Igår drog jag och Olle till Mariestad för att kolla in Ola Magnell och fullt leva upp till "man ska väl ha det lite gött också"-mentaliteten. Jag körde. Det var ingen munter upplevelse. Det var plåtpoliser längs hela vägen som utgjordes av en 16 mil lång raksträcka. Mitt största nöje var att pekade finger åt kameran varje gång vi körde förbi en i hopp om att någon uttråkad snut någonsin skulle kolla på de bilder som eventuellt togs. Farsan blev i sin stora respekt till polisväsendet sur över hans sons ouppfostrade beteende. Jag förklarade för honom att när man är ung så hatar man poliser och refererade till Nationalteatern.

Konserten var som väntat grymt bra. Därefter gick vi till en videoaffär för att köpa folköl. De sålde trevligt nog bara Mariestads, men deras folkölssortiment var något magert - det utgjordes av ett 4-pack nyss nämnda öl. Vi köpte det. Vi drack det. Vi blev inte fulla.

Sådär, jag gillar inte att dagboksblogga och jag är som ni märker urusel på det. Jag har dock märkt att de allra flesta bloggare - oavsett om de har ämnesbloggar - tar till metoden att glimta små delar av sitt vardagliga liv för att skapa ett mer personligt och intimt förhållande till sina läsare. Eller kanske vill de bara bevisa att de har ett liv utanför matrecept, politik, bilmotorer, gräsklippare eller vad det nu än må vara de bloggar om? I till och med Joakim Malmbergs blogg kan man finna sådana tendenser genom upplysningar som exempelvis "Jag sitter just nu i skolans datasal och väntar på att klockan ska slå 16.00". Den upplysningen strider definitivt mot tesen att man vill bevisa att man har ett liv så jag får nog sälla mig till teorin om att man vill verka personlig.

Allt det här får mig osökt att tänka på fenomenet internetkommunikation. Det började med typ ICQ, men då var det inte riktigt på riktigt så att säga. Ett par nördar satt med sina 56k-modem och höjde telefonräkningarna till skyn, fick en rejäl utskällning av farsan och sen var det finito. Sen kom Lunarstorm. Det finns fortfarande kvar. Medelåldern är kanske över tjugo med tanke på att en tredjedel av användarna utgörs av 50-åriga pedofiler, medan resterande skara är mellan 12-14 och således utgör perfekta offer för ovan nämnda perverser. Efterfesten skall vara lite mognare men egentligen är det samma skit iform av "hej-hur-mår-du?-bra-sj?"-mentalitet. Helgon är för dem som tycker att Efterfesten är ytligt vilket konkretiseras genom mörka färger och emo-kids på startsidan. I praktiken är det samma tjafs, om än lite mer deprimerande.

Jag har - även om undertecknad använder bilddagboken ganska flitigt - alltid ställt mig kritisk mot denna ganska poänglösa typ av umgängesform. Förutom ganska små informativa fördelar så är blir communitys mest ett meningslöst tidsfördriv. Facebook tar till och med ytterligare ett steg mot avgrunden genom att man kan skicka löjliga förskrivna meddelande av typ "X wants you to Y", där Y oftast utgörs av något oerhört fånigt. Jag får typ 10 sådana mejl om dagen om akvarier, vampyrklubbar och you name it. Det verkar som att man bakom datorskärmens anonymitet blir betydligt mer spontan och rolig. Å andra sidan skrattar jag inte åt denna nyvunna nyckfullhet. Jag skulle vilja svara med ett att byta ut X mot "Daniel Waern" och Y mot "eat his shit" men inser att det vore olämpligt. De är ju mina facebook-kompisar! Det väger tungt i generationen som är lost in internetation.

Nu ska jag sova, för att knyta an till min inleding.