Den unge herr Waerns liv och lidelser

Det finns människor som får betalt för att tycka saker i kvällstidningar. Genom att vara allmänt syrliga och jävliga bestämmer de vad som är inne respektive ute, på och av. Om jag haft detta jobb hade jag, förutom att placera mig själv och folk med samma yrke på utelistan, även konstaterat att Peter Siepen är jävligt ute. Hur skulle det annars komma sig att jag två gånger har sett honom i Borås under den senaste månaden

Första gången var på tåget hem från Göteborg. Jag var först inte riktigt säker, men efter att ha glott lite mera än vad jag som tänkande människa borde när jag tror mig se en människa som honom, var jag totalt säker. Jag hade förvisso redan haft litet på känn att Siepen knappt kunde räknas som B-kändis längre, men att han skulle behöva åka tåg mellan Göteborg och Borås hade jag ändå svårt att tro. Hur som haver, där satt han, och min teori som berör dels Peter Siepen och dels boråsare började växa fram. En teori vars sanning jag blev än mer övertygad om sen jag såg honom spatsera in på Café Viskan iklädd sjörövarhatt, då jag var där och lunchade häromdagen.

Teorin ser i varje fall ut ungefär såhär: Jag har fått klart för mig att Siepen besöker Borås ganska så frekvent. Man undrar givetvis varför; vad har Borås att erbjuda som gör att denne man söker sig hit? Knalleland, regn, det enorma krogutbudet som Stockholm saknar eller kanske Viskan grönbruna vaten? Förmodligen inte. Den mest troliga slutsatsen är att Peter Siepen söker sig till Borås är för att han inte längre är inne i Stockholm. Jag skulle gissa att han snarare är totalt ute. Då passar Borås perfekt. I den boråsiska mentaliteten ingår nämligen generellt en total beundran för alla som varit på TV, oavsett anledning. Stureplanstörsten är enorm. Peter Siepen är en stjärma. Borås vill ha Peter Siepen.

På samma sätt är Siepens livt helt och hållet beroende av att folk vet vem han är. Han är en riktig kändis; en person som ser ett självändamål i att vara känd och därefter vill utnyttja det maximalt. När Stockholm börjar ge den snart 45-årige narcissisten kalla handen måste han dra någonstans där folk ännu inte insett hans förfall. Någonstans där han fortfarande blir bjuden på Gin & Tonic, kan ligga med tjejer i tjugoårslåldern och där folk höjer på ögonbrynen då de får syn på honom. Det är här Borås kommer in i bilden. Peter Siepen vlll ha Borås och Borås vill ha Peter Siepen.

Den bild som jag fått av Peter Siepen som en totalt skamlös utnyttjare av sitt kändisskap bekräftades då jag i researchsyfte besökte hans hemsida. Där finns bland annat en länk där du kan fylla i ett formulär för att få dejta Siepen. Bara det är sorgligt, men att hela formuläret inleds med "Välkommen till Date me! Här får du chansen att träffa en riktig kändis." gör att jag som en person som vill tro på mänskligheten nästan börjar gråta. Inte för att Peter Siepen är tragisk - vilket han förvisso är - utan snarare för att det förmodligen finns människor som fyller i formuläret för att träffa denne riktiga kändis. Vi talar om att Homo sapien genomgått en hundratusenårig kulturell utveckling, men ibland undrar man om det verkligen är sant.

Det skulle kunna vara så att Siepen själv är medveten om hur fullständigt ynklig hans karaktär är och därför driver med hela konceptet. Det skulle väl kunna ge honom några poäng, men det är som sagt fortfarande inte Peter Siepen som är den mest tragikomiska figuren i sammanhanget. Det är nämligen de människor som gör att Peter Siepen överhuvudtaget existerar. Boråsarna, folket som fyller i hans dejtformulär och - inte minst - folk som sitter uppe klockan halv ett på natten och skriver om honom.

Moderater. Vänsterpartister. Folkpartister. Miljöpartister. Centerpartister. Kristdemokrater. Socialdemokrater. Så kallar vi dem som sitter i vår riksdag. En och annan politisk vilde också. "Politisk vilde" låter kanske skräckinjagande, men när jag säger att Gudrun Schyman var en sådan så kanske ordet mister litet av sin dignitet. Gudrun Schyman må vara vild, men knappast skräckinjagande på det skräckinjagande viset liksom. I vilket fall så tänkte jag stänga av politiken och istället delge en ganska så intressant sak som jag lärt mig på min utbildning hittills. Det handlar om riksdagsledamöter, vilket givetvis är en mycket tråkig utgångspunkt. Dock är just det här både intressant och roligt.

