Rowling for Columbine
Hade föreläsning i immaterialrätt idag. Tre timmar. Medelålders man med begynnande ölmage och gråhår. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord, men som en av de inbyggda fördelarna med låga förväntningar är att man lätt kan bli glatt överraskad. Som ni kanske gissat blev jag det. Det var en riktigt go gubbe, för att anamma min nyvunna göteborgsidentitet, och han kom med vissa infallsvinklar som framkallade en sorts aha-upplevelse. Det händer typ en gång varannat år, så jag känner mig lite tvungen att skriva om det. Jag varnar således för substans och löjlig sensmoral i inlägget.
Han talade alltså om immaterialrätt. Det innefattar till exempel upphovsrätt med fildelning som ett konkret exempel. Upphovsrätten innebär i teroin att exemeplvis att JK Rowling måste acceptera varenda liten pryl som är sprunget ur hennes epos; filmen, de löjliga plastfigurerna, de löjliga samlingskorten, de skitkassa datorspelen, det äckliga godiset etc. Allt ger JK Rowling licenspengar. Det innebär, för er som inte fattar galoppen, att JK Rowling är jävligt tät. Snuskigt rik. Obscent välbeställd. Det är en galet dollartät industri. På grund av alla dumma ungar med dumma föräldrar som köper allt krafs runtom Harry Potter finns det oerhörda krafter som gör allt för att marknadsföra filmerna då de kommer ut för att locka biobesökare, filmköpare, leksaksbrukare, kortsamlare, godisätare, datorspelare och andra människor som är lost in Hogwarts.
Detta leder i sin tur till att man oböbhörligen (oavsett om man vill ligga med Rupert Grint (Ron) trots att han inte är snygg eller om man vill skjuta Daniel Radcliffe (Harry) även om han inte gjort en fluga förnär), blir mer eller mindre expert på Harry Potter. Detta statuerades snyggt på föreläsning genom en jämförelse av de retoriska frågorna:
1. "Hur många vet vad Indiens president heter och vilket parti denne företräder?". Damn! Det är ju trots allt världens största demokrati och jag vill ändå hävda att jag är hyfsat med i matchen vad gäller allmänbildning och världspolitik. Kongresspartiet? Nej, i sanningens namn inte en jävla aning. Pinsamt.
2. "Vad heter Harrys bästa kompisar? Och vad kan man köpa för godis på serveringsvagnen på Hogwartsexpressen?". Damn! Det vet ju varenda människa att det är Ron och Hermione. Av häxan med vagnen köper man "Bertie Botts bönor i alla smaker". Vet man inte det har man ju helt tappat fattningen! Pinsamt.
Dubbelt pinsamt. Vilken snedfördelning av kunskap! Jag vill dock använda mig av mellanstadieargumentet (som skrämmande nog också används av många människor över de tio) och hävda att "det var inte bara jag". Jag är alltså inte ensam om att inte veta vem som är president i Indien men samtidigt veta vad som serveras i Hogwartsexpressen. Som vanligt faller detta argument dock på att det egentligen bara gör saken än värre; en sådan felprioritering av vad vi väljer att fylla våra skallar med är skrämmande. Eller som föreläsaren valde att uttrycka sig: "Vi kan otrevligt jävla mycket om Harry Potter" och omvänt - vi vet otrevligt jävla lite om saker som de flesta är ense om är viktigare än "Bertie Botts bönor i alla smaker" eller att Quidditch går ut på att fånga den gyllene kvicken.
Återigen får man fastslå att money is power och att vi alla dansar som marionetter efter den ekonomiska pipan. Även om den slutsatsen för de flesta med någon form av tankeförmåga inte är någon nyhet, så är det bra att påminnas om det ibland. Och i olika varianter.
I helgen bär det av till Skövde för hotellvistelse och andra trevligheter. Varför och hur lär jag återkomma om på lämpligt forum. Förslagsvis här. Det kommer att bli vackert! Tills dess får ni plugga indisk nutidshistoria eller alternativt plöja igenom en JK Rowling-bok.
Who cares anyway?
Han talade alltså om immaterialrätt. Det innefattar till exempel upphovsrätt med fildelning som ett konkret exempel. Upphovsrätten innebär i teroin att exemeplvis att JK Rowling måste acceptera varenda liten pryl som är sprunget ur hennes epos; filmen, de löjliga plastfigurerna, de löjliga samlingskorten, de skitkassa datorspelen, det äckliga godiset etc. Allt ger JK Rowling licenspengar. Det innebär, för er som inte fattar galoppen, att JK Rowling är jävligt tät. Snuskigt rik. Obscent välbeställd. Det är en galet dollartät industri. På grund av alla dumma ungar med dumma föräldrar som köper allt krafs runtom Harry Potter finns det oerhörda krafter som gör allt för att marknadsföra filmerna då de kommer ut för att locka biobesökare, filmköpare, leksaksbrukare, kortsamlare, godisätare, datorspelare och andra människor som är lost in Hogwarts.
Detta leder i sin tur till att man oböbhörligen (oavsett om man vill ligga med Rupert Grint (Ron) trots att han inte är snygg eller om man vill skjuta Daniel Radcliffe (Harry) även om han inte gjort en fluga förnär), blir mer eller mindre expert på Harry Potter. Detta statuerades snyggt på föreläsning genom en jämförelse av de retoriska frågorna:
1. "Hur många vet vad Indiens president heter och vilket parti denne företräder?". Damn! Det är ju trots allt världens största demokrati och jag vill ändå hävda att jag är hyfsat med i matchen vad gäller allmänbildning och världspolitik. Kongresspartiet? Nej, i sanningens namn inte en jävla aning. Pinsamt.
2. "Vad heter Harrys bästa kompisar? Och vad kan man köpa för godis på serveringsvagnen på Hogwartsexpressen?". Damn! Det vet ju varenda människa att det är Ron och Hermione. Av häxan med vagnen köper man "Bertie Botts bönor i alla smaker". Vet man inte det har man ju helt tappat fattningen! Pinsamt.
