Efter att ni kanske läst mina blogginlägg är det mycket möjligt, för att inte säga troligt, att ni fått bilden av mig som en bitter människa. Så är givetvis också fallet. Fast jag skulle inte vilja kalla mig för genuint bitter utan snarare låtsasbitter. Detta har jag många goda orsaker till; bitterhet är i många sammanhang roligt. Pessimism och cynism gör att man i många lägen inte bygger upp de där förväntningarna på något som ändå bara blir en katastrof.

Jag är absolut inte den enda som är bitter på låtsas. Det finns dock en liten minoritet av vår befolkning som är rakt igenom genombittra. In i märgen sura och vars enda njutning här i tillvaron är att se andra människor råka illa ut. Åtminstone en sådan människa jobbar för Västtrafik. Jag säger det redan nu, detta kommer inte vara något slags allmänt gnäll om hur dåligt bolaget är eller dylikt. Detta handlar om en enda människa som råkade korsa min väg då han var busschaufför på buss 49 häromdagen.

Jag hade just avslutat jobbet och var på väg mot bussen för att ta mig in till stan. Regnet öste ner och jag hade ingen jacka på mig, utan bara min röda bäckängströja. Jag var i tid, om än precis. När jag var ungefär trettio meter från hållplatsen ser jag bussen komma. Vägen är bred, det är inga bilar bakom bussen och inga framför. Jag ställer mig och vinkar frenetiskt mot bussen i min klarröda tröja, inte ens en blind mullvad hade missat mig. När bussen är ungefär tio meter ifrån mig (det fanns fortfarande en liten möjlighet att den skulle stanna) lyckas jag urskilja chauffören. Det är en överviktig och flintskallig man i medelåldern. Samme man har tre gånger innan kört ifrån mig på liknande vis. Mannen gasar och kör vidare.

 

Jag stod nu alltså själv i ösregn utan vare sig jacka eller paraply på Viared. Nästa buss gick om en halvtimma. Jag ställde mig under ett träd och begrundade. Jag ponerade att samme chaufför skulle plocka upp mig om en halvtimma och förberedde varsamt den kavalkad av glåpord som jag skulle bombardera denne onde man med. När jag stått där i en kvart slog det mig dock att min inledningsfras som skulle ha låtit något i stil med: "Hej. Hur mår du egentligen? Känns det skönt för dig att låta ditt eget patetiska, meningslösa och i allmänhet misslyckade liv gå ut över sådana människor som fortfarande har livsgnistan kvar? Är det ditt enda mål här i livet att dra med dig sådana som fortfarande tror att livet kan vara bra ner i ditt djupa fall? Gör mänskligheten en tjänst och begrav dig själv levande i ett kärr din äckliga, ynkliga, lilla jävla skuggbild av en människa!", slog det mig plötsligt att det gröna landskapet, det strilande regnet som smattrade mot lönnlöven och vattnet som rann i små bäckar längst asfalten var mycket vackert. I samma ögonblick insåg jag att ovannämnda verbala våldtäkt knappast skulle förbättra situationen vare sig för mig eller den bittra människan till busschaufför.

Jag vet inte om det är därför att jag är uppvuxen med Bamse, men det slog mig att det bästa jag kunde göra mot denne stackare var att uppträda trevligt mot honom. Låtsas som att det han gjort inte bekom mig alls, fråga vad han hade för planer för semestern och helt enkelt vara allmänt trevlig. Visa att jag brydde mig. Kanske, men bara kanske, hade då denne person - som jag insåg att det var betydligt mer synd om än jag, trots att jag var genomdränkt - ångrat sig och börjat fundera över vilken inställning han vill ha till livet. Och det kanske alla borde göra. Visst låter det som en kliché men livet är, när allt kommer omkring, det enda vi har. Ska vi ägna det åt att vara bittra och hälla salt i andra människors sår och mat, eller ska vi strö lite socker på det istället?

Jag och Boris blev förresten atagna till juristprogrammet, så ni blir det åka av!