Det har varit en hård helg. Jag har bland annat, då jag varit totalt underkastad Bacchus (jag hade dock inte druckit vin utan billig öl), hållt ett brandtal om Boris far och hans högst sannolika kopplingar till jugo-maffian. Detta har spelats in på film och arkiverats. Jag har gjort andra saker också som jag inte vågar skriva här ifall mamma eller pappa läser. Jag är en jävla mes, jag vet. Men de betalar fortfarande min mat, min tandkräm, mina strumpor och mitt mycket statushöjande medelmskap i Sandareds IF. Därför måste jag idka en del självcensur ibland, även om jag vet att det innebär att ni då och då snuvas på en vacker story.

Sådär. Enough diary. Idag har jag tänkt ta er tid i anspråk för att skriva om något om dem som försöker tillhöra någon slags intellektuell elit. För att enkelt belysa jag menar skulle en sådan person istället kalla "intellektuell elit" för "avantgarde", eftersom att dessa människor har en fallenhet att i dagligt tal använda svårare ord än nöden kräver (jag är själv en sådan person, jag vet, men när jag skriver såhär känns det som att jag har självinsikt).

Dessa personer har inte skapat sig denna fasad för att de tycker att kunskap i sig är så kalas, utan snarare i syfte att utnyttja sin ställning för att kunna sprida sin skit på så många andra som möjligt. Du skall nu få en bild i huvudet av en man i frack. Mannen står på toppen av ett högt berg med en tunna gödsel under armen. Han kastar dyngan så att den liksom sprids med vinden ner på alla andra stackars dumma satar. Han har liksom klättrat upp för det där jävla berget - dessutom med oerhört otymplig klädsel - bara för att så många som möjligt skall få avföring i skallen medan de tittar på honom nerifrån. Vissa nöjer sig med att klättra upp på berget och titta neråt. De blickar inte neråt för att de gillar utsikten, den kan man ju se på vykort som man fått av nån jävla släkting på alpresa. De tittar neråt för att de vet att de nedanför måste titta uppåt för att se en. De kastar psykisk skit på folk.

Jag känner att jag är i ett slags behov av att kasta skit på dem som kastar skit. För jag har själv redan hunnit göra det en hel del på denna blogg. Folk med longboards, folk som är för PK, folk som är snälla, folk som vill verka intressanta, folk som är självgoda och folk som tar OS-medalj trots bröstcancer, men sedan väljer att åka bobsleigh dopad och därefter likställs med en rysk KGB-agent. Jag har gjort det och jag känner mig som mannen i fracken som kastar skit från berget.

Därför måste jag snacka skit om mig själv. Jag orkar inte fundera på om det finns någon logik i det, men skit samma. Det finns en hel del fördomar om detta folkslag. Den kvasi-intellektuelle röker Lucky Strike, dricker take-away kaffe, har glasögon med tjocka ramar (inte sällan med vanliga glas i), ogillar musik som spelas på radio (dock kallar man inte detta för musik). Den kvasi-intellektuelle name-droppar folk som han själv inte känner till, men eftersom att ingen annan heller gör det så klarar han sig utan att bli avslöjad. Det hela handlar alltså om en klassisk bluff. En fasad som saknar möblemang. En kejsare utan kläder som dessutom har en jävligt liten kuk.

Det är inget ovanligt med bluffar och ofta skapar det en väldigt komisk effekt. Det som är det tragiska med denna bluff är dock att den tror sig stå över alla i sin omgivning, inte genom att säga det rakt ut, utan genom subtila signaler, blickar och små hånleeden. Även om man blir genomskådad så leder detta till att många börjar att ogilla en - vilket inte är så konstigt eftersom att hela självbekräftelsebehovet täcks genom att man vill framstå som lite bättre, lite smartare, än alla runtomkring sig. Besserwisser är inte rätt ord. Snarare en slags uppgradering som mist den där lilla komiska finessen som en riktig besserwisser (=exemplvis en god kamrat till mig som jag inte tror att jag behöver nämna vid namn) har.

Sådär. Sådär. Jag har slagit höjdrekordet, genom att klättra upp på den frackklädde mannens huvud och bajsa på honom. Nu står jag på topparnas topp och är världsmästare i dyngkastning. Det känns bra. För stunden. Skämt åsido. Jag vet att jag är en av dem som försöker verka smart här i världen och jag vet att folk ibland stör sig på det. Till och med hatar det.

Fortsätt att hata. De - jag om jag är sådan - förtjänar allt hat. De förtjänar att förstå att folk skiter i vilka jävla böcker de läst, att de läser kultursidorna i dagsblaskan eller vad i helvete de läser överhuvudtaget. Få dem att falla. Glöm dock inte att de är människor för all del. Många av dem förstår inte själva att de kastar skit från berget. Dessutom är de så narcissistiska att de skulle dö av fallet om man tar dem för hårt. Så sträck ut handen och hjälp dem ner därifrån. Döda dem inte. De kanske faktiskt visar sig vara smarta på riktigt. För smart, det är man inte om man formligen pissar ur sig ord ur SAOL och referar till folk ingen har hört talas om. Då är man bara korkad. Ungefär som de där kineserna som jobbade på en bank, förskingrade sådär 40 miljoner spänn och köpte skraplotter för pengarna.

Muntrare lektyr kommer med mitt stigande humör!