Dubbelt pinsamt. Vilken snedfördelning av kunskap! Jag vill dock använda mig av mellanstadieargumentet (som skrämmande nog också används av många människor över de tio) och hävda att "det var inte bara jag". Jag är alltså inte ensam om att inte veta vem som är president i Indien men samtidigt veta vad som serveras i Hogwartsexpressen. Som vanligt faller detta argument dock på att det egentligen bara gör saken än värre; en sådan felprioritering av vad vi väljer att fylla våra skallar med är skrämmande. Eller som föreläsaren valde att uttrycka sig: "Vi kan otrevligt jävla mycket om Harry Potter" och omvänt - vi vet otrevligt jävla lite om saker som de flesta är ense om är viktigare än "Bertie Botts bönor i alla smaker" eller att Quidditch går ut på att fånga den gyllene kvicken.
Återigen får man fastslå att money is power och att vi alla dansar som marionetter efter den ekonomiska pipan. Även om den slutsatsen för de flesta med någon form av tankeförmåga inte är någon nyhet, så är det bra att påminnas om det ibland. Och i olika varianter.
I helgen bär det av till Skövde för hotellvistelse och andra trevligheter. Varför och hur lär jag återkomma om på lämpligt forum. Förslagsvis här. Det kommer att bli vackert! Tills dess får ni plugga indisk nutidshistoria eller alternativt plöja igenom en JK Rowling-bok.
Who cares anyway?
Påskilska och Guds rättvisa
Nu är påskhelgen över. Och tur är väl det. Den har bland annat bjudit på:
1. Stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
2. En timma ståendes i tolvgradig med bara rock och t-shirt kyla i väntan på skjuts hem på grund av stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
3. Snö
4. 15 timmars arbete
Den goda nyheten var att jag varit modern nog att registrera mitt kort på Västtrafiks hemsida, varför jag dagen därpå spärrade kortet. Grattis till er som stal kortet, ni kunde åka regionen runt i 12 timmar. Hoppas att ni hann bort till någon av de avlägsnaste delarna av vårt landskap, typ Hjo, och sedan fastnade där för alltid till följd av min spärrning. Om det blåser kallt från Vättern så har ni ju åtminstone min halsduk á typ 25 kr som ni kan värma er med. Eller kanske sälja. Ni får typ två och en halv cheezburgers för pengarna. Det är ju bra andrahandsvärde på så exklusiva halsdukar.
Jag vet att det förmodligen är mer synd om tjuvarna än vad det är om mig. Jag vet att de kanske har alkoholiserade föräldrar som inte gett dem den kärlek de förtjänat och att de säkert inte har några gymnasiebetyg. Jag vet att de mycket sannolikt är "frustrerade på samhället" och jag vet att de inte kommit på tanken att stjäla om det inte vore för deras social-ekonomiska bakgrund i allmänhet. Men man blir ändå arg, för att inte säga rasande, när någon jävel går och rotar i ens fickor. Med lite alkohol och pumpande ilska till sin hjälp glömmer man helt de där aspekterna och svär högtidligt att man utan tvekan skall strypa det fanskap som varit med sina äckliga små amfetaminfingrar och tafsat runt i och besudlat min rock. Som tur var fick jag inte tag på människan som går under namnet tjuv. Det var nog bäst för oss båda. Det hade inte varit värt mödan, så att säga, att göra sig skyldig till någon straffbelagd handling för en sådan skitsak.
Dessutom tycks det som att Gud redan har fixat allt och jämnat ut orättvisan: Jag har inte fått mitt kort ännu, då detta skulle sändas på post. Jag hade därför räknat med att få punga ut 100 spän på tågbiljetter idag. Som av ett mirakel lyckades konduktörerna förbise min närvaro på båda resorna - något som inte hänt en enda gång sedan min tågfararkarriär började för ett drygt halvår sedan - och jag har därför kommit undan utan att betala en krona. Jag borde kanske se detta som ett tecken för att falla in i fanatisk tro. Frågan är ju dock bara om det var Allah, Adonaj eller Gud som fixade biffen. Kanske rentav någon skön Voodoo-gud. Får försöka be om ett mer specifikt tecken. Det är viktigt sånt här. Om man ignorerar tecken av gudomlig art så kan det sluta med att man blir nerjmejad av Bruce Willis med ett maskingevär när man just skitit. Det har jag sett på film.
1. Stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
2. En timma ståendes i tolvgradig med bara rock och t-shirt kyla i väntan på skjuts hem på grund av stulet pendelkort á 1000 kr samt halsduk á typ 25 kr.
3. Snö
4. 15 timmars arbete
Den goda nyheten var att jag varit modern nog att registrera mitt kort på Västtrafiks hemsida, varför jag dagen därpå spärrade kortet. Grattis till er som stal kortet, ni kunde åka regionen runt i 12 timmar. Hoppas att ni hann bort till någon av de avlägsnaste delarna av vårt landskap, typ Hjo, och sedan fastnade där för alltid till följd av min spärrning. Om det blåser kallt från Vättern så har ni ju åtminstone min halsduk á typ 25 kr som ni kan värma er med. Eller kanske sälja. Ni får typ två och en halv cheezburgers för pengarna. Det är ju bra andrahandsvärde på så exklusiva halsdukar.
Jag vet att det förmodligen är mer synd om tjuvarna än vad det är om mig. Jag vet att de kanske har alkoholiserade föräldrar som inte gett dem den kärlek de förtjänat och att de säkert inte har några gymnasiebetyg. Jag vet att de mycket sannolikt är "frustrerade på samhället" och jag vet att de inte kommit på tanken att stjäla om det inte vore för deras social-ekonomiska bakgrund i allmänhet. Men man blir ändå arg, för att inte säga rasande, när någon jävel går och rotar i ens fickor. Med lite alkohol och pumpande ilska till sin hjälp glömmer man helt de där aspekterna och svär högtidligt att man utan tvekan skall strypa det fanskap som varit med sina äckliga små amfetaminfingrar och tafsat runt i och besudlat min rock. Som tur var fick jag inte tag på människan som går under namnet tjuv. Det var nog bäst för oss båda. Det hade inte varit värt mödan, så att säga, att göra sig skyldig till någon straffbelagd handling för en sådan skitsak.
