Idag var en bra dag. Fikade bort en eftermiddag som jag borde pluggat bort. Behövde det. Lite mera spännande och lite mindre stelt än juridiken. Nu skall jag dock sluta försöka vara vardagsfilosofisk, det är inte min starka sida.

Jag ljög igår. För tredje gången ringde en kvinna med typisk telefonröst. Hennes introduktion, vilken gick i femhundra ord per minut, tog ungefär två minuter. Jag lyckades uppsnappa något med institut, enkät och Göteborg. Efter detta antar jag att hon behövde andas och snabb som jag var hann jag med att säga "jaha" (utan att egentligen förstått vad hon sagt) innan hon fortsatte att prata i samma takt som en polsk radiokommentator. Nu har jag förvisso aldrig hört en polsk radiokommentator prata, men jag antar att de talar ungefär så snabbt. Hur som haver, jag lyckades fatta att hon ville att jag skulle fylla i någon enkät som jag tydligen fått och som tydligen var väldigt viktig. Jag var utvald. Det var då jag ljög.

Jag sade att jag redan fyllt i enkäten, medan sanningen var att jag inte ens visste att jag hade fått någon enkät. Men jag tyckte på något vis synd om den stressade kvinna som måste lida av syrebrist och som för tredje gången ringde upp mig och bad mig om något jag inte förstod. Så med dåligt samvete för mitt syndiga beteende letade jag upp enkäten. Den låg i botten av en hög med post och den ville att jag skulle kryssa i 84 frågor. Det tog fan en timma att fullgöra sin medborgerliga plikt. Dessutom tvingades jag svara på frågor om hur tillfreds jag är med mitt liv. Och jag fick inte ens en sketen biobiljett som ersättning. Istället fick jag chansen att vinna någon av institutets böcker. Jag tog på mig min lyckoskrud och dansade min cermoniella lyckodans runt lycko-totempolen som står i mitt rum. Euforin var dock inte långvarig; snart läste jag att man var tvungen att ha skickat in enkäten innan 9:e oktober för att ha chans att vinna den bok som jag ändå inte ville ha.

Slutsats: ha aldrig dåligt samvete när du ljugit för en telefonförsäljare, även om det är tredje gången de ringer och även om de tycks ha problem med andningen. Calle Anderssons hund har också problem med andningen. Den ser ut som en säck mjöl också, men den verkar glad ändå. Frågan är dock om kvinnan i telefonen blivit glad om jag bjudit henne på hundmat. Jag tror att jag skickar in enkäten snart. Det mår vi nog båda bäst av, hon och jag.

Det tycks som att test-epidemin nu slutligen nått mig. Jag är per princip emot utmaningstesterna, eftersom att jag per princip är emot allt som för tillfället är på tapeten(!). Nu ställs dock denna maxim mot min strävan efter att alltid vara en pålitlig kamrat. Min gode vän Johan Frick har nämligen utmanat mig på ett test som går ut på att avslöja sju sanningar om sig själv. Det bisarra i det hela är att en löjlig utmaning på internet skall få mig att skriva saker om mig själv som jag egentligen inte vill skriva. Jag skall återkomma med ett svar när tiden är mogen.

Tills vidare tänkte jag ägna mig åt något betydligt mera lättsamt, det vill säga inte vad som hände i Tjernobyl 1986. Nu hände det i och för sig säkert väldigt många fina och trevliga saker i Tjernobyl 1986. Någon gifte sig, någon vann på en lott (om de nu hade lotterier i forna Sovjet, vilket jag betvivlar. Vad var meningen med att vinna pengar där liksom. Ni förstår nog min poäng ändå.) Folk tycks dock tro att under hela 1986 så var det en enda årslång härdsmälta i Tjernobyl. Och den tänker jag inte skriva om trots att det säkert kunde bli en strålande(!) historia, eftersom att den är inte lättsam på något vis. Utropstecken inom parentes innebär att jag säger något fyndigt, på vilket sätt det är fyndigt får ni själva lista ut.

I vilket fall, något lättsamt var det. Jag råkade somna i tre timmar när jag kom hem i eftermiddags. När jag säger "råkade somna" menar jag inte att jag somnade när jag stod och bredde en smörgås. Jag menar att jag skulle sova en kvart men att väckarklockan och jag sedan inte ville samma sak. Så nu sitter jag här, ensam i min vakenhet. Min kropp tror att klockan är tolv på middagen fast klockan är tolv på natten. Det är snart dags för lunch säger magen. Min hjärna försöker säga till min mage att den är väldigt korkad och att jag inte kommer att steka en hamburgare till den, men den satan insisterar likt förbannad på att det är lunch. I vilket fall, jag har funderat på vad det finns för profiler i vår sköna värld som förtjänar all respekt och uppmärkasmhet. Jag kom av någon helt oförklarbar anledning att tänka på Arnold Schwarzenegger aldrig har fått vara föremål för mina reflektioner.

Arnold Scharznegger är den amerikanska drömmen personifierad. Han kom till USA med inget annat än svällande muskler, blev Hollywoodkändis och nu är han guvernör i landets största delstat. Det som gör det hela intressant är att Arnold med största sannolikhet aldrig blivit guvernör utan sitt kändisskap från skådespelarvärlden. Nej. Och? Okej: det som gör det hela intressant är att Arnold nog aldrig blivit guvernör utan att han, som världens kanske uslaste skådespelare, blivit känd. Det är inte helt omöjligt att folket i Kalifornien helt enkelt tröttnat på Arnolds skådespelarinsatser och av den anledningen röstade på honom som guvernör. Så att han inte skulle hinna producera flera filmer.

Jag tror dock inte att så är fallet. Jag tycker nämligen inte att en film med värdelösa skådespelarprestationer på något vis förstör en film. Ni som har hört Arnold säga "If it bleeds, we can kill it" (Predator) eller "Hasta la vista baby" (Terminator 2) förstår vad jag menar. Det är bra filmer. Anledningen till att det är bra filmer är för att regissören lyckats utnyttja Arnolds förmåga till det maximala. Inte minst i Terminator-filmerna. Den som kläckte idén att man kunde ursäkta Arnolds stela performance med att han är en robot från framtiden förtjänar ett nobelpris i att göra det bästa av situationen. Om det nu finns något sådant. Det borde det i varje fall göra. Man vänder liksom på hela kakan så att filmen blir bättre desto sämre Arnold är. Det blir till och med emotionellt i slutscenen då Arnold hissas ner i lavan och offrar sitt robotliv för verkligheten. Jag är slutar aldrig att förstummas då jag tänker på det.

Nu har Arnold alltså blivit guvernör i Kalifornien. Han är populär trots att han forftarande inte lärt sig engelska. Hans muskler har bytts ut mot småfethet. Hans one-liners mot politiska slagord. Hans politik vet jag inget om och jag tänker varken hylla eller kritisera den. Men Arnold är åtminstone bättre än Hitler, om vi talar om österrikare som blivit politiska ledare i ett annat land. Dessutom har han räddat världen från kriget mellan människor och robotar.

Ibland undrar man varför vissa saker är som de är. Vem som var först med den korkade idén som sedan kommit att bli standard inom området. De stupidas pionjär, de blåstas innovatör. Skulle gå in och inhandla lite tentakost (läs redbull) imorse och kastade av vana ett öga på dagens löpsedlar. På GT:s löp stod att läsa något i stil med "Känd svensk artist gripen för våldtäkt". Bredvid rubriken hade man placerat en bild som förmodligen föreställer artisten.

Anledningen till att jag skriver förmodligen är för att bilden totalt innehöll typ tio pixlar, den var censurerad. Bilden föreställde alltså förmodligen artisten, men den hade lika gärna kunnat föreställa mig, Saddam Hussein eller en elefant i färd med att bestiga ett berg. Utan syrgas. Den givna frågan: vad är syftet med att visa en bild där man inte ens kan urskilja om det rör sig om en människa eller ej? Vad tillför den? En ny dimenson som man inte kunde utläsa av rubriken? Eller är det kanske en sån där 3D-bild som var populärt för ett tag sen, där man skall börja med att titta nära och fokuserat för att sedan långsamt öka avståndet?

Det måste vara någonting med folk och censurerade bilder. Någon typ av mystik. Det är snarare regel än undantag att man censurerar ansikten på bilderna. Vad är meningen med att visa bilden över huvudtaget när den inte föreställer någonting?! Förvisso: tidningen slipper att fylla igen det hål som annars varit där den meningslösa bilden är med något vettigt. För antagligen har de inte så mycket vettigt att skriva och hade de något vettigt att skriva skulle de inte göra det ändå. För folk vill inte läsa vettiga saker. En "känd artist" i kvällspressens ögon är en person som man kunde skymta i bakgrunden i idolkön där Carina Berg och Carolina Gynning svansade runt i Stockholm. Hade personen synts i en audition och blivit sågad av den fete mannen utan hår (eller den smale mannen utan hår) hade det förmodligen rört sig om en "folkkär" eller "superkänd" artist. GT har alltså en bild på en "kändis" som förmodligen inte är känd för mer än sig själv, sin familj och kompisarna i frimärkesamlarklubben. Och de har dessutom censurerat honom. Det känns nästan lite elakt. Mitt mål i livet är att få vara med på en censurerad bild i GT.

