Det finns en viss typ av människor som jag aldrig riktigt kan sluta att fascineras av. Folk som jag inte riktigt förstår, men som samtidigt imponerar mig genom sitt otroliga engagemang för något så totalt meningslöst. Jag talar om eldsjälarna. Deras gärningar kan vara vitt skilda; den gamla gubben som åkt på varenda match och sett varenda träning med Ätrafors BK, division VII Norra halland, eller en ung man som skickar politiska insändare till lokaltidningen om den enda rätta vägen att förändra världen(jag pikar ingen). Ibland blir dock denna glöd inte bara förundransvärd, utan också väldigt, väldigt rolig. När någon kanaliserar sitt engagemang genom att gå ut på ett torg i Pakistan och sätta fyr på en sverigeflagga, exempelvis. Inte minst när sverigeflaggan inte är en sverigeflagga. Inte minst när sverigeflaggan som inte är en sverigeflagga är grön och gul.

Jag vet, muslimerna är offer. Det är synd om muslimerna vars religion blir bespottad i västerländska medier. Därför unnar jag dessa herrar att utöva denna lilla fritidsaktivitet. Jag vet inte mycket om Pakistan och jag har ingen källreferens när jag påstår att det finns en hyfsat hög arbestlöshet i landet. Jag antar att de inte har en massa fotbollsplaner eller "efterfesten" på Internet. Det är synd om muslimerna i Pakistan. Inte minst när någon enfaldig snubbe i ett litet land som de inte har en susning om var det ligger eller (uppenbarligen) hur deras flagga ser ut, avbildar deras profet i en halvmedioker blaska (Nerikes Allehanda). Då är det klart att de ska få elda lite. Frågan är om männen på bilden tyckt att det varit lika kul att elda om de vetat att vi, eller åtminstone jag, skrattar åt dem.

För jag kan inte släppa det: Varför är flaggan grön och inte blå? Kanske är det som Olle sa, att de bara hade tillgång till svartvita böcker och fick chansa, kanske spillde mannen till höger om lågan ut all blåfärg på vägen till demonstrationen vilket gjorde att man provosoriskt tvingades välja grön. Kanske var det så att mannen till höger om lågan i fjol målat om sin båt i grönt, hade en skvätt över och tänkte att "vafan, den ska ju ändå eldas upp, det gör nog inget att det är fel färg. Det är ju ändå lika kul att elda". Det måste finnas en intressant historia bakom det, för om man ska elda en flagga är det faktiskt rätt viktig att den ser ut på rätt sätt. Annars förlorar ju hela handlingen liksom sitt värde.

Förutom det mycket orginella och roliga färgvalet på den svenska flaggan, tycks eldsjälarna på bilden för övrigt vara mycket intressanta personligheter. Vad har de för intressen, utöver att skrika (som de uppenbarligen gör på bilden), läsa Nerikes Allehanda och elda sverigeflaggor som inte är sverigeflaggor? Vad gör de på dagarna förutom allt detta?

Jag vill ge samtliga män som går att urskilja på bilden en stor eloge för att de på ett så nydanande och kreativt sätt avbildar den svenska flaggan, för att de orkar bry sig om vad Nerikes Allehanda skriver (jag kan med skam i sinnet erkänna att jag inte orkar bry mig om vad som står i deras lokaltidning) och framför allt för att för att de genom att elda flaggan visar att de vågar stå för att de har sitt barnasinne kvar. Jag avundas dem för detta. Jag skulle själv vilja gå ut och lunta - eller elda flaggor -, smälla påsksmällare och leka burken. Fast jag vågar inte, för jag är tydligen för gammal för sånt nu. Dessa män lever livet som de behagar, något som fler utav os borde prova på.

All heder åt dem!

Så var man äntligen hemma och får lite lugn och ro mitt bland studier, festande och jobb. Vi hade våran första riktiga dag med föreläsningar i måndags. Jag slogs av hur många människor det finns i klassen som är benägna att ställa totalt korkade och irrelevanta frågor, inte för att de är befogade, utan bara för att visa sig viktiga och engagerade. Dagens mest korkade fråga kom från en kille i första raden som undrade "om grundlagarna var svårare att ändra på än de lagar som stiftas av kommunen?". Hm, jadu.

Sen var det dags för sittning, vilket var jävligt trevligt som vanligt. Det var Grease-tema och jag var Travolta med tillhörande skinnjacka och cigg bakom örat. Jackan var av storlek typ XXXL och såg ut som en rock och cigaretten syntes inte under mitt hår. Annars var det lyckat. Vi blev i alla fall fulla och kom inte hem till Sandared utan fick sova hos vår numera gode vän Kristofer som bor på Norrby. Det kändes coolt att röra sig i NYG's hoods. Riktigt gangster.

När jag så slutligen kom hem i Sandared i eftermiddags, varit hemma i ungefär en timma så kommer farsan in med flåsen i halsen. I handen höll han Sickans gula halsband med små diamanter och klockor på. Överkörd. Huvudet krossat. Trots att Sickan bara var en katt blev jag ledsen. Hon var speciell. Jag antar att en del av er träffat henne på någon fest. Bra katt, brukade alltid komma och möta mig vid uppfarten när jag varit ute på hyss. Har aldrig rivits, bitits, knarkat eller trilskats. Rest in peace, Sickan. Cat(ch) you on the flipside!

Imorgon skall jag in till Göteborg och gratistjuvträna på Fysiken. Jag och Boris stal tjugo stycken engångskort när killen som promotade Fysiken vände ryggen till. Hoppas inte att de börjar känna igen oss bara, vi har funderat på bra förklädnader.

Kvalitativt bloggande är på intågande. Ska bara skaffa mig lite fritid först. Insåg just att jag inte längre ser festande som en fritidsaktivitet. Jävla nollningen är inget annat än en inkörsväg till alkoholism.

Må mysigt med mina moderata missöden!

Alla av er kanske inte har hört talas om Annes optik. Kommer ni ifrån Borås så borde ni dock faktist ha gjort det. Anledningen är att Annes optik, en liten optiker som har sin butik i Knalleland, har en fast annonslplats i Borås Tidnings TV-bilaga som utkommer varje onsdag. Jaha, och? är det mycket möjligt att du tänker. Det finns dock något som gör Annes optik till något mer än bara en vanlig optikaffär vilket medför att den lilla butiken förtjänar en plats på min blogg och i allas hjärtan.

Det är den totalt okonventionella typen av marknadsföring. Jag vet inte hur mycket Annes pungar ut för att vara med på förstasidan i TV-bilagan, men jag antar att det är en bra hacka med tanke på att varje pensionär i hela Borås (säkert den målgrupp man vill nå med glasögonreklam) blir exponerade för reklamen varje vecka. Jag vet inte heller hur man har resonerat när man gjort sina annonser, kanske kostade själva annonsplatsen så mycket att man inte ansåg sig ha råd att producera en proffsig lay-out, kanske tyckte Bob Kaill, Annes man som enligt egen utsago jobbar med marknadsföring, att han var fullt kapabel att göra det som en reklambyrå annars skulle ta åtskilliga tusenlappar för att göra. Eller kanske ville man bara skapa en unik annons där man visade upp en mer personlig sida, för att på så sätt förse sitt företag med en själ och vara något utöver de där karaktärslösa optikerna som huserar runtom i staden. Bob Kaill kanske hade läst en bok om marknadsföring och där hittat att företag som visar en genuint mänsklig sida raggar flera kunder.