Dessutom tycks det som att Gud redan har fixat allt och jämnat ut orättvisan: Jag har inte fått mitt kort ännu, då detta skulle sändas på post. Jag hade därför räknat med att få punga ut 100 spän på tågbiljetter idag. Som av ett mirakel lyckades konduktörerna förbise min närvaro på båda resorna - något som inte hänt en enda gång sedan min tågfararkarriär började för ett drygt halvår sedan - och jag har därför kommit undan utan att betala en krona. Jag borde kanske se detta som ett tecken för att falla in i fanatisk tro. Frågan är ju dock bara om det var Allah, Adonaj eller Gud som fixade biffen. Kanske rentav någon skön Voodoo-gud. Får försöka be om ett mer specifikt tecken. Det är viktigt sånt här. Om man ignorerar tecken av gudomlig art så kan det sluta med att man blir nerjmejad av Bruce Willis med ett maskingevär när man just skitit. Det har jag sett på film.
Spring vår, spring!
Idag var det fem år och några tusen lik sedan jänkarna gick in i Irak och letade efter de massförstörelsevapen som visade sig finnas nedgrävda där regnbågen slutar. Det normala är ju att man slutar tro på den där historien i sjuårsåldern. Man inser liksom att regnbågen inte har någon absolut punkt där den slutar och om det skulle finnas en sådan så finns det i varje fall ingen skatt där. Och absolut inga atombomber. Synd bara att Colin Powell är en förvuxen treåring.
Nog om detta. Jag skulle ju hålla mig borta från politiken. Att med facit i hand påstå att Colin Powell är en förvuxen treåring är dock lika opolitiskt och ostridigt som att hävda att det är gott med kebabrulle på fyllan eller att det är skönt med vår.
Solen skiner över Göteborg, snön ligger lite sådär pittoreskt på reträtt och erinrar om att våren är nära på riktigt. Dagen är lika lång som natten och om en dryg vecka blir det sommartid. Det är under sådana här perioder det är skönt att vara svensk. När man äntligen får krypa ut ur det svarta rövhål som jordens lutning har placerat oss i, när man för första gången känner att solen faktiskt värmer och när fotbollsallsvenskan snart drar igång; då är det skönt att vara medborgare i landet Sverige.
Påsken är ju ett annat vårtecken. Judarna firar påsken till minne av hebréernas uttåg ur Egypten och de kristna för att Jesus korsfästes. Det känns som att de kristna är något sadistiska . fira att deras skötebarn blir korsfäst - men om man läser sig in lite mer på saken så står det ju klart att påsken på många vis är en sorgehögtid. Det som dock gör mig något konfunderad vad beträffar påsken är att den aldrig kan vara vid ett bestämt datum. Ibland inträffar den, som nu, i slutet av mars och ibland är det inte förrän i slutet av april vi skall tänka på hur Jesus hade det uppe på det där korset. Det kan väl knappast varit så att Jesus korsfästes under olika dagar, beroende på vilket år det var. Han korsfästes ju bara en gång liksom. Det känns - utan att vara elak mot bibelförfattare eller troende i övrigt - som att vi har ett litet trovärdighetsproblem här. Jesus måste ju blivit korsfäst på ett exakt datum och inte som idag första helgen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Var är logiken?
Logiken är inte så rolig. Det är någonting med någon övergång till den gregorianska kalendern. Men faktum kvarstår: Jesus måste ju ha dött vid ett exakt datum. Detta innebär att vi ibland, för att inte säga oftast, sörjer under helt fel tidpunkt. Det är ungefär som att vi skulle påstå att det är sju år sedan terrorattacken mot WTC den 7 oktober istället för 11 september. Det innebär dessutom att det är svårt att veta hur gammal Jesus blev. Han föddes ju otvivelaktigt den 24:e december, men vi måste ha hjälp av månen för att säga när han dog.
Skit samma. Jag sörjer inte ändå. Jag dricker och är glad. Och då bryr man sig inte så mycket om vilket datum det är.
Nog om detta. Jag skulle ju hålla mig borta från politiken. Att med facit i hand påstå att Colin Powell är en förvuxen treåring är dock lika opolitiskt och ostridigt som att hävda att det är gott med kebabrulle på fyllan eller att det är skönt med vår.
Solen skiner över Göteborg, snön ligger lite sådär pittoreskt på reträtt och erinrar om att våren är nära på riktigt. Dagen är lika lång som natten och om en dryg vecka blir det sommartid. Det är under sådana här perioder det är skönt att vara svensk. När man äntligen får krypa ut ur det svarta rövhål som jordens lutning har placerat oss i, när man för första gången känner att solen faktiskt värmer och när fotbollsallsvenskan snart drar igång; då är det skönt att vara medborgare i landet Sverige.
Påsken är ju ett annat vårtecken. Judarna firar påsken till minne av hebréernas uttåg ur Egypten och de kristna för att Jesus korsfästes. Det känns som att de kristna är något sadistiska . fira att deras skötebarn blir korsfäst - men om man läser sig in lite mer på saken så står det ju klart att påsken på många vis är en sorgehögtid. Det som dock gör mig något konfunderad vad beträffar påsken är att den aldrig kan vara vid ett bestämt datum. Ibland inträffar den, som nu, i slutet av mars och ibland är det inte förrän i slutet av april vi skall tänka på hur Jesus hade det uppe på det där korset. Det kan väl knappast varit så att Jesus korsfästes under olika dagar, beroende på vilket år det var. Han korsfästes ju bara en gång liksom. Det känns - utan att vara elak mot bibelförfattare eller troende i övrigt - som att vi har ett litet trovärdighetsproblem här. Jesus måste ju blivit korsfäst på ett exakt datum och inte som idag första helgen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Var är logiken?
