Moderater. Vänsterpartister. Folkpartister. Miljöpartister. Centerpartister. Kristdemokrater. Socialdemokrater. Så kallar vi dem som sitter i vår riksdag. En och annan politisk vilde också. "Politisk vilde" låter kanske skräckinjagande, men när jag säger att Gudrun Schyman var en sådan så kanske ordet mister litet av sin dignitet. Gudrun Schyman må vara vild, men knappast skräckinjagande på det skräckinjagande viset liksom. I vilket fall så tänkte jag stänga av politiken och istället delge en ganska så intressant sak som jag lärt mig på min utbildning hittills. Det handlar om riksdagsledamöter, vilket givetvis är en mycket tråkig utgångspunkt. Dock är just det här både intressant och roligt.

Jag tänkte nämligen berätta litet om en riksdagsledamots anställningsvillkor. De har inga tråkiga svensson-kollektivavtal utan de fanskapen flashar genom att ha sitt anställningsskydd stadagat i svensk grundlag. Detta innebär bland annat att deras lön är i nivå med en ordinarie domare, vilket innebär att man som riksdagsledamot garanterat cashar in runt femtio lök i månaden. Garanterat; de behöver alltså inte lyfta ett finger för att få drygt trettiotusen netto varje månad. De kan således rent teoretiskt åka ner till Copacabana, dricka Piña Colada, kolla på lättkllädda tjejer, sola och samtidigt tryggt lyfta den minst sagt hyfsade lönen varje månad. Underbar tillvaro. Det enda sätt på vilket en riksdagsledamot kan bli "uppsagd" är nämligen om han gör det frivilligt eller om han begår något väldigt olagligt.

Låt mig förse hela grejen med lite mer realism för att belysa vilka möjligheter detta bereder: om vi antar att fem miljoner svenskar röstar i riksdagsvalen varje år, och vi bortser från allt krångel med olika räkningsmetoder, så skulle det krävas ungefär fjortontusen röster för att bli invald i riksdagen. Det känns inte helt omöjligt, och är definitivt värt besväret om man ser till de glassiga arbetsförhållandena man sedan kan njuta av. Ingen gnällig chef som kan hota om uppsägning för några små förseelser. Inga usla arbetsförhållanden. Förvisso hade väl svenska folket rasat mot en då Aftonbladet publicerat bilder där man ligger och sippar i sig drinkar för skattebetalarnas pengar, men jag tror att man faktiskt skulle kunna göra en grej av sin lathet. Ungefär som Robinsson-Herman om ni minns honom. Robinsson-Herman var bara slö och sket i allt och vann på så sätt en hel massa fans. På samma sätt kan man nog som riksdagsledamot glida igenom tillvaron och vinna en hel del sympatier. Kanske till och med bli omvald.

Vi hade en kille på vår utbildning som stod som reserv till riksdagen. Han kom in i församlingen häromveckan och valde att tacka ja. Hade jag varit som honom hade jag sett det som ett utmärkt tillfälle att dryga ut studiemedlen, det vill säga, tacka ja till själva uppdraget och sen skita i allting. Det hade i praktiken ungefär varit som att vinna på triss, femtiotusen i månaden i fyra år. Man hade kunnat vara kung i baren varje kväll.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här, förutom möjligtvis att det är riktigt bra att vara med i riksdagen och att blogginlägg nog inte bör skrivas när man just kommit hem från krogen. Men någon gång måste man ju prova på det också!