Jag tänkte nämligen berätta litet om en riksdagsledamots anställningsvillkor. De har inga tråkiga svensson-kollektivavtal utan de fanskapen flashar genom att ha sitt anställningsskydd stadagat i svensk grundlag. Detta innebär bland annat att deras lön är i nivå med en ordinarie domare, vilket innebär att man som riksdagsledamot garanterat cashar in runt femtio lök i månaden. Garanterat; de behöver alltså inte lyfta ett finger för att få drygt trettiotusen netto varje månad. De kan således rent teoretiskt åka ner till Copacabana, dricka Piña Colada, kolla på lättkllädda tjejer, sola och samtidigt tryggt lyfta den minst sagt hyfsade lönen varje månad. Underbar tillvaro. Det enda sätt på vilket en riksdagsledamot kan bli "uppsagd" är nämligen om han gör det frivilligt eller om han begår något väldigt olagligt.

Låt mig förse hela grejen med lite mer realism för att belysa vilka möjligheter detta bereder: om vi antar att fem miljoner svenskar röstar i riksdagsvalen varje år, och vi bortser från allt krångel med olika räkningsmetoder, så skulle det krävas ungefär fjortontusen röster för att bli invald i riksdagen. Det känns inte helt omöjligt, och är definitivt värt besväret om man ser till de glassiga arbetsförhållandena man sedan kan njuta av. Ingen gnällig chef som kan hota om uppsägning för några små förseelser. Inga usla arbetsförhållanden. Förvisso hade väl svenska folket rasat mot en då Aftonbladet publicerat bilder där man ligger och sippar i sig drinkar för skattebetalarnas pengar, men jag tror att man faktiskt skulle kunna göra en grej av sin lathet. Ungefär som Robinsson-Herman om ni minns honom. Robinsson-Herman var bara slö och sket i allt och vann på så sätt en hel massa fans. På samma sätt kan man nog som riksdagsledamot glida igenom tillvaron och vinna en hel del sympatier. Kanske till och med bli omvald.

Vi hade en kille på vår utbildning som stod som reserv till riksdagen. Han kom in i församlingen häromveckan och valde att tacka ja. Hade jag varit som honom hade jag sett det som ett utmärkt tillfälle att dryga ut studiemedlen, det vill säga, tacka ja till själva uppdraget och sen skita i allting. Det hade i praktiken ungefär varit som att vinna på triss, femtiotusen i månaden i fyra år. Man hade kunnat vara kung i baren varje kväll.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här, förutom möjligtvis att det är riktigt bra att vara med i riksdagen och att blogginlägg nog inte bör skrivas när man just kommit hem från krogen. Men någon gång måste man ju prova på det också!

Jag såg på "Bonde söker fru" i förrgår. Jag var uttråkad och morsan kollade, så jag tänkte att vafan, hur illa kan det vara? Jag var naiv. Jag kastas rakt in i en scen där en stycken stereotypt töntig man har blivit satt i en situation där han skall välja bort en av tre brudar som är tänkta att bli hans framtida fru.

Det är mycket jag inte förstår när jag ser detta. Jag förstår dels inte varför tjejerna ifråga ställer upp på att vara med i TV och "tävla" om en kille. En kille som dessutom förmodligen aldrig haft en tjej, vilket rimligtvis bör ha en anledning. Så fort ett par TV-kameror kommer dit så blir denne man dock helt plötslitg Don Juan med ett helt gäng med damer som är övertygade om att han är kärleken i deras liv. Eller är det kanhända TV-kamerorna de är kära i?

I vilket fall, jag tror att han hette Fredrik, var helt knäckt eftersom att han inte visste vem han skulle välja, vilket var helt förståeligt. Han var en snäll människa, det såg man på honom, och att han skulle kunna göra ett sådant val utan problem när han tidigare inte fått välja alls var så att säga inte någon överraskning. Så där sitter Fredrik som ett fån inför en stor del av svenska folket och vänder in och ut på sig själv. Några skrattar, några dras med i hans dilemman andra suckar lite lätt. Vad är det här för jävla skit?! tänker jag.

Hur sannolikt är det att Fredrik kommer att fungera ihop med den tjej han träffar via denna freak-show? Jag skulle säga att det mest troliga är att Fredrik kommer bli sårad för livet i slutändan. Men vem fan bryr sig egenltigen? TV4 drar ju in reklampengar, Aftonbladet får något att skriva om, tjejerna som nu flockas runt Fredrik får sina minuter i rampljuset och svenska folket får något att engagera sig i. Att en och annan människa krossas på vägen är ju inte väsentligt egentligen. Han ställde ju upp frivilligt. Han får skylla sig själv helt enkelt.