Logiken är inte så rolig. Det är någonting med någon övergång till den gregorianska kalendern. Men faktum kvarstår: Jesus måste ju ha dött vid ett exakt datum. Detta innebär att vi ibland, för att inte säga oftast, sörjer under helt fel tidpunkt. Det är ungefär som att vi skulle påstå att det är sju år sedan terrorattacken mot WTC den 7 oktober istället för 11 september. Det innebär dessutom att det är svårt att veta hur gammal Jesus blev. Han föddes ju otvivelaktigt den 24:e december, men vi måste ha hjälp av månen för att säga när han dog.
Skit samma. Jag sörjer inte ändå. Jag dricker och är glad. Och då bryr man sig inte så mycket om vilket datum det är.
Satan!
Jag är inte en måndagshatare vanligtvis. Det beror förmodligen på att jag tycker att det är kul att plugga. Man kan säga vad man vill om det jag pysslar med, men jag går i varje fall inte som många andra och knegar i något gudsförgätet skithål med hjärndöda kollegor. Jag vaknar inte varje måndag och känner hur blotta tanken på fem dagar i rad i ovannämnda miljö mynnar ut i depressionsartade spasmer vid frukostbordet så att det pissiga morgonkaffet flyger all världens väg.
Idag hatar jag dock måndagen. Igår sken solen. Igår traskade jag runt med t-shirt. Idag snöar det slaskigt äckligt och tågfanskapet var försenat så jag fick stå i slaskäcklet i en kvart. Dessutom är min halsduk spårlöst försvunnen när jag som bäst behöver den.
Jag funderar på huruvida jag skall förklara krig mot vädret, men inser att det finns sådana som har det värre. Tibetanerna, exempelvis. Men när lokföraren rosslar ut att vi "snart är framme i Rävlanda, Rävlanda" i 200 dB på de satans sovjethögtalarna så att varenda litet hörselhår skövlas ner i örat kan man inte annat än att tycka litet synd om sig själv. Jag stukade min tå igår dessutom när jag spelade fotboll så jag har blivit lytt. Jag har bränt 1500 spänn på alkohol, mat och nöjen under helgen. Jag glömde mina överstrykningspennor hemma. Satan. Det är synd om Daniel. Eller hur var det Strindberg sade?
Idag hatar jag dock måndagen. Igår sken solen. Igår traskade jag runt med t-shirt. Idag snöar det slaskigt äckligt och tågfanskapet var försenat så jag fick stå i slaskäcklet i en kvart. Dessutom är min halsduk spårlöst försvunnen när jag som bäst behöver den.
Jag funderar på huruvida jag skall förklara krig mot vädret, men inser att det finns sådana som har det värre. Tibetanerna, exempelvis. Men när lokföraren rosslar ut att vi "snart är framme i Rävlanda, Rävlanda" i 200 dB på de satans sovjethögtalarna så att varenda litet hörselhår skövlas ner i örat kan man inte annat än att tycka litet synd om sig själv. Jag stukade min tå igår dessutom när jag spelade fotboll så jag har blivit lytt. Jag har bränt 1500 spänn på alkohol, mat och nöjen under helgen. Jag glömde mina överstrykningspennor hemma. Satan. Det är synd om Daniel. Eller hur var det Strindberg sade?
Tentans tid är över!
Titeln anspelar givetvis på det mycket underskattade samt underanvända uttrycket "väntans tid är över". Underskattat för att det är klingar sådär skönt pilsnerfilmigt och underanvänt därför att det är jävligt flexibelt; "väntans tid är över" passar perfekt att använda i så vitt skilda situationer som när Jesusbarn sätts till jorden och när man äntligen får dra en go baj efter att man gått och hållt sig ett par timmar för mycket. Exempelvis. Jag var tvungen att förklara rubrikens fyndighet eftersom, att jag underskattar mina lyckliga läsares lätt lättjefulla läshuvuden.
I vilket fall, tentans tid är över, vilket är jävligt skönt. Två månaders, eller mer sanningsenligt två veckors, överjävligt pluggande kulminerade i torsdags genom en så kallad tentamen. Efter fem timmars frenetiskt skrivande med rövsvett och gröthjärna som följd begav jag mig tillsammans med Boris och Kristofer till Romerska Badet - mitt nya favoritplace - och drack öl, badade bastu med tillhörande kallbad och käkade ölkorv. Definitionen på frihet, typ.
Därefter var det tentaförfest. Gott doftande och med muntert lynne drack vi varandra till, skrålade och sjöng. Planen var att vi skulle göra stan, men när vi runt klockan tre började vandra längs Avenyn i syfte att finna lyckan på något nerspytt dansgolv insåg vi att saker och ting stänger tre. Så det blev Burger King istället. De hade inget nerspytt dansgolv. Men de hade hamburgare. Och pommes fritts. Och ketchup. Och en stor neger som satt och glodde på mig i ett hörn. Ursäkta den politiska inkorrektheten; eftersom att jag själv är vit innebär det ju att neger blir ett skällsord då jag tar det i min mun. Varför kan man fråga sig, men det tänker jag inte reflektera över närmre här och nu. Förresten kan man inte ta något i sin mun när man bloggar.
Den andra slutsatsen kopplad till det faktum att klockan var tre på morgonen, var att även spårvagnschaufförer måste sova. Detta innebar att natten avslutades med en hissnande svarttaxifärd genom den pulserande förvårsnatten (nytt ord!). Chauffören var från Irak och jag vill minnas att vi förde en intressant diskussion om den amerikanska närvaron i landet.
Kort sagt: en skön dag. Den nyvunna lyckan lär dock vara av kortvarig art. Imorgon börjas det igen. Nya böcker att köpa och läsa. Nya plikter att försumma. Dessutom skall jag ta igen två veckors frånvaro av socialt umgänge som innebär en jävla massa träffande av folk.
I vilket fall, tentans tid är över, vilket är jävligt skönt. Två månaders, eller mer sanningsenligt två veckors, överjävligt pluggande kulminerade i torsdags genom en så kallad tentamen. Efter fem timmars frenetiskt skrivande med rövsvett och gröthjärna som följd begav jag mig tillsammans med Boris och Kristofer till Romerska Badet - mitt nya favoritplace - och drack öl, badade bastu med tillhörande kallbad och käkade ölkorv. Definitionen på frihet, typ.
