Satt just i skolans tysta läsesal där uppskattningsvis ett trehundratal ambtiösa studenter under total tystnad fyller sina skallar med mer eller mindre nödvändig kunskap som de sedermera super bort under lördagskvällen. Jag hade just tagit mig an "Fordran & Skuld" och satt djupt försjunken i denna då Victor - som satt bredvid mig - pillrade¹ mig på axeln. Han satt och löste uppgifter i någon ekonomibok som om möjligt såg ännu tråkigare ut än min "Fordran & Skuld". Eftersom att man blir mördad av hundratals pedanta plugghästblickar om man talar högt i läsesalen viskade vi. Victor väste till mig att jag skulle läsa igenom den uppgift som han höll på att lösa. Jag läste. Det stod "Due to the the sudden and unexpected death of the company's accountant, you have been assigned to do the work" (fylla i någon tabell). Jag förstod först inte vad som kunde tänkas vara anmärkningsvärt, utan var tvungen att läsa den en gång till. Jag fastnade denna gång på raden "the sudden and unexpected death of the company's accountant".

Det finns situationer då man inte bör skratta. Begravnigar är kanske det mest extrema exemplet, men även då någon håller ett föredrag eller som nu i en tyst lässal bör man undvika asgarvet. Det som dock är så förrädiskt - och genialt - med dessa situationer, är att det ibland blir oerhört frestande att just skratta. Ofta skrattar man åt något som i själva verket inte är så jävla roligt. Det kan vara något som är lite halvkul som utlöser det hela, men sedan blir själva situationen i säg så komisk att man måste fortsätta. Genom att försöka kväva garvet gör man det sällan bättre, eftersom att man då istället gör processen mer långdragen. Är man dessutom två skapas ofta en kedjereaktion där man provocerar varandra att fortsätta att skratta in i all oändlighet. Just det hände. Vi satt och frustade i Handelshögsskolans läsesal. Frustande stör studieron.

Varför började vi då frusta? Vad var det som var så roligt med en revisors plötsliga och oväntade död? Vid en första anblick är det inte särskilt kul, utan snarare tragiskt. Men om man tänker efter några sekunder och ställer sig frågan varför just reviosorn måste ha gått en "plötslig och oväntad" död till mötes för att uppgiften skulle tjäna sitt pedagogiska syfte, blir det med ens betydligt roligare. För varför kunde inte revisorn i fråga istället varit på semester, haft en förkylning, fyllt år, tagit tjänstledigt, varit på kurs eller gått för dagen, för att man skulle kunnat göra det aktuella jobbet åt denne? Det hade haft precis samma effekt på uppgiften - revisorn är borta och du måste göra jobbet i hans ställe!

Istället har författaren - förmodligen en ekonomiprofessor från typ Harvard - valt alternativet att revisorn gått en förmodligen mycket tragisk död till mötes. Typ trafikolycka, cancer med kort förlopp, hjärtattack, självmord eller dylikt. Man kan som sagt undra varför professorn valt just detta alternativ. Antingen var det en handling i ren slentrian; "skall jag säga att revisorn var på semester eller sjuk - nej det har jag kört med för många gånger innan - så nu får det bli plötslig och oväntad död istället". Man kan också tänka sig att just talet om en tragisk död skall få den studerande att skärpa sig och inse att detta verkligen är på blodigt allvar. Död är ju rätt allvarligt liksom.

Min teori är dock att uppgiften, som vid en första anblick verkar trivial, är dold av sanning. Jag tror nämligen att professorn vill belysa den cynism som finns inom den ekonomiska världen; "okej vår revisor dog just i en trafikolycka, men istället för att hålla en tyst minut och gråta en skvätt så får du fylla i den här tabellen som han inte längre kan göra". Det är hårda tag om man vill klättra uppåt i företagshierarkin. Lite döda kollegor skall inte påverka arbetstempot!

Efter denna lilla utsvävning vill jag avsluta med att informera er om att jag just nu har en jävla massa plugg och att bloggandet kan bli därefter. Jag skall ändå försöka att skriva av mig ibland; ni får dock acceptera att jag - som nu - finner mina uppslag i snustorra böcker!

---

¹ Pillra är ett underskattat ord som jag gärna vill befästa i det svenska språket. Påminner om "pilla" men har i min mening en något mer pervers ton. Denna "något mer perversa ton" har med största sannolikt skapats av Onkel Kånkel, den svenska könsrockens pionjärer, som allt som oftast nyttjar ordet.