Jag antar att lejonparten av mina läsare kände sig dödligt träffade då jag gav p-tidningsbranschen en känga. Trots väldigt goda möjligheter att komma med fyndiga kommentarer uteblev dessa och jag kan givetvis endast tolka denna förtegenhet på ett vis. Jag har förövrigt blivit sjuk, vilket hotar helgens planer om utgång och andra trevligheter. Eftersom att jag varken har TV 3, TV 5, Canal+, TV1000 eller en dansande iller som kan underhålla mig är jag givetvis också mycket uttråkad.

Nu skulle jag haft min enkätunderöskning oifylld. Jag önskar nästan att den hysteriska bruden från SOM-institutet kunde ringa och påminna mig om den. Jag skulle nog skrämma henne om hon ringde nu, genom att vara så trevlig att hon förmodligen skulle tro att jag inte hade en enda vän på hela jorden. Kanske ett bra sätt att bli av med telefonförsäljare förresten. När jag var liten skrev jag en gång en lista på saker man kunde hitta på när man inte hade något att göra. Typ: klättra i träd, spela Monopol eller bygga en koja. Jag skulle behövt den nu.

Världen var nästan oförskämt okomplicerad på den tiden. Framför allt var man betydligt mer lättroad och dessutom kunde man göra saker som, tja, i varje fall skulle betraktas som suspekta om man gjorde idag. Skulle jag gå ut och klättra träd ett slag skulle nog inte bara mina föräldrar utan till och med skatorna i granen mitt emot titta undrande. Hade jag byggt en ekorrfälla som farmor slog sig halvt fördärvad idag - och inte för tolv år sedan - så hade det inte varit samma sak. För er som undrar hur en ekorrfälla ser ut så vill jag minnas att den bestod av ett cykelställ, ett kaningaller samt en balja. Jag har patent, så det är ingen idé att försöka stjäla den.

När man tänker på sånt här, så handlar det nog inte alltid om att man är nostalgisk, utan snarare om att varje tid - varje period i ens liv - har sin finess. När jag var fjorton kunde ett sexpack folköl på en kal uteplats i tio graders kyla vara något fantastiskt. Det skulle jag inte tycka idag. Det handlar nog lite om samma känsla som när det för första gången på året har kommit riktigt mycket snö. Betrakta det orörda, rimfrostskimrande höljet ett par sekunder innan man rusar ut och trampar ner det. Trampar ner det orörda. Men när allt väl är nedtrampat så blir det aldrig riktigt samma sak igen.

Frågan är om inte hela livet just går ut på att finna nya platser med nyfallen snö att trampa ner. Och om det i så fall handlar om att det ständigt blir svårare - att det ständigt krävs mer - för att hitta dessa orörda plättar med pudersnö. Jag tror att jag för tillfället just har svårt att hitta nya platser, och än värre, när jag väl hittar ett schysst ställe så vågar jag inte riktigt rusa rakt ut i nysnön lika hämningslöst som förr.

Jag ber om ursäkt för mitt svårmod. Jag är under behandling och lär snart kunna producera något banalt igen!

Klockan är 09.12, jag sitter på tåget till Göteborg och mår allmänt måndag. Fast det är tisdag. Efter att mitt senaste blogginlägg försvann i det vi kallar cyber-rymden har jag känt att det är någonting som tyngt mig. Något har fattats i mitt liv. Därför tänkte jag nu ge mig på den otacksamma uppgift som det innebär att restaurera ett inlägg.

Jag tänkte skriva om en man som jag träffade, eller snarare observerade, då jag utförde mitt ädla uppdrag som servicebiträde på Shell-butiken i Viared. Jag brukar av högst naturliga skäl inte blogga om mitt jobb. Dels mår jag inte bra av att skriva om det och dels tror jag inte att ni mår bra av att läsa om det. Det är vare sig intressant eller roligt helt enkelt. Ibland tvingas jag dock att göra undantag. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag stod alltså i kassan och bistod mina kunder med service av hög klass. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden. En av dem som stod i kön skilde sig från mängden av följande två anledningar:
1) Han hade en yvig, brun mustasch och en karakteristisk långtradarchaufförsölmage
2) Mannen lade upp följande varor på disken: 1 st. falukorv, 1 st. paket knäckebröd samt 1 st. nummer av "Lektyr?" (dirty mag).

Jag tänker utifrån dessa två uppgifter låta mina fördomar eka i salen. Jag rekommenderar därför er som just nu äter, nyss har ätit eller inom den närmsta timman tänkt att äta, att helt enkelt vänta med att läsa. För er som av någon totalt oförståelig anledning tror att jag är någon typ av helgon ger jag er rådet att inte läsa alls. Jag måste nämligen avslöja saker om mig själv nedan, som inte går hand i hand med ett helgons dygder.