Vad än orsakerna månde vara så är Annes optiks reklam mycket underhållande. Den gräsliga loggan som förmodligen är gjord i Paint Shop Pro utgör bakgrunden, som sedan fylls upp med någon typ av erbjudande. Det som gör det hela så genialiskt och kul är att Anne väljer att avslöja glimtar av sitt privatliv i annonsen. Med en lågpixels digitalkamera är diverse kort tagna och man får i bildtexten reda på att "Anne har nu börjat ta kvällskurser i spanska för att förbereda sig inför chileresan" eller "Annes syster har i veckan fått kattungar, nio stycken blev det som ligger tätt intill sin mamma". Jag vet inte varför man gör såhär. Kanske var det det där med att profilera företaget som empatiskt och mänskligt. Eller så har man bara ett stort behov av att dela med sig. Genom att varje vecka läsa TV-bilagan kan man följa Anne och hennes närhet på deras äventyr. Dessutom får man kuppen chans att handla billiga glasögon.

Jag har tyvärr ingen bild av någon annons tillgänglig för att visa vad jag menar, men ni kan alltid gå in och ta en titt på Annes optiks hemsida och jag vill där passa på att tipsa er som inte fått nog av Annes privatliv kan klicka er vidare och läsa om Annes chileresa. Där finns även kort som inte helt osannolikt är tagna med samma usla digitalkamera som i annonserna. Om jag någonsin får ett synfel så vet jag vart jag ska bege mig: Till Annes optik - optikern som är lite mer än bara en optiker.

Nollnignen har satt igång på riktigt. Jag och Boris har ansträngt oss till det yttersta för att sätta Borås på kartan, vilket gått sådär. Vi blir notoriskt hånade för vår dialekt, Borås ringa storlek samt - av någon okänd anledning - för Knalleland. Vi börjar dock inte gråta av detta utan tolkar det som handlingar som begås i avundsjukans tecken. De har inga rökreor, inget Netonet och inga svenska mästare i fotboll. Fuckers!

Mina planer inför första sittningen: ta det lugnt, drick inte för mycket, var cool.
Resultatet: Brottarfull, minneslucka och hjärnblödning i regionerna där sifferminnet sitter.

Anledningen till att teori och verklighet skiljde sig så kapitalt var oväntade intag av alkohol bestående av två gratisöl och två snapsar på sittningen samt att en av de nya polarna, Kristofer, bjussa närmre en halvliter sprit innan vi gick in på puben. I vilket fall, det hela började med att Boris skulle byta kläder inne på puben (detta är återberättat av Boris, jag minns ingenting). Han bad mig hålla hans 300 spänn samt hans mobiltelefon. När han kom tillbaka och skulle ha tillbaka sin egendom var den spårlöst försvunnen. Vi skulle sova hos min bror den kvällen och var tvungna att få tag i honom för att bli insläppta i lägenheten. Då min mobil var död och Boris borta hade vi varken telefon eller telefonnummer för att få tag i honom. Jag försökte lösa problemet genom att sätta på min mobil och bara få tag på numret innan den dog igen. Det jag inte räknat med var att pin-koden lämnat mitt minne. Den var bara borta, vilket resulterade i spärrat simkort med PUK-kodskrav.

Vi hade nu problem, vilket inte förbättrades genom att vi tog fel spårvagn och hamnade en halvmil från centralstationen. Vi löste tillslut sovplatsproblemet genom att casha ut femtio spänn till en tjej, ringa 118 100, koppla till min bror och sen sticka till honom. Vi somnade snart och vaknade med den bakfylla vi förtjänade. Boris, som imponerande nog inte slagit ihjäl mig efter att jag tappat bort hans mobil och pengar, skickade ett sms från internet till sin egen mobil där han skrev att mobilen var hans och att den som hittade den kunde kontakta honom. Boris sms-signal hördes från rummet. Vi såg på varandra. Efter en stunds letande hittade vi mobilen - i min byxficka! Snart återfann vi också Boris pengar - i min plånbok. Jag skulle kunna förklara bort mig och säga att jag bara ville jävlas med Boris kvällen innan, men sanningen är en annan. Sanningen är, att jag verkligen inte hittade Boris telefon trots att den låg i min ficka. Vilket på efterhand var kul, men som under kvällen kunde inneburit att sova i en dörröppning.

Idag var det dags att träffa sina kommande studiekamrater. Det var intressant. Det första vi fick lära oss är att man kan komma en kvart för sent till alla lektioner; akademikerkvarten kallas det och innebär att om det står att lektionen börjar 11.00 på schemat så börjar den inte innan 11.15. Jag har kommit rätt.

Det var inte riktigt som att börja gymnasiet. Man var inte lika vilsen, hade ingen panik och ingen handsvett. Att sitta i en cirkel och presentera sig slapp man dock inte. Den här gången var det å andra sidan kul. Alla var mellan 19-22 och berättade att de hade jobbat eller rest efter gymnasiet. Att de redan flyttat eller skulle flytta till Göteborg. Utom en; han var 29, bodde i Uddevalla och förklarade att det inte skulle bli aktuellt att flytta för han hade fru och barn, och det var svårt att hitta dagisplats i Göteborg. Anledningen till att han pluggade var att han tröttnat på sitt jobb. Kändes overkligt men jag tror framför allt att denne 29-åring kände sig oförtjänt gammal, på snudd till pensionerad.

Jag skiljdes snabbt från Boris efter att ha vunnit en klunsning mot en av faddrarna (jag: sax, han: påse). Vi satt i ett rum och lyssnade på en standardintroduktion. Sen gick vi iväg med våra grupper för en runtvandring. Byggnaden är ett sammelsurium av korridorer, trappor, plan och byggnader. Snackade lite stelt med folk, gjorde bort mig genom att begagna Dr Albans "stabilt", annars var allt frid. Guiden vi hade var rolig. Lite smånervös, kunde allt om hur man sparade in pengar samt hur man kunde supa på nollningar samt även under andra tillfällen. Kändes mycket som en kårkille som inte riktigt tänkte på att alla dessa nya studenter hade ett så intimt förhållande med Bacchus som kårfolket i regel har. Det blev komiskt. Jag gillade honom.

När allt var klart skulle vi anmäla oss till sittningarna och Boris skulle ta en cider (tydligen). Inställningen till alkohol verkade inte vara speciellt strikt med tanke på att man sålde starköl på introduktionsdagen, vilken för övrigt var en onsdag. Man skulle skriva upp sig på en lista (igen) men denna gång med personnummer. Boris skrev. Han kunde inte mitt personnummer. Jag tog pennan, suckade och sade: "Du ska vara min pojkvän och vet inte ens när jag fyller år." Folk kollade på oss. Sen stack vi. Rahn tror att vi har fått en evig bögstämpel och bör emigrera till Marocko. Jag tror att det är lugnt.