Därefter var det tentaförfest. Gott doftande och med muntert lynne drack vi varandra till, skrålade och sjöng. Planen var att vi skulle göra stan, men när vi runt klockan tre började vandra längs Avenyn i syfte att finna lyckan på något nerspytt dansgolv insåg vi att saker och ting stänger tre. Så det blev Burger King istället. De hade inget nerspytt dansgolv. Men de hade hamburgare. Och pommes fritts. Och ketchup. Och en stor neger som satt och glodde på mig i ett hörn. Ursäkta den politiska inkorrektheten; eftersom att jag själv är vit innebär det ju att neger blir ett skällsord då jag tar det i min mun. Varför kan man fråga sig, men det tänker jag inte reflektera över närmre här och nu. Förresten kan man inte ta något i sin mun när man bloggar.
Den andra slutsatsen kopplad till det faktum att klockan var tre på morgonen, var att även spårvagnschaufförer måste sova. Detta innebar att natten avslutades med en hissnande svarttaxifärd genom den pulserande förvårsnatten (nytt ord!). Chauffören var från Irak och jag vill minnas att vi förde en intressant diskussion om den amerikanska närvaron i landet.
Kort sagt: en skön dag. Den nyvunna lyckan lär dock vara av kortvarig art. Imorgon börjas det igen. Nya böcker att köpa och läsa. Nya plikter att försumma. Dessutom skall jag ta igen två veckors frånvaro av socialt umgänge som innebär en jävla massa träffande av folk.
I Love Europe!
Det där med schlagerfestivalen är ett jävla gytter. I princip varenda jävel har någon bestämd åsikt om jippot och är inte sen med att basunera ut den så fort löpsedlarna börjar mala sin skit om olika mer eller mindre intressanta nyheter rörande tillställningen. Generellt kan sägas att få människor säger sig verkligen tycka om arrangemanget, men likt förbannat är det en jävla massa som kollar på det. Det är ungefär som att ingen röstade på Ny Demokrati trots att de fick 7 % av rösterna; folk skäms för och vågar inte erkänna att de innerst inne tycker om att titta och engagera sig i det där flärdfulla som melodifestivalen uttrycker.
Man skulle kunna dela upp de olika åsikterna om festivalen i olika kategorier. För att nämna några: de renodlade schlagerbögarna, Svenssons som ser det som en god ursäkt att samla vännerna och dricka mer alkohol än nöden kräver, pensionärerna som tycker att "det inte är riktig schlager" längre men likt förbannat tittar, patrioterna som i slutändan rasar över att öststatsländerna röstar på varandra i Eurovision och därför inte anser det vara någon idé att ens bry sig. Sedan har vi den grupp jag tillhör, eller i varje fall har tillhört, nämligen den pretentiösa kategorin människor som anser sig lite för smarta och lite för intresserade av så kallad riktig musik för att kunna omfamna melodifestivalen. Detta leder istället till ett instinktivt hat, och hävdar man något annat är man per automatik dum. Det är en hård grupp att tillhöra. Konformitet krävs för att inte bli hånad och slaktad.
Jag tänkte därför, genom detta inlägg, göra ett offentligt utträde ur denna sociala konstellation. Jag är verkligen ingen fan av musiken och tycker att allt som produceras i samband med festivalen är rent piss. Däremot hatar jag inte konceptet. Jag skrattar åt det och njuter av det istället. Att hata schlagern är jävligt gjort, det är jävligt 70-tal och 90-tal.
Vändningen som fick mig att komma till den insikt att man skall älska schlager var då jag såg Christer Sjögren framföra sitt finalbidrag "I Love Europe". Mitt automatiska hat kopplades först på med illamående som följd. Plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det dock upp för mig att Christer lyckas fånga något unikt i sitt bidrag. Det handlar om definitionen på klämkäckhet, Platons idévärld gestaltad i den verkliga, klämkäckhetens fucking idé! Christer lyckas med något som förmodligen ingen tidigare har gjort. Det är svängigt, det är leende, det är korta fraser på andra europeiska språk, det är publikfriande - det är klämkäckt!
Jag är inte den enda som hävdar att Christer är fenomenal och i särklass mycket bättre än övriga bidragande artister. Han sticker ut från mängden genom att vara äkta. Han står för sin låt, som han själv sagt. Han "framför den med rak rygg" och "det är en kaxig låt". Och det märks verkligen att Christer går ut med rak rygg och att han tycker att låten är kaxig. Hör bara på de små fnysningarna som han gör då och då under låten. Det är precis sådana fnysningar man gör när man är säker på sig själv. Se bara det vid det här laget legendariska afroninjaklippet. Samma fnysning, samma självsäkerhet. Sen gick det ju förvisso åt helvete för ninjan, men han var ändå säker på sig själv. Att Christer sedan kanske har världshistorians mest klyschiga text spelar ingen roll. Den är ändå äkta för honom och den går rakt in i hjärtat på en utan krusiduller.
"I Love Europe" har potential att bli den Europeiska Unionens officiella anthem. Därför vädjar jag till er alla, oavsett vad ni tycker om schlager eller Christer eller låten eller svält i Afrika eller senaste avsnittet av Lost: rösta på Christer i morgon! Rösta på Christer! I love Christer!
Man skulle kunna dela upp de olika åsikterna om festivalen i olika kategorier. För att nämna några: de renodlade schlagerbögarna, Svenssons som ser det som en god ursäkt att samla vännerna och dricka mer alkohol än nöden kräver, pensionärerna som tycker att "det inte är riktig schlager" längre men likt förbannat tittar, patrioterna som i slutändan rasar över att öststatsländerna röstar på varandra i Eurovision och därför inte anser det vara någon idé att ens bry sig. Sedan har vi den grupp jag tillhör, eller i varje fall har tillhört, nämligen den pretentiösa kategorin människor som anser sig lite för smarta och lite för intresserade av så kallad riktig musik för att kunna omfamna melodifestivalen. Detta leder istället till ett instinktivt hat, och hävdar man något annat är man per automatik dum. Det är en hård grupp att tillhöra. Konformitet krävs för att inte bli hånad och slaktad.