Förutom det smått komiska i detta inköp blir det vid närmre eftertanke nämligen också mycket osmakligt. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad manen med den yviga, bruna mustaschen hade tänkt att göra med sina varor. En bild projicerades i min skalle. Jag såg mannen med den yviga, bruna mustaschen sitta i en trång lastbilshytt. I den ena handen håller han ett knäckebröd och i den andra falukorven. Han tuggar frenetiskt. Knäckebröd och korv fastnar i hans yviga, bruna mustasch och faller ner och lägger sig på hans långtradarchaufförsölmage. I knät har han sin Lektyr som han noggrant granskar med sina insjunkna pilska ögon. Hytten fylls av odören av svett, falukorv och fis. Usch.

Jag förstår mig inte på människor som betalar dryga hundralappen för en porrtidning. Magasin likt Lektyr är schaskiga och avtändande. Jag tycker synd om kvinnorna, männen, de patetiska journalisterna som författar de urusla artiklarna och jag tycker framför allt synd om dem som finner något nöje i att läsa dem. Den någorlunda fräcke tänker nog tanken: hur kan han veta detta? För det första; varje normal man i övre tonåren har någon gång tittat i en porrtidning. För det andra: för att på svar på den fråga som höll på att driva mig till vansinne - frågan om vad det är som gör att dessa tidningar säljs så dyrt - bläddrade jag i rent utforskningssyfte (faktiskt!) igenom ett porno mag på jobbet för ett par månader sedan. Jag fann snart till min stora glädje (och sorg) snart svaret på frågan: kontaktannonserna.

Med en blandning av chock, förtjusning och rent äckel betraktade jag deras konstruktion. De var, som ni kanske redan förstått, inte av standardformatet á skogspromenader och mysiga hemmakvällar. De innehöll i rak motsats ingen text sånär som en kod. Istället bestod annonsen av vederbörandes könsorgan. Inget ansikte, ingen överkropp, inga ben. Just simply the cock. Chockannonseringens yttersta exempel.

Jag vet att det är fult att sparka på dem som redan ligger, men finns det inte mycket goda skäl att ifrågasätta de urvalskriterier som de kvinnor som annonserna riktar sig till har? Okej, size might matter, men när man med pillen som enda måttstock skall välja en partner börjar det osa lite ointelligens. För att inte säga mentalsjukdom.

Jag menar, även mannen med yvig, brun mustasch kan ha en riktigt fräsch balle. Det är inte ens omöjligt att den mest kompetenta snorren i hela tidningen är ägd av mannen med yvig, brun mustasch. Då kan Björn Rosenström slänga sig i väggen när han snackar om att ha blivit lurad (förlåt, var bara tvungen att göra den allusionen), för ingen kvinna i sina sinnes fulla bruk skulle vilja dela lastbilshytten med honom. Trots eventuellt dolda kvaliteter.

Så. Jag har offrat mig för mänskligheten. Kanhända att en och annan moralist kommer att titta snett på mig hädanefter eftersom att jag underlät mig att ens slå upp en sådan syndig tidning. Men nu har jag i varje fall gett alla undrande svaret, så att dessa på så sätt slipper att begå denna hemska gärning.

Jag hade suttit i en dryg halvtimma. Jag hade skrivit något roligt. Sen stängde sig datorn av automatiskt (det är en PC.) Klockan är halv tolv och jag tänker inte restaurera inlägget ikväll. Jag gör det imorgon, eller snart någon gång. Håll ut, för det är vidrigt och äckligt men kul.

Idag var en bra dag. Fikade bort en eftermiddag som jag borde pluggat bort. Behövde det. Lite mera spännande och lite mindre stelt än juridiken. Nu skall jag dock sluta försöka vara vardagsfilosofisk, det är inte min starka sida.

Jag ljög igår. För tredje gången ringde en kvinna med typisk telefonröst. Hennes introduktion, vilken gick i femhundra ord per minut, tog ungefär två minuter. Jag lyckades uppsnappa något med institut, enkät och Göteborg. Efter detta antar jag att hon behövde andas och snabb som jag var hann jag med att säga "jaha" (utan att egentligen förstått vad hon sagt) innan hon fortsatte att prata i samma takt som en polsk radiokommentator. Nu har jag förvisso aldrig hört en polsk radiokommentator prata, men jag antar att de talar ungefär så snabbt. Hur som haver, jag lyckades fatta att hon ville att jag skulle fylla i någon enkät som jag tydligen fått och som tydligen var väldigt viktig. Jag var utvald. Det var då jag ljög.