Jag har till min stora förtvivlan också tyckt mig observera ett förfall bland de personer som inte är censurerade; B-kändisarna. Var är profiler som Robison-Robban? Naken-Janne? Farmen-Kristina? Jag menar, bara en sån sak som att någon överhuvudtaget får ett smeknamn som Naken-Janne är ju totalt briljant. Det tydligaste tecknet på tusentals år av kulturell utveckling, det mest slående beviset på den mänskliga rasens överlägsenhet vad gäller intelligens och finess. Men vart har förebilder som Naken-Janne tagit vägen? Det är med sorg som jag säger att dagens B-kändisar inte håller samma mått.

Till och med de permanenta B-kändisarna har tappat stinget. De permanenta B-kändisarna är dem som inte har visat kuken eller brösten offentligt för att bli kända ett halvår och sedan faller i glömska. Jag snackar typ människor som Kicki Danielsson. När hennes pengar (vilka tycks sugas upp i affären med den gröna skylten) tog slut gjorde hon bara någon intervju om kampen mot alkoholismen och sedan hade hon råd med ytterligare en månads inmundigande. När det åter började tryta i kassaskrinet så såg hon till att köra rattfull, och så blev det lite ny publicitet och cash till att gå på Explorer ytterligare en månad. Ett skönt liv. Men var är Kicki Danielsson nuförtiden? Har hon fått en livstidssponsring av Vin & Sprit? Och var är Tomas Brolin? Dr. Alban? Vilka människor skall mina barn ha som förebilder när de växer upp? Är de borta, eller är det bara jag som inte hänger med längre?

Nej, det var bättre förr. I varje fall måste en kväll på Spy Bar varit betydligt roligare.

Det har börjat osa politik om mitt senaste inlägg och jag känner därför ett behov av att fabricera något nytt. Frågan är dock om inte allt som går att skriva redan är skrivet här i världen. Att allt man gör bara är en efterapning av det någon annan tidigare gjort, ett totalt meningslöst tillägg. Ungefär som i en dålig actionrulle när replikerna är byggda så att de förklarar vad publiken just såg i filmen och man tänker att "ja, jag är varken blind eller förståndshandikappad. Jag förstod att han blev skjuten utan att han måste skrika "Oh my god, I was shot" medan han demonstrativt pekar på ketchupen på sin tröja. Jag hade ju kunnat tro att han hade spillt annars".

Alltså: Jag skall skriva något nytt. Det är lätt att tappa tråden i stora världen. Jag tänkte skriva något om Köpenhamn, men jag orkar inte. Jag hinner inte heller egentligen, har tenta imorgon. Så jag tror att jag får åberopa total avsaknad av kreativitet och lust ikväll. Den återkommer dock. Imorgon eller i övermorgon.

Så håll er till tåls!

Är ledig denna vecka. Tenta fredag i straff- och processrätt samt feminism. Universitetets utbildningar skall nämligen numera innehålla en genus-dimension. Så nu vet jag att om jag misshandlar, hotar eller ofredar min kommande hustru tre gånger eller mer så åker jag dit för grov kvinnofridskränkning. Fängeles i minst sex månader.

Man blir jävligt slö av att vara ledig. Jag sover till tolv. Vaknar, käkar frukost vid elva. Sen sover jag en timma till. Går en promenad. Tar en smörgås. Kollar på någon kass TV-serie (idag Star Trek). Surfar. Pluggar lite. Sen är klockan plötsligt midnatt och jag undrar vad fan jag gjort egentligen. Jag kunde ju gjort något vettigt. Typ byggt ett korthus eller skrivit ett brev till kungen. Eller ritat något.

Kan någon förresten stoppa Lars Vilks? En halvmisslyckad konstnär som på ålderns höst ser sin chans att få sina femton minuter i rampljuset genom att rita en kass teckning av Muhammed som rondellhund. Det är billigt och det är irriterande. Jag hade kunnat göra samma sak och jag hade knappt G i bild i högstadiet. Det är inte det minsta modigt heller. Att vara modig i kamp om tryckfrihet, det är att vara på plats i Iran, Saudiarabien, Nordkorea eller något annat mindre mysigt förtryckarland och slåss för att få skriva vad man vill där. Inte att sitta i Sverige och jävlas med de stackars muslimerna. Nu skall det fanskapet göra musikal av sin så kallade konst också.

"Han mottog flera dödshot, som inte avskräckt honom det minsta.", kan man läsa på DN. Heroiskt. Lars Vilks är inte bättre än en B-kändis som visar brösten i en dokusåpa för att slippa köa till Spy Bar. Han är sämre. Han är totalt kass. Han är patetisk. Han är ett hån mot dem som verkligen kämpar för yttrandefrihet, en jävla clown. Jag bryr mig egentligen inte om Muhammed-karikatyrerna och inte heller dem som karikerar profeten. Men när personen som gör det har mage att ta åt sig ära och låta sig hyllas som en modig kämpe blir man lite äcklad.

Jan Guillous ego är roligt. Ludmila Engquists ego är roligt. Carolina Gynnings ego är roligt. Lars Vilks ego är äckligt. Jag kan inte ens skratta åt det. Hans musikal skall heta "Dogs". Fyndigt Vilks. Du är så förbannat rolig och modig. En riktig förebild. Jag tänker inte dödshota dig, du förtjänar inte det. Jag låter dig hellre självdö.

Google-addsen har ett fundamentalt fel i sin konstruktion. Skriver jag att Jan Guillou totalt gör bort sig i Talismanen så ploppar det upp en annons som uppmanar folk att köpa hans böcker. Skriver jag häng Gud (vilket jag inte gjort Linnea, om du läser detta!) så skulle man se rutor med "Gud älskar dig" längst ner efter inlägget. En komisk paradox, men jag skulle samtidigt bli glad att Gud tydligen älskar mig trots att jag ville att han skulle hängas. Det måste vara en hyvens kille, trots allt. En sån som alltid frågar om man vill ha kaffe när man tittar förbi. Som kör kaffebryggaren tjugofyra sju, bara ifall att någon skulle få för sig att knacka på. Om han frågade mig om jag ville ha kaffe efter att jag uppmanat honom att hänga sig själv skulle jag dock tro att någonting var fel. Det skulle kännas obehagligt på något vis.

Jag dricker ju inte ens kaffe.

Det är julafton snart. Dagen då man tvunget måste träffa sin släkt, köpa julklappar som folk vare sig vill ha eller behöver, ta emot julklappar som man vare sig vill ha eller behöver och le och se överraskad ut och låtsas som om att man både ville ha och behövde julklapparna som man vare sig ville ha eller behövde.

Antagligen tror ni att jag har total idétorka. Det är början av november, och jag börjar snacka om att det snart är jul. Jag har inte idétorka. Jag är bara lite irriterad på att hela kommersen drar igång julhysterin så tidigt som två månader innan själva högtiden äger rum. Det är ta mig fan värre än fotbolls-VM. Hade det inte varit för att Haloween råkar vara inkletat emellan hade de förmodligen börjat sälja sin jävla julmust redan i augusti. Eller julölet eller chokladkalendrarna eller något annat löjligt krafs som man varken vill ha eller behöver. Jag hatar redan vinterhalvåret som det är och jag överlever nätt och jämnt knäckgräddandet, lussekattsbakandet och den där jävla skivan med alla jullåtar som går på repeat i vardagsrummet. Absolute Christmas eller vad den heter. Att jul numera startar redan i slutet av oktober är ett allvarligt hot mot min och förmodligen många andras hälsa. Jag hatar inte julen egentligen. Jag förstår bara inte varöfr den har gått från en högtid som alla andra till att bli en period av året. Ett fenomen.

Och jag hatar att folk vill att jag skall köpa saker. Det är en slags kapitalismens grupptryck. Ge för givandets skull, köp för köpandets skull. Det fungerar ungefär som alla de där dagarna som blivit så populärt på senaste. Vi har en dag då vi skall vara snälla mot far, en dag då vi skall vara snälla mot mor. Sedan har vi en dag, FN-dagen, då vi skall vara snälla eller åtminstone tänka på dem som har de svårt i andra länder. Under kvinnodagen skall vi vara snälla mot alla kvinnor (innebär det att de 364 övriga dagarna är mansdagen?) och tänka på dem. Alla hjärtans dag (mitt personliga hatobjekt) innebär att vi skall vara snälla mot den vi älskar, eller säger att vi älskar bara för att ha någon att värma sig hos lite ibland. Varför, varför, varför skall vi ha en alla hjärtans dag? Kan man inte vara gullig under andra dagar, under andra mindre påtvingade former och utan att behöva köpa en jävla ask med hjärtformad choklad?

