Jag tänkte att det, med ungefär fyra månaders frustande bloggande i ryggen, var dags att sätta en mer personlig prägel på min blogg-layout. Mycket svart. Några mäktiga och före detta mäktiga män (den snea könsfördelning är ett uttryck för min djupa, i det närmsta religiösa, manschauvinism) och jag själv på en dollarsedel (vilket är ett uttryck för min stora förkärlek till USA samt det kapitalistiska systemets helg). Som det är nu har jag en tämligen schablonartad skara män på tablån. Bush (ett uttryck för min stora beundran av att även mindre begåvade människor kan lyckas), Hitler (ett uttryck för att även esteter kan bli mäktiga), Stalin (ett uttryck för att man kan vara älskad trots att man plundrat, plågat och pinat en befolkning), Putin (ett uttryck för att även den som är ohyggligt ful kan lyckas) är alla personer som man känner igen trots att man hellre läser Hänt Extra än morgontidningen. Jag har dock med tiden tänkt att byta ut dessa mot mera intressanta människor som kanhända ger uttryck för något jag egentligen tycker.

Föregående stycke är ett uttryck för hur man faktiskt kan överanvända ett uttryck in absurdum utan att det man vill uttrycka blir alltför dåligt uttryckt. Det blir nog svårare att övertyga er svensklärare om detta, så ta inte detta på för stort allvar. Ta aldrig det jag skriver på för stort allvar förresten. Jag ljuger mytomaniskt och per slentrian. Jag vill dock, på heder och samvete, försäkra er om att jag i framtiden skall bespara er från liknande orgier i upprepning och parenteser som ni nyss blev utsatta för, så sluta inte läsa för all del!

Innan jag börjar skriva något som ni skall ta till er, begrunda och sedan rätta er efter (mitt ord är lag, jag vet för jag pluggar juridik) vill jag först säga att all text ni hittills har plågat er igenom är skriven under pågående föreläsning i förvaltningsrätt. Jag har således offrat inhämtande av kunskap för att framställa ovannämnda skitsnack, så visa därför vördnad och andakt när ni läser.

I och med att detta är det första inlägget med den nya designen känner jag en hård press, för att inte säga prestations(döds)ångest, för att presentera något så gapskrattigt eller tårdrypande att ni efteråt - företrädelsevis i någon talkshow i Oprah-tappning - kommer att beskriva genomläsningen av detta inlägg som den stora vändpunkten i era liv. Av den anledningen skall jag, i sann melodikryss-anda skriva om det där med livet.

För det där med livet, det är en lustig sak. Jag har många saker som jag tänker ta tag i när jag börjar mitt nya liv. Jag skall exempelvis gå upp i tid varje morgon, även om jag inte behöver. Jag skall sluta dricka öl varenda helg och roa mig med meningsfulla ting istället för att låta alkoholen lura mig att det jag gör har någon mening. Jag skall sluta med att sitta två timmar framför datorn utan att egentligen få något uträttat. Jag skall sluta ta av mig kläderna där jag står och slänga dem i en hög, jag skall bli vegetarian, jag skall börja jobba för någon god sak och jag skall börja lyssna på mer musik, spela mer musik och läsa fler intressanta böcker.

Problemet, för min del och som jag tror att jag delar med många andra, är att jag alltid lyckas finna någon god ursäkt för att mitt nya liv inte riktigt kan börja än. Jag hade tänkt att åtminstone börja med någon light-version av mitt nya liv när jag började på universitetet. Så har dock inte blivit. Jag skyller på att jag inte har tid nu, eftersom att pendlandet tar så lång tid. Jag är dock ganska smart av mig och har därför vissa aningar om att en eventuell flytt knappast kommer innebära att jag börjar läsa Kafka-böcker (eller varför inte Doris Lessing?), sluta sova på dagarna och börja på någon intressant kvällskurs. Men någon gång, när jag är färdig med alla studier, karriär, kärlek, identitetskris, trettiorskris, fyrtiorskris, impotensproblem och gud vet allt man skall vara med om - då kan jag väl börja ta itu med alla de saker som jag egentligen vill ta tag i men som jag aldrig riktigt orkat?

Förmodligen inte. Antagligen kommer något emellan. Med största sannolikhet kommer jag leva hela mitt liv med denna diskrepans mellan mitt jag och mitt idealjag. Det enda jag kommer att lyckas med är väl att, när döden står för dörren, bli religiös i ett sista försök att reparera den stora skuld jag gjort mig skyldig till genom att inte göra det jag borde gjort. Om nu inte gud är lättlurad nog att tro på mina bortförklaringar. Jag har svårt att tro att han är det, det sägs ju att han ser allt, den satan.