Den unge herr Waerns liv och lidelser

Aktiviteten på bloggen har under de senaste dagarna begränsats så till den milda grad att jag endast förmått publicera en högst konfidentiell bild på vår blödande försvarsmakt. Detta beror givetvis på att jag vill att denna vetskap skall nå så många av mina läsare som möjligt så att de kan skrida till verket och utradera denna typ av måndagsexemplar ur vår armé. Nu, när detta väl är gjort, känner jag emellertid inte längre något hinder från att skriva om något av mer munter natur. Idag har jag tänkt att inleda en avhandling i ämnet TV-shop.

TV-shop är ett företag som grundades 1989. Hur man än ser det måste TV-shop sitta på ett av världens starkaste varumärken, för varenda människa över fem år känner igen dess färgglada och i många hänseenden tidlöst smaklösa logotyp. För att fortsätta med faktarabblandet så kan nämnas att TV-shop har ett mycket provokativt - samt karakteristiskt - sätt att marknadsföra sig. Man skulle kunna säga att det enda man kan urskilja i TV-shops varuprofilering är att var och en av de varor som de säljer - oavsett om det är en träningsmaskin eller ett dammsugarmunstycke - enligt egen utsago kommer att göra dess ägare till en människa som lever lycklig för resten av sina dagar. För att skapa lite mer trovärdighet brukar man plockat upp en modell på gatan, bleka hans tänder ytterligare och sätta på honom en doktorsrock. Därefter förklarar modellen som ser ut som en doktor att produkten är det bästa som någonsin skapats. "But the stock is limited, so hurry up and make that call that will change your life!"

De ungefär 90 % av Sveriges befolkning som anser sig tillhöra den mer intellektuella hälften betraktar TV-shop som ett företag styrt av onda människor. Aktörerna bakom företaget tycks drivas av ett slags högre syfte. Detta tycks gå ut på att lura av människor deras surt förvärvade pengar genom att spela på deras drömmar om ett bättre liv. Man kan tydligt urskilja att målgruppen till vilken TV-shop vänder sig är människor som är benägna att ta genvägar till den perfekta kroppen eller det välstädade hemmet. Man vänder sig således till arbetslösa människor genom att förlägga sina sändningar på vardagar mellan 08.00-16.00. Detta är i många avseenden genialiskt. För att gå på TV-shops budskap måste man vara dum och dumma människor måste generellt sett vara mer sysselsatta med att vara arbetslösa än övriga medborgare. Andra som tagit fasta på att lura folk på pengar under dessa sändningstider är upphovsmännen bakom program som Pussel och Ordjakten.

Jag ett fåtal moraliska principer som jag tänker hålla på hela livet. En är att jag aldrig någonsin skall bestiga Mount Everest eller något annat livsfarligt berg. Jag kommer aldrig ta ett sms-lån. En tredje maxim är att jag inte under några omständigheter kommer att stoppa mitt könsorgan i en bikupa. Självklarheten av dessa nämnda principer bleknar dock i jämförelse med min absoluta dödssäkerhet på att jag aldrig - inte ens om någon riktar en pistol mot mitt huvud - kommer att köpa något från TV-shop.

Ovan ser ni min officiella bild av fenomenet TV-shop. Nästa inlägg, vilket givetvis blir betydligt mer intressant, kommer att redogöra för den inofficiella bild jag har av programmet.

Nu är sommaren mer eller mindre slut. Semestrar är uttagna, sommarlov till ända och vardagen börjar via antagninsbesked och  avtagande charterbrännor så sakteliga göra sin entré i var mans liv. Vintern närmar sig obönhörligen och trots att vi förösker hålla humöret uppe med Brittsommar och visioner om mysiga oktobereftermiddagar, så vet vi innerst inne att den bästa tiden av året nu är över. Och visst kan hösten med sin torra, friska luft och kontrasten mellan gälla och matta färger vara charmig, men i praktiken handlar det väl mest om grådask, förkylningar och en fuktig kyla som letar sig in till huden oavsett hur många lager man försökt skyla den med.

