Klockan är 09.12, jag sitter på tåget till Göteborg och mår allmänt måndag. Fast det är tisdag. Efter att mitt senaste blogginlägg försvann i det vi kallar cyber-rymden har jag känt att det är någonting som tyngt mig. Något har fattats i mitt liv. Därför tänkte jag nu ge mig på den otacksamma uppgift som det innebär att restaurera ett inlägg.

Jag tänkte skriva om en man som jag träffade, eller snarare observerade, då jag utförde mitt ädla uppdrag som servicebiträde på Shell-butiken i Viared. Jag brukar av högst naturliga skäl inte blogga om mitt jobb. Dels mår jag inte bra av att skriva om det och dels tror jag inte att ni mår bra av att läsa om det. Det är vare sig intressant eller roligt helt enkelt. Ibland tvingas jag dock att göra undantag. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag stod alltså i kassan och bistod mina kunder med service av hög klass. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden av följande två anledningar:
1) Han hade en yvig, brun mustasch och en karakteristisk långtradarchaufförsölmage
2) Mannen lade upp följande varor på disken: 1 st. falukorv, 1 st. paket knäckebröd samt 1 st. nummer av "Lektyr?" (dirty mag).

Jag tänker utifrån dessa två uppgifter låta mina fördomar eka i salen. Jag rekommenderar därför er som just nu äter, nyss har ätit eller inom den närmsta timman tänkt att äta, att helt enkelt vänta med att läsa. För er som av någon totalt oförståelig anledning tror att jag är någon typ av helgon ger jag er rådet att inte läsa alls. Jag måste nämligen avslöja saker om mig själv nedan, som inte går hand i hand med ett helgons dygder.

Förutom det smått komiska i detta inköp blir det vid närmre eftertanke nämligen också mycket osmakligt. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad manen med den yviga, bruna mustaschen hade tänkt att göra med sina varor. En bild projicerades i min skalle. Jag såg mannen med den yviga, bruna mustaschen sitta i en trång lastbilshytt. I den ena handen håller han ett knäckebröd och i den andra falukorven. Han tuggar frenetiskt. Knäckebröd och korv fastnar i hans yviga, bruna mustasch och faller ner och lägger sig på hans långtradarchaufförsölmage. I knät har han sin Lektyr som han noggrant granskar med sina insjunkna pilska ögon. Hytten fylls av odören av svett, falukorv och fis. Usch.

Jag förstår mig inte på människor som betalar dryga hundralappen för en porrtidning. Magasin likt Lektyr är schaskiga och avtändande. Jag tycker synd om kvinnorna, männen, de patetiska journalisterna som författar de urusla artiklarna och jag tycker framför allt synd om dem som finner något nöje i att läsa dem. Den någorlunda fräcke tänker nog tanken: hur kan han veta detta? För det första; varje normal man i övre tonåren har någon gång tittat i en porrtidning. För det andra: för att på svar på den fråga som höll på att driva mig till vansinne - frågan om vad det är som gör att dessa tidningar säljs så dyrt - bläddrade jag i rent utforskningssyfte (faktiskt!) igenom ett porno mag på jobbet för ett par månader sedan. Jag fann snart till min stora glädje (och sorg) snart svaret på frågan: kontaktannonserna.

Med en blandning av chock, förtjusning och rent äckel betraktade jag deras konstruktion. De var, som ni kanske redan förstått, inte av standardformatet á skogspromenader och mysiga hemmakvällar. De innehöll i rak motsats ingen text sånär som en kod. Istället bestod annonsen av vederbörandes könsorgan. Inget ansikte, ingen överkropp, inga ben. Just simply the cock. Chockannonseringens yttersta exempel.

Jag vet att det är fult att sparka på dem som redan ligger, men finns det inte mycket goda skäl att ifrågasätta de urvalskriterier som de kvinnor som annonserna riktar sig till har? Okej, size might matter, men när man med pillen som enda måttstock skall välja en partner börjar det osa lite ointelligens. För att inte säga mentalsjukdom.

Jag menar, även mannen med yvig, brun mustasch kan ha en riktigt fräsch balle. Det är inte ens omöjligt att den mest kompetenta snorren i hela tidningen är ägd av mannen med yvig, brun mustasch. Då kan Björn Rosenström slänga sig i väggen när han snackar om att ha blivit lurad (förlåt, var bara tvungen att göra den allusionen), för ingen kvinna i sina sinnes fulla bruk skulle vilja dela lastbilshytten med honom. Trots eventuellt dolda kvaliteter.

Så. Jag har offrat mig för mänskligheten. Kanhända att en och annan moralist kommer att titta snett på mig hädanefter eftersom att jag underlät mig att ens slå upp en sådan syndig tidning. Men nu har jag i varje fall gett alla undrande svaret, så att dessa på så sätt slipper att begå denna hemska gärning.