Sen har vi då julafton som fungerar som en slags slasktratt, för då skall vi nämligen vara snälla mot alla andra som inte fått en egen dag dedikerad åt sig själva. Att vara "snäll" innebär i detta sammanhang att man köper något som folk vare sig vill ha eller behöver. Alternativt att man tänker på någon stackare och klämmer fram en liten tår. Visar att man bryr sig.

Egentligen skulle jag vilja stänga av den här skiten. Säga att jag inte vill ha något och att jag inte heller tänker köpa något. Äta ett knäckebröd med en julskinka på, träffa min släkt, inte titta på Kalle Anka och sen är det bra med allt. Det dumma är att allt för många präktiga jävlar redan gör det och jag vill inte vara en präktig jävel som säger "I vår familj firar vi inte jul. Det har blivit så ytligt. Vi äter tillsammans i lugn och ro till minne av Kristu födelse." och le ett sådant där självgott jävla leende och se sådär jävla harmonisk ut.

Så det blir väl ut och spendera mitt studiebidrag på prylar som folk vare sig vill ha eller behöver. Vi ses i paniken dagen innan julafton då man skjutit upp det oundvikliga så långt det är möjligt.

Åker till Köpenhamn över Haloween. Tänkte att det skulle vara skönt att slippa alla jävla ungar som ringer på dörren och vill ha godis. Fast numera vill de ha pengar, de oförskämda jävlarna. Det tragiska är att folk förmodligen ger mer pengar till bortskämda snorungar än till Rädda Barnen. Förvisso ser de kanske lite sötare ut än ett biafrabarn eller än de pensionärer som oftast står med insamlingsbössorna. Det är inte heller så sannolikt att en gammal kärring på 70 bast med rulator skall kasta ägg på dig eller dränka din fasad i ketchup ifall du inte skramlar fram några slantar till hennes förbannade börs när du stressar ut ur mataffären. Men skenet kan bedra, ulvar kan både ha fårakläder och löjliga masker eller kostymer på sig då de bedrar dig!

Jag har själv idkat den här typen av tiggeri när jag var liten. Jag insåg dock inte då att hela Haloween måste vara den organiserade brottslighetens stora konspiration. Ungarna lär sig att det lönar sig att knacka dörr och med hjälp av hot tvinga till sig almosor. Jag menar, vad är egentligen skillnaden mellan "Bus eller godis?" och "Har du en brandförsäkring? En olycka händer lätt". Hela trick or treat-trenden är förmodligen initierad av den sicilianska maffian, själva inkörsporten till den grova organiserade brottsligheten. Man brukar ju säga att man skall lösa problem genom att angripa dess kärna. Till alla Svenssons därute som laddat upp med godis och pengar till de små glinen säger jag därför: beväpna er, slå tillbaka. Varken föräldrar eller ungar kommer att förstå det på en gång, men det är trots allt för allas eget väl. I början ville de ha godis, right? Nu vill de ha pengar. Innan busplingade de om du inte gav dem vad du ville ha. Nu kastar de ägg. Vad är det som säger att de inte börjar kräva fyrsiffriga belopp snart, och spränger din bil om du inte gör som de vill? De är dessutom maskerade och svåra att identifiera på efterhand.

Du kanske skrattar, men det här är blodigt allvar. Om det plingar på dörren; kontrollera först att de inte är tungt beväpnade. De har ofta plastvapen, typ liar och yxor, som kan se autentiska ut. Kolla därför noga så att du inte låter dig luras. Om de är obeväpnade eller har någon plastatrapp: ta ett baseballträ, slå upp dörren och klubba ner den som står längst fram - han är förmodligen ledaren. Låt dig inte luras av att han börjar grina. Låt dig inte luras av att det är grannens unge och att snoret rinner ikapp med blodet. Slå ett slag till så att varenda mjölktand ryker ur käften för säkerhets skull. Visa att du inte låter dig kuvas. Det här kan låta drastiskt, men man måste se det i ett större sammanhang. Det innebär helt enkelt ett försvar mot den organiserade brottsligheten. Vill du bli maffians lakej - fine. Annars: slå tillbaka innan det är för sent!

Som sagt, en liten utsvävning bara. Jag skulle ju säga att jag skall till Köpenhamn. Det blir följaktligen inget bloggande över helgen, men jag kommer å andra sidan med all sannolikhet att ha många roliga anekdoter att förtälja när jag har kommit hem i tryggt förvar.

Lev i andakt under helgen!

Det har varit en hård helg. Jag har bland annat, då jag varit totalt underkastad Bacchus (jag hade dock inte druckit vin utan billig öl), hållt ett brandtal om Boris far och hans högst sannolika kopplingar till jugo-maffian. Detta har spelats in på film och arkiverats. Jag har gjort andra saker också som jag inte vågar skriva här ifall mamma eller pappa läser. Jag är en jävla mes, jag vet. Men de betalar fortfarande min mat, min tandkräm, mina strumpor och mitt mycket statushöjande medelmskap i Sandareds IF. Därför måste jag idka en del självcensur ibland, även om jag vet att det innebär att ni då och då snuvas på en vacker story.

Sådär. Enough diary. Idag har jag tänkt ta er tid i anspråk för att skriva om något om dem som försöker tillhöra någon slags intellektuell elit. För att enkelt belysa jag menar skulle en sådan person istället kalla "intellektuell elit" för "avantgarde", eftersom att dessa människor har en fallenhet att i dagligt tal använda svårare ord än nöden kräver (jag är själv en sådan person, jag vet, men när jag skriver såhär känns det som att jag har självinsikt).

Dessa personer har inte skapat sig denna fasad för att de tycker att kunskap i sig är så kalas, utan snarare i syfte att utnyttja sin ställning för att kunna sprida sin skit på så många andra som möjligt. Du skall nu få en bild i huvudet av en man i frack. Mannen står på toppen av ett högt berg med en tunna gödsel under armen. Han kastar dyngan så att den liksom sprids med vinden ner på alla andra stackars dumma satar. Han har liksom klättrat upp för det där jävla berget - dessutom med oerhört otymplig klädsel - bara för att så många som möjligt skall få avföring i skallen medan de tittar på honom nerifrån. Vissa nöjer sig med att klättra upp på berget och titta neråt. De blickar inte neråt för att de gillar utsikten, den kan man ju se på vykort som man fått av nån jävla släkting på alpresa. De tittar neråt för att de vet att de nedanför måste titta uppåt för att se en. De kastar psykisk skit på folk.

Jag känner att jag är i ett slags behov av att kasta skit på dem som kastar skit. För jag har själv redan hunnit göra det en hel del på denna blogg. Folk med longboards, folk som är för PK, folk som är snälla, folk som vill verka intressanta, folk som är självgoda och folk som tar OS-medalj trots bröstcancer, men sedan väljer att åka bobsleigh dopad och därefter likställs med en rysk KGB-agent. Jag har gjort det och jag känner mig som mannen i fracken som kastar skit från berget.

Därför måste jag snacka skit om mig själv. Jag orkar inte fundera på om det finns någon logik i det, men skit samma. Det finns en hel del fördomar om detta folkslag. Den kvasi-intellektuelle röker Lucky Strike, dricker take-away kaffe, har glasögon med tjocka ramar (inte sällan med vanliga glas i), ogillar musik som spelas på radio (dock kallar man inte detta för musik). Den kvasi-intellektuelle name-droppar folk som han själv inte känner till, men eftersom att ingen annan heller gör det så klarar han sig utan att bli avslöjad. Det hela handlar alltså om en klassisk bluff. En fasad som saknar möblemang. En kejsare utan kläder som dessutom har en jävligt liten kuk.

Det är inget ovanligt med bluffar och ofta skapar det en väldigt komisk effekt. Det som är det tragiska med denna bluff är dock att den tror sig stå över alla i sin omgivning, inte genom att säga det rakt ut, utan genom subtila signaler, blickar och små hånleeden. Även om man blir genomskådad så leder detta till att många börjar att ogilla en - vilket inte är så konstigt eftersom att hela självbekräftelsebehovet täcks genom att man vill framstå som lite bättre, lite smartare, än alla runtomkring sig. Besserwisser är inte rätt ord. Snarare en slags uppgradering som mist den där lilla komiska finessen som en riktig besserwisser (=exemplvis en god kamrat till mig som jag inte tror att jag behöver nämna vid namn) har.