Nog med sånt där dravel nu, däremot. Det är bara att gilla läget istället för att gräva ner sig i höstångest, för vädrets makter rår man ju inte på - såvida man inte är klimatsmart förstås! Jag är dessutom ledig denna vecka ut och har alla anledningar att le och vara glad. Jag tänkte spendera min ynka lilla vecka med att tillbe Carola, läsa Kor-an och samla på knappnålar. Hade det inet varit för att jag just skall bege mig ut hade jag skrivit något som fått någon att skratta men det får vänta tills senare.

Njut av konjunkturen innan den blir ännu lägre!

Bild tagen i Fotskäl, beläget mitt i ingenstans eller in the Middle of Nowhere.

På bilden ser ni ett älgtorn som är preparerat med 12 paraboler, samt en stor parabol bredvid. Man kan ju undra vad folk har för fritidssysselsättningar ibland. UFO-spotting? Ett brinnande intresse av att ha alla kanaler i hela världen på sin TV-box? Jag lämnar frågan öppen för tolkning.

Särskrivningar. Ett ständigt återkommande objekt för långa haranger av klagomål och glåpord, signerat vårt lands besserwissers. Jag stämmer numera sällan in i klagosången då jag insett att det är lönlöst. Slaget är, i takt med den våg av Big Brother, amerikansk pornografi och World of Warcraft  som har dragit in över Sverige, sedan länge förlorat. Efter det jag såg häromdagen och som ni ser på bilden ovanför måste jag dock göra min röst hörd och förena mig med den obönhörligen förlorande fronten av tappra ihopskrivningskämpar.

Det ni ser är den skylt som sitter utanför Göteborgs Universitets head office. Skylten utgörr alltså en av de yttersta ambassadörerna för ett av Sveriges största lärosäten; en plats där kunskap, kultur, utbildning och forskning harmoniskt samspelar. En institution där vi betalar människor höga löner för att de skall tänka åt oss så att vi själva slipper. På denna skylt upplyses vi bland annat om det faktum att Göteborgs Universitets förvaltnings chef huserar i byggnaden.

Jag vet att denna skylt inte passerat varenda kritiska professoröga som finns på institutionen. Jag förstår att skyltmakaren har det svårt med svenskan och jag har inga som helst problem med att inse att en sådan skylt kostar en del att byta ut. Men genom att se detta stycke plåtbricka förlorade jag på ett ögonblick en stor del av den respekt jag faktiskt har för akademisk utbildning. Skylten var liksom symbolen för att ingen orkar anstränga sig längre. Ingen känner egentligen för någonting. Inte ens vårt samhälles kunskapscenter gör anspråk på att besitta någon som helst kunskap. Inte ens våra expertkommentatorer (läs: Glenn Hysén) gör anspråk på att kunna någonting om fotboll.

Kanske borde man bara gå och lägga sig och sova resten av livet.

Jag har tidigare snackat litet om det där med att man inte vill hamna på ett arbete, jobba fem dagar i veckan till man fyller 67 för att sedan gå och dö en dag efter den där pensionen som man längtat efter i 45 år. Alla delar givetvis inte denna skräck för att ens liv skall bli lika förutsägbart som en sportkomedi, utan har istället valt att lägga hela sin själ i att skapa nyanser i den vardag som väl närmast kan liknas vid grå, trögflytande massa. Denna perversitet tar sig inte helt sällan mycket underhållande uttryck. Det kan vara allt från ett mail där någon med stora bokstäver förklarar att "MATLÅDORNA INTE DISKAR SIG SJÄLVA EFTER LUNCHEN" till att man ständigt måste hålla uppsikt samt skvallra om vad ens otuktiga kollegor kan tänkas syssla med under fikarasterna.

Jag måste säga att jag imponeras av dessa tappra löneslavar. Istället för att besvara mailet med ett pretentiöst "I vissa delar av världen vet de inte vad en matlåda är. Dels därför att de inte har någon mat och dels därför att de inte har något jobb att ta med sig sin matlåda till", väljer jag att luta mig tillbaka på min stol och le. Jag surnar inte till utan uppskattar dem för att de kastar bort allt sitt engagemang på något som är så totalt meningslöst att väderleksrapporten över Sahara känns både intressant och viktig. Medan någon tar fighten för matlådornas rätt till omedelbar diskning kan jag ägna mig åt andra, mer inspirerande aktiviteter såsom öldrickande samt kast med litet avgasrör.

