Idag var det dags att träffa sina kommande studiekamrater. Det var intressant. Det första vi fick lära oss är att man kan komma en kvart för sent till alla lektioner; akademikerkvarten kallas det och innebär att om det står att lektionen börjar 11.00 på schemat så börjar den inte innan 11.15. Jag har kommit rätt.

Det var inte riktigt som att börja gymnasiet. Man var inte lika vilsen, hade ingen panik och ingen handsvett. Att sitta i en cirkel och presentera sig slapp man dock inte. Den här gången var det å andra sidan kul. Alla var mellan 19-22 och berättade att de hade jobbat eller rest efter gymnasiet. Att de redan flyttat eller skulle flytta till Göteborg. Utom en; han var 29, bodde i Uddevalla och förklarade att det inte skulle bli aktuellt att flytta för han hade fru och barn, och det var svårt att hitta dagisplats i Göteborg. Anledningen till att han pluggade var att han tröttnat på sitt jobb. Kändes overkligt men jag tror framför allt att denne 29-åring kände sig oförtjänt gammal, på snudd till pensionerad.

Jag skiljdes snabbt från Boris efter att ha vunnit en klunsning mot en av faddrarna (jag: sax, han: påse). Vi satt i ett rum och lyssnade på en standardintroduktion. Sen gick vi iväg med våra grupper för en runtvandring. Byggnaden är ett sammelsurium av korridorer, trappor, plan och byggnader. Snackade lite stelt med folk, gjorde bort mig genom att begagna Dr Albans "stabilt", annars var allt frid. Guiden vi hade var rolig. Lite smånervös, kunde allt om hur man sparade in pengar samt hur man kunde supa på nollningar samt även under andra tillfällen. Kändes mycket som en kårkille som inte riktigt tänkte på att alla dessa nya studenter hade ett så intimt förhållande med Bacchus som kårfolket i regel har. Det blev komiskt. Jag gillade honom.

När allt var klart skulle vi anmäla oss till sittningarna och Boris skulle ta en cider (tydligen). Inställningen till alkohol verkade inte vara speciellt strikt med tanke på att man sålde starköl på introduktionsdagen, vilken för övrigt var en onsdag. Man skulle skriva upp sig på en lista (igen) men denna gång med personnummer. Boris skrev. Han kunde inte mitt personnummer. Jag tog pennan, suckade och sade: "Du ska vara min pojkvän och vet inte ens när jag fyller år." Folk kollade på oss. Sen stack vi. Rahn tror att vi har fått en evig bögstämpel och bör emigrera till Marocko. Jag tror att det är lugnt.