Sådär. Sådär. Jag har slagit höjdrekordet, genom att klättra upp på den frackklädde mannens huvud och bajsa på honom. Nu står jag på topparnas topp och är världsmästare i dyngkastning. Det känns bra. För stunden. Skämt åsido. Jag vet att jag är en av dem som försöker verka smart här i världen och jag vet att folk ibland stör sig på det. Till och med hatar det.

Fortsätt att hata. De - jag om jag är sådan - förtjänar allt hat. De förtjänar att förstå att folk skiter i vilka jävla böcker de läst, att de läser kultursidorna i dagsblaskan eller vad i helvete de läser överhuvudtaget. Få dem att falla. Glöm dock inte att de är människor för all del. Många av dem förstår inte själva att de kastar skit från berget. Dessutom är de så narcissistiska att de skulle dö av fallet om man tar dem för hårt. Så sträck ut handen och hjälp dem ner därifrån. Döda dem inte. De kanske faktiskt visar sig vara smarta på riktigt. För smart, det är man inte om man formligen pissar ur sig ord ur SAOL och referar till folk ingen har hört talas om. Då är man bara korkad. Ungefär som de där kineserna som jobbade på en bank, förskingrade sådär 40 miljoner spänn och köpte skraplotter för pengarna.

Muntrare lektyr kommer med mitt stigande humör!

Sådär. Sådär, det brukar man säga när man uträttat något ofta ganska enkelt. Sådär, säger Anders Timell när han snickrat ihop en hylla i TV-rutan och ger alla andra medelålders män dåligt samvete och mindervärdeskomplex för att de inte kan göra samma sak och säga "sådär" på samma självsäkra och naturliga sätt som Martin. Nu säger jag sådär. För nu har jag gjort klart tentan (det gick visserligen inte så lätt så jag kan säga det som Martin) och en tung period av pluggande ligger bakom mig.

Jag pluggade till och med så mycket, att jag och Boris dagen innan tentaskrivningen fastslog att vi hade studerat klart. Nu fick det vara nog. Vi drog följaktligen till SWING, drack öl för 18 kr styck och tog så att säga ut segern i förskott. Vi skulle ta det lugnt, vi skulle åka hem halv elva med bussen. Det slutade med att Boris skallade en tjej (av misstag förvisso men det brydde sig nog inte hennes knäckta näsa om) och att vi tog taxi hem klockan ett på natten. Dagen efter skrev vi tentan. Sen drog vi hem till en kursares studentlägenhet - fyrtio personer på trettiofem kvadrat kan vara mysigt men också klaustrofobiskt - och hällde i oss oförskämt mycket öl. Efter detta drog vidare till Chez Amiz och drack ännu mera öl. Det jag kommer ihåg därifrån var ungefär att jag kastade is på bartendern och fick en utskällning i gör-du-det-igen-så-slänger-jag-ut-dig-anda. Vi tog bussen till Bollebygd vid två på natten, dock misslyckades vi av onämnda anledningar med målet att just gå av i Bollebygd, varför vi återigen fick ta taxi hem från Borås. Jag har just vaknat med en riktigt härlig bakfylla; ont i halsen, pH-värde 2 i munnen och en slags aura av spritlukt som omger mig. Härligt.

Det var vad som hänt mig under de två senaste dagarna. Övriga dagar som jag spenderat i frånvaro från bloggosfären har kan som sagt sammanfattas med ordet pluggande. Hoppas inte att ni har svikit mig under denna mörka tid! Nu har jag informerat alla nyfikna och känner mig nöjd. Sådär.

Jag har tänkt många saker under uppehållet som jag tyckt varit kloka och värda att klottra ner här. Jag tänkte i torsdags att det inte är lika lätt att ragga på dansgolvet när man är lite för nykter. Gick ut på dansgolvet på SWING - verkligen inte min hemmaplan - och den ende som tycktes vilja dansa med mig (förutom Boris och Erik) var en supresizad pingla med make-up som en tolvåring, vilken just gått lös med morsans sminklåda. Hon snarare flöt fram på dansgolvet än dansade och lyckades trots mycket intima blickar inte tillfredställa det odefinierade behov som alltid väcks i mig efter ett par öl, och som obönhlrligen leder till att jag ger mig ut på dansgolvet och utövar något som jag kallar dans. Horace Engdahl skulle förmodligen anse att jag förstör det svenska språket genom att kalla det för dans. Förlåt Horace.

Det slog mig ungefär i samma veva att det faktiskt är synd om människan. Vi väljer att leva våra liv på vårat eget sätt säger vi, men oftast är det inte annat än skitsnack. Jag får sådana moments ibland. Den här gången såg tankegången ut såhär: "Egentligen gör vi alla likadant. Vi spenderar våra liv med att försöka bli rika, lyckliga, välmående och whatever när det enda de allra flesta av oss får är ett rätt trist jävla liv där man vill bli som Martin Timell, Ernst Kirchsteiger eller Filip och Fredrik. Eller den där killen på jobbet som bara är sådär skön och har en så avslappnad inställning till allt. För man duger inte. Ett liv vars enda ljuspunkt är lördagens fyllerus. Varje sjuttiofemma, som man som människa dricker ur, det är en dröm om en bättre värld som man sedan pissar ut, för att citera en klok person. Men vem fan vill bli som Martin, egentligen? Och vem fan vill inte supa bort skiten ibland? Jag skulle vilja säga att jag inte lever så, och det gör jag inte heller. Men jag är där och nosar och det skrämmer mig." Så tänkte jag. Lite bittert, och jag tror knappast jag hamnar bredvid Sokrates i filosofiboken för det. Men det måste man tillåta sig sådant ibland också.

Jag har varit med på BT:s förstasida också förresten. Inte i fokus kanske, men ändå. Någonstans måste man börja.

Ikväll skall jag återigen ut och häda genom att dansa fast det inte är dans och dricka öl som jag i slutändan bara pissar ut i Trägårns pissoar. Det kommer givetvis att bli trevligt. Det går mot godare tider.

Ordet "varför" är kanhända mänsklighetens viktigaste ord. Om det inte vore för alla vetgiriga jävlar därute så skulle vi förmodligen torka oss i röven med händerna än idag, för att därefter inte fundera över varför vi är bruna om händerna och missta det för något smakligt. Själv brukar jag ställa mig frågan ganska ofta och när väl börjar fundera på varför vissa saker ser ut som de gör eller är utformade på ett visst sätt blir inte helt sällan mycket road.

Är ni trogna läsare så förstår ni vad jag menar. Frågan "Varför placerade Jan Guillou sig själv i TV-serien Talismanen?" blir, om man funderar länge och djärvt, föremål för mycket komik. Något jag begrundat länge och som jag inte funnit något riktigt svar på är två frågeställningar, som sammansatta bildar en oerhört komplex och i det närmsta mystisk gåta. En riktig utslagsfråga. Utslagsfrågan lyder: (detta var en medveten upprepning och associerar till ett svenskt humorprogram från början av nittiotalet, gissa vilket).

1) Varför började Ludmila Enqvist att åka bob?
och
2) Varför dopade hon sig under tiden som hon utövade denna sport?

Ludmila Enqvist var, för er med dåligt minne alt. dålig allmänblidning, en rysk-svensk häcklöperska av hög kaliber. År 1996 tog hon OS-guld i 100 m häck, 97 VM-guld i samma disciplin. Hennes mest anmärkningsvärda bedrift var dock då hon 1999, trots en hård bröstcancerbehandling, lyckades ta VM-brons. Vid det här laget var inte Ludmila bara svensk medborgare utan en del av den svenska folksjälen; att som invandrande kvinna lyckas trotsa en sådan sjukdom (som inte minst idag i och med de rosa banden är "mode") gjorde att hon skulle kunna glida genom resten av livet genom att åka på diverse föreläsningar där hon blir bjuden på Ramlösa och poängterar vikten av att inte ge upp. Kanske ge ut en bok. Kanske sitta i någon TV-soffa. Kanske bli expertkommentator.

Ludmila ville dock inte falla för denna frestelse utan gå sin egen väg. Ludmila hade andra, mer storslagna planer med sitt liv och karriär. Jag skjuter lite från höften nu, men jag vill minnas att hon ville bli den första person att ta guld i både vinter- och sommar-OS. Det övermod som många gånger blir så roligt har börjat anas. Nåja, folk brydde sig överlag inte speciellt mycket om Ludmilas långtgående ambitioner om att lämna ett stort avtryck i den internationella idrottshistorien. Kanske skrattade de till lite över valet av gren - bobsleigh ses i svenska ögon inte riktigt som en sport utan snarare en lek jämförbar med pulkaåkning - men lät ändå Ludmila hållas på sin kant. Hon var ju trots allt en superkvinna. Henne kunde man inte håna hur som helst.