Det finns, kort sagt, en jävla massa engagemang hos folk. Problemet är bara att många tenderar kanalisera denna glödande kämparvilja litet snett. Tänk om de, istället för att koka över av ilska för att någon inte använt borsten då de gjort nummer två på jobbtoan, hade tagit ställning för kvinnans rätt i samhället eller mot någon annan hemsk orättvisa. Vad jobbig världen hade blivit; jag menar, att en kollega blir sur över matlådorna på jobbet kan man lätt flina bort, men att någon kallar en för manschauvinist då man inte fäller ner locket efter att man har pissat blir betydligt mer påfrestande. Eller att man på frukostrasten blir anklagad för att stödja barnarbete då man har på sig en tröja som man köpt på H&M. Att världen blivit befolkad av ett antal miljarder jävla pretton hade varit betydligt jobbigare än att ens Svensson-granne skäller ut en för att man inte lagat till det där staketet som någon sabbade för ett halvår sedan då man hade fest i trädgården.

Jag vill därför avsluta inlägget med en uppmaning till alla er som har orken att hänga upp er på småsaker; fortsätt med det!

Detta är - för er som minns - min andra officiella hyllning av eldsjälar.

I helgen har det varit Way out West. Väderleken sade pissregn men vädret pissade på väderleken genom att säga gassande solsken och tjufofem grader. Jag hade just avslutat min sista dag på jobbet vilket innebär en två veckor lång semester och hade lyckats pilla i mig ett par öl. Livet lekte, kort sagt. Det fanns bara en liten detalj som smolkade ner den annars så klara lyckobägaren; förbudet mot medhavd alkohol på festivalområdet. En av fördelarna med att ha en åtta år äldre bror är att denna har upplevt en hel del mer och följaktligen besitter litet mer visdom än en själv. Detta ledde till att vi på Peters initiativ bestämde oss för att smuggla in en tre liters bag-in-box genom att så att säga ta ut bagen ur boxen och därefter tejpa den runt magen. Resultatet blev bra; boxen under tröjan är för ett otränat öga mycket lätt att förväxla med en konventionell - och fullt tillåten - ölmage.

Bäst som vi stod där och tejpade kommer två människor fram till oss. Det visar sig senare att deras namn var Cissi & Thony. Cissi, som skall komma att spela huvudrollen i kommande drama och så även i detta blogginlägg, var en kvinna som tyckte om vin. Vid närmre eftertanke så tyckte hon nog om det mesta med en alkoholhalt över 2 % och som en helt naturlig följd av denna i många avseenden destruktiva faiblesse ville hon smaka - samt recensera - det vita vin som forsade omkring i den vita påsen som på många vis påminde om en sprängfylld kateter. Cissi drack ett par giriga klunkar direkt ur påsen genom att suga på det kranlikna munstycket som gör att man kan få ut det göttiga ur påsen. Vi tittade på henne och inväntade en reaktion. Cissi  grimascherade; hon såg litet ut som flickan i Exoricistens när hon får vigvatten i ansiktet.

"Det var tamejfan det värsta jag druckit", recenserade Cissi.

Stanna nu, kära läsare, upp för en sekund och blunda för den stressiga tillvaro som du valt att kalla för ditt liv. Betänk därefter att Cissi, utifrån vad vi får anta, är en dam som tycker att mäsk smakar helt okej om man bara blandar det rätt. Betänk därtill att Cissi förmodligen smakat på tusen olika varianter av vin, öl, konjak, brännvin, likörer, cider, ale, mousserande vin, whisky och Explorer (hos de rutinerade finns det årgångar). Ändå hävdar hon med stark övertygelse att detta är det värsta hon någonsin druckit. Efter denna blivande ingress till recensionen av "Il Nostro" i nästkommande Faktum går Cissi över till brödtexten: "Jag tror jag spyr".

Cissi ställer sig nu framåtlutad och spyr upp det vin hon nyligen druckit samt en del annat som jag inte tänker gå in närmre på här. Observera här att Cissi också är en människa som lever som hon lär; visst har man vid flertalet tillfällen hotat med att spy då man fått i sig något mindre välsmakande, men ofta stannar det just vid ett (tomt) hot. Cissi, å sin sida, sätter handling bakom orden och spyr som en fontän mitt framför oss. Bengt Frithiofsson och andra vinfånar som skall gå in på detaljer om druvor, väderlek och temperatur kan slänga sig i väggen. Cissi beats them by hästlängder.