Jag sade att jag redan fyllt i enkäten, medan sanningen var att jag inte ens visste att jag hade fått någon enkät. Men jag tyckte på något vis synd om den stressade kvinna som måste lida av syrebrist och som för tredje gången ringde upp mig och bad mig om något jag inte förstod. Så med dåligt samvete för mitt syndiga beteende letade jag upp enkäten. Den låg i botten av en hög med post och den ville att jag skulle kryssa i 84 frågor. Det tog fan en timma att fullgöra sin medborgerliga plikt. Dessutom tvingades jag svara på frågor om hur tillfreds jag är med mitt liv. Och jag fick inte ens en sketen biobiljett som ersättning. Istället fick jag chansen att vinna någon av institutets böcker. Jag tog på mig min lyckoskrud och dansade min cermoniella lyckodans runt lycko-totempolen som står i mitt rum. Euforin var dock inte långvarig; snart läste jag att man var tvungen att ha skickat in enkäten innan 9:e oktober för att ha chans att vinna den bok som jag ändå inte ville ha.

Slutsats: ha aldrig dåligt samvete när du ljugit för en telefonförsäljare, även om det är tredje gången de ringer och även om de tycks ha problem med andningen. Calle Anderssons hund har också problem med andningen. Den ser ut som en säck mjöl också, men den verkar glad ändå. Frågan är dock om kvinnan i telefonen blivit glad om jag bjudit henne på hundmat. Jag tror att jag skickar in enkäten snart. Det mår vi nog båda bäst av, hon och jag.

Det tycks som att test-epidemin nu slutligen nått mig. Jag är per princip emot utmaningstesterna, eftersom att jag per princip är emot allt som för tillfället är på tapeten(!). Nu ställs dock denna maxim mot min strävan efter att alltid vara en pålitlig kamrat. Min gode vän Johan Frick har nämligen utmanat mig på ett test som går ut på att avslöja sju sanningar om sig själv. Det bisarra i det hela är att en löjlig utmaning på internet skall få mig att skriva saker om mig själv som jag egentligen inte vill skriva. Jag skall återkomma med ett svar när tiden är mogen.

Tills vidare tänkte jag ägna mig åt något betydligt mera lättsamt, det vill säga inte vad som hände i Tjernobyl 1986. Nu hände det i och för sig säkert väldigt många fina och trevliga saker i Tjernobyl 1986. Någon gifte sig, någon vann på en lott (om de nu hade lotterier i forna Sovjet, vilket jag betvivlar. Vad var meningen med att vinna pengar där liksom. Ni förstår nog min poäng ändå.) Folk tycks dock tro att under hela 1986 så var det en enda årslång härdsmälta i Tjernobyl. Och den tänker jag inte skriva om trots att det säkert kunde bli en strålande(!) historia, eftersom att den är inte lättsam på något vis. Utropstecken inom parentes innebär att jag säger något fyndigt, på vilket sätt det är fyndigt får ni själva lista ut.

I vilket fall, något lättsamt var det. Jag råkade somna i tre timmar när jag kom hem i eftermiddags. När jag säger "råkade somna" menar jag inte att jag somnade när jag stod och bredde en smörgås. Jag menar att jag skulle sova en kvart men att väckarklockan och jag sedan inte ville samma sak. Så nu sitter jag här, ensam i min vakenhet. Min kropp tror att klockan är tolv på middagen fast klockan är tolv på natten. Det är snart dags för lunch säger magen. Min hjärna försöker säga till min mage att den är väldigt korkad och att jag inte kommer att steka en hamburgare till den, men den satan insisterar likt förbannad på att det är lunch. I vilket fall, jag har funderat på vad det finns för profiler i vår sköna värld som förtjänar all respekt och uppmärkasmhet. Jag kom av någon helt oförklarbar anledning att tänka på Arnold Schwarzenegger aldrig har fått vara föremål för mina reflektioner.

Arnold Scharznegger är den amerikanska drömmen personifierad. Han kom till USA med inget annat än svällande muskler, blev Hollywoodkändis och nu är han guvernör i landets största delstat. Det som gör det hela intressant är att Arnold med största sannolikhet aldrig blivit guvernör utan sitt kändisskap från skådespelarvärlden. Nej. Och? Okej: det som gör det hela intressant är att Arnold nog aldrig blivit guvernör utan att han, som världens kanske uslaste skådespelare, blivit känd. Det är inte helt omöjligt att folket i Kalifornien helt enkelt tröttnat på Arnolds skådespelarinsatser och av den anledningen röstade på honom som guvernör. Så att han inte skulle hinna producera flera filmer.