Det blev dock inte riktigt som Ludmila tänkt. Det blev åt helvete inte i närhten av vad hon tänkt. Hon lyckades endast prestera mediokra resultat som inte resluterade i någon större uppmärksamhet (utom att hon möjligen gått upp i vikt för att så att säga ge släden mer skjuts utför branten). Hånen uteblev dock. Ludmila överlevde på grund av sina tidigare fenomenala prestationer, ungefär som Tomas Brolin för många svenskar fortfarande är helig trots dammsugarmunstycksförsäljning, kraftig övervikt (jag är ingen viktfanatiker även om det kan tyckas så) och pinsamma PR-utsvävningar. Alltså ingen riktig fara än så länge.

År 2001 kom dock händelsen som förändrade allt. Kanske var det desperation över att inte längre stå i rampljuset, eller kanske var det bara ren tanklöshet. Kanske var det Ludmilas man, Johan Enqvist, som stod bakom allt. Dessa är frågor jag har slutat hoppas få svar på, men de är fortfarande värda att sälla sig. Ludmila kommer ut med att hon har dopat sig för att lyckas bättre med sina bob-ambitioner. Ludmila Enqvist, som trots sin brytning för två år sedan varit så svensk att hon förmodligen sket blågult blev på några korta dagar återigen rysk. En svensk dopar sig nämligen inte.

Det finns helt klart en mycket tragisk aspekt i denna historia, när man ser till hur det svenska folket cyniskt vände kappan efter vinden, men man kan aldrig komma ifrån det komiska i ett så katastrofalt och rent ut sagt genomkorkat beslut. Hade det inte varit för att Ludmilas alternativa karriär (med alternativa kosttillskott), så hade vi sett henne tillsammans med Ravellis straffräddning -94, Ingos knockout -59 och Ingemar Stenmarks OS-guld -80 när sportgalorna i sedvanlig ordning rullar upp oförglömliga svenska idrottsögonblick. Hade det inte varit för att Ludmila inte hade nöjt sig med Ramlösa och upplysta föreläsningssalar så hade hon fortfarande varit den svenska superkvinnan. För att ge Ludmila en liten smula av den upprättelse hon definitivt förjänar petar hon därför ut Che från blogg-headern.

Jag måste dock avsluta genom att återigen ställa mig frågan: Varför Ludmila? Varför?!

Jag tänkte att det, med ungefär fyra månaders frustande bloggande i ryggen, var dags att sätta en mer personlig prägel på min blogg-layout. Mycket svart. Några mäktiga och före detta mäktiga män (den snea könsfördelning är ett uttryck för min djupa, i det närmsta religiösa, manschauvinism) och jag själv på en dollarsedel (vilket är ett uttryck för min stora förkärlek till USA samt det kapitalistiska systemets helg). Som det är nu har jag en tämligen schablonartad skara män på tablån. Bush (ett uttryck för min stora beundran av att även mindre begåvade människor kan lyckas), Hitler (ett uttryck för att även esteter kan bli mäktiga), Stalin (ett uttryck för att man kan vara älskad trots att man plundrat, plågat och pinat en befolkning), Putin (ett uttryck för att även den som är ohyggligt ful kan lyckas) är alla personer som man känner igen trots att man hellre läser Hänt Extra än morgontidningen. Jag har dock med tiden tänkt att byta ut dessa mot mera intressanta människor som kanhända ger uttryck för något jag egentligen tycker.

Föregående stycke är ett uttryck för hur man faktiskt kan överanvända ett uttryck in absurdum utan att det man vill uttrycka blir alltför dåligt uttryckt. Det blir nog svårare att övertyga er svensklärare om detta, så ta inte detta på för stort allvar. Ta aldrig det jag skriver på för stort allvar förresten. Jag ljuger mytomaniskt och per slentrian. Jag vill dock, på heder och samvete, försäkra er om att jag i framtiden skall bespara er från liknande orgier i upprepning och parenteser som ni nyss blev utsatta för, så sluta inte läsa för all del!

Innan jag börjar skriva något som ni skall ta till er, begrunda och sedan rätta er efter (mitt ord är lag, jag vet för jag pluggar juridik) vill jag först säga att all text ni hittills har plågat er igenom är skriven under pågående föreläsning i förvaltningsrätt. Jag har således offrat inhämtande av kunskap för att framställa ovannämnda skitsnack, så visa därför vördnad och andakt när ni läser.

I och med att detta är det första inlägget med den nya designen känner jag en hård press, för att inte säga prestations(döds)ångest, för att presentera något så gapskrattigt eller tårdrypande att ni efteråt - företrädelsevis i någon talkshow i Oprah-tappning - kommer att beskriva genomläsningen av detta inlägg som den stora vändpunkten i era liv. Av den anledningen skall jag, i sann melodikryss-anda skriva om det där med livet.

För det där med livet, det är en lustig sak. Jag har många saker som jag tänker ta tag i när jag börjar mitt nya liv. Jag skall exempelvis gå upp i tid varje morgon, även om jag inte behöver. Jag skall sluta dricka öl varenda helg och roa mig med meningsfulla ting istället för att låta alkoholen lura mig att det jag gör har någon mening. Jag skall sluta med att sitta två timmar framför datorn utan att egentligen få något uträttat. Jag skall sluta ta av mig kläderna där jag står och slänga dem i en hög, jag skall bli vegetarian, jag skall börja jobba för någon god sak och jag skall börja lyssna på mer musik, spela mer musik och läsa fler intressanta böcker.

Problemet, för min del och som jag tror att jag delar med många andra, är att jag alltid lyckas finna någon god ursäkt för att mitt nya liv inte riktigt kan börja än. Jag hade tänkt att åtminstone börja med någon light-version av mitt nya liv när jag började på universitetet. Så har dock inte blivit. Jag skyller på att jag inte har tid nu, eftersom att pendlandet tar så lång tid. Jag är dock ganska smart av mig och har därför vissa aningar om att en eventuell flytt knappast kommer innebära att jag börjar läsa Kafka-böcker (eller varför inte Doris Lessing?), sluta sova på dagarna och börja på någon intressant kvällskurs. Men någon gång, när jag är färdig med alla studier, karriär, kärlek, identitetskris, trettiorskris, fyrtiorskris, impotensproblem och gud vet allt man skall vara med om - då kan jag väl börja ta itu med alla de saker som jag egentligen vill ta tag i men som jag aldrig riktigt orkat?

Förmodligen inte. Antagligen kommer något emellan. Med största sannolikhet kommer jag leva hela mitt liv med denna diskrepans mellan mitt jag och mitt idealjag. Det enda jag kommer att lyckas med är väl att, när döden står för dörren, bli religiös i ett sista försök att reparera den stora skuld jag gjort mig skyldig till genom att inte göra det jag borde gjort. Om nu inte gud är lättlurad nog att tro på mina bortförklaringar. Jag har svårt att tro att han är det, det sägs ju att han ser allt, den satan.

Igår drog jag och Olle till Mariestad för att kolla in Ola Magnell och fullt leva upp till "man ska väl ha det lite gött också"-mentaliteten. Jag körde. Det var ingen munter upplevelse. Det var plåtpoliser längs hela vägen som utgjordes av en 16 mil lång raksträcka. Mitt största nöje var att pekade finger åt kameran varje gång vi körde förbi en i hopp om att någon uttråkad snut någonsin skulle kolla på de bilder som eventuellt togs. Farsan blev i sin stora respekt till polisväsendet sur över hans sons ouppfostrade beteende. Jag förklarade för honom att när man är ung så hatar man poliser och refererade till Nationalteatern.

Konserten var som väntat grymt bra. Därefter gick vi till en videoaffär för att köpa folköl. De sålde trevligt nog bara Mariestads, men deras folkölssortiment var något magert - det utgjordes av ett 4-pack nyss nämnda öl. Vi köpte det. Vi drack det. Vi blev inte fulla.

Sådär, jag gillar inte att dagboksblogga och jag är som ni märker urusel på det. Jag har dock märkt att de allra flesta bloggare - oavsett om de har ämnesbloggar - tar till metoden att glimta små delar av sitt vardagliga liv för att skapa ett mer personligt och intimt förhållande till sina läsare. Eller kanske vill de bara bevisa att de har ett liv utanför matrecept, politik, bilmotorer, gräsklippare eller vad det nu än må vara de bloggar om? I till och med Joakim Malmbergs blogg kan man finna sådana tendenser genom upplysningar som exempelvis "Jag sitter just nu i skolans datasal och väntar på att klockan ska slå 16.00". Den upplysningen strider definitivt mot tesen att man vill bevisa att man har ett liv så jag får nog sälla mig till teorin om att man vill verka personlig.