Historien slutar inte här, emellertid. Efter att ha visat oss en ny dimension av vinprovarkonsten och dess mystik klämmer hon mellan spyorna ur sig följande fråga: "Kan jag få lite till?". Vi hann inte svara innan Cissi återigen hällt i sig en imponerande mängd lådvin. Efter denna påfyllning torkar Cissi belåtet sina spykletiga läppar och säger "Jag måste torka mig". Hennes blick inspekterar intensivt det närliggande landskapet och hon får slutligen syn på luvan till min tröja som jag knutit runt magen. Hon tar, utan att fråga - vilket i och för sig inte gör någon nämnvärd skillnad eftersom att hon ger blanka fan i vad man svarar - tag i min luva och torkar av sina magsaftsdrypande fingrar på den. Jag känner att min toleransnivå så sakteliga börjar nå sin gräns och jag talar med vacklande röst om för Cissi att hon kanske kan torka av sig någon annanstans. Cissi avslutar sin formenligaa orgie av visdomsord genom att kort säga "Det är ju bara jag". Jag vill säga något i stil med "Vadå bara jag? DU är nog den sista just nu som jag vill skall torka av sina händer på min tröja" men känner att min kärlek till människan framför mig är allt för stor för att jag skall gå i polemik med henne. Thony, Cissis vapendragare, har förövrigt suttit bakåtlutad på en bänk och flinat under hela skådespelet.

Cissi; Om vi någonsin möts igen skall jag än en gång bjuda dig på Il Nostro på låda!

Mannen kastar en trevande blick mot jordnötterna som i ett glas står utplacerade på bardisken. De ser till synes övergivna ut; stackars jordnötter, någon borde ta hand om dem, tänker mannen. Jordnötterna liksom ropar på mannen. Mannen förflyttar sig diskret på så sätt att jordnötterna befinner sig mellan hans två armar som står vilande med armbågarna mot bardisken. Mannen gör en beställning. Mannen lägger - fortfarande med största diskretion - handen om jordnötterna och för dem närmre sin kropp. Mannen plockar försiktigt en första jordnöt ur glaset. Tittar sig om lite förstämt. Tar en jordnöt till.

Nu ingriper jag. Jag går nonchalant fram och återtar min ägodel. Mannen skäms litet diskret. Jag vet att det är en ond handling; jordnötterna och mannen är ett. De är på något vis ämnade för varandra och ändå går jag fram och vindicerar dem. Men världen är inte rättvis; trots att samspelet mellan mannen och jordnötterna på Lilla Krogen var något som närmast kan etiketteras melankoliskt kärleksfullt samt anspråkslöst poetiskt har jag rätten på min sida. Trots att den njutning som jordnötterna gav mannen var tiofalt större än den njutning jag fick av dem var jag den som i en rättegång kunnat visa bäst rätt till jordnötterna. Även om jag inte ens var sugen på någon jävla jordnöt och den enda anledningen till att jag köpte dem var för att minsta kortköp var på 100 spänn, så var Moder Justitia på min sida.

Stalin hade ett mål om ett kommunistiskt samhälle. Hitler ville skapa ett tredje rike och Percy Nilegård vill bli rik. I denna situation får dessa misantroper stiga åt sidan för mig. För jag var som Jafar i Aladdin; jag förstör för människor utan att egentligen ha något syfte med det. Skadar för skadandets skull. Där, gott folk, har ni onskan i dess renaste form.

Jag sitter på tåget, på väg till jobbet. Jag är trött efter blotta fyra timmars sömn, en obefintlig frukost och ett sablars jävla tisdagshumör. Jag vill försöka sova den under den knappa timme som det tar för tåget att förflytta sig mellan Sandared och Göteborg. Förutsättningarna är goda; jag är som nämnt trött, jag har gott om utrymme för benen och vagnen är fri från störningsmoment. Då händer det som inte får hända.