Jag tänkte därför, genom detta inlägg, göra ett offentligt utträde ur denna sociala konstellation. Jag är verkligen ingen fan av musiken och tycker att allt som produceras i samband med festivalen är rent piss. Däremot hatar jag inte konceptet. Jag skrattar åt det och njuter av det istället. Att hata schlagern är jävligt gjort, det är jävligt 70-tal och 90-tal.
Vändningen som fick mig att komma till den insikt att man skall älska schlager var då jag såg Christer Sjögren framföra sitt finalbidrag "I Love Europe". Mitt automatiska hat kopplades först på med illamående som följd. Plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det dock upp för mig att Christer lyckas fånga något unikt i sitt bidrag. Det handlar om definitionen på klämkäckhet, Platons idévärld gestaltad i den verkliga, klämkäckhetens fucking idé! Christer lyckas med något som förmodligen ingen tidigare har gjort. Det är svängigt, det är leende, det är korta fraser på andra europeiska språk, det är publikfriande - det är klämkäckt!
Jag är inte den enda som hävdar att Christer är fenomenal och i särklass mycket bättre än övriga bidragande artister. Han sticker ut från mängden genom att vara äkta. Han står för sin låt, som han själv sagt. Han "framför den med rak rygg" och "det är en kaxig låt". Och det märks verkligen att Christer går ut med rak rygg och att han tycker att låten är kaxig. Hör bara på de små fnysningarna som han gör då och då under låten. Det är precis sådana fnysningar man gör när man är säker på sig själv. Se bara det vid det här laget legendariska afroninjaklippet. Samma fnysning, samma självsäkerhet. Sen gick det ju förvisso åt helvete för ninjan, men han var ändå säker på sig själv. Att Christer sedan kanske har världshistorians mest klyschiga text spelar ingen roll. Den är ändå äkta för honom och den går rakt in i hjärtat på en utan krusiduller.
"I Love Europe" har potential att bli den Europeiska Unionens officiella anthem. Därför vädjar jag till er alla, oavsett vad ni tycker om schlager eller Christer eller låten eller svält i Afrika eller senaste avsnittet av Lost: rösta på Christer i morgon! Rösta på Christer! I love Christer!
Död åt klimatsmartheten
Jag vet att man lätt får stämpeln som reaktionär språkpolis om man inte anammar låneord, modeord, särskrivningar och annan skit som nästlar sig in i det svenska språket. Jag skall inte förneka att jag är en sådan person. Jag hatar särskrivningar som numera är regel snarare än undantag, jag hatar "dom", jag skriver "skall" och inte "ska" och jag kan reta mig oerhört på de så kallade modeorden. För övrigt hatar jag också ordet modeord, men det är en annan historia.
Det ord jag just nu hatar mest av alla modeord är klimatsmart som på inte mer än ett år besudlat våra nutida medier. Dels låter det äckligt klämkäckt när man uttalar det. "Klimatsmart". Jag tänker mig en fakeleende sådär överdrivet välmående människa som i tidsenlighetens tecken skall omfamna den nya gröna livsstilen. Lite skönt rimmande sådär; "jag köper närodlade grönsaker för att vara klimatsmart!", samtidigt som han glider runt i en äcklig jävla stadsjeep. Eller så är han så med i matchen att han fattat att stadsjeep var 2006 och istället kör runt i någon etanolbil. Det gör detsamma. Etanolbilarna är ändå bara en jävla bluff, lika mycket som hela begreppet klimatsmart.
Visst är det skönt att folk börjat bry sig om att jorden håller på att svämma över. Men hela skiten har blivit så överdrivet upphypad av media att man totalt tycks ha glömt andra miljöproblem. Medan vi börjar storkonsumera etanol (i bilen och inte tappad på flaska) ökar majspriserna och några negrer i Afrika har inte råd att köpa käk. Samtidigt eldar man upp mer skog för att kunna odla mer vilket gör att ökenspridningen ökar. Dessutom går det åt så jävla mycket energi för att få fram etanolen att det miljömässigt knappt lönar sig alls. En full tank (60 l.) motsvarar ett helt V70-bagage fyllt med limpor. De som kör sådana bilar får premier och gratis parkering. För de är så jävla klimatsmarta, fy fan, det är märkligt att Gud inte kommer ner och hämtar dem innan de dör för att de är så jävla goda av sig.
Missförstå mig inte nu. Som sagt; det är väl underbart att folk bryr sig om klimatet. Men det är samtidigt patetiskt, rent utav tragiskt, att denna väckelserörelse lever på att folk tar den till sig inte för att de egentligen bryr sig, utan för att de vill vara just trendiga. Majoriteten av vår klimatsmarta befolkning är alltså hycklande as som tänker på naturen för att framstå som goda för att på så sätt dryga ut sina lönebesked och ligga med fler brudar. Eller vice versa.
Sådär. Ett litet koncentrat av bitterhet. Men det behövs ibland om man inte stillar sitt dåliga samvete med att vara klimatsmart.
Det ord jag just nu hatar mest av alla modeord är klimatsmart som på inte mer än ett år besudlat våra nutida medier. Dels låter det äckligt klämkäckt när man uttalar det. "Klimatsmart". Jag tänker mig en fakeleende sådär överdrivet välmående människa som i tidsenlighetens tecken skall omfamna den nya gröna livsstilen. Lite skönt rimmande sådär; "jag köper närodlade grönsaker för att vara klimatsmart!", samtidigt som han glider runt i en äcklig jävla stadsjeep. Eller så är han så med i matchen att han fattat att stadsjeep var 2006 och istället kör runt i någon etanolbil. Det gör detsamma. Etanolbilarna är ändå bara en jävla bluff, lika mycket som hela begreppet klimatsmart.