Allt det här får mig osökt att tänka på fenomenet internetkommunikation. Det började med typ ICQ, men då var det inte riktigt på riktigt så att säga. Ett par nördar satt med sina 56k-modem och höjde telefonräkningarna till skyn, fick en rejäl utskällning av farsan och sen var det finito. Sen kom Lunarstorm. Det finns fortfarande kvar. Medelåldern är kanske över tjugo med tanke på att en tredjedel av användarna utgörs av 50-åriga pedofiler, medan resterande skara är mellan 12-14 och således utgör perfekta offer för ovan nämnda perverser. Efterfesten skall vara lite mognare men egentligen är det samma skit iform av "hej-hur-mår-du?-bra-sj?"-mentalitet. Helgon är för dem som tycker att Efterfesten är ytligt vilket konkretiseras genom mörka färger och emo-kids på startsidan. I praktiken är det samma tjafs, om än lite mer deprimerande.

Jag har - även om undertecknad använder bilddagboken ganska flitigt - alltid ställt mig kritisk mot denna ganska poänglösa typ av umgängesform. Förutom ganska små informativa fördelar så är blir communitys mest ett meningslöst tidsfördriv. Facebook tar till och med ytterligare ett steg mot avgrunden genom att man kan skicka löjliga förskrivna meddelande av typ "X wants you to Y", där Y oftast utgörs av något oerhört fånigt. Jag får typ 10 sådana mejl om dagen om akvarier, vampyrklubbar och you name it. Det verkar som att man bakom datorskärmens anonymitet blir betydligt mer spontan och rolig. Å andra sidan skrattar jag inte åt denna nyvunna nyckfullhet. Jag skulle vilja svara med ett att byta ut X mot "Daniel Waern" och Y mot "eat his shit" men inser att det vore olämpligt. De är ju mina facebook-kompisar! Det väger tungt i generationen som är lost in internetation.

Nu ska jag sova, för att knyta an till min inleding.

Jag har i min bakfylla suttit ner och funderat och har kommit fram med ett så vasst politiskt resonemang att jag återigen måste frångå principen om opolitiskt bloggande. Jag vill dock direkt rekommendera folk som är av den åsikten, att politik är ungefär lika rolig som en väderprognos i november att ändå fortsätta läsa. Det här är nämligen nåt helt nytt. Det är revolution; mitt resonemang kommer göra Lars Ohly och Jan Björklund till bästa kompisar. Jag känner mig nästan lite elak mot andra politiska bloggare för att jag gör det här så mycket bättre. Istället för att komma med politiska floskler föreslår jag något helt nytt. Det är innovativt, det är subversivt - det är genialt. Det handlar om skolpolitiken och lyder såhär:

Människan är en bångstyrig varelse. Är det någonting man borde göra - så vill man inte göra det. Inte för att det om man verkligen tänker efter kanske är så jävla tråkigt, utan helt enkelt för att tanken på att man måste göra det väcker någon slags liten trotsig skitunge i en. Att plugga är just så; det är per definition tråkigt. Hur intresserad man än är av andra världskriget så är det dödligt trist att sätta sig med historiaboken och plugga in skiten när man har prov på det. Just bara för att man måste, man är tvingad att göra det, just därför vill man inte göra det. Antagligen är det denna drift i oss som gör det så oerhört skönt att bryta mot regler, att spy galla på överheten och att röka allt för många cigaretter på lördagkvällarna. Ibland är det dock inte så jävla skönt, som när man skall plugga.

Jag lider tungt av det syndromet just nu. Andra saker blir helt plötsligt mer angelägna och intressanta än att sätta sig ner och läsa. Hur mycket äppeljuice kan jag hälla i glaset innan det svämmar över? Kan jag ta mig från datorn till kylskåpet blundande utan att slå i någonting? Kommer min mobiltelefon fungera om jag lägger den i frysen en timma? Vad händer om jag...?

För att göra det bästa av situationen borde man därför försöka intala sig själv att man absolut inte bör plugga och på så vis vända fenomenet till sin fördel. Det skulle fungera. Om man följer den  fullt logiska logiken skulle eleverna bli mer studiemotiverade om läraren med hot om våld, sänkta betyg, indragen studiepeng eller dylikt försöker tvinga sina elever att inte läsa en viss bok. Jag hade definitivt blivit jävligt trotsig och jävligt nyfiken på vad som stod i boken och hade bara för att jävlas läst den. Jag ska skicka ett brev till Jan Björklund och argumentera för min alternativa pedagogik. Jan Björklund, om någon, borde ju ha insett att ungjävlar är trotsiga och gör tvärtemot vad man säger. Han tror dock att ordningsbetygena skall rädda situationen men mitt förslag är ju tveklöst bättre. Även sossar och vänsterpartister skulle tycka om förslaget; helt plötsligt är det ungarna som inte pluggar som är kungar i klassrummet. Arbetarklass- och invandrarungarna tar över. Lars Ohly gråter av glädje.

Alla skulle bli nöjda. Allt skulle vara rättvis. Pluggar du inte blir du dum, men belönad i form av bra betyg eller annat. Pluggar du blir du smart, men straffad. Det här är revolution. Be om min autograf nu innan den kostar en miljon på Ebay.

Eftersom att min själsfrände och tillika hatobjekt Rahn ogillade att kommentarfunktionen höll på att utvecklas till en chat tänkte jag göra en kortfattad lägesrapport över mitt liv just nu, för att slippa att det blir som Rahn befarar: Jag pluggar på handels. Det är föreläsning varje dag i tre timmar. Jag åker tåg varje dag i två timmar. På tåget sover jag och jag är förövrigt ganska asocial. Jag orkar inte plugga på grund av lathet. Igår skulle jag göra varm choklad men upptäckte efter att jag värmt en liter mjölk att jag inte hade O'boy hemma. Jag hällde ut mjölken och gjorde blåbärssoppa. Jag sov istället för att åka in till skolan på morgonen idag. Jag åt hönökaka med skinka till frukost. Igår fick jag lön.

Jag lever således ett fartfyllt liv (tåget åker snabbt) som är fullt av överraskningar (att jag inte hade någon O'boy i skafferiet), jag lär mig något av varje dag som går (i skolan), där jag har möjlighet att förverkliga mig själv (sova istället för att åka till skolan) och dessutom känner mig fri att göra vad jag vill (skinan på hönökakan istället för ost). Det är få förunnat och jag känner mig nästan lite otacksam att jag inte likt folket på Livets Ord spontant brister ut i hallelujah-rop över min lyckliga lott. Det vore skönt om jag kunde gjort det, men samtidigt kan jag inte riktigt köpa deras kanhända förenklade världsbild där Gud hjälper dig med alla tänkbara problem så länge du proppar kollekten full med femhundralappar. Själv lever jag efter devisen att man skall stoppa dem i krogkassan vilket kanske ungefär ger lika mycket tillbaka. I helgen slogs jag i varje fall av den tanken.

Även om jag måhända låter lite bitter och det hela kanske framställs i en något kamelrövhåls-becksvart  nyans så är det bara en illusion uppbyggd av tomma ord. För det är ju spännande tider nu. Alla vänner och ovänner har börjat sina nya liv. Jobbar, pluggar, reser eller slöar. Det skall bli folk av oss är det tänkt. Jag har svårt att se att det kommer att bli så; att vi ska ha lite kul nu tills vi börjar bli trettio och börjar få ångest för att vi inte har hittat någon av motsatt kön att spendera livet med. Skall vi sedan, om en inte allt för lång tid, sitta och muttra att det var bättre förr när vi handlar dyrt toapapper i den lokala matbutiken? Skall vi börja planera midsommarafton i april? Inte för att den behöver planeras när den sett mer eller mindre likadan ut i trettio år, utan för att vi inte har något bättre att fylla ut vår fritid med. Skall vi få ångest när ungarna börjar flytta hemifrån?

Jag hoppas inte det i alla fall. Det skulle kännas lite väl förutsägbart och meningslöst. Men vi kan ju inte hålla på och flumma runt hela livet heller. Eller det kanske vi kan. Vi får se vad som händer helt enkelt. Det är spännande tider.

Jag noterar, efter mitt förra inlägg, en bottennotering på antalet kommentarer. Jag vet inte om jag skall tolka det som att den lite mera reflekterande nischen inte gick hem eller om ni helt enkelt blev så förstummade av min briljans att ni inte förmådde er att kommentera. Hur som haver, det här inlägget kommer att skrivas i anti-filosofisk anda och jag hoppas därför på att jag får en hop giftiga kommentarer som värmer mitt högra smalben i den ruggiga höstaftonen.

Jag tänkte göra det genom att dela med mig lite av mina funderingar kring begreppet "snäll". Det är ett väldigt vanligt ord i svenskan och jag har alltid, tills för kanske ett år sedan, sett epitetet "snäll" som något positivt. Men så funderade jag lite och kom på att snäll inte är det minsta positivt att vara. Snäll, det är man som människa om man inte är något annat. Snäll är man om man inte är rolig, utåtriktad, ambitiös, snygg, duktig eller engagerande. Snäll är man om man inte är elak, spydig, dryg, oempatisk, fräck eller lat. Snäll är man, kort och gott, om man är en riktigt tråkig jävel utan några egentliga personlighetsdrag.

