Snart är det dags att bli universitetskille. Fyra och ett halvt års plugg. Det är som en och en halv gymnasietid. Eller ett havlår längre än vad man får vänta på nästa fotbolls-VM. Eller nästan exakt lika länge som första världskriget pågick. Jag hoppas att det kommer att vara minst lika kul som gymnasiet, närmast att jämföra med VM -94 och att om det finns något Tyskland när jag pluggar, så ska det förlora precis som i första världskriget.

Det är lite spännande det här faktiskt, måste jag medge. Folket: Gymnasiet är ju i princip obligatoriskt nuförtiden och det finns ju ingen direkt samhäll/samhäll-stereotyp. Man träffade vanligt folk på gymnasiet helt enkelt. Alla sorter. Nu ska man plugga juridik. De flesta kommer vara äldre och antagligen karriärister. De kommer ha snittat minst 19.0 i betyg. Nischat. Tävling, kort sagt. Andelen översittare kommer att vara högre än på Bäckäng, förmodligen.

I denna nya miljö är det viktigt att hitta ett hatobjekt snabbt. Jag älskar hatobjekt. Människor att spy galla på, formulera elaka one-liners som skulle knäcka dem och skylla sina egna misslyckanden på. Frågan är om det inte är minst lika viktigt som att skaffa polare. Okej: en överdrift, men folk glömmer ofta bort att deras hatobjekt är en av deras närmsta vänner. Att sitta och beklaga sig över personer man hatar är inte bara roande utan får en också själv att framstå som bättre. Det är samma fenomen som med kvällspressen. Vi läser om Helge Fossmo, Ulf Olsson, Lasermannen - Jan Guillou - eller någon annan riktigt ond gubbe. Vi blir förskräckta. Vi snackar om dem vid middagsbordet och säger hur dumma i huvudet de är, när det i själva verket handlar om att säga hur mycket bättre man själv är. Som att skryta, fast lite diskret och samtidigt allmänt accepterat. Sorgligt nog får våldtäktsmän, mördare och inte minst allmänt misslyckade människor oss att må bättre. Allting är ju relativt - "och jag är i alla fall inte värre än honom! Eller henne!" Härligt. Grattis.

Jag ska välja mitt hatobjekt med omsorg. Antingen skall det vara någon som är allmänt otrevlig och förtjänar mitt hat, eller så ska jag av ren elakhet välja någon absolut oskyldig. Det är kul att hata folk utan anledning och att ge dem skulden för saker de inte har någonting att göra med. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är ett av mina omotiverade hatobjekt. Han heter ju Eskil liksom. Och Erlandsson i efternamn. Ilska.

Genom att göra så ironiserar man folket som också hatar utan anledning, men som faktiskt hatar på ritktigt. Som nazister och annat patrask. Hata på med andra ord gott folk - gärna utan anledning!