Jag tror dock inte att så är fallet. Jag tycker nämligen inte att en film med värdelösa skådespelarprestationer på något vis förstör en film. Ni som har hört Arnold säga "If it bleeds, we can kill it" (Predator) eller "Hasta la vista baby" (Terminator 2) förstår vad jag menar. Det är bra filmer. Anledningen till att det är bra filmer är för att regissören lyckats utnyttja Arnolds förmåga till det maximala. Inte minst i Terminator-filmerna. Den som kläckte idén att man kunde ursäkta Arnolds stela performance med att han är en robot från framtiden förtjänar ett nobelpris i att göra det bästa av situationen. Om det nu finns något sådant. Det borde det i varje fall göra. Man vänder liksom på hela kakan så att filmen blir bättre desto sämre Arnold är. Det blir till och med emotionellt i slutscenen då Arnold hissas ner i lavan och offrar sitt robotliv för verkligheten. Jag är slutar aldrig att förstummas då jag tänker på det.

Nu har Arnold alltså blivit guvernör i Kalifornien. Han är populär trots att han forftarande inte lärt sig engelska. Hans muskler har bytts ut mot småfethet. Hans one-liners mot politiska slagord. Hans politik vet jag inget om och jag tänker varken hylla eller kritisera den. Men Arnold är åtminstone bättre än Hitler, om vi talar om österrikare som blivit politiska ledare i ett annat land. Dessutom har han räddat världen från kriget mellan människor och robotar.

Ibland undrar man varför vissa saker är som de är. Vem som var först med den korkade idén som sedan kommit att bli standard inom området. De stupidas pionjär, de blåstas innovatör. Skulle gå in och inhandla lite tentakost (läs redbull) imorse och kastade av vana ett öga på dagens löpsedlar. På GT:s löp stod att läsa något i stil med "Känd svensk artist gripen för våldtäkt". Bredvid rubriken hade man placerat en bild som förmodligen föreställer artisten.

Anledningen till att jag skriver förmodligen är för att bilden totalt innehöll typ tio pixlar, den var censurerad. Bilden föreställde alltså förmodligen artisten, men den hade lika gärna kunnat föreställa mig, Saddam Hussein eller en elefant i färd med att bestiga ett berg. Utan syrgas. Den givna frågan: vad är syftet med att visa en bild där man inte ens kan urskilja om det rör sig om en människa eller ej? Vad tillför den? En ny dimenson som man inte kunde utläsa av rubriken? Eller är det kanske en sån där 3D-bild som var populärt för ett tag sen, där man skall börja med att titta nära och fokuserat för att sedan långsamt öka avståndet?

Det måste vara någonting med folk och censurerade bilder. Någon typ av mystik. Det är snarare regel än undantag att man censurerar ansikten på bilderna. Vad är meningen med att visa bilden över huvudtaget när den inte föreställer någonting?! Förvisso: tidningen slipper att fylla igen det hål som annars varit där den meningslösa bilden är med något vettigt. För antagligen har de inte så mycket vettigt att skriva och hade de något vettigt att skriva skulle de inte göra det ändå. För folk vill inte läsa vettiga saker. En "känd artist" i kvällspressens ögon är en person som man kunde skymta i bakgrunden i idolkön där Carina Berg och Carolina Gynning svansade runt i Stockholm. Hade personen synts i en audition och blivit sågad av den fete mannen utan hår (eller den smale mannen utan hår) hade det förmodligen rört sig om en "folkkär" eller "superkänd" artist. GT har alltså en bild på en "kändis" som förmodligen inte är känd för mer än sig själv, sin familj och kompisarna i frimärkesamlarklubben. Och de har dessutom censurerat honom. Det känns nästan lite elakt. Mitt mål i livet är att få vara med på en censurerad bild i GT.

Jag har till min stora förtvivlan också tyckt mig observera ett förfall bland de personer som inte är censurerade; B-kändisarna. Var är profiler som Robison-Robban? Naken-Janne? Farmen-Kristina? Jag menar, bara en sån sak som att någon överhuvudtaget får ett smeknamn som Naken-Janne är ju totalt briljant. Det tydligaste tecknet på tusentals år av kulturell utveckling, det mest slående beviset på den mänskliga rasens överlägsenhet vad gäller intelligens och finess. Men vart har förebilder som Naken-Janne tagit vägen? Det är med sorg som jag säger att dagens B-kändisar inte håller samma mått.