Snäll, det är personen i din klass eller på ditt jobb som inte öppnat käften på tre år och då någon frågar "hur är han egentligen?" och du som icke-fördömande människa inte vet vad vad du ska säga utan svarar att "han är väl snäll...". Men hur fan vet du om han är snäll egentligen?! Du hade inte ens vetat vem det var om det inte vore för att du ofrivilligt hamnat på samma plats som honom. Han kanske är en riktigt ond jävel som ägnar sin fritid åt att skära ut ansikten ur fotografier, han kanske älskar att se hur det går åt helvete för andra, han största nöje här i livet kanske är att kasta sten på katter. Det är mycket möjligt, med tanke på att du egentligen inte vet något om denne person.

Men snäll är han i varje fall, för du kan inte komma på något annat att säga om honom och eftersom att han inte säger något så gör han dig i alla fall inget illa. Därför är han snäll. Han är helt enkelt snäll för att han inte märks. Nej, snäll, det vill man inte vara. Då är jag tamejfan hellre elak. Det innebär åtminstone att man är något. Den dagen någon beskriver mig som att "han är väl snäll" vet jag att det är dags att ta tag i mig själv och börja fundera över varför jag lever och finns. Missförstå mig inte nu, jag uppmanar ingen att börja vara allmänt jävlig mot folk, stjäla post ur brevlådor och gå in med skorna på i vardagsrummet fast ni vet att morsan blir sur som fan. Fast det vore förbannat mycket roligare än om ni bara gick omkring och var snälla.

Jag tänkte ge mig på ett litet försök att höja smartstatusen på bloggen lite grand. Vara lite djup, reflekterande och intelligent och på så vis självgod utan att direkt skryta eller höja upp mig själv. Vi får se vad ni tycker om det.

Jag tänkte snacka om selektiv perception. Det låter jävligt fint det där, men egentligen handlar det bara om att man lägger märke till saker just bara för att man vet att de finns. Det har på senare tid slagit mig att det är ett vidrigt intressant fenomen. Det funkar såhär: jag gör ett arbete i skolan om yttrandefrihet. När jag slår upp tidningen de närmsta tre dagarna ser jag artiklar om yttrandefrihet över allt. Jag läser i "Vår författning" om att riksdagen har ett så kallat riksmöte (bry er inte om vad det är, det har egentligen inte med saken att göra och kommer förmodligen bara förvirra era förmodligen redan förvirrade hjärnor) och dagen efter pryds förstasidorna i tidningen med att ett nytt riksmöte öppnats (vilket det gör en gång per år).

Är man naiv, eller bara sjukt narcissistisk, kan man tolka det som att universum snurrar runt en själv. Det är dock inte möjligt enligt alla lagar om gravitation, så jag avfärdar snabbt den idén. Jag måste dock erkänna att den känns ganska tilltalande. Eller kanske inte egentligen. Jag menar, okej, det vore coolt om universum snurrade runt mig rent bildligt och det hade säkert gått att imponera på folk man träffar på krogen om man lyckades med att övertyga folk om att det var sant. Men det hade nog varit lite jobbigt att i längden ha hela makrokosmos snurrande runt sig sådär. Stressande.

Åter till saken: om vi accepterar teorin med selektiv perception, det vill säga att vi i högre grad uppmärksammar sådant vi vill lägga märke till, så borde det innebära att det också har en bakvänd verkan. Läs om förra meningen en gång till för det är viktigt, fan så coolt och lite skrämmande när man förstår det där jag just skrev. Det måste betyda att vi inte lägger märke till saker som vi inte vet att de finns.

Det måste alltså betyda att om jag inte läst om det där jävla riksmötet hade jag inte lagt märke till det i tidningen heller. Jag hade i varje fall inte tänkt på det. Hade jag inte vetat att all makt korrumperar hade jag förmodligen inte funderat över det den där gången när Göran Persson snattade likörägg i godisbutiken. Hade jag inte vetat om att iPod hade funnits hade jag inte sett att varenda jävel går omkring med iPods nuförtiden.

Hade jag inte vetat att himlens färg kallas "blå" hade jag trott att den var svart.

Okej, det lät väl hyfsat självkart, men det där sista om att himlen skulle vara svart bara för att jag inte visste om något ord för blå, så kan det väl inte vara, det ser väl en idiot att det är skillnad på färgen blå och svart? Svaret är ja. Men det betyder inte att man skulle bry sig om skillnaden. Låt oss ta ett exempel: säg att du sitter i ett rum med en person som jobbar inom inredningbranschen. På en skärm framför er visas olika färger upp. Du ser att den första färgen på skärmen är blå och säger det. Inredaren säger att den är kornblå. Nästa färg är röd, vilket du säger. Inredaren säger scharlakansröd. Nästa färg som kommer är återigen blå, i princip identisk med den första. Du känner dig lite förnärmad och drar till med mörkblå. Proffset flinar och säger ultramarin.

Om ni hängt med hyfsat har ni insett att inredan var en bessewisser som förtjänar att dö men också - vilket är viktigare - hur beroende vi är av att ha sorterat saker och gett dem namn för att förstå dem och ens lägga märke till dem. I Sverige hade vi för ungefär hundra år sedan inget namn för färgen lila, vi ansåg att den var brun, vilket har lämnat  sitt spår i att vi har en blomma som heter brunkulla som i själva verket snarare är lila. Enough. Om det här med färgerna står att läsa i Fredrik Lindströms bok "Världens dåligaste språk" som han gav ut innan han blev sådär äckligt självgod. Rekommenderas.

I vilket fall. Det här fenomenet är fascinerande. Hela ens verklighetsuppfattning baseras på hur man har lärt sig att sortera upp hela världen. Och framför allt vad man inte lärt sig. Vad ska man då dra för slutsats av detta, förutom att det är ett ganska häftigt faktum?

Ja, egentligen gillar jag inte att predika för folk och egentligen gillar jag inte att försöka ge folk nya insikter. Jag gillar heller inte underfundiga och moraliska slutsatser. Trots detta, alltså till synes utan någon förnuftig anledning, vill jag säga att man här bör inse att bara för att man får någonting bekräftat, betyder det inte att det är sanningen. Har vi uppfattningen att invandrare suger ut systemet så lägger vi också märke till när så råkar vara fallet. Har vi åsikten att män är djur så är det inte svårt att få det bekräftat när man slår upp en tidning (på samma sätt som jag lade märke till riksmötet). Tycker vi att teknister är dumma i huvudet så nog fan är det de hårdblonderande tuggummiidisslande brudarna vi ser traska ut ur byggnaden. Det kan också gälla lite mindre allvarliga saker. Exempelvis är det nog inte så svårt att få bekräftat att bussen som alltid är tio minuter försenad tamejfan alltid avgår för tidigt när man själv råkar vara något sen.

Så, det är dags att sluta tro att vi vet någonting. För det gör vi inte. Det enda vi ser är det vi vill se och det enda vi vet är den lilla promille av verkligheten som vi lärt oss att uppfatta.

Efter att ha läst en lång argumenterande artikel med namnet "Domstolar demokrati - är det dags för maktdelning?" samt ett hundratal sidor i boken "Vår konstitution" känner jag ett stort, i det närmsta religiöst behov av en kontrast. Resultat: Nationalteaterns "Spisa" i bakgrunden och lite bloggande utan uttryck som "till yttermera visso" och "folksuveränitetsprincipen". Oerhört rebelliskt och inspirerande.

Klockan börjar närma sig fyra och jag sitter fortfarande i morgonrock - något jag tänkt att fortsätta med tills det att jag går och lägger mig ikväll. Den här söndagen är så jävla söndag att det inte ens är någon idé att försöka kämpa emot skiten. Det regnar, det går kassa repriser på TV, inspirationen är på noll och imorgon är det måndag.

Vi borde införa sexdagsveckor där söndagen inte finns. Det hade löst alla problem med skit på TV, regn och allt det där. Dessutom hade inte Gud haft någon vilodag. Det hade varit bra. För då hade inte Gud den sjätte dagen tänkt "det är ju fanmej lördag idag. Jag har haft en hård vecka och eftersom att det är vilodag imorgon kan jag släppa loss rejält ikväll", och av denna anledning blivit så tankad att han kom på den oerhört korkade idén att skapa människan. För ingen kan väl på allvar tro att Gud var nykter när han skapade människan? Gud lär dagen därpå varit det första väsendet att ha söndagsångest när han vaknade på den sjunde dagen med saharaöknen i käften, huvudvärk, illamående och en jävla vånda för att han gjort något dumt. Och då fanns det inte ens några kassa repriser, för programmen hade ju inte visats första gången ännu. Det fanns inga doku-såpor, inga kvällstidningar som informerar oss om viktiga saker såsom bantning och Paris Hiltons semester, inget cipramil eller alvedon, som han kunde dämpa hela skiten med.

