Ordet "varför" är kanhända mänsklighetens viktigaste ord. Om det inte vore för alla vetgiriga jävlar därute så skulle vi förmodligen torka oss i röven med händerna än idag, för att därefter inte fundera över varför vi är bruna om händerna och missta det för något smakligt. Själv brukar jag ställa mig frågan ganska ofta och när väl börjar fundera på varför vissa saker ser ut som de gör eller är utformade på ett visst sätt blir inte helt sällan mycket road.

Är ni trogna läsare så förstår ni vad jag menar. Frågan "Varför placerade Jan Guillou sig själv i TV-serien Talismanen?" blir, om man funderar länge och djärvt, föremål för mycket komik. Något jag begrundat länge och som jag inte funnit något riktigt svar på är två frågeställningar, som sammansatta bildar en oerhört komplex och i det närmsta mystisk gåta. En riktig utslagsfråga. Utslagsfrågan lyder: (detta var en medveten upprepning och associerar till ett svenskt humorprogram från början av nittiotalet, gissa vilket).

1) Varför började Ludmila Enqvist att åka bob?
och
2) Varför dopade hon sig under tiden som hon utövade denna sport?

Ludmila Enqvist var, för er med dåligt minne alt. dålig allmänblidning, en rysk-svensk häcklöperska av hög kaliber. År 1996 tog hon OS-guld i 100 m häck, 97 VM-guld i samma disciplin. Hennes mest anmärkningsvärda bedrift var dock då hon 1999, trots en hård bröstcancerbehandling, lyckades ta VM-brons. Vid det här laget var inte Ludmila bara svensk medborgare utan en del av den svenska folksjälen; att som invandrande kvinna lyckas trotsa en sådan sjukdom (som inte minst idag i och med de rosa banden är "mode") gjorde att hon skulle kunna glida genom resten av livet genom att åka på diverse föreläsningar där hon blir bjuden på Ramlösa och poängterar vikten av att inte ge upp. Kanske ge ut en bok. Kanske sitta i någon TV-soffa. Kanske bli expertkommentator.

Ludmila ville dock inte falla för denna frestelse utan gå sin egen väg. Ludmila hade andra, mer storslagna planer med sitt liv och karriär. Jag skjuter lite från höften nu, men jag vill minnas att hon ville bli den första person att ta guld i både vinter- och sommar-OS. Det övermod som många gånger blir så roligt har börjat anas. Nåja, folk brydde sig överlag inte speciellt mycket om Ludmilas långtgående ambitioner om att lämna ett stort avtryck i den internationella idrottshistorien. Kanske skrattade de till lite över valet av gren - bobsleigh ses i svenska ögon inte riktigt som en sport utan snarare en lek jämförbar med pulkaåkning - men lät ändå Ludmila hållas på sin kant. Hon var ju trots allt en superkvinna. Henne kunde man inte håna hur som helst.

Det blev dock inte riktigt som Ludmila tänkt. Det blev åt helvete inte i närhten av vad hon tänkt. Hon lyckades endast prestera mediokra resultat som inte resluterade i någon större uppmärksamhet (utom att hon möjligen gått upp i vikt för att så att säga ge släden mer skjuts utför branten). Hånen uteblev dock. Ludmila överlevde på grund av sina tidigare fenomenala prestationer, ungefär som Tomas Brolin för många svenskar fortfarande är helig trots dammsugarmunstycksförsäljning, kraftig övervikt (jag är ingen viktfanatiker även om det kan tyckas så) och pinsamma PR-utsvävningar. Alltså ingen riktig fara än så länge.

År 2001 kom dock händelsen som förändrade allt. Kanske var det desperation över att inte längre stå i rampljuset, eller kanske var det bara ren tanklöshet. Kanske var det Ludmilas man, Johan Enqvist, som stod bakom allt. Dessa är frågor jag har slutat hoppas få svar på, men de är fortfarande värda att sälla sig. Ludmila kommer ut med att hon har dopat sig för att lyckas bättre med sina bob-ambitioner. Ludmila Enqvist, som trots sin brytning för två år sedan varit så svensk att hon förmodligen sket blågult blev på några korta dagar återigen rysk. En svensk dopar sig nämligen inte.

Det finns helt klart en mycket tragisk aspekt i denna historia, när man ser till hur det svenska folket cyniskt vände kappan efter vinden, men man kan aldrig komma ifrån det komiska i ett så katastrofalt och rent ut sagt genomkorkat beslut. Hade det inte varit för att Ludmilas alternativa karriär (med alternativa kosttillskott), så hade vi sett henne tillsammans med Ravellis straffräddning -94, Ingos knockout -59 och Ingemar Stenmarks OS-guld -80 när sportgalorna i sedvanlig ordning rullar upp oförglömliga svenska idrottsögonblick. Hade det inte varit för att Ludmila inte hade nöjt sig med Ramlösa och upplysta föreläsningssalar så hade hon fortfarande varit den svenska superkvinnan. För att ge Ludmila en liten smula av den upprättelse hon definitivt förjänar petar hon därför ut Che från blogg-headern.

Jag måste dock avsluta genom att återigen ställa mig frågan: Varför Ludmila? Varför?!