Till och med de permanenta B-kändisarna har tappat stinget. De permanenta B-kändisarna är dem som inte har visat kuken eller brösten offentligt för att bli kända ett halvår och sedan faller i glömska. Jag snackar typ människor som Kicki Danielsson. När hennes pengar (vilka tycks sugas upp i affären med den gröna skylten) tog slut gjorde hon bara någon intervju om kampen mot alkoholismen och sedan hade hon råd med ytterligare en månads inmundigande. När det åter började tryta i kassaskrinet så såg hon till att köra rattfull, och så blev det lite ny publicitet och cash till att gå på Explorer ytterligare en månad. Ett skönt liv. Men var är Kicki Danielsson nuförtiden? Har hon fått en livstidssponsring av Vin & Sprit? Och var är Tomas Brolin? Dr. Alban? Vilka människor skall mina barn ha som förebilder när de växer upp? Är de borta, eller är det bara jag som inte hänger med längre?

Nej, det var bättre förr. I varje fall måste en kväll på Spy Bar varit betydligt roligare.

Det har börjat osa politik om mitt senaste inlägg och jag känner därför ett behov av att fabricera något nytt. Frågan är dock om inte allt som går att skriva redan är skrivet här i världen. Att allt man gör bara är en efterapning av det någon annan tidigare gjort, ett totalt meningslöst tillägg. Ungefär som i en dålig actionrulle när replikerna är byggda så att de förklarar vad publiken just såg i filmen och man tänker att "ja, jag är varken blind eller förståndshandikappad. Jag förstod att han blev skjuten utan att han måste skrika "Oh my god, I was shot" medan han demonstrativt pekar på ketchupen på sin tröja. Jag hade ju kunnat tro att han hade spillt annars".

Alltså: Jag skall skriva något nytt. Det är lätt att tappa tråden i stora världen. Jag tänkte skriva något om Köpenhamn, men jag orkar inte. Jag hinner inte heller egentligen, har tenta imorgon. Så jag tror att jag får åberopa total avsaknad av kreativitet och lust ikväll. Den återkommer dock. Imorgon eller i övermorgon.

Så håll er till tåls!

Är ledig denna vecka. Tenta fredag i straff- och processrätt samt feminism. Universitetets utbildningar skall nämligen numera innehålla en genus-dimension. Så nu vet jag att om jag misshandlar, hotar eller ofredar min kommande hustru tre gånger eller mer så åker jag dit för grov kvinnofridskränkning. Fängeles i minst sex månader.

Man blir jävligt slö av att vara ledig. Jag sover till tolv. Vaknar, käkar frukost vid elva. Sen sover jag en timma till. Går en promenad. Tar en smörgås. Kollar på någon kass TV-serie (idag Star Trek). Surfar. Pluggar lite. Sen är klockan plötsligt midnatt och jag undrar vad fan jag gjort egentligen. Jag kunde ju gjort något vettigt. Typ byggt ett korthus eller skrivit ett brev till kungen. Eller ritat något.

Kan någon förresten stoppa Lars Vilks? En halvmisslyckad konstnär som på ålderns höst ser sin chans att få sina femton minuter i rampljuset genom att rita en kass teckning av Muhammed som rondellhund. Det är billigt och det är irriterande. Jag hade kunnat göra samma sak och jag hade knappt G i bild i högstadiet. Det är inte det minsta modigt heller. Att vara modig i kamp om tryckfrihet, det är att vara på plats i Iran, Saudiarabien, Nordkorea eller något annat mindre mysigt förtryckarland och slåss för att få skriva vad man vill där. Inte att sitta i Sverige och jävlas med de stackars muslimerna. Nu skall det fanskapet göra musikal av sin så kallade konst också.

"Han mottog flera dödshot, som inte avskräckt honom det minsta.", kan man läsa på DN. Heroiskt. Lars Vilks är inte bättre än en B-kändis som visar brösten i en dokusåpa för att slippa köa till Spy Bar. Han är sämre. Han är totalt kass. Han är patetisk. Han är ett hån mot dem som verkligen kämpar för yttrandefrihet, en jävla clown. Jag bryr mig egentligen inte om Muhammed-karikatyrerna och inte heller dem som karikerar profeten. Men när personen som gör det har mage att ta åt sig ära och låta sig hyllas som en modig kämpe blir man lite äcklad.

Jan Guillous ego är roligt. Ludmila Engquists ego är roligt. Carolina Gynnings ego är roligt. Lars Vilks ego är äckligt. Jag kan inte ens skratta åt det. Hans musikal skall heta "Dogs". Fyndigt Vilks. Du är så förbannat rolig och modig. En riktig förebild. Jag tänker inte dödshota dig, du förtjänar inte det. Jag låter dig hellre självdö.