Snart är det dags att bli universitetskille. Fyra och ett halvt års plugg. Det är som en och en halv gymnasietid. Eller ett havlår längre än vad man får vänta på nästa fotbolls-VM. Eller nästan exakt lika länge som första världskriget pågick. Jag hoppas att det kommer att vara minst lika kul som gymnasiet, närmast att jämföra med VM -94 och att om det finns något Tyskland när jag pluggar, så ska det förlora precis som i första världskriget.

Det är lite spännande det här faktiskt, måste jag medge. Folket: Gymnasiet är ju i princip obligatoriskt nuförtiden och det finns ju ingen direkt samhäll/samhäll-stereotyp. Man träffade vanligt folk på gymnasiet helt enkelt. Alla sorter. Nu ska man plugga juridik. De flesta kommer vara äldre och antagligen karriärister. De kommer ha snittat minst 19.0 i betyg. Nischat. Tävling, kort sagt. Andelen översittare kommer att vara högre än på Bäckäng, förmodligen.

I denna nya miljö är det viktigt att hitta ett hatobjekt snabbt. Jag älskar hatobjekt. Människor att spy galla på, formulera elaka one-liners som skulle knäcka dem och skylla sina egna misslyckanden på. Frågan är om det inte är minst lika viktigt som att skaffa polare. Okej: en överdrift, men folk glömmer ofta bort att deras hatobjekt är en av deras närmsta vänner. Att sitta och beklaga sig över personer man hatar är inte bara roande utan får en också själv att framstå som bättre. Det är samma fenomen som med kvällspressen. Vi läser om Helge Fossmo, Ulf Olsson, Lasermannen - Jan Guillou - eller någon annan riktigt ond gubbe. Vi blir förskräckta. Vi snackar om dem vid middagsbordet och säger hur dumma i huvudet de är, när det i själva verket handlar om att säga hur mycket bättre man själv är. Som att skryta, fast lite diskret och samtidigt allmänt accepterat. Sorgligt nog får våldtäktsmän, mördare och inte minst allmänt misslyckade människor oss att må bättre. Allting är ju relativt - "och jag är i alla fall inte värre än honom! Eller henne!" Härligt. Grattis.

Jag ska välja mitt hatobjekt med omsorg. Antingen skall det vara någon som är allmänt otrevlig och förtjänar mitt hat, eller så ska jag av ren elakhet välja någon absolut oskyldig. Det är kul att hata folk utan anledning och att ge dem skulden för saker de inte har någonting att göra med. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är ett av mina omotiverade hatobjekt. Han heter ju Eskil liksom. Och Erlandsson i efternamn. Ilska.

Genom att göra så ironiserar man folket som också hatar utan anledning, men som faktiskt hatar på ritktigt. Som nazister och annat patrask. Hata på med andra ord gott folk - gärna utan anledning!

Det glädjer mig att se hur engagerade mina läsare är (av någon anledning som jag inte tänker spekulera i här, framför allt de av manligt kön) av hur vi i Sverige på bästa sätt skall lära oss om sexualiteten och allt vad detta innebär. Det tycks finnas många potentiella biologilärare ibland oss, även om deras eventuellt framtida elever kommer att gå ur klassrummet med vitt skilda föreställningar om hur saker och ting skall se ut.

Medan polemiken har fortgått här hemma har jag själv tagit mig en tur till Oslo för att, som det var tänkt, kolla in Norges uteliv såväl som kulturskatt. Det blev inte riktigt som jag tänkt, men jag hade kul ändå. Hur som haver, när jag kom hem för att se vad jag kan tänkas ha missat i nyhetsväg under dessa två dagars frånvaro finner jag till min stora (jag vet inte till vilket stora. Förvåning? Förskräckelse? Knappast) x att SVT hoppat av Sveriges genom tidernas största filmprojekt, nämligen filmatiseringen av "Arn". Public Service-bolaget tyckte inte att vad de hittills fått se från mångmiljonprojektet var till den belåtenhet man räknat med.

Detta får mig osökt att tänka på TV-serien "Talismanen". Förvisso: den kostade inte 200-miljoner att producera. Dock: Guillou fanns med som förgrundsfigur i projektet. För er som inte minns, "Talismanen" råmarknadsfördes 2003 som världens mest spännande serie. Många respekterade skådespelare, bra sändningstid, rutinerade Guillou och Mankell som manusförfattare. Det kunde väl knappast bli annat än en riktigt bra kriminalserie? Sanningen var en annan. "Talismanen" gick egentligen ut på att Mankell och Guillou - med stark betoning på Guillou - skulle roffa åt sig ytterligare medieexponering. Det var inte utan anledning som Guillou och Mankell dels själva var med i inslagen som promotade "Talismanen" och sedan även inplanterade sig själva i manuset - för att spela just sig själva!

Jan Guillou är som vi vet kanske en av vårt rikes mest bekräftelsekåta personer. Han är som en B-kändis som gör allt för att synas. Dock vet Guillou om att han är duktig, vilket i kombination skapar total självgodhet, för att inte säga hybris. I "Talismanen" får Guillou jättehybris. Och det är jätteroligt. Seriens huvudperson, den avstängde polisen Walton, har (av Loa Falkman!) fått i uppdrag att finna talismanen. Guillou är tydligen också expert på afrikanska skatter (kom ihåg att han spelar sig själv samt skriver manus och alltå försett sig själv med denna titel) och Walton söker därför upp denne för att examinera talismanen, som han har på en bild. Guillou och Walton sitter ute i Guillous vräkiga lantlya och diskuterar. Plötsligt ser man hur ett tiotal maskerade män med AK-4 börjar smyga sig närmre godset. Detta är för TV-tittarna totalt obegripligt, det finns ingenting tidigare i serien som insinuerat att Guillou eller Walton varit förföljda eller liknande. Det roliga är dock Guillous reaktion. Vad gör han? Vad hade man gjort om tio tungt beväpnade män omringar ens kåk? Sprungit? Ringt polisen? Gömt sig?

Inte Guillou i alla fall, detta totala geni. Guillou hämtar istället sin (förmodligen väldigt lyxiga) älgstudsare. Han slår upp sin ytterdörr och prickskjuter snyggt ner två av männen med automatkarbiner. Frågan är ju vem som, med jaktgevär och alldeles ensam, kommer på den totalt galna idén att försvara sig i en sådan situation? Det är förmodligen en väldigt liten skara människor, bestående av Sylvester Stalone, Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger - och Jan Guillou. Skillnaden är bara att Jan Guillou varken har sprängande biceps eller någon som helst sex-appeal.

TV-publiken (ett antal miljoner) måste vid denna stund blivit uppfyllda med en smått surrealistisk känsla. Händer det här? Detta måste blivit ännu mer påtagligt då man sekunderna senare får en slutlig förklaring till denna omringning genom att Gert Fylking springer ut och ropar "Sluta skjut för helvete, det här är Blåsningen" (för er som inte vet var "Blåsningen" ett program som gick ut på att Fylking "blåste" svenska kändisar och spelade in det). Efter dessa scener avslutas avsnittet. Svenskarna sitter i chock. Hade vi sett rätt? För dem som fortfarande såg serien som seriös var nog frågorna många: vad kommer detta få för konsekvenser på händelseförloppet i serien? Vad ska hända med Guillou som nu har två liv på sitt samvete? Etc. Svaret på de båda frågorna är: Inget.

