Nollnignen har satt igång på riktigt. Jag och Boris har ansträngt oss till det yttersta för att sätta Borås på kartan, vilket gått sådär. Vi blir notoriskt hånade för vår dialekt, Borås ringa storlek samt - av någon okänd anledning - för Knalleland. Vi börjar dock inte gråta av detta utan tolkar det som handlingar som begås i avundsjukans tecken. De har inga rökreor, inget Netonet och inga svenska mästare i fotboll. Fuckers!

Mina planer inför första sittningen: ta det lugnt, drick inte för mycket, var cool.
Resultatet: Brottarfull, minneslucka och hjärnblödning i regionerna där sifferminnet sitter.

Anledningen till att teori och verklighet skiljde sig så kapitalt var oväntade intag av alkohol bestående av två gratisöl och två snapsar på sittningen samt att en av de nya polarna, Kristofer, bjussa närmre en halvliter sprit innan vi gick in på puben. I vilket fall, det hela började med att Boris skulle byta kläder inne på puben (detta är återberättat av Boris, jag minns ingenting). Han bad mig hålla hans 300 spänn samt hans mobiltelefon. När han kom tillbaka och skulle ha tillbaka sin egendom var den spårlöst försvunnen. Vi skulle sova hos min bror den kvällen och var tvungna att få tag i honom för att bli insläppta i lägenheten. Då min mobil var död och Boris borta hade vi varken telefon eller telefonnummer för att få tag i honom. Jag försökte lösa problemet genom att sätta på min mobil och bara få tag på numret innan den dog igen. Det jag inte räknat med var att pin-koden lämnat mitt minne. Den var bara borta, vilket resulterade i spärrat simkort med PUK-kodskrav.

Vi hade nu problem, vilket inte förbättrades genom att vi tog fel spårvagn och hamnade en halvmil från centralstationen. Vi löste tillslut sovplatsproblemet genom att casha ut femtio spänn till en tjej, ringa 118 100, koppla till min bror och sen sticka till honom. Vi somnade snart och vaknade med den bakfylla vi förtjänade. Boris, som imponerande nog inte slagit ihjäl mig efter att jag tappat bort hans mobil och pengar, skickade ett sms från internet till sin egen mobil där han skrev att mobilen var hans och att den som hittade den kunde kontakta honom. Boris sms-signal hördes från rummet. Vi såg på varandra. Efter en stunds letande hittade vi mobilen - i min byxficka! Snart återfann vi också Boris pengar - i min plånbok. Jag skulle kunna förklara bort mig och säga att jag bara ville jävlas med Boris kvällen innan, men sanningen är en annan. Sanningen är, att jag verkligen inte hittade Boris telefon trots att den låg i min ficka. Vilket på efterhand var kul, men som under kvällen kunde inneburit att sova i en dörröppning.