Eftersom att min själsfrände och tillika hatobjekt Rahn ogillade att kommentarfunktionen höll på att utvecklas till en chat tänkte jag göra en kortfattad lägesrapport över mitt liv just nu, för att slippa att det blir som Rahn befarar: Jag pluggar på handels. Det är föreläsning varje dag i tre timmar. Jag åker tåg varje dag i två timmar. På tåget sover jag och jag är förövrigt ganska asocial. Jag orkar inte plugga på grund av lathet. Igår skulle jag göra varm choklad men upptäckte efter att jag värmt en liter mjölk att jag inte hade O'boy hemma. Jag hällde ut mjölken och gjorde blåbärssoppa. Jag sov istället för att åka in till skolan på morgonen idag. Jag åt hönökaka med skinka till frukost. Igår fick jag lön.

Jag lever således ett fartfyllt liv (tåget åker snabbt) som är fullt av överraskningar (att jag inte hade någon O'boy i skafferiet), jag lär mig något av varje dag som går (i skolan), där jag har möjlighet att förverkliga mig själv (sova istället för att åka till skolan) och dessutom känner mig fri att göra vad jag vill (skinan på hönökakan istället för ost). Det är få förunnat och jag känner mig nästan lite otacksam att jag inte likt folket på Livets Ord spontant brister ut i hallelujah-rop över min lyckliga lott. Det vore skönt om jag kunde gjort det, men samtidigt kan jag inte riktigt köpa deras kanhända förenklade världsbild där Gud hjälper dig med alla tänkbara problem så länge du proppar kollekten full med femhundralappar. Själv lever jag efter devisen att man skall stoppa dem i krogkassan vilket kanske ungefär ger lika mycket tillbaka. I helgen slogs jag i varje fall av den tanken.

Även om jag måhända låter lite bitter och det hela kanske framställs i en något kamelrövhåls-becksvart  nyans så är det bara en illusion uppbyggd av tomma ord. För det är ju spännande tider nu. Alla vänner och ovänner har börjat sina nya liv. Jobbar, pluggar, reser eller slöar. Det skall bli folk av oss är det tänkt. Jag har svårt att se att det kommer att bli så; att vi ska ha lite kul nu tills vi börjar bli trettio och börjar få ångest för att vi inte har hittat någon av motsatt kön att spendera livet med. Skall vi sedan, om en inte allt för lång tid, sitta och muttra att det var bättre förr när vi handlar dyrt toapapper i den lokala matbutiken? Skall vi börja planera midsommarafton i april? Inte för att den behöver planeras när den sett mer eller mindre likadan ut i trettio år, utan för att vi inte har något bättre att fylla ut vår fritid med. Skall vi få ångest när ungarna börjar flytta hemifrån?

Jag hoppas inte det i alla fall. Det skulle kännas lite väl förutsägbart och meningslöst. Men vi kan ju inte hålla på och flumma runt hela livet heller. Eller det kanske vi kan. Vi får se vad som händer helt enkelt. Det är spännande tider.