Jan Guillou släpps, han handlade i nödvärn, och för övrigt har händelsen ingen som helst påverkan på händelseförloppet i serien. Kort sagt: händelsen innebar endast att Jan Guillou på bästa sändningstid fick visa att han:
1) Är expert på afrikanska reliker
2) Är tapprare än sin fiktiva karaktär Hamilton
3) Äger dyra vapen, samt behärskar skyttets konst förträffligt
4) Kan komma undan med detta, trots att han begick dubbelmord (han är ju trots allt Jan Guillou)

Det går att säga mycket om Jan Guillou och otaliga retar sig på hans självgodhet. Själv älskar jag den. Jan är osvensk genom sin totala hybris, hans översittarpersonlighet och det faktum att i princip allt han gör syftar till att stärka sitt eget ego. Vi får hoppas att Arn-satsningen håller högre kvalitet än "Talismanen" men att vi ändå får se Guillou i en av huvudrollerna. Jag ska definitivt sitta som klistrad när den sänds.

Pridefestivalen. Under ett par dagar samlas en stor skara människor under ett tak i Stockholm för att fira. Alla (i princip) har de en sak gemensamt: de tillhör en sexuell minoritet. Det vill säga, de är inte hetro. Mitt i detta regnbågsfärgade kaos av bögar, flator, transpersoner och bisexuella och allt annat som är just allt annat än matcho har man utsett Glenn Hysén till invigningstalare. Man kan inte göra något annat än att skratta. Snacka om en katt bland hermelinerna! Här ska killen som den "goa gubben" personifierad - och dessutom hatad av halva gayvärlden sedan han slog ner en kille som tallade honom på pistolen på en krogtoa - ställa sig och tala inför en publik som är allt annat än frälst då han intar talarstolen.

Talet är nu hållet, de flygande tomaterna lyste med sin frånvaro och Glenn var publikfriande - som vanligt passar han i alla sammanhang. Jag har dock börjat tröttna på allt gnäll som gay-kulturen stått för på senare tid. Missförstå mig inte nu, bögarna och flatorna har all rätt att slåss för sin rätt att vara gay, men när de på fullt allvar vill att allting skall anpassas efter ett HBT-perspektiv har den politiska korrektheten tagit sig så långt att det inte blir annat än irriterande men framför allt komiskt. Senaste rapporten talar om hur "gay-fientlig" skolan är då den utgår från ett hetero-perspektiv då den ska beröra sexualitet. Snälla. Sexualitet och skola är redan nu ett skämt och det är likväl redan nu synd om alla stackars lärare i medelåldern som skall försöka sig på att tala om sexualitet för sina småflinande elever. Om de dessutom ska utgå från alla sexuella perspektiv skulle undervisningen inte bara bli mer långdragen, utan bara ännu mera skrattretande. Tyvärr, det hjälper inte att vi inför sån skit i läroplanen, i nionde klass har bögskämten sin absoluta statuspeak och det är knappast i skolbänken som man skulle kunna radera ut sådana fenomen.

Jag är ledsen alla HBT-aktivister därute, men jag kan inte riktigt ta alla delar av er kamp på allvar. I Polen blir bögar attackerade på gatan, på riktigt, inte bara i enstaka fall och dessutom av "vanliga" medborgare som av någon anledning ungefär bryr sig mer om vem för dem totalt okända människor har sex med än vem deras fru är otrogen med. I Sverige däremot, är värsta fienden en liten grupp råkristna sekterister som talar i tungor alterrnativt nynazistiska aktivister som förutom att hata bögar hyllar Hitler samtidigt som de inte ens vet vilket årtionde han kom till makten. Alltså: mer skrattretande än farliga. I brist på en riktig fiende måste man istället hitta en väderkvarn: den kallas heteronormen.

Det är den alla upplysta snackar om, för er som inte hänger med. Heteronormen är, som det tycks, något helt sjukt, primitivt och måste utraderas från samhället. Man är en del av heteronormen om man är hetero och inte själv klankar ner på heteronormen. Alltså: heteronormens representanter, dessa bestialiska människor som bara genom att vara förtrycker alla som inte är hetero, utgörs av den stora majoriteten i landet. Deras ondska är obeskrivlig: de köper leksaksbilar till sina söner och dockor till döttrarna, exempelvis. Fast de flesta vet nog inte om hur onda de är, för de har aldrig hört talas om någon heteronorm. Förmodligen skulle de tro att det var någon typ av könsjukdom - vilket det ju förvisso är om man ska lyssna på de jämrande aktivisterna. Ska vi tycka synd om dessa oupplysta stackare, eller skall vi istället avundas dem att de är så lyckligt ovetande om sin egen ondska?

(Fan också, det här är nästan politiskt. Jag är bara trött efter att ha lyssnat på kanske tio radioprogram om denna jävla heteronorm. Och förbannad för att indirekt bli anklagad för att vara någon slags sexuell förtryckare. Glenn hade förstått mig)

Innan dagens predikan tar sin början tänkte jag inleda med att länka till denna intervju med Roman, den liftande bohem som jag hade turen att träffa under en arbetsdag. Det visade sig att han tydligen var intressant nog för en BT-artiklel och jag måste erkänna att jag mer än drog på läpparna då jag såg hans tryne i blaskan. En viss stolthet att jag hittade honom före BT infann sig också då jag ögnade igenom artikeln.

Nåväl, till saken. Det är snart augusti, vilket innebär de sista veckorna av sommarlov för många och den första veckan efter semestern för andra. Med undantag för en vacker försommar har vädret varit så dåligt att det inte vore helt orimligt att försöka hitta på ett nytt ord som är snäppet värre än katastrofalt, uruselt, värdelöst eller kasst för att med ord kunna beskriva det. Thomas Ledin - alla tänkande människors hatobjekt (fast kanske gillar de honom i smyg?) - och de textrader som jag inte tänker att skriva här (jag hädar inte) känns mer aktuella än någonsin. Förmodligen kommer Sverige nu, när årets höjpunkt semstern totalt hånfullt smulats sönder, att gå ner i en enda stor depression. Det går knappt ens få tag på sista minuten-resor längre. Det är synd om människorna, som Strindberg sade.

Jag vill dock inte tappa hoppet. Det finns ju faktiskt fördelar. Till exempel så kan man nu, utan vidare, definitivt kallprata minst tjugo minuter bara om det dåliga vädret med människor som man annars skulle tvingas dela den där pinsamma tystnaden - eller ännu värre - den totalt stela atmosfär som ofta uppkommer då man konfronteras med folk, vilka man absolut inte har något gemensamt med. Detta händer mig titt som tätt så alltid något att tacka väderguden för. "Vilket väder", kan man säga och sucka. "Jadu, sju meter över vanligt vattenstånd är det, kan inte tro det. Det är väl växthuseffekten" och så är man igång. Ointressant - ja - men man slipper ju torteras av att stå och hålla käft inför den ointressanta personen.

