Jag noterar, efter mitt förra inlägg, en bottennotering på antalet kommentarer. Jag vet inte om jag skall tolka det som att den lite mera reflekterande nischen inte gick hem eller om ni helt enkelt blev så förstummade av min briljans att ni inte förmådde er att kommentera. Hur som haver, det här inlägget kommer att skrivas i anti-filosofisk anda och jag hoppas därför på att jag får en hop giftiga kommentarer som värmer mitt högra smalben i den ruggiga höstaftonen.

Jag tänkte göra det genom att dela med mig lite av mina funderingar kring begreppet "snäll". Det är ett väldigt vanligt ord i svenskan och jag har alltid, tills för kanske ett år sedan, sett epitetet "snäll" som något positivt. Men så funderade jag lite och kom på att snäll inte är det minsta positivt att vara. Snäll, det är man som människa om man inte är något annat. Snäll är man om man inte är rolig, utåtriktad, ambitiös, snygg, duktig eller engagerande. Snäll är man om man inte är elak, spydig, dryg, oempatisk, fräck eller lat. Snäll är man, kort och gott, om man är en riktigt tråkig jävel utan några egentliga personlighetsdrag.

Snäll, det är personen i din klass eller på ditt jobb som inte öppnat käften på tre år och då någon frågar "hur är han egentligen?" och du som icke-fördömande människa inte vet vad vad du ska säga utan svarar att "han är väl snäll...". Men hur fan vet du om han är snäll egentligen?! Du hade inte ens vetat vem det var om det inte vore för att du ofrivilligt hamnat på samma plats som honom. Han kanske är en riktigt ond jävel som ägnar sin fritid åt att skära ut ansikten ur fotografier, han kanske älskar att se hur det går åt helvete för andra, han största nöje här i livet kanske är att kasta sten på katter. Det är mycket möjligt, med tanke på att du egentligen inte vet något om denne person.

Men snäll är han i varje fall, för du kan inte komma på något annat att säga om honom och eftersom att han inte säger något så gör han dig i alla fall inget illa. Därför är han snäll. Han är helt enkelt snäll för att han inte märks. Nej, snäll, det vill man inte vara. Då är jag tamejfan hellre elak. Det innebär åtminstone att man är något. Den dagen någon beskriver mig som att "han är väl snäll" vet jag att det är dags att ta tag i mig själv och börja fundera över varför jag lever och finns. Missförstå mig inte nu, jag uppmanar ingen att börja vara allmänt jävlig mot folk, stjäla post ur brevlådor och gå in med skorna på i vardagsrummet fast ni vet att morsan blir sur som fan. Fast det vore förbannat mycket roligare än om ni bara gick omkring och var snälla.