Jag tänkte ge mig på ett litet försök att höja smartstatusen på bloggen lite grand. Vara lite djup, reflekterande och intelligent och på så vis självgod utan att direkt skryta eller höja upp mig själv. Vi får se vad ni tycker om det.

Jag tänkte snacka om selektiv perception. Det låter jävligt fint det där, men egentligen handlar det bara om att man lägger märke till saker just bara för att man vet att de finns. Det har på senare tid slagit mig att det är ett vidrigt intressant fenomen. Det funkar såhär: jag gör ett arbete i skolan om yttrandefrihet. När jag slår upp tidningen de närmsta tre dagarna ser jag artiklar om yttrandefrihet över allt. Jag läser i "Vår författning" om att riksdagen har ett så kallat riksmöte (bry er inte om vad det är, det har egentligen inte med saken att göra och kommer förmodligen bara förvirra era förmodligen redan förvirrade hjärnor) och dagen efter pryds förstasidorna i tidningen med att ett nytt riksmöte öppnats (vilket det gör en gång per år).

Är man naiv, eller bara sjukt narcissistisk, kan man tolka det som att universum snurrar runt en själv. Det är dock inte möjligt enligt alla lagar om gravitation, så jag avfärdar snabbt den idén. Jag måste dock erkänna att den känns ganska tilltalande. Eller kanske inte egentligen. Jag menar, okej, det vore coolt om universum snurrade runt mig rent bildligt och det hade säkert gått att imponera på folk man träffar på krogen om man lyckades med att övertyga folk om att det var sant. Men det hade nog varit lite jobbigt att i längden ha hela makrokosmos snurrande runt sig sådär. Stressande.

Åter till saken: om vi accepterar teorin med selektiv perception, det vill säga att vi i högre grad uppmärksammar sådant vi vill lägga märke till, så borde det innebära att det också har en bakvänd verkan. Läs om förra meningen en gång till för det är viktigt, fan så coolt och lite skrämmande när man förstår det där jag just skrev. Det måste betyda att vi inte lägger märke till saker som vi inte vet att de finns.

Det måste alltså betyda att om jag inte läst om det där jävla riksmötet hade jag inte lagt märke till det i tidningen heller. Jag hade i varje fall inte tänkt på det. Hade jag inte vetat att all makt korrumperar hade jag förmodligen inte funderat över det den där gången när Göran Persson snattade likörägg i godisbutiken. Hade jag inte vetat om att iPod hade funnits hade jag inte sett att varenda jävel går omkring med iPods nuförtiden.

Hade jag inte vetat att himlens färg kallas "blå" hade jag trott att den var svart.

Okej, det lät väl hyfsat självkart, men det där sista om att himlen skulle vara svart bara för att jag inte visste om något ord för blå, så kan det väl inte vara, det ser väl en idiot att det är skillnad på färgen blå och svart? Svaret är ja. Men det betyder inte att man skulle bry sig om skillnaden. Låt oss ta ett exempel: säg att du sitter i ett rum med en person som jobbar inom inredningbranschen. På en skärm framför er visas olika färger upp. Du ser att den första färgen på skärmen är blå och säger det. Inredaren säger att den är kornblå. Nästa färg är röd, vilket du säger. Inredaren säger scharlakansröd. Nästa färg som kommer är återigen blå, i princip identisk med den första. Du känner dig lite förnärmad och drar till med mörkblå. Proffset flinar och säger ultramarin.

Om ni hängt med hyfsat har ni insett att inredan var en bessewisser som förtjänar att dö men också - vilket är viktigare - hur beroende vi är av att ha sorterat saker och gett dem namn för att förstå dem och ens lägga märke till dem. I Sverige hade vi för ungefär hundra år sedan inget namn för färgen lila, vi ansåg att den var brun, vilket har lämnat  sitt spår i att vi har en blomma som heter brunkulla som i själva verket snarare är lila. Enough. Om det här med färgerna står att läsa i Fredrik Lindströms bok "Världens dåligaste språk" som han gav ut innan han blev sådär äckligt självgod. Rekommenderas.

I vilket fall. Det här fenomenet är fascinerande. Hela ens verklighetsuppfattning baseras på hur man har lärt sig att sortera upp hela världen. Och framför allt vad man inte lärt sig. Vad ska man då dra för slutsats av detta, förutom att det är ett ganska häftigt faktum?

Ja, egentligen gillar jag inte att predika för folk och egentligen gillar jag inte att försöka ge folk nya insikter. Jag gillar heller inte underfundiga och moraliska slutsatser. Trots detta, alltså till synes utan någon förnuftig anledning, vill jag säga att man här bör inse att bara för att man får någonting bekräftat, betyder det inte att det är sanningen. Har vi uppfattningen att invandrare suger ut systemet så lägger vi också märke till när så råkar vara fallet. Har vi åsikten att män är djur så är det inte svårt att få det bekräftat när man slår upp en tidning (på samma sätt som jag lade märke till riksmötet). Tycker vi att teknister är dumma i huvudet så nog fan är det de hårdblonderande tuggummiidisslande brudarna vi ser traska ut ur byggnaden. Det kan också gälla lite mindre allvarliga saker. Exempelvis är det nog inte så svårt att få bekräftat att bussen som alltid är tio minuter försenad tamejfan alltid avgår för tidigt när man själv råkar vara något sen.

Så, det är dags att sluta tro att vi vet någonting. För det gör vi inte. Det enda vi ser är det vi vill se och det enda vi vet är den lilla promille av verkligheten som vi lärt oss att uppfatta.