Ytterligare fördelar med vädret vi fått:
* man slipper att se människor man inte vill se lättklädda, gå omrking just lättklädda.
* man slipper att bli sandig om fötterna efter att man har badat och inte veta om det är värt att anstränga sig hårt för att få bort det, strunta i det och ta på sig skorna ändå eller gå barfota hem.
* man slipper att gå omkring i solglasögon och tro att man ser cool ut. (Dock: mina solglasögon blev stulna på Roskilde då jag hälsade på Maja, tjejen som aldrig sviker på festivaler).
* man kan jobba hela sommaren och njuta av alla andra semesterfirares olycka (om man är lagd åt det ondsinta hållet, vilket jag delvis är).
* vi kan gå omkring med paraply, det är kul.
* man kan utbrista "drag under galoscherna" utan att folk tror att man i hemlighet beundrar Bert Carlsson.
* antalet longboards på gatorna minskar (höhö, Camilla).

Listan kan göras längre. The sky is the limit, för att vara underfundig. Vi boråsare borde gå i bräschen för att se på regnet som något positivt då vi enligt vad folk och vi själva säger är så jävla vana vid att det regnar. Det är nu det är dags att bevisa att vi är vana, att vi vet hur vi ska agera även under de tuffaste av tider.

Lev gott, och glöm inte för all del - s**maren är k*rt!

Herregud säger jag bara. Det finns måhända många saker vi boråsare kan vara stolta över, nya Sandwalls plats, Borås Arena, vattentorntet, obelisken eller våra knallar. Men inte fan är vi så stolta att vi ska försöka efterapa och tro att vi är någon slags storstadsmetropol med allt vad det innebär. På senare har jag börjat observera detta i just Borås. Människorna. Jag såg, exempelvis igår, en svart kille klädd i helvit baggy style, halskedja, New Era-keps - en RNB-neger i klarspråk. Tio minuter senare blir man omkörd av en kille med longboard, långa shorts, stor t-shirt och hörlurar hängandes runt halsen. Vad fan killar, ni bor inte i New York. Ni bor i Borås, "Borås, Borås" som galenskaparna sarkastiskt sjunger - inte som Frank Sinatras "New York, New York". Det är en viss skillnad. Vi har inget Manhattan, inga skyskrapor, inget Ground Zero. Inga gula taxibilar och inget Hudson River. Vi har gula fotbollspelare och Viskan.

Visst, det kan väl vara lite häftigt att se ut som en riktig city-människa ibland, men den knivskarpa kontrasten som bildas i den totalt gråa boråsmassan gör att dessa människor tyvärr bara blir tragiska. De har helt enkelt tittat på för många filmer/musikvideos från andra sidan Atlanten och tror att det ska fungera här också. Det gör det inte. Jag säger inte att man inte får ha New Era-keps, men man kan ju ändå göra det med den smula sans som innebär att man inte till och med försöker prata som 50 cent.

Och den logiska följden av att invånare i Borås på allvar tror att de lever i New York, är att folk i Borås förorter tror att de lever i Hudson, Queens eller Bronx. Sandared, där jag ju råkar bo, tycks ganska oväntat ha förvandlats till någon typ av Harlem. Inom loppet av två nätter hanns det med åtminstone två misshandlar och ett misshandelsförsök (varav jag känner en av de misshandlade samt den person, min vapendragare Boris, som blev utsatt för misshandelsförsöket). Killen kommer fram till en halvfull Boris strax efter att han stigit av bussen efter en ganska lyckad kväll på krogen. Försöker först tvinga till sig kontanter och svingar därefter mot honom med en glasflaska. Observera att glasflaskan inte var sönderslagen. Ett ganska ovanligt tillhygge: en hel glasflaska. Killen har inte ens kollat på film. Oavsett: han missar. Boris springer. Allt är frid. Borås - NY. Sandared - Harlem.

Att sådana fenomen skulle komma till Sveriges storstäder, typ Stockholm, är väl föga oväntat. Stureplansfenomenet, take away-kaffe, maffia och anonymitet. Att farsoten skulle ta sig så långt som till Borås - med en stadskärna som man kan se rakt igenom från ena änden till den andra - hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föresteälla mig. Men det är väl bara att gilla läget. Tänkte jag skulle profilera mig som Texas cowboy, ta på mig hatt, skinnkläder och strosa runt med revolver. Sätta mig på Tant grön och beställa in en donut. New Borås.

Snart helg. Dags att gå ut. Taggad. Jag är beroende av alkohol. Det är bara att inse. Inte för att jag dricker speciellt mycket mer än vad den genomsnittlige nittonåringen. Utan för att i princip hela min kompiskrets - samt generation - bara borde "face the truth". Vi är addicts. Ska vi ha kul, kul på riktigt, måste vi antingen betala en smärtsam summa pengar för att komma till något ställe som inte regnmolnen använder som parkeringsplats, eller också det mer vanliga, för en liten mindre summa pengar köpa sig en fylla. På stället utan moln köper vi förmodligen oss en fylla också, till och med mer. Summa summarum: vi dricker för att kunna ha kul. Vi är beroende. Ingen idé att förneka.

Dock: är vi alkisar? En alkis är väl en person som sitter på en parkbänk och häller i sig Norrlands Guld dynamitöl á 7,2%, alternativt någon medelålders kärring som tittat för djupt i bag-in-boxen eller en gubbe i samma ålder som inte kan hålla fingrarna borta från glaset? Sure. Vi är inga alkisar i ordets rätta bemärkelse. Dessutom: det finns alltid folk som partar värre, alltid nån polare som dricker mera. Men vad spelar det för roll; är alkoholism egentligen ett relativt begrepp? Vad är det egentligen?

Egentligen är nog halva mänskligheten mer eller mindre alkoholiserad. Saken är bara att vi inte erkänner det, för av någon konstig anledning skäms vi över att vi inte klarar livet utan att fly ibland. Det är rätt ogrundat egentligen. Verkligheten är ju just verklig och således inte så speciellt omväxlande, inte så nyckfull, inte så spontan som den blir efter ett par öl. Så; erkänn erat beroende och lev med det utan samvetskval. Sluta upp med att hyckla. Omfamna Bacchus, inte bara i smyg, utan helt öppet. För om man börjar ljuga för sig själv redan där, det är då man riskerar hamna i problem. Har man ljugit lite grand kan man ju fortsätta. Då kan man lura sig själv att man inte drycker för mycket när man väl gör det - en helt annan sak än att vara beroende.

Så erkänn erat alkoholberoende på samma sätt som ni erkänner erat beroende av mat, bekräftelse, Mix Megapol, luft, skvaller eller vad det nu än månde vara. Ta er samman människor. Sluta hyckla. Mänskligheten, livet, är ett enda stort fyllerus!

Ses på krogen i helgen!

Mitt jobb har, tveklöst, gjort att jag kommit i kontakt med en hel del lite udda, men ändå på sitt eget lilla vis älskvärda människor. Jag berättade senast om en busschaufför som är en så bitter människa att man inte kan annat än att tycka om honom, just för att han är så insnöad.

