Innan dagens predikan tar sin början tänkte jag inleda med att länka till denna intervju med Roman, den liftande bohem som jag hade turen att träffa under en arbetsdag. Det visade sig att han tydligen var intressant nog för en BT-artiklel och jag måste erkänna att jag mer än drog på läpparna då jag såg hans tryne i blaskan. En viss stolthet att jag hittade honom före BT infann sig också då jag ögnade igenom artikeln.

Nåväl, till saken. Det är snart augusti, vilket innebär de sista veckorna av sommarlov för många och den första veckan efter semestern för andra. Med undantag för en vacker försommar har vädret varit så dåligt att det inte vore helt orimligt att försöka hitta på ett nytt ord som är snäppet värre än katastrofalt, uruselt, värdelöst eller kasst för att med ord kunna beskriva det. Thomas Ledin - alla tänkande människors hatobjekt (fast kanske gillar de honom i smyg?) - och de textrader som jag inte tänker att skriva här (jag hädar inte) känns mer aktuella än någonsin. Förmodligen kommer Sverige nu, när årets höjpunkt semstern totalt hånfullt smulats sönder, att gå ner i en enda stor depression. Det går knappt ens få tag på sista minuten-resor längre. Det är synd om människorna, som Strindberg sade.

Jag vill dock inte tappa hoppet. Det finns ju faktiskt fördelar. Till exempel så kan man nu, utan vidare, definitivt kallprata minst tjugo minuter bara om det dåliga vädret med människor som man annars skulle tvingas dela den där pinsamma tystnaden - eller ännu värre - den totalt stela atmosfär som ofta uppkommer då man konfronteras med folk, vilka man absolut inte har något gemensamt med. Detta händer mig titt som tätt så alltid något att tacka väderguden för. "Vilket väder", kan man säga och sucka. "Jadu, sju meter över vanligt vattenstånd är det, kan inte tro det. Det är väl växthuseffekten" och så är man igång. Ointressant - ja - men man slipper ju torteras av att stå och hålla käft inför den ointressanta personen.

Ytterligare fördelar med vädret vi fått:
* man slipper att se människor man inte vill se lättklädda, gå omrking just lättklädda.
* man slipper att bli sandig om fötterna efter att man har badat och inte veta om det är värt att anstränga sig hårt för att få bort det, strunta i det och ta på sig skorna ändå eller gå barfota hem.
* man slipper att gå omkring i solglasögon och tro att man ser cool ut. (Dock: mina solglasögon blev stulna på Roskilde då jag hälsade på Maja, tjejen som aldrig sviker på festivaler).
* man kan jobba hela sommaren och njuta av alla andra semesterfirares olycka (om man är lagd åt det ondsinta hållet, vilket jag delvis är).
* vi kan gå omkring med paraply, det är kul.
* man kan utbrista "drag under galoscherna" utan att folk tror att man i hemlighet beundrar Bert Carlsson.
* antalet longboards på gatorna minskar (höhö, Camilla).

Listan kan göras längre. The sky is the limit, för att vara underfundig. Vi boråsare borde gå i bräschen för att se på regnet som något positivt då vi enligt vad folk och vi själva säger är så jävla vana vid att det regnar. Det är nu det är dags att bevisa att vi är vana, att vi vet hur vi ska agera även under de tuffaste av tider.

Lev gott, och glöm inte för all del - s**maren är k*rt!