ur min sitts. När jag sneglade längre bak i spårvagnen fann jag dock att typ ytterligare tre säten var lediga. Jag ställdes inför ett dilemma: skall jag stå upp resterande av vägen för att fullfölja min goda handling, eller skall jag göra det som är mest bekvämast och helt enkelt gå och sätta mig? Jag valde det sistnämnda.

Den andra goda handlingen för dagen var provocerad av en sån där tjej som ville rädda världen. Tja, eller i detta fall Zimbabwe. Jag strosade som bäst runt på Nordstan, och jag såg förmodligen lättövertalad ut, för hon kom fram till mig och började prata med 500 ord per minut. Munnen gick i ett. Hon pratade om HIV, hon pratade om svält, hon pratade om utbildningsnivåer. Jag kände att jag inte hade tid att stå där hela dagen och lyssna och avbröt henne vänligt med: hur mycket pengar vill du ha? Minimibeloppet var 50 kr och, tja, efter att ha stått och lyssnat på henne i fem minuter där hon knappast kan ha hunnit andas in mer än två-tre gånger var det snarare av sympat för henne än för AIDS-offren i Zimbabwe som jag gav en almosa.

Idag var jag återigen ute och kikade prylar ett slag efter skolan. Jag förberedde mig minutiöst genom att tillsammans med Rahn luncha på haket X (jag kan i rädsla för dödstraff inte publicera namnet på stället). Och jag vet egentligen inte varför, men möjligen hade jag blivit påverkad av afrika-tjejens tjat om matutdelning, för jag glömde helt bort det där med att man faktiskt skall betala efter sig då man käkat på restaurang. Så i lugn och ro tog vi på oss våra kläder och lämnade lokalen utan att ha betalat ett öre för måltiden. Inte förrän vi befann oss på tryggt avstånd insåg vi vårat klavertramp. Efter moget övervägade valde vi att inte återvända och göra rätt för oss. Det var en skön upplevelse att känna hur de stulna kolhydraterna pumpade i blodet genom kroppen. Jag tycks bara vara bra på att göra onda saker; när jag försöker vara snäll går det åt helvete, men när jag gör ont så går det som på räls. Ungefär som Percy Nilegård. Obotligt ond.

Jag har fullt upp den här veckan. Personalfest på onsdag. Återkommer eventuellt med en rapport om denna. Firmafester är ju så att säga ett fenomen. Sen har jag tenta på fredag. Återkommer inte med en rapport om denna. Nu är det god tid att sova.