I lördags däremot, stötte jag på en helt annan typ av personer, som kanske bäst skulle kunna beskrivas som busschaffisens motpoler. Det var två liftare som droppade in på stationen under eftermiddagen, de såg i ärlighetens namn jädrigt konstiga ut. Speciellt killen, för det var en kille och en tjej, han hade långt brunt hår, glasögon och ett ganska stort skägg. Lite John Lennon, men ändå inte. Båda hade mastodontryggsäckar och såg ut som dränkta katter (inte för att jag någonsin sett en dränkt katt) då de traskat typ en halv mil eller dylikt i monsunregnet som svepte över vårat kära Borås under eftermiddagen. Hur som haver, vi började snacka och det var några jädrans bohemer jag stött på. Tjejen, som var från Brasilien var soulsångerska och killen förstod jag mig inte riktigt på. Jag frågade henne "What brings you here to this desert land?" och hon svarade med att visa en rätt stor tatuering på sin underarm där det stod "Jag älskar Svärje". Det var kul. Han snackade något om sin "tradition" (engelskt uttal) och att han på grund av denna var tvungen att sova utomhus, men inte i tält tydligen utan i något annat som han inte kunde förklara. Jävla lirare helt enkelt.

De försökte få lift från stationen till Göteborg. Jag förklarade för dem att Sverige inte är ett liftarvänligt land och att de förmodligen aldrig skulle få någon lift. Jag hade rätt och det slutade med att de tog samma buss som mig till Sandared. Jag gav dem en påse ved och sa att det fanns en eldstad vid sjön. Som tack fick jag en fjäder av tysken. Den tillhörde tydligen hans "tradition" och han hoppades att den skulle "bring me luck". Jag sparade fjädern.

Dessa människor fick mig fan att tänka till. De var, trots att de förmodligen var totalt panka, inte hade några som helst framtidsplaner (när jag frågade vad de skulle göra efter Göteborg visste de inte) och allmänt kärva så hade de trots allt insett att livet kan levas på betydligt flera sätt än ett. Alla måste ju inte bli jurister, så att säga...

Man brukar ju snacka om att saker "är så jävla nittiotal", och det slog det mig att just dessa två möten - med chauffören och med liftarna - på ett ganska bra sätt sammanfattar vad som i så fall är "så jävla 2000-tal"; Vi har en jävla makt att göra vad vi vill av våra liv, fast det är nog jävligt lätt glömma det och istället fastna i en buss och bli bitter trots allt.

Efter att ni kanske läst mina blogginlägg är det mycket möjligt, för att inte säga troligt, att ni fått bilden av mig som en bitter människa. Så är givetvis också fallet. Fast jag skulle inte vilja kalla mig för genuint bitter utan snarare låtsasbitter. Detta har jag många goda orsaker till; bitterhet är i många sammanhang roligt. Pessimism och cynism gör att man i många lägen inte bygger upp de där förväntningarna på något som ändå bara blir en katastrof.

Jag är absolut inte den enda som är bitter på låtsas. Det finns dock en liten minoritet av vår befolkning som är rakt igenom genombittra. In i märgen sura och vars enda njutning här i tillvaron är att se andra människor råka illa ut. Åtminstone en sådan människa jobbar för Västtrafik. Jag säger det redan nu, detta kommer inte vara något slags allmänt gnäll om hur dåligt bolaget är eller dylikt. Detta handlar om en enda människa som råkade korsa min väg då han var busschaufför på buss 49 häromdagen.

Jag hade just avslutat jobbet och var på väg mot bussen för att ta mig in till stan. Regnet öste ner och jag hade ingen jacka på mig, utan bara min röda bäckängströja. Jag var i tid, om än precis. När jag var ungefär trettio meter från hållplatsen ser jag bussen komma. Vägen är bred, det är inga bilar bakom bussen och inga framför. Jag ställer mig och vinkar frenetiskt mot bussen i min klarröda tröja, inte ens en blind mullvad hade missat mig. När bussen är ungefär tio meter ifrån mig (det fanns fortfarande en liten möjlighet att den skulle stanna) lyckas jag urskilja chauffören. Det är en överviktig och flintskallig man i medelåldern. Samme man har tre gånger innan kört ifrån mig på liknande vis. Mannen gasar och kör vidare.

 

Jag stod nu alltså själv i ösregn utan vare sig jacka eller paraply på Viared. Nästa buss gick om en halvtimma. Jag ställde mig under ett träd och begrundade. Jag ponerade att samme chaufför skulle plocka upp mig om en halvtimma och förberedde varsamt den kavalkad av glåpord som jag skulle bombardera denne onde man med. När jag stått där i en kvart slog det mig dock att min inledningsfras som skulle ha låtit något i stil med: "Hej. Hur mår du egentligen? Känns det skönt för dig att låta ditt eget patetiska, meningslösa och i allmänhet misslyckade liv gå ut över sådana människor som fortfarande har livsgnistan kvar? Är det ditt enda mål här i livet att dra med dig sådana som fortfarande tror att livet kan vara bra ner i ditt djupa fall? Gör mänskligheten en tjänst och begrav dig själv levande i ett kärr din äckliga, ynkliga, lilla jävla skuggbild av en människa!", slog det mig plötsligt att det gröna landskapet, det strilande regnet som smattrade mot lönnlöven och vattnet som rann i små bäckar längst asfalten var mycket vackert. I samma ögonblick insåg jag att ovannämnda verbala våldtäkt knappast skulle förbättra situationen vare sig för mig eller den bittra människan till busschaufför.

Jag vet inte om det är därför att jag är uppvuxen med Bamse, men det slog mig att det bästa jag kunde göra mot denne stackare var att uppträda trevligt mot honom. Låtsas som att det han gjort inte bekom mig alls, fråga vad han hade för planer för semestern och helt enkelt vara allmänt trevlig. Visa att jag brydde mig. Kanske, men bara kanske, hade då denne person - som jag insåg att det var betydligt mer synd om än jag, trots att jag var genomdränkt - ångrat sig och börjat fundera över vilken inställning han vill ha till livet. Och det kanske alla borde göra. Visst låter det som en kliché men livet är, när allt kommer omkring, det enda vi har. Ska vi ägna det åt att vara bittra och hälla salt i andra människors sår och mat, eller ska vi strö lite socker på det istället?

Jag och Boris blev förresten atagna till juristprogrammet, så ni blir det åka av!

Så var man återigen tillbaka i Sverige. Det känns bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Jag tror att man själv måste ha upplevt Roskildefestivalen 2007 för att egentligen kunna förstå vad jag menar med det. Eller åtminstone torsdagen under Roskildefestivalen 2007.

Vi anlände till Danmark med gott humör, något berusade. Förvisso: det ösregnade och blåste, men hur farligt kunde det vara? Det första vi märkte då vi skulle packa ur och bege oss in i det totala vansinnesprojektet som det visade sig vara att försöka resa ett tält i det miserabla vädret, var att min käre storebror glömt all packning hemma. Det innebar:

1) Inga stövlar
2) Inga kalsonger
3) Inget torrt ombyte alls, endast de ganska snygga men otympliga kläder han hade åkt ner i

Av någon helt ogrundad anledning hade vi dock fått med oss en av hans väskor vilken innehöll ett par joggingskor samt ett beachboll-set. Vi hurrade givetvis över denna upptäckt och började genast spela en blixtrande turnering beachboll. Not. Nej, tappra som vi var begav vi oss mot festivalens campingområde som visade sig vara ett inferno av lera och uppslagna tält som såg att blåsa iväg vilken sekund som helst av den piskande vinden. Efter att ha gått ungefär en kilometer i leran, i ömsom panik ömsom förtvivlan slagit upp tältet insåg vi det meningslösa i hela expeditionen och återvände till bilen, där vi skulle uppehålla oss "tills det slutar att regna". Det slutade regna morgonen därpå, vilket innebar att vi under torsdagen såg noll band, men ändå lyckades blöta ner alla våra kläder, slå upp ett tält som aldrig mera skulle återvända hem samt dricka upp femtio öl och en halv liter vodka. Med andra ord: succé.