I Bollebygd stiger tre medelålders damer på tåget. Jag ser liksom bara på deras uppsyn, något lite kalkonaktigt, hur jag inte kommer att få en blund på tåget. Damerna sätter sig. Damerna börjar prata. Under de ungefär 40 minuter som vi tvångssamåker avhandlar damerna följande ämnen:

- Mördarsniglar. De är ruskiga, men som tur är har de inte nått deras del av landet än. En av damerna, låt oss kalla henne dam 1, förklarar att hon inte nog kan poängtera vikten i att aldrig slänga sina gamla blomväxter i sin kompost; det är nämligen så att det kan finnas ägg på de köpta blommorna och man vill ju inte ta risken att de kläcks i ens kompost!

- En katt. Den har varit borta i två dagar. Sen kom den tillbaka. Detta samtal tog ungefär en kvart men jag lyckades inte uppfatta något mer av substans än just nämnda.

- Skor. Man skall ha hårda skor i hälen, sade dam 1. Dam 2 hade - efter att ha sett att dam 1 använde ECO-skor - köpt sig ett par. Dam 1 förklarade emellertid att märket aldrig är en garant för att skon skall vara hård i hälen. Dam 2 såg lite neslig ut, försökte desperat med att säga att skon i varje fall var bekväm, varpå dam 1 krossade det ynkliga mothugget genom att förklara att de skönaste skorna oftast var de sämsta för hälen.

- Träskor. Osökt kom man in på träskor, som ju är hårda i hälen. Dam 1 avfärdade dock träskoidén genom att konstatera att halkrisken var hög.

- En man som dött i lungcancer. "Han rökte som en borstbindare", förklarade dam 1.

- Dam 3 gjorde ett trevande försök att få en syl i vädret genom att förklara att hon tyckte att det var underligt att hennes son inte ville åka med till kusten nu när de hade en stuga där. Dam 1 skrattade till lätt och förklarade med ett sant lärarinnamanér att "så är alla barn i den åldern. De vill bara vara med sina kompisar hela tiden.".

Viktigt att nämna är också att damerna någonstans halvvägs plockade fram en termos och ett par kakor och spred en gemytlig fikadoft i vagnen.


Tåget stannar vid Liseberg. Jag går av tillsammans med Boris och vi lämnar de medelålders damerna som på ena sättet förstört min morgon och dag och på andra sättet förgyllt den.

Fotnot: Numret är, av respekt för Maya, inte fullständigt.

Denna lapp hängde i entrén till våran lokala matdistributör. Bland bortsprungna katter, lägenheter till salu och affischer för mer eller mindre intressanta events (sångstund med kyrkan) sticker en ut. Varför?

Det första man måste fundera över innan man förhastat förpassar denna not till minnets virtuella pappersmal är varför i Guds namn Maya inte kan acceptera att en ung tjej, en medelålders man eller en gammal alkis lika gärna kan laga hennes staket. Hon vill ha sitt staket lagat and that’s it; det spelar väl för fan ingen roll om det så är grannens hund som visar sig besitta en oväntad talang? Eller?

Eller är det kanske så att Maya är en slug jävel? Kanske är det så, vid närmre eftertanke, att Maya sådär vid klimakteriets höst helst av allt vill se en ung, vältränad pojke stå och spänna sig vid hennes staket? Varför har hon då i sin annons inkluderat pensionärer som tänkt målgrupp? Jodå, Maya har tänkt. Hon vill nämligen inte att det skall vara allt för uppenbart att hon är sådär sugen på en frustande unghingst att hon också valt pensionärer som tänkta uppdragstagare. När en sån där pensionstagare ringer, emellertid, så förklarar hon vänligt att någon tyvärr hunnit före men att den skröpliga gamla gubben gärna får höra av sig nästa gång hon stolpar upp ett erbjudande av liknande dignitet i mataffärsentrén.

På så vis kommer Maya uppnå sitt mål. Kanske kan hon, om den unge mannen visar sig leva upp till de högt ställda förväntningar hon har, att kunna bli tilldelad ytterligare uppdrag mot en billig peng. Denna korta not - betydelselös vid en första anblick - är alltså dold av sanning. Maya är en klok kvinna och, vem vet, kanske gifter hon sig med sin unga gesäll, flyttar till solkusten och spenderar återstoden av sina dagar med att smutta rosévin och ha en granne vid namn Pablo som tillagar den mest delikata Paella.