Det var synd om Gud den där söndagen. Idag är det synd om mäninskan på söndagar. Därför manar jag er till engagemang: slåss för avskaffandet av söndagen i vår almanacka!

Har ni dåligt med cash förresten och inte har något att sitta av lite tid, så kan ni försöka er på att knäppa killen som ritade Muhammed som rondellhund. Då får man en 100 000-dollarsedel av Al-Qaida.

Jag vill hålla mig undan från politiken när jag bloggar, men nu tvingas jag göra ett undantag. Det här handlar dock inte om partipolitik där jag vill argumentera för eller emot skattesänkningar, privatiseringar eller någon annan skit. Det handlar om att människor skall få den respekt de förtjänar. Det handlar om att ingen gråhårig politiker skall tvinga gymnasielärare att bedöma om vuxna människor beter sig bra eller ej. Eftersom att ni som läser detta är unga borde det inte vara någon fråga om jag har rätt eller inte. Det handlar om att visa oss respekt, för även om vi inte har hela näsan full med hår, celluliter och en växande ölmage, så är vi tamejfan mogna nog att inte bli bedömda efter hur vi uppför oss. Vi ska bli betygsatta efter hur mycket vi kan, skolan har ingen annan bedömande uppgift än så.

På Bäckängsgymnasiet är man av samma åsikt.  Man samlar in namn, och har i skrivandes stund samlat ihop mera än 500 namnunderskrifter mot ordningsomdömena. Jag går inte där längre, men känner ändå att jag också vill göra något mot denna skymf. Jag har av denna anledning, i samarbete med allas vår klasskamrat Johan Frick, snickrat ihop en text som visar var vi står. Om du tog studenten på Bäckäng i somras och läser detta, ställ dig bakom mig genom att skicka ett mejl till [email protected] eller kontakta mig på annat vis, så lägger jag till din underskrift på brevet som kommer att sättas upp i skolan inom drygt en vecka. Om du inte vill att folk som det dammar om skall bestämma över dig - visa vad du tycker genom att skriva under!



Visa eleverna respekt - slopa ordningsomdömen

När vi började läsa på Bäckängsgymnasiet för tre år sedan var en av de absolut viktigaste anledningarna till detta att Bäckäng var en plats där ingen speciell livsstil premierades - man fick lov att vara sig själv helt enkelt. Detta byggde på att elever och lärare visade respekt för varandra, vilket också var något som gymnasiechef, rektorer och lärare poängterade då man som niondeklassare besökte skolan. På Bäckängsgymnasiet bemöts du med respekt, såväl av elever som personal.

Det nya förslaget om ordningsomdömen och registrerat skolk är ett avstamp från denna princip. Politiker, många som inte varit i ett klassrum på åratal, har ovanför elever och personals huvuden beslutat om att eleverna inte är kapabla att välja hur de själva vill leva. Ordningsomdömen betyder i teorin att ett visst beteende skall gynnas och ett annat fördömas. En äldre generation skall alltså utifrån sina moraliska normer betygssätta en yngre generation. Mössan skall av, i andra fall sänkt betyg i ordning. I praktiken innebär det att lärarna sätts i en situation där de skall bedöma om vuxna människor - eleverna på gymnasiet är faktiskt vuxna, även om det tycks ha förbigåtts av vissa - uppför sig som de bör eller ej. Det visar otvetydigt på att våra politiker starkt misstror de unga vuxna personer som utgör elevskaran på vår gymnasieskola.

Det går lätt att dra historiska paralleller där den äldre generationen tar till desperata och rent ut sagt ogenomtänkta åtgärder som en bromskloss för vår förfallna ungdom. Ofta grundas dessa på moraliska och inte sakliga principer; under 60-talet var man förfärad över att ungdomarna gick ut på dans och tuggade tuggummi istället för att besöka kyrkan. Under 2000-talet, tyvärr, råder bestörtning över att eleverna inte betraktar läraren som ett ofelbart gudomligt väsen som skall lydas blint. Vi trodde att den äldre generationen tagit lärdom och insett att ungdomen inte kommer att vara en spegelbild av sig själv. Vi trodde att den äldre generationen tagit lärdom och insett att detta är själva kärnan till att vårat samhälle utvecklas; hade det inte varit för att yngre krafter granskat gammal och förlegad moral med friska ögon hade kvinnorna i vårat land ännu inte haft rösträtt.

Det gläder mig därför väldigt mycket att se att eleverna på Bäckängsgymnasiet med rak rygg står upp och slåss mot de reaktionära krafterna. Även om man inte skulle vinna på pappret och ordningsomdömen införs är det eleverna, och inte politikerna, som är de stora vinnarna. För stunden kan politikerna ta en delseger genom att de missbrukar den makt som de hunnit förvärva genom att de helt enkelt levt längre, men om bara ett par år kommer det att vara våra nuvarande elever som fattar de politiska besluten. Och då kommer det inte att finnas några ordningsomdömen, det finns det helt enkelt inte något demokratiskt stöd för.

Vi vill inte ta upp argument om hur ordningsomdömen inte går till botten med det verkliga problemet, eller påstå att redan svaga och stressade elever kommer att få ytterligare problem medan starkare elever sätts på piedestal. Dessa arguments sanningshalt lämnar vi åt andra att diskutera och debattera.

Vi tycker helt enkelt att det räcker med att säga - att konstatera - att ordningsomdömen och registrerat skolk visar på en total respektlöshet från politiker gentemot elever. Det är också ett bevis på en fullständig oförståelse för att det som betraktas som "gott uppförande" och etiskt riktigt inte är hugget i sten. Hade det varit så hade vi fortfarande kastat icke-protestanter i fängelse i detta rike. Eller varför inte bedrivit rasbiologisk forskning?

Yes. Det är inte svårare än så att producera en ointressant, intetsägande och grå rubrik. Ofta följs en sådan rubrik av en uppsjö schabloner och klichéer om i det här fallet gulröda löv, ångest, Lars Winnerbäck, grådisiga dagar, mörker, ny stil, sega morgnar då man bara vil kura ihop sig som en boll under täcket istället för att gå upp till en meningslös skol- eller arbetsdag, tjocka jackor, svampplockning, huttrande människor i busskurer, dimma, nystart som människa som går åt helvete, meningslösa fyllor, meningslösa dagar, meningslösa kvällar - meningslösa uppräkningar -, men (en eloge till den som kommer ihåg hur meningen började) jag tänkte göra ett försök att vara annorlunda. Jag tänkte kompensera den jävligt tråkiga rubriken med en sjuhelvetes orginell och hatiskt underhållande text.

Till att börja med vill jag påminna alla om att hösten började ungefär runt midsommar, så om ni ska gå och få ångest nu bara för att det blir september och ni tror er känna någon slags höstbris i luften så är det bara er egna strävan efter att vara "tänkande personer" som spökar. Det innebär att du är en person som då och då drabbas av ångest utan att veta varför, bara för att det är just det tänkande människor gör - och en tänkande människa vill man ju vara. De som tänker riktigt mycket har givetvis genomskådat det där med att Lars Winnerbäck skall vara ens kompanjon höstångesten och lyssnar istället på något lite mera alternativt - Winnerbäck har ju blivit så jävla kommersiell - vilket betyder att ens ångest är mer äkta och därigenom mera värd. Att hela skiten bara är ett påhitt är en annan sak.

För av någon anledning finns det en massa förväntningar som skall infrias när det vi kallar hösten kommer. Om man inte vill tillhöra den här tänkande delen av befolkningen så kan det ju alltid vara god tid att ta tag i sitt liv. Framförallt kan man nog räkna klimakteriekärringarna hit. För det är ju ett utmärkt tillfälle att göra det då, sådär efter semestern. Inte för att det finns någon egentlig orsak till att man ska börja träna regelbundet, käka rätt och dricka mindre rödtjut bara för att löven ramlar av träden, utan mest bara för att... ja. Dem som har sådana harmonrubbningar att brösten börjar växa inåt börjar med stavgång också. Med vänninorna. Det tur att jag inte har tillgång till vapen ibland. Å andra sidan - nu är jag något generaliserande - stavgång är ett utmärkt sätt att generera ökad fettförbränning och har egentligen inget med menopausen att göra. Min mamma har ett par stavar hemma faktiskt. Men ändå.

Själv tänkte jag inleda hösten med en kväll i Borås där ett besök på Lilla krogen givetvis står på agendan. Där ska jag fundera på vad jag ska göra av hösten. Typ starta ett nytt liv där jag lever sämre än jag gör nu, bara för att vara just orginell. För det vill man ju vara. Dessutom är chips väldigt mycket godare än broccoli och öl väldigt mycket roligare än mineralvatten.