Nu sitter jag dock här på min torra, varma kammare och jag måste medge att jag inte ångrar någonting av det jag gjorde. What doesn't kill you makes you stronger, brukar man säga, och den där torsdagen i Roskilde var det inget annat göra än att totalt omfamna den devisen. What doesn't kill you makes you a fucking heap of mud.

Idag får jag reda på huruvida det blir juridikstudier i Göteborg eller ej. Det blir det med allra största sannolikhet. Det jag just nu är nervös över är om Boris kommer att komma in. Ber till Allah att han gör det. Saker kommer att bli så mycket roligare då känner jag. Annars kommer Boris med största sannolikhet bli en kriminell bidragsfuskare i förorten, för han är inte svensk, då gör man så. Sen kommer han att skylla på att samhället inte bemött honom på ett rättvist sätt och att hans enda sätt att bemöta det var att börja sälja rakya på gatan. Sen ska jag åtala det fanskapet och skicka in honom på livstid. Fast det vill jag inte, så jag ber till Allah.

Den fjärde juli klockan 13.05 skall du lyssna på P1. Det är mycket möjligt att du är en person som hatar P1 av princip. Jag älskar P1 av princip för att verka smart, men det har egentligen inte med saken att göra nu, för den fjärde juli klockan 13.05 börjar programmet "Sommar" med inga mindre än Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som värdar. Filip och Fredrik är kanske det ultimata komikerparet. För det första, deras namn är en allitteration. För det andra, de skiljer sig från den gråa massan av dussinkomiker genom att vara smarta utan att dölja det. För det tredje, smarta människor brukar oftast vara tråkiga. Det är inte Filip och Fredrik. De är tokiga. Och smarta. För det fjärde och sista, de är på något galet vis ödmjuka.

Hur som haver, jag kommer att missa det ändå. Jag skall till Roskilde, som enligt säkra källor (Rahn) ser ut som ett slagfält a la västfronten under första världskriget. Fast med lite mera öl och lite mindre kpist. Jag skriver korta meningar idag. Fråga mig inte varför. Vissa av dem är inte ens fulla satser. Skit samma. Roskilde kommer vara tokhäftigt ändå med tanke på att det är just Roskilde. Regnar det för mycket är det bara att bli full som en kamel, det brukar hjälpa.

Apropå kamel förresten, nyheterna idag var mer roande än på mycket, mycket länge. Dels rapporterade man att man hade påträffat en död kamel längs random motorväg i Sverige vilket definitivt gjorde att jag överlevde mitt 12-timmarspass på jobbet. Sedan berättade man också att kon (djuret som fixar mjölk alltså) utgör ett större hot mot växthuseffekten än bilismen. Det är nämligen så att kon, genom att rapa och fisa, släpper ut en kopiös massa koldioxid och metangas som gör det surt för alla pingviner och polarisar. Tyska forskare hade utvecklat ett piller, som var typ lika stort som ett äpple, för att motverka gasbildningen i kornas magar. Svenska forskare, å sin sida, hade också fått ett miljonanslag för att utreda hur mycket gas de svenska korna släpper ut. Jag skulle gärna tagit på mig det uppdraget. Tänk att ha det i sin CV sen liksom, att ha tagit reda på de svenska kornas påverkan på växthuseffekten, då är ju alla dörrar öppna för en sen. Sen kan man stå på krogen och skryta om att man fick Arla att byta sin slogan från "Svensk mjölk ger öppna landskap" till "Svensk mjölk ger dränkta holländare". Härliga värld vi lever i.

Jag funderar förresten över hur personen som satt i larmcentralen reagerade när någon ringde och sa att det låg en död kamel vid sidan om motorvägen. Dels, vafan, de måste ju definitivt ha trott att snubben som ringde var totaltrippad och skickat narkotikasnuten dit, och sen när man väl insett att det låg ett kamellik vid vägen, vad skickar man då? Ambulans för människor med ett BMI över 100? Whatever, alla djurvänner lär sörja. Kamelstackaren hade enligt polisens hypotes ramlat ur ett släp på något sånt där jävla tattar-travelling-cirkus och släpats x antal meter efter. Kanske bättre än Sahara dock, vem vet?

Så, alla glada vänner - det har faktiskt kommit att bli en liten skara som tycks läsa det jag har att skriva - jag sticker så snarligen iväg till Danmark för att lyssna på musik och dricka öl. Måste förbereda mig innan genom att inhandla gummistövlar och partytält. Och jobba. Av den enkla anledningen kommer jag inte blogga på ett tag, men jag hoppas att ni kan hålla till godo och sprida mitt evangelium över hela Internet så att jag återvänder till en storpublik. Jag förtjänar det!

Stoj och bröl, mellanöl!

I min rastlösa tankesmedja som utgjordes av mig själv, två burkar cola samt en smörgås med potatissallad och skinka kom jag att tänka på en för oss svenskar ganska ny uppfinning som framför allt under sommarhalvåret under senare tid kommit att sälja lika bra som ägg under kortegeveckan. Jag talar givetvis om det som vid en första anblick ser ut som ett litet tennisracket, men som i själva verket är en elektronisk mördarmaskin. Genom att trycka ned en liten knapp blir racketen strömförande och tar på en milisekund död på valfritt småkryp som har oturen att vidröra stålsträngarna.

Jag hade själv det stora nöjet att få en sådan pjäs av min gode vän Olle i studentpresent. Efter en kort stunds användande slog det mig att denna myggmördare knappast var det effektivaste sättet att bli kvitt mygg - man dödar dem lika lätt med handflatan och knott är för små för att fastna i skiten - utan att det snarare gav mig en djup inre tillfredställelse att se hur de äckliga små djuren liksom krumplade efter att ett litet blått sken hade slagit om uppfinningen. Det tycktes också som att jag inte var ensam om att hysa denna helt klart sadistiska uppfattning; alla ville använda racketen, inte för att myggorna var jobbiga, utan för att få sprida denna spektakulära död runt omkring sig. En av mina släktingar provade till och med att elchocka en helt oskyldig snigel som halvt om halv kokade och krumpnade ihop.

Jag har sett hur denna uppfinning spridit sig som en löpeld bland etern och att den väl snart lär vara var mans egendom. Detta kan bara betyda att människan innerst inne är en varelse som njuter av att andra lider. Förvisso är det myggor. Alla hatar myggor. Till och med Ida planterar in svalorna i sin visa för att bli av med de satans kreaturen. Men ändå, faktum kvarstår, bakom vår städade fasad (med mänskliga rättigheter, FN och USA) som är ett resultat av tusenårig kulturell utveckling lurar fortfarande en brutal best som inte vill annat än att sprida död.

Vem vet, kanske blir myggdödaren den utlösande faktor som river ner hela denna empatiska fasad och slutligen kastar hela den mänskliga rasen i ett ändlöst kaos bestående av elchockar, Rix FM och bröstförstoringar?