Visst är det skönt att folk börjat bry sig om att jorden håller på att svämma över. Men hela skiten har blivit så överdrivet upphypad av media att man totalt tycks ha glömt andra miljöproblem. Medan vi börjar storkonsumera etanol (i bilen och inte tappad på flaska) ökar majspriserna och några negrer i Afrika har inte råd att köpa käk. Samtidigt eldar man upp mer skog för att kunna odla mer vilket gör att ökenspridningen ökar. Dessutom går det åt så jävla mycket energi för att få fram etanolen att det miljömässigt knappt lönar sig alls. En full tank (60 l.) motsvarar ett helt V70-bagage fyllt med limpor. De som kör sådana bilar får premier och gratis parkering. För de är så jävla klimatsmarta, fy fan, det är märkligt att Gud inte kommer ner och hämtar dem innan de dör för att de är så jävla goda av sig.
Missförstå mig inte nu. Som sagt; det är väl underbart att folk bryr sig om klimatet. Men det är samtidigt patetiskt, rent utav tragiskt, att denna väckelserörelse lever på att folk tar den till sig inte för att de egentligen bryr sig, utan för att de vill vara just trendiga. Majoriteten av vår klimatsmarta befolkning är alltså hycklande as som tänker på naturen för att framstå som goda för att på så sätt dryga ut sina lönebesked och ligga med fler brudar. Eller vice versa.
Sådär. Ett litet koncentrat av bitterhet. Men det behövs ibland om man inte stillar sitt dåliga samvete med att vara klimatsmart.
Våra jobb är hotade!
Apoteket skall börja sälja dildos. Sexualiteten är ju en viktig del av folkhälsan och eftersom att vi bor i Sverige, som är befolkat av svenskar, så är man inte alls sugen på att ens riskera att grannen skall fånga en glimt av en då man travar ut med en svart påse från Erocenter eller annan affär med dylik profilering. Dessutom, står det i artikeln, har ju Apotekets personal en stor kunskap om läkemedel vilket gör Apoteket mer förtroendeingivande.¹ Inte för att jag personligen använder dildos, men jag skulle nog känna mig något skeptisk - och stundom äcklad - om en av de övre medelålders damerna bakom kassan skulle undervisa mig i hur man skall handskas med en dildo på bästa sätt.
En annan intressant fråga, är om Apoteket skall få monopol på att sälja dildos också. De har ju redan monopol på alvedon, nikotintuggumin, koffeinpiller och andra nödvändigheter så varför inte låta dem styra hela dildomarknaden när de ändå är i farten? Jag menar, om man handlar på Apoteket så vet man ju vad man får; ingen vill ju ha en dysfunktionell dildo uppkörd i härligheten. Det kan ju sluta hur som helst.
Jag måste instämma i att det är en mycket bra idé. Jag vlll dock gå något längre i monopolandan och förorda att mest avancerade kärleksapparaterna skall bli receptbelagda och endast utskrivna till kvinnor (eller män) som är djupt otillfredsställda i sin sexualitet. Tänk på oss män. Hur roligt kan det vara att varenda kvinna i socknen finner sitt goa på andra håll?! Halva vår befolkning kommer att bli arbetslös! Förvisso är sådana skrämselrop alltid något som förekommer då man skall automatisera en sektor. I detta fall känner jag dock att min oro för alla Sveriges män är befogad, varför receptbeläggning måste vara att föredra!
¹ "- Jag tror att en hel del handlar om en känsla av trovärdighet. Vår personal kan mycket om läkemedel och hälsa och man litar på de råd man får från oss." (som svar på frågan: Varför vill folk handla det här på Apoteket?)
En annan intressant fråga, är om Apoteket skall få monopol på att sälja dildos också. De har ju redan monopol på alvedon, nikotintuggumin, koffeinpiller och andra nödvändigheter så varför inte låta dem styra hela dildomarknaden när de ändå är i farten? Jag menar, om man handlar på Apoteket så vet man ju vad man får; ingen vill ju ha en dysfunktionell dildo uppkörd i härligheten. Det kan ju sluta hur som helst.
Jag måste instämma i att det är en mycket bra idé. Jag vlll dock gå något längre i monopolandan och förorda att mest avancerade kärleksapparaterna skall bli receptbelagda och endast utskrivna till kvinnor (eller män) som är djupt otillfredsställda i sin sexualitet. Tänk på oss män. Hur roligt kan det vara att varenda kvinna i socknen finner sitt goa på andra håll?! Halva vår befolkning kommer att bli arbetslös! Förvisso är sådana skrämselrop alltid något som förekommer då man skall automatisera en sektor. I detta fall känner jag dock att min oro för alla Sveriges män är befogad, varför receptbeläggning måste vara att föredra!
¹ "- Jag tror att en hel del handlar om en känsla av trovärdighet. Vår personal kan mycket om läkemedel och hälsa och man litar på de råd man får från oss." (som svar på frågan: Varför vill folk handla det här på Apoteket?)
"Du anar ugglor som får kläder"
Polisen byter underställ eftersom att man tycker synd om fåren. Det låter kanske lite ologiskt men är faktiskt inte det. Deras långkalsonger var nämligen eventuellt gjorda av fårull vars föredetta ägare (fåren) hade fått rövarna avskalade. Att gå omkring och svettas i djurplågiga underställ då man under lördagkvällarna utdelar dryga böter (avgifter om man skall vara juristkorrekt) är givetvis inte lämpligt. Det luktar dock lite dubbelmoral; snackar vi inte om djurplågeri då man delar ut en bot på 800 spänn till unge som redan får vända på varenda slant under vardagarna för att kunna finansiera den välbehövliga helgkrogrundan? Det enda han gjort sig skyldig till är att uträtta sina fullt naturliga behov.