Nu har jag fått tillbaka min dator och ligger mycket självbelåten i min brors soffa för att framkalla någonting som av våra efterlevande förmodligen kommer att betraktas som en blandning av poesi och rent pladder. Innan John Blund kommer och tar mig med till hans sällsamma rike skall något bli skrivet.

Jag hade en fest i lördags med Boris. Man brukar ju inte helt sällan ha en dålig förevändning för att få supa lite håglöst; födelsedagsfester, tentafester, avskedsfester, välkomstfester, bröllopsfester, klassfester, återträffar, maskerader, sittningar, studentfester, after-work. Listan kan, som ni nog förstår, göras längre. Människan är ju född kreativ och när det kommer till att hitta på ursäkter för att få träla för Bacchi utan dåligt samvete tror man nästan att det bodde en konstnär i varenda liten alkoholist. Begreppet lille-lördag får tala för sig själv här.

Hursomhaver, i lördags hade vi en sådan fest. En så kallad utflyttningsfest denna gång. Vi hade trevligt, drack varandra till, dansade och log. Det jag dock tänkte fokusera på denna gång är det som utspelar sig dagen efter denna muntra tillställning. Fem personer vaknar klockan elva på förmiddagen. Jag går upp och konstaterar efter att ha fastnat med fötterna i marken så att jag fick rycka till med benet för att komma loss, att det är ganska smutsigt. Någon har - enligt det mest sannolika scenariot jag målat upp - spraylackerat golvet med en cider och därefter dumpat 50 liter blomsterjord över hela härligheten. Tomma ölburkar går att finna i varenda litet skrymsle och doften i rummet påminner om någon blandning av ljummen Explorer, fis och gammal fotsvett. Det är skititgt, kort sagt.

Mitt i detta sammelsurium av avlagrad människa, nedsmulade chips och omkullvälta stolar erinrar jag mig någonting som kommer att påverka vår dag radikalt. Jag kommer att tänka på en lapp som besiktningsmannen som besiktigade vår lägenhet satte upp på vårt kylskåp då vi var på jobbet. Lappen promotar - med en svenska som rör sig utanför ramarna av vad man brukar definiera som korrekt - en kille som sägs vara jävligt bra samt jävligt billig på att städa. Tänkt och gjort, som man säger, och jag ringde numret som var bifogat i slutet av meddelandet som bland annat förklarade att i priset ingick städning av "vindsföröd". Två timmar senare äntrar en människa som numera är en av mina idoler rummet. Han är från Jugoslavien. Hans blick panorerar över lägenheten varefter han frågar efter dammsugare samt våra rengöringsmedel. Efter att ha inspekterat även dessa säger han: "1,5 timma".

Vi går ut och lägger oss i parken. 1,5 timma senare går vi in och det som tidigare såg ut som resten av en skyttegrav på västfronten 1910 var nu en skinande vacker lya. Det kändes litet som när man såg på Småstjärnorna och Pelle tio år gick in i röken för att femton sekunder senare komma ut som Michael Jackson eller dylik popikon. I dörren står våran städglada vän, drypandes av svett och förklarar för oss att han är klar. Dricksen var given och jag har seriöst funderat på att omvärdera min skepsis mot att Jesus förvandlade vatten till vin.

Det tråkiga i hela denna historia är den insikt jag kom till efter att jag hade lyckats smälta intrycken och inte längre var sådär betagen av insatsen. Jag insåg att jag och hela vår generation svenskar är en lat skara otacksamma ungjävlar. Vi går på våra jobb med 150 spänn i timman, latar oss och gnäller om det blir mycket att göra medan städaren med ett leende jobbar röven av sig för drygt halva ersättningen. Det sista den satan gjorde - efter betalning och hejdå - var att plocka upp en bit dasspapper som låg i trapphuset. Människan måste helt enkelt leva för att städa. Han är för städningen vad Arnold Schwarzenegger är för lågbudgetactiongenren.

När folk som det levande städmonstret också skaffar sig en schysst ingenjörsexamen, då är det vi som städar hans lägenhet och inte vice versa. Till dess är det bara att gilla läget, knäppa på en öl och semestra på Balkan.