Som jag förstått det så är den stora merparten av mina läsare ute i det bildsköna Borås och roar sig om kvällarna. Utbudet i denna lilla håla är ju i ärlighetens namn inte allt för stort. Jag vill av den anledningen guida er till en guldklimp som kommit att bjuda mig på många skratt och glada stunder.

Lilla krogen, eller "Lilla trägårn" som den med elak underton av SWING-stammisarna ibland kallas, är en pub som är belägen i hörnet vid Allégatan-Åsbogatan i Borås. Ägarna - eller åtminstone personalen - utgörs av en brokig skara människor av östasiatiskt ursprung, förmodligen kineser. Under kvällarna är Lilla krogen skådeplats för socialt utbyte, där en mix av medborgare bestående av framför allt medelålders singlar dricker varandra till, skrattar och dansar.

Många illsinta rykten har spridits om denna fröjdens lokal, bland annat finns det hos många boråsare en stark övertygelse om att Lilla krogen kommer att gå i konkurs då man genomför sänkningar av A-kassan. Detta är givetvis inte sant; merparten av Lilla krogens besökare är välmående människor som tjänar sin brödföda på ett mer eller mindre legalt sätt. Dessutom är många av dem rent godsinta; jag och min bosniske vän Boris stötte så sent som förra veckan på en man som för fem år sedan räddat en stackars thailändska undan fattigdom och misär genom att ta med henne hem till Sverige. Att Lilla krogens besökare skulle vara något slags samhällets avskum är således helt fel. Snarare är det så, att dessa människor är starka nog att på ett alternativt sätt avnjuta livet. Ingen Volvo, kids och kraschade förhållande helt enkelt.

Jag har varit på Lilla krogen fyra gånger i mitt liv och varje gång har jag berikats med en ny erfarenhet, vilket säger en hel del om den höga kvalité som stället levererar. Dessutom är ölen billig. Att stöta på allas vår Malmberg är också snarare regel än undantag: två gånger har jag träffat honom glad i hågen där han stått och tiggt drinkar och andra yrselskapande drycker vid krogdisken. Alltid trevligt att utbyta några ord med denne innan han med ett leende vinglar vidare mot SWING för att avsluta den kväll som redan fått en så fin början. Jag är säker på att denne för en gång skull kan instämma i mina vitsord!

Som någon så finurligt utryckte sig så hittar man meningen med livet någonstans mellan Jesus och Jack Daniel's. På Lilla krogen kommer du definitivt närmre Jack Daniel's - och vem föredrar inte en rejäl whisky framför våran sedan länge avlidne gudsvurmare?

Jag hoppas att jag, efter att ha gett puben denna upprättelse, får träffa många utav er över ett glas skummande öl och ett intressant samtalsämne. Döda en fördom - gå till Lilla krogen!

Snart gör juli sitt inträde i den svenska sinnesfriden, vilket innebär industrisemester, grillfester med knottinvasion, Roskildefestival samt en kopiös mängd pilsner. För Stureplan innebär det för övrigt Båstad, en jävla massa champagne och Sant Tropez. Jag vet inte riktigt vilket som är bäst. Dels för att jag aldrig varit i vare sig San Tropez eller Båstad, dels för att den enda gång jag supit mig full på Moët vaknade jag med en mardrömsbakfylla i Robins Salomonssons lägenhet - vilket kändes allt annat än lyxigt.

Hur som haver, under juli - eller kanske rättare sagt under semestern - händer det något med alla svenssons som ockuperar detta vårat avlånga land. Helt plötsligt börjas det med en jävla massa vanor som man inte ens skulle drömma om att ta för sig under årets andra elva månader. Den karekteristiska skäggstubben, avklippta jeans, sandaler (gärna med strumpor), brassestolar, åka ut till nåt jävla ställe på landet och spela yatzy etc. Och grilla. Och njuta av sin extra tusenlapp som man spenderar på en Rolling Stones-biljett. Eller om processen är allt för långt gången: Allsång på Skansen. Och så sommar i P1. Och Ernst i sommartorpet. Livet är härligt under sommaren.

Det gladde mig att se att så många tog sig tid att läsa och kommentera mitt första inlägg. Förvisso kanske det hade något att göra med min provokativa marknadsföringskampanj på msn. Men man måste ju göra något för att överleva här i världen. Kliar mig skäggstubben.

Det där med bloggosfären är ju knappast något nytt direkt. Men det är ett jävla tjat om alla bloggar nu. Varenda stolle - mer eller mindre begåvad, vältalig eller klok - skaffar sig en blogg. Det har blivit en epidemisk fluga, som dessutom spridit sitt gift till mera kulturella kretsar. På ledarsidor, P1, nyhetsprogram snackar man om bloggarna och det hela låter ju så väldigt trendigt, modernt och upplyst. Vissa blir till och med respekterade böcker. Men vad är det som provocerar fram denna frustande flod av egensnickrade texter egentligen?

För det första tror jag att de flesta bloggare mer eller mindre betraktar sig som missförstådda genier, och som lite sådär utan att vilja skryta skapar en blogg för att vara lite djupa, lustiga eller bara allmänt genialiska. Sedan har vi givetvis de medelålders politikerna. De tillhör en egen kategori. Med en blandning av 40-årskris och en tro att de kan nå de breda massorna börjar de skriva. Framför allt är det väl 40-årskris; de vill verka moderna, de vill ge intrycket att de förstår vad som pågår, vad som går hem.

Men inte fan vet Carl Bildt vad som går hem, det har han aldrig vetat och kommer heller aldrig att ha en aning om. Se bara på hans glasögon. För att inte tala om hans sätt att hantera sin ministerpost. Med detta sagt menar jag inte att Carl Bildt är en hyvens kille, bara att han inte har koll - vilket man absolut inte ska ha när man är i hans ålder. Lika lite som han skall tatuera sig, bära skinnjacka, prenumerera på Slitz eller köpa en fånig sportbil - lika litet ska Carl Bildt blogga. Jag har aldrig läst Carl Bildts blogg.

Jag själv tillhör utan tvekan gruppen som tror sig vara ett missförstått geni som med sin penna, eller mera bokstavligt tangentbord, skall lyckas med att frälsa världen. Och gör jag det inte, om det blir så att jag inte får några läsare, så säger jag bara att det är för min egen skull jag bloggar. För att "skriva av mig" liksom. Vilken jävla humbug! Alla vill bli lästa och förhoppningsvis kommenterade. Men såklart, misslyckas man med det så är det ju alltid skönt att ha något att skylla på. Jag tänker hädanefter skylla alla mina personliga motgångar på jordbruksminister Eskil Erlandsson. Anledningen är för självklar för att nämna. Punkt.

Jag heter Daniel Waern och tog just studenten från Bäckängsgymnasiet i Borås. Det är snart dags för mig att plugga juridik i Göteborg, spännande med andra ord. Jag kommer att skriva ner mina tankar om tillvaron här på ett sporadiskt basis. Du får gärna kommentera eller läsa, då blir jag glad. Gör du inte det så är det Eskil Erlandssons fel.

Sov väl i välfärdsstatens välkomnande välvilja!