Leran är alltid brunare på andra sidan
Så var man återigen tillbaka i Sverige. Det känns bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Jag tror att man själv måste ha upplevt Roskildefestivalen 2007 för att egentligen kunna förstå vad jag menar med det. Eller åtminstone torsdagen under Roskildefestivalen 2007.
Vi anlände till Danmark med gott humör, något berusade. Förvisso: det ösregnade och blåste, men hur farligt kunde det vara? Det första vi märkte då vi skulle packa ur och bege oss in i det totala vansinnesprojektet som det visade sig vara att försöka resa ett tält i det miserabla vädret, var att min käre storebror glömt all packning hemma. Det innebar:
1) Inga stövlar
2) Inga kalsonger
3) Inget torrt ombyte alls, endast de ganska snygga men otympliga kläder han hade åkt ner i
Av någon helt ogrundad anledning hade vi dock fått med oss en av hans väskor vilken innehöll ett par joggingskor samt ett beachboll-set. Vi hurrade givetvis över denna upptäckt och började genast spela en blixtrande turnering beachboll. Not. Nej, tappra som vi var begav vi oss mot festivalens campingområde som visade sig vara ett inferno av lera och uppslagna tält som såg att blåsa iväg vilken sekund som helst av den piskande vinden. Efter att ha gått ungefär en kilometer i leran, i ömsom panik ömsom förtvivlan slagit upp tältet insåg vi det meningslösa i hela expeditionen och återvände till bilen, där vi skulle uppehålla oss "tills det slutar att regna". Det slutade regna morgonen därpå, vilket innebar att vi under torsdagen såg noll band, men ändå lyckades blöta ner alla våra kläder, slå upp ett tält som aldrig mera skulle återvända hem samt dricka upp femtio öl och en halv liter vodka. Med andra ord: succé.
Nu sitter jag dock här på min torra, varma kammare och jag måste medge att jag inte ångrar någonting av det jag gjorde. What doesn't kill you makes you stronger, brukar man säga, och den där torsdagen i Roskilde var det inget annat göra än att totalt omfamna den devisen. What doesn't kill you makes you a fucking heap of mud.
Idag får jag reda på huruvida det blir juridikstudier i Göteborg eller ej. Det blir det med allra största sannolikhet. Det jag just nu är nervös över är om Boris kommer att komma in. Ber till Allah att han gör det. Saker kommer att bli så mycket roligare då känner jag. Annars kommer Boris med största sannolikhet bli en kriminell bidragsfuskare i förorten, för han är inte svensk, då gör man så. Sen kommer han att skylla på att samhället inte bemött honom på ett rättvist sätt och att hans enda sätt att bemöta det var att börja sälja rakya på gatan. Sen ska jag åtala det fanskapet och skicka in honom på livstid. Fast det vill jag inte, så jag ber till Allah.
Jag måste säga att erat jävla tält fick hela vår otroligt skickligt byggda och fint utformade konstruktion (som faktiskt knappt rörde sig i den OTROLIGT starka vinden (15m/s är inte orimligt)) att kollapsa då vi tvingades renovera om allting. Dessutom drog ni in ett ton sågspån i mitt tält för att sedan försvinna... Måste säga att det ändå var underhållande att ni dök upp och att jag faktiskt inte bryr mig så mycket (längre....) om att ni förstörde vår underbara arkitektur.
Väl hemma så får jag säga att jag nästan längtar tillbaka ner, trots leran och trots regnet, för jag har börjat komma underfund med hur jävla roligt jag hade det. Kanske för att jag inte har något att jämföra med (Roskilde 2006), kanske inte. Jag Trivdes!
Gällande www.studera.nu och deras deadline, som nu är spräckt med 5½ timma (iofs stod det tidigast kl. 18) så gäller det att vänta och se. Boris borde väl komma in med 19,6?
Att jag hamnar i Gbg i Obtober senare i år är nu absolut 150% bombsäkert, fick inte den militärtjänst jag önskade. Då skall vi fan supa dön! :)
Haha, du är underbar Rahn. Nu tycks det som att de stollarna inta har lyckats förutse det massiva trycket som skulle vara på sidan. Det går inte att få access till skiten och jag planerar i skrivandes stund en terrorattack mot studera.nu:s HQ!
För er som inte känner mig, hoppas ni känner ironin >.<