Inte ens fåren får större delen av sin disponibla inkomst (som väl får mätas i gräs i deras värld) indragen om de råkar kasta sitt vatten på offentliga platser. De kan till och med gå så långt att de ostraffat kan bajsa på gatan utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Inte för att får går på gatan så ofta, jag har aldrig själv sett något, men jag antar att det skulle betraktas som betydligt mer okej än om en homo sapien satte sig och byggde björn mitt i stan. Jag känner att jag är inne och nosar lite för mycket på kiss- och bajshumorn som bör nå sin peak under kiss- och bajsåldern (runt 6-8) och inte under "leva livet innan jag träffar någon som jag skall flytta ihop med och tröttna på alltihop"-åldern. Därför skall jag sätta punkt för mina reflektioner kring skillnaden mellan människans och fårens sociala kodex.
Jag orkar dock inte heller spy galla över hur hycklande vår moral är genom att vi helt plötsligt skall spela moralister bara för att någon viftar med en videokamera och "avslöjar" något som pågått i nästan hundra år, medan det pågår en massa andra hemskheter på annat håll. Typ tortyr och socialism.
Jag tänkte därför avsluta kvällens bloggande genom att framföra vissa tips beträffande de nya underställen som givetvis måste inhandlas om våra tappra försvarare av lag och ordning inte skall frysa häcken av sig. När man ändå skall byta ut hela kollektionen så tycker jag att man kan passa på att modernisera sig lite; det skall finnas en iPod-ficka inbyggd och en siren. Dessutom skall de vara skottsäkra mot AK47 ifall Al-Qaida kommer.
Rubriken är förövrigt plockad från Nile City's egen professor i ordstäv Mick Tålbot.
Inte ens fåren får större delen av sin disponibla inkomst (som väl får mätas i gräs i deras värld) indragen om de råkar kasta sitt vatten på offentliga platser. De kan till och med gå så långt att de ostraffat kan bajsa på gatan utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Inte för att får går på gatan så ofta, jag har aldrig själv sett något, men jag antar att det skulle betraktas som betydligt mer okej än om en homo sapien satte sig och byggde björn mitt i stan. Jag känner att jag är inne och nosar lite för mycket på kiss- och bajshumorn som bör nå sin peak under kiss- och bajsåldern (runt 6-8) och inte under "leva livet innan jag träffar någon som jag skall flytta ihop med och tröttna på alltihop"-åldern. Därför skall jag sätta punkt för mina reflektioner kring skillnaden mellan människans och fårens sociala kodex.
Jag orkar dock inte heller spy galla över hur hycklande vår moral är genom att vi helt plötsligt skall spela moralister bara för att någon viftar med en videokamera och "avslöjar" något som pågått i nästan hundra år, medan det pågår en massa andra hemskheter på annat håll. Typ tortyr och socialism.
Jag tänkte därför avsluta kvällens bloggande genom att framföra vissa tips beträffande de nya underställen som givetvis måste inhandlas om våra tappra försvarare av lag och ordning inte skall frysa häcken av sig. När man ändå skall byta ut hela kollektionen så tycker jag att man kan passa på att modernisera sig lite; det skall finnas en iPod-ficka inbyggd och en siren. Dessutom skall de vara skottsäkra mot AK47 ifall Al-Qaida kommer.
Rubriken är förövrigt plockad från Nile City's egen professor i ordstäv Mick Tålbot.
Greed
Jag hittade en hundralapp igår i Hemköpbutiken på Vasagatan. Jag tittade snabbt runtom mig och försäkrade att jag var osedd, böjde mig diskret ner och plockade på mig hundralappen och lunkade sedan - med en viss blandning av eufori och nervositet - i rask takt därifrån. Det är litet smått obscent vad extas man blir då man får syn på pengar som inte tycks ha hamnat på vift. Beloppet är egentligen oväsentligt; jag var ute och gick med Olle A för ett tag sen då vi fick syn på en tjugolapp på marken. Båda bokstavligen slängde sig för att få lägga vantarna på sedeln. För en ett par sekunder tog girigheten total besittning över våra kroppar innan vi tittade på varandra och började garva. Vad i helvete höll vi på med egentligen? Klart att man delar på den om man hittar den tillsammans. I vilket fall är man inte beredd att döda för ett peng som man på sin höjd får en chipspåse för. Men för den där korta stunden då vi så att säga handlade på reflex med reptilhjärnan som hjälpmedel var det en otänkbar idé.
Man kan tänka sig hur det var när folk letade guld i Kalifornien och dylikt. Då snackade vi trots allt miljonbelopp. Då snackade vi i och för sig också trots allt att typ mörda sin bästa vän och inte tre sekunders insjuknande i snikenhet, men instinkten är densamma. Girigheten ligger så djupt rotad i oss, att tusen år av kulturell utveckling med fördömande av penningdyrkan och en hudraårig socialdemokratisk indoktrinering inte kunnat råda bot på den. Apropå sistnämnda så är Göran Persson ett utomordentligt bevis på att även en sossar älskar pengar. Jag vill dock inte döma ut Göran för det. Han är en mysig farbror och förtjänar herrgård och städhjälp som han drar av för i deklarationen.
Den 13 mars skall jag tenta av sex stycken böcker. Jag ligger efter i studierna, så jag får se hur det blir med bloggandet framöver. Jag skall åtminstone försöka att ta mig tiden att kåsera för att muntra upp era liv något.
Väl mött!
Man kan tänka sig hur det var när folk letade guld i Kalifornien och dylikt. Då snackade vi trots allt miljonbelopp. Då snackade vi i och för sig också trots allt att typ mörda sin bästa vän och inte tre sekunders insjuknande i snikenhet, men instinkten är densamma. Girigheten ligger så djupt rotad i oss, att tusen år av kulturell utveckling med fördömande av penningdyrkan och en hudraårig socialdemokratisk indoktrinering inte kunnat råda bot på den. Apropå sistnämnda så är Göran Persson ett utomordentligt bevis på att även en sossar älskar pengar. Jag vill dock inte döma ut Göran för det. Han är en mysig farbror och förtjänar herrgård och städhjälp som han drar av för i deklarationen.
Den 13 mars skall jag tenta av sex stycken böcker. Jag ligger efter i studierna, så jag får se hur det blir med bloggandet framöver. Jag skall åtminstone försöka att ta mig tiden att kåsera för att muntra upp era liv något.
Väl mött!
