Idag var en bra dag. Fikade bort en eftermiddag som jag borde pluggat bort. Behövde det. Lite mera spännande och lite mindre stelt än juridiken. Nu skall jag dock sluta försöka vara vardagsfilosofisk, det är inte min starka sida.

Jag ljög igår. För tredje gången ringde en kvinna med typisk telefonröst. Hennes introduktion, vilken gick i femhundra ord per minut, tog ungefär två minuter. Jag lyckades uppsnappa något med institut, enkät och Göteborg. Efter detta antar jag att hon behövde andas och snabb som jag var hann jag med att säga "jaha" (utan att egentligen förstått vad hon sagt) innan hon fortsatte att prata i samma takt som en polsk radiokommentator. Nu har jag förvisso aldrig hört en polsk radiokommentator prata, men jag antar att de talar ungefär så snabbt. Hur som haver, jag lyckades fatta att hon ville att jag skulle fylla i någon enkät som jag tydligen fått och som tydligen var väldigt viktig. Jag var utvald. Det var då jag ljög.

Jag sade att jag redan fyllt i enkäten, medan sanningen var att jag inte ens visste att jag hade fått någon enkät. Men jag tyckte på något vis synd om den stressade kvinna som måste lida av syrebrist och som för tredje gången ringde upp mig och bad mig om något jag inte förstod. Så med dåligt samvete för mitt syndiga beteende letade jag upp enkäten. Den låg i botten av en hög med post och den ville att jag skulle kryssa i 84 frågor. Det tog fan en timma att fullgöra sin medborgerliga plikt. Dessutom tvingades jag svara på frågor om hur tillfreds jag är med mitt liv. Och jag fick inte ens en sketen biobiljett som ersättning. Istället fick jag chansen att vinna någon av institutets böcker. Jag tog på mig min lyckoskrud och dansade min cermoniella lyckodans runt lycko-totempolen som står i mitt rum. Euforin var dock inte långvarig; snart läste jag att man var tvungen att ha skickat in enkäten innan 9:e oktober för att ha chans att vinna den bok som jag ändå inte ville ha.

Slutsats: ha aldrig dåligt samvete när du ljugit för en telefonförsäljare, även om det är tredje gången de ringer och även om de tycks ha problem med andningen. Calle Anderssons hund har också problem med andningen. Den ser ut som en säck mjöl också, men den verkar glad ändå. Frågan är dock om kvinnan i telefonen blivit glad om jag bjudit henne på hundmat. Jag tror att jag skickar in enkäten snart. Det mår vi nog båda bäst av, hon och jag.