Google-addsen har ett fundamentalt fel i sin konstruktion. Skriver jag att Jan Guillou totalt gör bort sig i Talismanen så ploppar det upp en annons som uppmanar folk att köpa hans böcker. Skriver jag häng Gud (vilket jag inte gjort Linnea, om du läser detta!) så skulle man se rutor med "Gud älskar dig" längst ner efter inlägget. En komisk paradox, men jag skulle samtidigt bli glad att Gud tydligen älskar mig trots att jag ville att han skulle hängas. Det måste vara en hyvens kille, trots allt. En sån som alltid frågar om man vill ha kaffe när man tittar förbi. Som kör kaffebryggaren tjugofyra sju, bara ifall att någon skulle få för sig att knacka på. Om han frågade mig om jag ville ha kaffe efter att jag uppmanat honom att hänga sig själv skulle jag dock tro att någonting var fel. Det skulle kännas obehagligt på något vis.

Jag dricker ju inte ens kaffe.

Det är julafton snart. Dagen då man tvunget måste träffa sin släkt, köpa julklappar som folk vare sig vill ha eller behöver, ta emot julklappar som man vare sig vill ha eller behöver och le och se överraskad ut och låtsas som om att man både ville ha och behövde julklapparna som man vare sig ville ha eller behövde.

Antagligen tror ni att jag har total idétorka. Det är början av november, och jag börjar snacka om att det snart är jul. Jag har inte idétorka. Jag är bara lite irriterad på att hela kommersen drar igång julhysterin så tidigt som två månader innan själva högtiden äger rum. Det är ta mig fan värre än fotbolls-VM. Hade det inte varit för att Haloween råkar vara inkletat emellan hade de förmodligen börjat sälja sin jävla julmust redan i augusti. Eller julölet eller chokladkalendrarna eller något annat löjligt krafs som man varken vill ha eller behöver. Jag hatar redan vinterhalvåret som det är och jag överlever nätt och jämnt knäckgräddandet, lussekattsbakandet och den där jävla skivan med alla jullåtar som går på repeat i vardagsrummet. Absolute Christmas eller vad den heter. Att jul numera startar redan i slutet av oktober är ett allvarligt hot mot min och förmodligen många andras hälsa. Jag hatar inte julen egentligen. Jag förstår bara inte varöfr den har gått från en högtid som alla andra till att bli en period av året. Ett fenomen.

Och jag hatar att folk vill att jag skall köpa saker. Det är en slags kapitalismens grupptryck. Ge för givandets skull, köp för köpandets skull. Det fungerar ungefär som alla de där dagarna som blivit så populärt på senaste. Vi har en dag då vi skall vara snälla mot far, en dag då vi skall vara snälla mot mor. Sedan har vi en dag, FN-dagen, då vi skall vara snälla eller åtminstone tänka på dem som har de svårt i andra länder. Under kvinnodagen skall vi vara snälla mot alla kvinnor (innebär det att de 364 övriga dagarna är mansdagen?) och tänka på dem. Alla hjärtans dag (mitt personliga hatobjekt) innebär att vi skall vara snälla mot den vi älskar, eller säger att vi älskar bara för att ha någon att värma sig hos lite ibland. Varför, varför, varför skall vi ha en alla hjärtans dag? Kan man inte vara gullig under andra dagar, under andra mindre påtvingade former och utan att behöva köpa en jävla ask med hjärtformad choklad?

Sen har vi då julafton som fungerar som en slags slasktratt, för då skall vi nämligen vara snälla mot alla andra som inte fått en egen dag dedikerad åt sig själva. Att vara "snäll" innebär i detta sammanhang att man köper något som folk vare sig vill ha eller behöver. Alternativt att man tänker på någon stackare och klämmer fram en liten tår. Visar att man bryr sig.

Egentligen skulle jag vilja stänga av den här skiten. Säga att jag inte vill ha något och att jag inte heller tänker köpa något. Äta ett knäckebröd med en julskinka på, träffa min släkt, inte titta på Kalle Anka och sen är det bra med allt. Det dumma är att allt för många präktiga jävlar redan gör det och jag vill inte vara en präktig jävel som säger "I vår familj firar vi inte jul. Det har blivit så ytligt. Vi äter tillsammans i lugn och ro till minne av Kristu födelse." och le ett sådant där självgott jävla leende och se sådär jävla harmonisk ut.

Så det blir väl ut och spendera mitt studiebidrag på prylar som folk vare sig vill ha eller behöver. Vi ses i paniken dagen innan julafton då man skjutit upp det oundvikliga så långt det är möjligt.